Häromdagen höll justitie- och inrikesminister Morgan Johansson (S) presskonferens på vilken han lade fram förslag på hur islamister och nazister inte skall ges tillgång till legala vapen eller tillåtas tjänstgöra i det militära eller inom Polismyndigheten. Det låter rimligt, extremister, oavsett på vilken sida av vägen dessa kört i diket, och vilka ser våld som legitimt medel för politisk förändring skall inte ges möjlighet att missbruka legala vapen till förfång för oss laglydiga jägare och sportskyttar och inte minst medborgarna i stort.
Det finns dock ett dilemma i vad vår justitieminister sade:
“-Fullt medveten om att möjligheten att få tillgång till illegala vapen är stora så innebär inte detta att det här är en lucka som vi måste täppa till.”
Johansson kallade i Aftonbladet tidigare i år IPSC-skyttars vapen för “terrorvapen” och han efterlyser återigen mer “restriktiva tillstånd”.
Socialdemokraterna som parti, som historiskt inte haft något emot jakt och sportskytte, har på senare år i takt med en skenande gängkriminalitet, intagit en alltmer populistisk inställning till legalt vapeninnehav – trots att legala vapen de facto inte utgör ett samhällsproblem. Det är illegala vapen som utgör ett samhällsproblem och inte sällan är dessa insmugglade varpå dessa aldrig haft ett svensk diarienummer. Den till leda anfäktade s.k. “läckageteorin” som Polismyndigheten propagerat för i åratal, att legala vapen “läcker” till gängkriminella, är kort och gott inget annat än propaganda.
Syftet med detta politiska taskspel torde vara enkelt, att sonika få valmannakåren att rikta blicken annorstädes i syfte att avsändaren av denna billiga populism skall slippa att slakta heliga kor i sin samhällsberättelse.
Detta förfarande stärker dock knappast socialdemokratins trovärdighet. Så när Morgan Johansson (S) så gör utspel om att “nazister och islamister inte skall ges tillgång till legala vapen” skall man ha i åtanke att vapenlicens redan idag tarvar s.k. “god vandel”. Medlemmar i NMR och t.o.m. anhöriga till medlemmar i Hells Angels har fått licenser antingen nekade eller indragna. Man skall ha i åtanke att t.ex. Malmö Pistolskyttegille höjde ett varningens finger till polisen i Malmö om dåvarande medlemmen Peter Mangs – utan reaktion. Vem är då justitieministerns egentliga måltavla? Undertecknad målar måhända Fan på väggen men vår justitieminister har i mina ögon förbrukat allt förtroendekapital och vad jag tror är att vad sittande ministär egentligen är ute efter är inte extremister, i synnerhet sådana till höger, per se utan snarare landets legala vapenägare med tanke på hur man tidigare med en dåres frenesi försökt att överimplementera EU:s Vapendirektiv. Kort och gott en s.k. “false flag operation” – något förmätet för ett parti som dessutom hade väpnad revolution i partiprogrammet långt fram i parlamentarisk tid.
Att specifikt utmåla nazister och islamister som ett problem och inte våldsbejakande extremister som helhet finns dock troligen en illa dold partitaktik bakom. Betänk att vänsterextremisten och tidigare deltidssoldaten Jonas Linde för tre år sedan dömdes för grovt vapenbrott efter att lettiska dieseltjuvar klippt upp en container i Taberg utanför Jönköping. I denna hade Linde sin vapengömma bestående av bl.a. en komplett AR15 – ni vet ett sådant där “terrorvapen” om man skall låna justitieministerns terminologi. Under husrannsakan hittades i Lindes bohag anteckningar som visade på att vederbörande planerade en väpnad revolution i Sverige där han tillsammans med 500 s.k. “kamrater” skulle dräpa samma antal ur den svenska samhällseliten och “få folket med sig”. Lindes förvirrade världsbild uppvisade stora likheter med Rote Armee Fraktion som på 1970-talet genom terrorism trodde sig kunna framana en revolution i Västtyskland. Men Johansson lägger som bekant fullt fokus på “nazister och islamister”.
Det uppmärksammades nyligen att författaren till SD:s vitbok, Tony Gustafsson, en gång varit partimedlem – ett trovärdighetsmässigt skott i foten. Likväl framkom i denna vitbok inget nytt, SD:s ursprung vilar inom Vit Makt-rörelsen – det är allom välbekant. T.ex. Anders Klarström, partiledare mellan 1989 och 1995, var t.ex. en gång engagerad i det nazistiska Nordiska Rikspartiet, ett parti som han dock sedermera tog avstånd ifrån. Som sagt, detta är inga nyheter även om detta nu slås på stort med så här 5 veckor innan riksdagsvalet. Att justitieministern specfikt utmålar högerextremismen som det största hotet förvånar heller inte, det handlar mer om partitaktik mer än något annat.
Så om det redan finns lagrum för att neka våldsbejakande extremister vapenlicens så kan man fundera på vad Morgan Johansson egentligen då fikar efter? Att tillse att SD-sympatisörer, vilka idag utgör en femtedel av valmannakåren och där majoriteten mer torde kunna definieras som missnöjesröstare snarare än våldsbejakande högerextremister givet de uppenbara tillkortakommanden som politiker som just sagde Johansson representerar, inte skall medges vapenlicens?
Att Annie Lööf vidare gick i spinn över fadäsen med SD:s vitbok vittnar om att man skall vara ytterst försiktig med att använda historien som argument inom dagens politiska kontext. Särskilt Centern har en smutsig historisk byk med dagens ögon mätt. I partiprogrammet av anno 1933, då dagens C hette Bondeförbundet, återfanns t.ex. att man avsåg skydda “folkmaterialet” mot “inblandning av mindervärdiga utländska raselement” och skydda detta mot “degenererade inflytelser”. Centerns dåvarande vice ordförande Anders W Jonsson kommenterade då denne 2013 besökte Blekinge turbulensen kring partiets kontroversiella idéprogram att partiet “alltid varit liberala”. Det var ren och skär historierevisionism avsedd för dagens politiska konsumtion. Ett bekant talesätt lyder “Alla barn av sin tid.” och det ligger mycket i detta. Efter kriget, 1946 närmare bestämt, strök C sina uppenbart raschauvinistiska delar av partiprogrammet av uppenbara skäl. Ergo skall man vara försiktig med att använda sig av historien som argument i en kontemporär kontext, särskilt om man sätter sig på moralens höga hästar. Detta gäller nota bene även Socialdemokraterna och övriga partier. Instiftandet av Svenska Rasbiologiska Institutet 1922 skedde t.ex. med bred politisk enighet när det begav sig med motionsundertecknare tillhöriga samtliga partier, däribland bondeförbundaren Nils Wohlin och den socialdemokratiske psykiatrikern Alfred Petrén. Institutet var sedermera verksamt fram till 1958.
På sistone har vår justitie- och inrikesminister också gått till storms mot det islamistiska partiet Nyans som leds av den f.d. centerpartisten Mikail Yüksel. Partiet kan sägas vara Erdoğans förlängda arm i Sverige och inte minst i Malmö, som har en beskärd del av problem med importerad antisemitism, har partiet rekryterat ett flertal företrädare från just Socialdemokraterna.
För eget vidkommande så tror jag att justitieministerns indignation visavi Nyans mer har att göra med att det senare kan beröva Socialdemokratin väljare mer än något annat. Socialdemokratiska Tro & Solidaritets samarbete med SMR, initierat under islamisten Mahmoud Aldebe med koppling till Muslimska Brödraskapet – en organisation som under Andra Världskriget hade ett intimt samarbete med Nazityskland, handlade till syvende och sist om inflytande i utbyte mot röster, något som kunde ses i tidningen Broderskap:
”-Det finns nästan en halv miljon muslimer i Sverige – de skulle tillsammans kunna lyfta vilket parti som helst till oanade höjder.”
Vi skall heller inte förglömma den infekterade relationen mellan det av Erdoğans AKP styrda Turkiet och Sverige i skenet av den svenska ansökan till NATO.
Vår justitieminister är vidare i ett förhållande med den fjorton år yngre Emelie Karlsson, den senare själv anställd som administratör på Säpo. I vilken mån Karlsson har något inflytande på Säpo låter undertecknad vara osagt men det är en myndighet som lyder under Justitiedepartementet. Om man då skulle utöka myndighetens mandat att definiera vem man anser som våldsbejakande, varpå vapenlicens kan nekas, så är det utan att det ger en fadd smak i munnen att veta att det finns dubbla kopplingar in på myndigheten från justitieministerns sida.
Ett samhälle där stat och parti flutit ihop till ett och samma vittnar om ett ur demokratiskt hänseende osunt sådant. En stats institutioner måste hållas separata från partipolitiken och inflytelserika individer med egen politisk agenda, ”Land skall med lag byggas” som Karl XV:s valspråk löd. Med det sagt så förefaller våra rättsvårdande instanser idag mer se lagrummen som rekommendationer än faktisk lag. Polismyndigheten har i åratal idkat tjänstemannaaktivism i sin licenshantering beträffande vapenmodeller som tongivande tjänstemän “inte tycker om”, vilket inte förhindrade att Regeringen skickade två av de främsta aktivisterna, Peter Thorsell och dennes gamle kollega Nils Hänninger, till GENVAL-rådet i Bryssel att förhandla kring EU:s Vapendirektiv och där dessa båda herrar ignorerade det riksdagsmandat man var ålagda att följa och propagerade för en hårdare linje. Det är svårt att se att detta inte skedde med Regeringens goda minne tillsammans med en del “deniability”?
Lagstiftningen säger att en privatperson kan tillåtas äga “en mindre mängd” ammunition för ett vapen vederbörande saknar licens för i samlingssyfte. Trots detta åtalades en 65-årig man för tre (sic!) skarpa patroner han fått ärva efter sin farfar som var militär. Patronerna återfanns som prydnad i ett vitrinskåp tillsammans med annan militaria mannen fått ärva och nu skall lagrummen alltså prövas. I skenet av nästintill dagliga gängskjutningar kan man fråga om våra rättsvårdande instanser sålunda “lägger krutet” på rätt ställe?
Vad vi sålunda kan se är hur den svenska staten och SAP under många decennier flutit samman och när samhällskontraktet nu alltmer likt sand rinner mellan fingrarna, där grundläggande samhällsåtaganden såsom våldsmonopolet omvandlats till ett våldsoligopol, så försöker maktens företrädare vilseleda populaset i syfte att upprätthålla påbjuden samhällsberättelse och därmed i förlängningen förstnämndas maktinnehav.
Med risk för att låta som en anhängare till Generation -68 så är det inte utan att undertecknad får i tankarna de italienska fascisternas kamprop “-Me ne frego!” (Jag bryr mig inte! med referens till denna kollektivistiska ideologis syn på bravado och machismo, i synnerhet som dessa också såg individen som helt underordnad kollektivet och partiet och staten som oskiljaktiga), eftersom vår justitieminister med akolyter tveklöst verkar se empiri och principer som helt underordnade opportun partitaktik och maktinnehav?
Den reformistiske socialisten George Orwell, som med egna ögon såg totalitära ideologiers praktiska omsättning i inbördeskrigets Spanien, skrev en gång:
“-That rifle on the wall of the labourer’s cottage or working class flat is the symbol of democracy. It is our job to see that it stays there.”
Även den svenska socialdemokratin såg en gång den frivilliga skytterörelsen som en garant för en demokratisk samhällsutveckling. Idag verkar man dock inte bry sig om sådant och med tanke på de begränsningar i yttrande- och pressfriheten som vår minoritetsregering också velat genomdriva så verkar även demokratisynen idag vara kraftigt haltande?
Istället verkar man alltså alltmer lystra till: “-Me ne frego!”? Frågan som infinner sig är sålunda vilka de verkliga fascisterna idag är?
blickovernejden 