Tider alltmer kännetecknade av oförutsägbarhet

I förra veckan kunde ses en ökad svensk militär närvaro på Gotland. Hemvärn, stamanställda och några Stidsfordon 90 kunde ses patrullera på ön. Samtidigt kunde okända drönare, vissa av militär typ, observeras över ett flertal känsliga skyddsobjekt runt om i landet och ett flertal ryska landstigningsfartyg opererade i Östersjön. De senare har dock i nuläget lämnat vårt närområde. Den ryska armén har dock fortsatt en påtagligt ökad militär närvaro vid gränsen mot Ukraina, med bortåt 100 000 man understödda av pansar, artilleri och luftvärn. Ryskt stridsflyg samövar samtidigt med det vitryska flygvapnet i luftrummet över Belarus och slagkraftiga flottenheter ur Stillahavsflottan å sin sida är på manöver med flottstyrkot från Iran och Kina för att sedan troligen stäva mot Svarta havet.

I Väst ser man med oro på den ryska björnens flexande muskler och USA och Storbritannien har överfört stora mängder ammunition och i sistnämnda fallet även NLAW – ett svenskutvecklat buret och takslående pv-system som kombinerar tekniken bakom AT4 och RBS 56 BILL. Hybridkriget i Donbass har med emfas påvisat att lätt pansar i mångt är chanslöst på det moderna slagfältet samtidigt som äldre burna pvsystem likt RPG7 å sin sida visat sig tämligen tandlösa mot stridsvagnar med modern skyddsnivå – den ukrainska reträtten från fickan vid Debaltseve 2015 slutade t.ex. i en smärre katastrof och föranledde skarp kritik inom den ukrainska inrikespolitiken. Ryssland förnekar självfallet all inblandning i konflikten i östra Ukraina, en konflikt som utbröt i kölvattnet av statskuppen mot den korrupte Viktor Janukovytj. Delar av den materiel som de ryska separatisterna begagnar sig av, såsom stridsvagnsmodellen T-72B3, återfinns emellertid inte i ukrainsk tjänst varpå det är högst osannolikt att det rör sig om erövrad materiel.

Undertecknad ser det dock som osannolikt att vi får se en fullskalig officiell rysk militär intervention i Ukraina, detta utifrån ett flertal aspekter. Att den sittande ryske presidenten, Vladimir Putin, en gammal “KGB-räv” som uttryckt att han såg Sovjetunionens kollaps som den största geopolitiska katastrofen under det förra århundradet, inte ser med välvilja på ett Ukraina som potentiell medlem i NATO råder inget tvivel om. Under det Andra Världskriget sågs Ukraina och den sydryska stäppen som ett sårbart område enär tyskarna där kunde nyttja manöverkrigföring för att nå Stalingrad vid Volga. Krimhalvön utgjorde även detta en elementär strategisk position i Svarta havet och har alltsedan Katarina den Storas dagar varit hemmahamn för den ryska Svartahavsflottan i Sevastopol. Halvön spilldes mycket blod över under både Krimkriget 1853-56, vilket slutade i ett förnedrande ryskt nederlag, liksom under Andra Värlskriget då denna intogs av tyska och rumänska förband efter en lång och blodig belägring.

Det huvudsakligen ryskspråkiga Krim var till 1954 del av Ryska SFSR men så länge Ukraina också var en delrepublik i Sovjetunionen spelade detta mindre roll. Åsikterna går isär varför Nikita Chrusjtjov överförde Krim som gåva till Ukraina. Efter Sovjetunionens kollaps arrenderade Ryssland flottbasen i Sevastopol med ett kontrakt sträckande sig till 2042. I samband med Maidan fick Ukraina en nationalistisk regering, vilken förutom sade sig vilja berövra ryska språket dess status i landet – ha här i åtanke att ca 25% av landets befolkning har ryska som förstaspråk, även flaggade för att man ville säga upp flottavtalet med Ryssland i förtid. Det hela kunde liknas vid att Spanien mer stringent skulle återkräva Gibraltar från Storbritannien eller att Kuba skulle ombe USA att lämna Guantánamo. Ur ett ryskt geopolitiskt perspektiv så var det således inte särskilt svårt att se logiken bakom att det plötsligt tillsågs att “artiga gröna män” dök upp på Krim. Kyivs agerande var att likna vid att snärta den ryska björnen i ändan med en blöt handduk.

Hade Ryssland internationell rätt på sin sida för att agera som man gjorde? Knappast. Ukraina är en suverän stat, åtminstone på pappret. men stormakter bryr sig sällan om internationell rätt om deras geopolitiska intressen ses som hotade. Den amerikanska invasionen av Irak 2003 kan nämligen likaså ifrågasättas legaliteten i, något som dock inte skall tas som intäkt för att agera apologet för Baathregimen under Saddam Hussein. Någon “smoking gun” i form av irakiska massförstörelsevapen återfanns aldrig, vilket inte förhindrade att den amerikanska regeringen inför invasionen bl.a. svartmålade FN:s inspektör, den svenske diplomaten Rolf Ekéus, i synnerhet efter att denne i juli 2002 riktat kritik mot USA för att Washington, under vederbörandes tid som chef för vapeninspektörerna i Irak, skulle ha infiltrerat gruppen av inspektörer för att därigenom nyttja dessa som spioner med uppdrag att upptäcka och förmedla känslig information. Ryssland har å sin sida också påtalat det västerländska hyckleriet i att man tillät Kosovo att bryta sig ur återstoden av Jugoslavien men att man inte tillerkänner t.ex. Krim samma rätt. Återigen kan vi se ett utfall av geopolitiska intressen oaktat vad man än må ha haft för åsikter om Slobodan Miloševićs korrupta styre.

Vad som talar emot en formell rysk invasion av Ukraina är att det skulle kontradiktera ryska intressen. Ukraina är självfallet den långt svagare parten i denna krissituation, men den ukrainska försvarsmakten är likväl en av Europas största. Ukraina är också ett stort land med en hostilt inställd befolkning, i.a.f. sett till den västra halvan av landet. Att sålunda erövra landet i sin helhet vore kostbart, och därmed knappast populärt på hemmaplan i Ryssland, samtidigt som en sådan operation knappast skulle bli kortvarig och dessutom förutsätta en fungerade ockupation efteråt. För Kremls vidkommande torde man därmed således vara förnöjd så länge separatisterna i Donbass inte blir överkörda av den allt starkare ukrainska regeringsarmén eftersom detta föranleder en s.k. “frusen konflikt” av samma snitt som de i Abchazien och Sydossetien vilket förhindrar en formell georgisk anslutning till NATO. Så länge Kyiv inte kontrollerar Donbass är det nämligen högst osannolikt att Ukraina släpps in i NATO. De ryska militärmanövrerna handlar således högst troligt om en militär styrkedemonstration som dels testar de egna förbandens beredskap men i ännu högre mån syftar till att sätta politisk press på Ukraina och Väst. Självfallet finns alltid en risk för att det kan tillstöta intermezzon som eskalerar bortom kontroll men det är osannolikt att Ryssland vill riskera en direkt militär konfrontation som kan inbegripa styrkor från NATO-länder.

Detta resonemang utgår dock ifrån vad som vore det mest logiska utifrån ett ryskt perspektiv. Putin förefaller heller inte vara en maktspelare som satsar vidlyftigt utan är kall och kalkylerande. Under det Kalla kriget så framstod emellertid den amerikanske presidenten Richard Nixon som litet av en “loose cannon” och denna oberäknelighet sägs ha bidragit till att ha gjort såväl Sovjetunionen som Kina osäkra på hur man skulle agera givet att det var svårt att läsa av denne. Måhända har Putin här tagit intryck och vill så ställa Väst inför fait accompli i ett läge där det är osannolikt att NATO vill gå i fullskaligt krig med stormakten Ryssland för ett icke-medlemsland? Men som sagt, även om Ukraina är långt svagare än Ryssland så är Kyiv ingen “push over”. Det är således osannolikt att Putin formellt vill dra in Ryssland i en konflikt som skulle riskera att få krigen i Tjetjenien att framstå som söndagsutflykter?

I Sverige har det blivit alltmer uppenbart att den naiva och oansvariga säkerhetspolitik som slogs in på i och med Försvarsbeslutet 2000, vilket i mångt var en karbonkopia på 1925-års dito sett till omvärldsanalys och konsekvenser, kommit till vägs ände. Diskussionerna har gått höga över det modesta svenska militära muskelflexandet på Gotland. De flesta i uniform har i intervjuer själva uppgett att man inte ser det som sannolikt att Ryssland skulle dra igång ett invasionsföretag av ön, likväl så finns det en poäng i att visa dels den egna befolkningen liksom grannen på andra sidan havet att det finns försvarsvilja och åtminstone viss kapacitet. Och bara för att Ryssland inte skulle dra igång ett fullskaligt invasionsföretag så utesluter inte detta hybridaktioner likt sabotage och kränkningar för att sätta politisk press gentemot Sverige. Vi har redan kunnat se formella ryska krav vilka inte korrelerar med svensk suveränitet.

I samband med den ökade militära närvaron i Östersjön har också debatten om ett formellt svenskt medlemskap i NATO ånyo tagit fart. Den svenska alliansfriheten har handen på hjärtat alltid varit en chimär avsedd för inhemsk politisk konsumtion. Att Sverige under det Kalla kriget i händelse av en konflikt mellan NATO och Warszawapakten skulle beröras av krigshandlingar var tämligen uppenbart liksom varifrån fienden skulle komma. Situationen är idag inte särskilt annorlunda annat det faktum att dagens Ryssland ingalunda är lika numerärt väl rustat som det gamla Sovjetunionen eller försett med samma strategiska utgångsläge.

I samband med den allt skarpare samhällsdebatten kan vi också se att det finns tydliga läger, dels de som är av åsikten att ett formellt NATO-medlemskap är givet och dels de som av olika skäl håller fast vid kvarlevan av den Potemkinkuliss som den svenska alliansfriheten de facto är. För eget vidkommande skall jag inte sticka under stol med att jag helst sett ett nordiskt försvarssamarbete, men såväl Norge som Danmark är sedan länge NATO-medlemmar och Finland verkar röra sig i samma riktning varpå ett sådant samarbete inte har några förutsättningar varför jag idag avsevärt hellre ser ett formellt svenskt NATO-medlemskap framför den EU-armé som bl.a. den franske presidenten Emmanuel Macron efterlyst, detta på grundval av att jag ser europeisk federalism som en antites till demokrati och politiskt oberoende. Vi kan också se hur “politiska dissidenter”, såsom kritiker av europeisk federalism, återkommande utmålas som Putins femte kolonn oaktat på vilka grunder förstnämnda framför sin åsikter. Att vara kritiskt sinnad till Bryssels alltmer federalistiska strävanden ses ofrånkomligen som att vara ett s.k. “Putintroll” eftersom unionens självbild påbjuder att denna är ett “fredsprojekt” även om dagens EU är fjärran från Kol- och Stålunionen.

Senast i raden av sandlådediskussioner, som väl fångar det senare fenomenet, återfinns en hätsk debatt mellan krönikören Patrik Oksanen och Advokatsamfundets tidigare generalsekreterare Anne Ramberg, något som kom efter att Oksanen kritiserade DN:s Johan Croneman:

“-Den röst Croneman säger sig sakna i rapporteringen är alltså Putins. Precis som när han ifrågasatte MH17, eller när han ansåg att de ryska journalistmorden mest hade med ett plågat lands inre utveckling att göra.” En gång ingen gång…”

Detta fick Anne Ramberg att respondera följande:

“-Med all respekt är det inte riktigt detta jag läser. Man kan ha olika synpunkter. Men, är det inte rimligt att kunna anlägga kritiska synpunkter på den mediala rapporteringen utan att behöva beskyllas för att vara Putinanhängare.”

Båda kontrahenterna har sina poänger, något jag aldrig att jag trodde att jag skulle säga om Ramberg.

Vad avser nedskjutningen av MH17 så är det min teori att det var ryska separatister som låg bakom denna men att det var ett misstag. För att inte få luftvärnssystemet av typen BUK triangulerat av ukrainsk signalspaning, med vidhängade risk för nedkämpning, så torde separatisterna haft radarsystemet avslaget fram tills att man gjort en ockulär målobservation, och därefter slagit på målsökningen och genomfört ett robotskott i tron om att det det inkommande flygplanet rörde sig om en militär ukrainsk Il-76 på inflygning till Donetsk. Att Kyiv medvetet skulle ha beordrat sitt flygvapen att skjuta ned en civil flight från Malaysian Airlines – som anfäktats från ryskt håll, i syfte att vinna sympatier i det pågående propagandakriget, ser jag som helt uteslutet. Vad avser de uppmärksammade journalistmorden i Ryssland, som de på Anna Politkovskaja, Maksim Borodin m.fl. så kan man konstatera att det inte är omöjligt att det finns ett mått av “deniability” från ryska myndigheters sida givet kopplingar till det nuvarande styret i Tjetjenien under Ramzan Kadyrov och Wagner, den ryska motsvarigheten till amerikanska Academi (f.d. Blackwater).

Ramberg anklagade vidare NATO för att ha ”medvetet militariserat de forna öststaterna” och det var här hennes argumentation började att halta betänkligt. NATO är ett militärt samarbete och givet t.ex. baltstaternas och Polens problematiska historia med Ryssland är det föga förvånande att dessa länder sökte medlemskap i sagda organisation. Att t.ex. Estland efter omständigheterna nu kraftigt ökar sin försvarsbudget förvånar heller inte, i synnerhet inte givet förekomsten av hybridkrigföring i den forna sovjetrepubliken Ukraina. Det finns en tämligen stor rysk minoritet i såväl Estland som Lettland som skulle kunna nyttjas för Kremls geopolitiska intressen, något som såväl Tallinn som Riga skall ha i åtanke i sin relation till dessa minoriteter, att sonika inte så en frodig mylla för en ev. femtekolonn. Vad som skulle finnas en viss relevans i sett till Rambergs argumentation är den amerikanska utbyggnaden av “Mark 41 Vertical Launch System”, baserat på det maritima AEGIS-systemet i bl.a. Rumänien för det ballistiska luftvärnssystemet SM-3. Från amerikanskt håll har man hävdat att stationeringen handlar om att förekomma ett ev. iranskt robotanfall mot Europa, men i dagsläget saknar Teheran dylik kapacitet, även om det iranska robotvapnet gjort påtagliga tekniska framsteg. Från ryskt håll har man sett med ogillande på det hela eftersom man menar dessa s.k. VLS likaledes kan nyttjas för att avfyra kryssningsrobotar av typen Tomahawk mot ryska mål, något det ryska luftvärnet skulle ha påtagliga svårheter i att kontra givet positioneringen och flyghöjden. Washington å sin sida menar att Ryssland redan kontradikterat INF-avtalet genom att ha stationerat robotsystemet 9K720 Iskander i bl.a. Kaliningrad, ett system som täcker stora delar av NATO-landet Polen.

Klart är att Ryssland inte litar på Väst och vise versa. Eran av det hjälpliga samförstånd som kännetecknade relationen mellan ledare som Reagan, Gorbatjov, Kohl och Mitterand förbyttes under det sena 1990-talet mot amerikansk unilaterism inom världspolitiken, detta givet vad som då kunde ses som Pax Americana som bidrog till Västs ageranden i Irak, Libyen, Kosovo och i samband med Maidan i Ukraina, något som knappast föranlett att det alltmer självsäkra Ryssland ser någon anledning till att ompröva sin alltmer konfrontativa hållning. Geopolitik är nämligen till sin natur amoralisk, det var något Niccolò Machiavelli konstaterade redan på det tidiga 1500-talet. Samtidigt så friskriver inte detta en maktspelare från att behöva ta i beaktande ev. motreaktioner från dess motståndare. Det finns således en lärdom att dra från Theodore Roosevelts s.k. “Big Stick Theory”:

-Speak softly and carry a big stick, you will go far.”

Innebär det att någon därmed skulle vara del av Putins femte kolonn eller agera s.k. “nyttig idiot” för att vederbörande påpekar geopolitiska realiteter? Knappast. Såväl Oksanen som Ramberg hemfaller sålunda i sitt käbbel till högst onyanserade hållningar. För att förutspå en potentiell motståndares ageranden måste man förstå hur vederbörande tänker, men det är ingalunda detsamma som att gå vederbörandes ärenden. Att ställa sig tvekande inför den svenska förmågan av idag att försvara vårt territorium är inte heller att gå Putins ärenden. Undertecknad definierar mig som höggradigt försvarsvänligt sinnad och skulle, om inte ålder och fysik lade krokben, av princip i uniform försvara vårt gemensamma fädernesland om så skulle krävas. Låt vara att undertecknad sedan länge är avförd från rullorna även om det robotsystem som undertecknad utbildades på, RBS 56 BILL, nu återinförs i det svenska försvaret. Undertecknads incitamentet skulle dock i grund och botten måhända inte vara att försvara i mina ögon demokratiska dilettanter likt justitieminister Morgan Johansson et als regeringsinnehav per se, utan högre ideal som folk och fädernesland, oaktat vem som skulle få för sig att kränka vår gräns. Ett regeringskifte är en inhemsk fråga och skall ske utifrån vad vår Regeringsform stipulerar – inte vad en silovik i Kreml eller annan utländsk herreman finner för gott. Precis som under Kalla kriget så är undertecknad utrustad med kunskap nog för att utröna varifrån den mest sannolika utländska hotbilden kommer ifrån, utöver de inhemska dito som är av annan karaktär.

Så i dessa tider alltmer kännetecknade av oförutsägbarhet så betackar jag mig således för sandlådementalitet som intet annat är än en distraktion från de realiteter vi egentligen står inför..

Posted in Belarus, Domestic Swedish politics, Estonia, EU, France, Geopolitical topics, Georgia, History, International politics, Iran, Iraq, Journalism, Libya, NATO, Philosophy, Poland, Romania, Russia, Sweden, Ukraine, USA | Leave a comment

Medborgerlig autonomi? Inte om Regeringen får välja..

De senaste dagarna har den sittande S-märkta minoritetsregeringen återigen visat prov på vad den egentligen tycker om medborgerlig autonomi och demokratiska spelregler. Elräkningarna har i vinter skenat för många skattebetalare, något som lett till ifrågasättande av klokskapen i den förda energipolitiken. Hörs då någon självkritik från sittande regering? Knappast. Nedläggningen av planerbar energiförsörjning i form av hälften av den svenska kärnkraften möts istället med urskuldanden om att “marknaden” gjorde denna energiform olönsam och istället svarar Regeringen med att mer oplanerbar vindkraft skall byggas till havs samtidigt som ett avlatsbrev, så här lagom inför valet, om 6 miljarder – ett avlatsbrev bekostat av medborgarna själva, skall anslås till hushåll med höga elräkningar. Bröd och skådespel. Samtidigt är många debattörer inte sena med att skuldbelägga elkonsumenterna för vad som i förstnämndas ögon definieras som “onödig konsumtion”.

Precis som den libertarianske debattören Henrik Jönsson påpekade i helgens videokrönika så missgynnar dock sagda bidrag genom sin utformning dem som vidtagit åtgärder för att minska sin elkonsumtion liksom de hushåll med sämst inkomster. Hur kan detta vara “rättvist” utifrån ett socialdemokratiskt ideologiskt perspektiv? Man skall samtidigt betänka att staten därtill tjänar grova pengar på sin egen fallerade energipolitik, 10 miljarder extra i skattemedel dras in samtidigt som 6 miljarder skall ges i bidrag. Staten går därmed fortfarande 4 miljarder i vinst på denna Potemkinkuliss. Att sänka skatten, där vi idag t.o.m. betalar skatt på skatten, är enligt energiminister Khashayar Farmanbar (S) en omöjlighet, och retroaktivt är det förstås så, men att betala ut bidrag samtidigt som man inte förändrar en dysfunktionell politik som försatt nationen i det läge den befinner sig är knappast rätt åtgärd. Befintliga fel åtgärdas inte med att göra än mer fel. Vad man sonika gör är att enkom av ideologiska skäl befästa ett systemfel. Varför finns då en ovilja att göra om och göra rätt?

Kort och gott handlar detta om synen på makt och interaktionen mellan medborgare och stat. Att sänka skatten och konstatera att den förda energipolitiken är vansinnig skulle vara att tillerkänna sig själv culpabilitet, vilket i sig utmanar det politiska tolkningsföreträdet, men ifrågasätter också till syvende och sist den samhällsberättelse som över allt annat handlar om “den stora staten” där den enskilde medborgaren inte skall vara i besittning av någon egentlig autonomi över sitt eget liv utan helt skall vara avhängig vad ett parti som idag attraherar 1/3 av valmannakårens röster dikterar. Det handlar således ytterst om makt.

Vad beträffar medborgerlig autonomi så finns troligen inget som bättre symboliserar förstnämnda än vapenpolitiken eftersom ett vapen är liktydigt med ett maktmedel. Det säger således mycket om en stat som är ovillig att anförtro laglydiga medborgare dylika. Under den gångna veckan som gick gjorde justititieminister Morgan ”Sluta skjut” Johansson (S) i en debattartikel i Aftonbladet med rubriken SD vill förenkla att ha terrorvapen – varför? ett utfall mot framförallt SD givet att partiet kritiserat Regeringens ohörsamhet att respektera Riksdagens tillkännagivande om att slopa tidsbegränsade licenser. Enligt justitieministern så skulle detta vara liktydigt med att SD vill minska kontrollen över “terrorvapen”, bl.a. genom att referera till terroristen Anders Bering Breivik. Den debattinlaga justitieministern präntade var en sällsam historia av felaktigheter, ohederlig populism och var ett osedvanligt tydligt exempel på den socialdemokratiska vanrespekten för svensk parlamentarisk demokrati. Till att börja med så är det inte enkom SD som står bakom kritiken mot Regeringens ohörsamhet, riksdagsmajoriteten har gett minoritetsregeringen en tidsfrist, som nota bene nu gått ut, att verkställa vad folkviljan stipulerar. Enligt vår Regeringsform, del avgrundlagen, så uttrycks folkviljan genom vår Riksdag, inte Regeringen, i synnerhet inte en minoritetsministär.

Justitieminister Morgan Johansson hänvisade i artikeln till att Polismyndigheten och Säpo ställer sig kritiska till ett slopande av tidsbegränsade licenser. Att Polismyndigheten gör så förvånar föga givet att denna myndighet i decennier varit behäftad med svårartad tjänstemannaaaktivism och vanrespekt för svensk lag i sitt licensutfärdande, något som föranlett epitetet “licenshaveriet”. Ha här i åtanke att det var Polismyndighetens Peter Thorsell och dennes gamle kollega från tiden på Dalapolisen, Nils Hänninger, numera på Justitiedepartementet, som under förhandlingarna i GENVAL-rådet beträffande EU.s Vapendirektiv ignorerade det riksdagsmandat man var ålagda att följa.

Polismyndigheten har i åratal bedrivt s.k. “lawfare” med skattemedel och har återkommande gett avslag på licensansökningar på jaktavapenmodeller som enskilda tongivande tjänstemän “inte tyckt om”, detta trots att dessa varit godkända för jakt av Naturvårdsverket, den myndighet som de facto har det offentliga uppdraget i dessa spörsmål.

Att justitieminister Morgan Johansson refererade till sportskyttevapen som “terrorvapen” och till individer som Anders Bering Breivik och Peter Mangs behöver bemötas utifrån saklig grund. Breivik nyttjade inte enbart sin Glock, ett vapenfabrikat som man på Regeringskansliet bör vara väl bekanta med vid detta lag givet det halvdussin som försvunnit därifrån, utan främst en Ruger Mini-14. Den senare hade vederbörande jaktlicens på.

Det har tidigare gått att få jaktlicens på denna vapenmodell även i Sverige men så inte längre, dock inte p.g.a. av dådet på Utøya utan för att den expert som rådde Naturvårdsverket att godkänna modellen ifråga vid tiden också råkade vara generalagent för Ruger i Sverige.

Vi skall också ha i åtanke att ett slopande av femårslicenserna i Sverige, ett förfarande som idag berör enhandsvapen, ingalunda skulle vara liktydigt med minskad kontroll eftersom alla vapenägare kontrolleras mot misstanke- och belastningsregistret varje dygn, oaktat om det berör livstids- eller tidsbegränsade licenser. Vad det skulle göra däremot vore att ge Polismyndigheten minskade möjligheter till att bedriva tjänstemannaaktivism. De tidsbegränsade vapenlicenserna sades vara en formalitet att förnya när dessa infördes men så blev inte fallet. Polismyndigheten har t.om. nekat en landslagskytt förnyelse på vederbörandes 22-pistol med hänvisning till “bristande aktivitet”. Peter Mangs, vilken som bekant nyttjade sin legala Glock för att skjuta människor med en för vederbörande misshaglig hudfärg, gav hans egna skytteklubb en heads up om till Polismyndigheten på grundval av att man från styrelsens sida såg honom som märklig och inte ville utfärda ett föreningsintyg, ett intyg som är nödvändigt för en licensansökan, något myndigheten ignorerade. Vart låg då felet herr justitieminister? Inte var det hos skytterörelsen i.a.f. Uppenbart verkar dock Socialdemokraterna som parti leva i villfarelsen att det är ett politiskt vinnande koncept att i sann populistisk anda misstänkliggöra 600 000 laglydiga vapenägare, vilka alla har rösträtt.

Vad Morgan Johansson på opportunt manér gjorde med sin artikel var dock inte bara att använda landets mest laglydiga medborgare i samma mening som terrorism men också att politiskt försöka misskreditera främst SD – vilket i förlängningen därmed inkluderar vår Regeringsform eftersom det är riksdagsmajoriteten som riktat tillkännagivandet. Den förre statsministern Stefan Löfvén sade i SVT:s 30 Minuter för ett år sedan att demokratin i Sverige var hotad i händelse av ett regeringskifte. Man kan fundera på vartifrån detta hot egentligen stammar?

Morgan Johanssons ageranden vittnar om en allt störe desperation från sittande minoritetsregerings sida i att försöka upprätthålla det politiska tolkningsföreträdet genom att kontrollera medborgarnas verklighetsuppfattning. Man vill bl.a. ändra i tryck­frihets­förord­ningen och yttrande­frihets­grund­lagen, detta för att “anpassa grund­lags­skyddet till den tekniska och mediala utveck­lingen” och slå vakt om “den person­liga inte­griteten” – t.ex. genom att göra det juridiskt omöjligt att skriva om fällande domar. Det är rätt uppenbart att det egentliga syftet är allt annat än altruistiskt och istället främst handlar om att i görligaste mån försvåra för alternativmedia, vilka inte sällan skriver om kriminella invandrares förehavanden. Alternativmedia är en form av nyhetsförmedlare till vilken en allt större del av populaset idag hämtar sin samhällsbild i skenet av att Public Service framstår som ovilligt att hörsamma sitt objektivitetskrav. SVT:s VD Hanna Stjärne ställde sig härförleden i 30 Minuter helt kallsinnig till att det skulle vara ett problem att det finns en uppenbar politisk slagsida i nyhetsrapporteringen. Alternativmedia utgör således ett hot mot den socialdemokratiska samhällsberättelsen eftersom en kritisk verklighetsbeskrivning skulle kunna föranleda ett ifrågasättande av den socialdemokratiska hegemonin – men det vore förstås en politisk omöjlighet att torgföra de föreslagna lagförändringarna med det faktiska bakomliggande incitamentet.

Ytterst handlar alltså detta om yttrandefrihet, demokrati och…. makt.

Justitieminister Morgan Johansson (S) ageranden som statsråd fångar således mer än någon annan den sittande minoritetsregeringens ovilja inför begreppet “medborgerlig autonomi”. Att ifrågasätta staten och dess företrädare är ett politiskt hot, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som ett demokratiskt sådant eftersom maktinnehavet inte alltid korrelerar med folkviljan, något som är högst uppenbart i dagens Sverige.

Att ljuga, förvränga och brunsmeta verkar således vara de verktyg som återstår för en alltmer handfallen minoritetsministär i skenet av att verkligheten kommit ikapp dogmerna.

Medborgerlig autonomi? Inte om Regeringen får välja..

Posted in Domestic Swedish politics, Hunting, International politics, EU, Firearms Directive, Terrorism, Sweden, Philosophy, Journalism, Norway, Law | 1 Comment

Franska nyliberala fascistoida tendenser

Den nyliberale franske presidenten Emmanuel Macron uttrycke härförleden sina intentioner om att skapa ett “suveränt Europa”, detta med orden:

“-Vi vill få ett mäktigt Europa i världen, helt suveränt, fritt att göra sina val och herre över sitt eget öde.”

Detta har fått inte minst den konservativt sinnade polska regeringen att gå i taket enär Warszawa å ena sidan och Paris och Bryssel å den andra har diametralt olika uppfattning om vart nationalstatens helgd börjar och slutar i relation till den allmer federalistiska unionen.

Emmanuel Macrons maktambitioner och förment liberala politiska hemvisst går dock inte hand i hand ur logiskt hänseende, något som med eftertryck kunde ses i hans uttalanden om hur vederbörande nu skall göra ovaccinerade franska medborgare “förbannade”.

“-Vi kommer att fortsätta göra det, ända till slutet. Det är strategin.”

Missförstå mig rätt, jag är själv i skrivande stund dubbelvaccinerad och nyttjar munskydd i kollektivtrafiken och när jag handlar. Dock så kan jag förstå att vissa är skeptiska till den veritabla vaccinationshysteri som råder, med synbart “killgissade” om vilka grupper som skall vaccineras och inte, särskilt som en inte oansenlig del som idag hamnar på IVA t.o.m. är trippelvaccinerade och det faktum att det vaccin som administerades under svininfluensan ingalunda var helt oproblematiskt där vissa drabbades av narkolepsi. Bara för att man är vaccinerad betyder inte detta att man kan låtsas som att pandemin är över. Tyvärr så verkar alltför många leva i denna villfarelse och vi kan idag konstatera att det bara i Sverige under gårdagen rapporterades om 17 320 nya fall och om höjda tal på t.ex. skidorter. Tove Fall, professor i molekylär epidemiologi vid Uppsala universitet, sade i en intervju med Expressen idag:

“-Det kan vara så att Folkhälsomyndigheten i sina scenarier kanske underskattat smittsamheten och överskattat vaccinationernas skydd.”

Undertecknad kan samtidigt förstå att det offentliga ställer krav på vaccinering inom inom t.ex. vården, men är det rimligt att tvinga samtliga medborgare att vaccinera sig under hot om att inskränka deras medborgerliga rättigheter? Dessvärre verkar alltför många folkvalda vara av denna åsikt – en bjärt kontrast mot den i övrigt så omhuldade dygden om att inte skapa ett “vi” och ett “dem”.

Vaccinationshysterin tar sig tveklöst alltmer fascistoida uttryck, troligen p.g.a. behovet hos vissa att visa på politisk dådkraft. I Macrons fall så kan man fundera på vilken människosyn vederbörande egentligen står för givet följande uttalande:

”-En oansvarig person kan inte längre betraktas som en medborgare.”

Vart skall gränsen på “oansvarig person” dras ur ett vidare perspektiv? Den som äter snabbmat mer än en gång i veckan? Den som röker? I båda fallen finns större risk att vederbörande blir tärande på sjukvården och det allmännas skatteresurser. Det finns en uppenbar risk för en s.k. “slippery slope”, vad som tillåts passera den ena gången kan snart normaliseras och tillämpas i andra sammanhang. Emmanuel Macron vill samtidigt precis som många andra folkvalda beskriva sig som “humanitetens förridare“, samtidigt har vederbörande i praktisk handling gett prov på motsatsen mer än en gång, t.ex. beträffande de s.k. “Gula västarna”, en långt mer fransk tappning av “Bensinupproret” hos oss.

Missförstå mig återigen rätt, undertecknad uppmanar ingalunda till vandalism som politisk metod eller “aktivism” av det snitt som t.ex. Extinction Rebellion brukar sig av. Däremot är det en demokratisk rättighet att demonstrera och den franska polisens agerande i fallet med de “Gula västarna” var inte alltid i linje med vad man kan begära från ordningsmakten i en förment demokratisk stat. Nu är det alltså inte franska bilister som skall bli förbannade utan medborgare som är skeptiska till statens maktambitioner över deras liv. Det kan mycket väl vara så att många inte är foliehattar per se men är skeptiska till vaccinets effekt och inte minst till de övriga åtgärder som staten vidtar. Med sina uttaladen ger dock Emmanuel Macron bara vatten på kvarnen hos såväl foliehattar som medborgare som oroas över de totalitära tendenser som följt i pandemins kölvatten.

Det är sålunda inte utan att undertecknad får i tankarna Texas guvernör Greg Abbotts (R) felaktiga citering av Winston Churchill, vilket dock inte gör innebörden mindre relevant:

“-The fascists of the future will call themselves antifascists.”

Emmanuel Macron förkroppsligar tveklöst genom sina uttalanden och göranden den moralfilosofiska bankrutt och det endemiska hyckleri som återfinns hos nyliberalismen av idag. Det är sålunda inte utan att åtminstone undertecknad undrar om “En Marche!” börjar att få en helt annan innebörd än dess ursprungliga? Liberalism brukade förr nämligen innebära att sätta sin tillit till individens förnuft, inte till tvång och alltmer totalitära tankebanor..

Posted in Bensinupproret, COVID-19, EU, France, International politics, Klimatpolitik, Law, Philosophy, Poland, Sweden | Leave a comment

“Det suveräna Europas” nya konfliktlinjer

Häromveckan gick som bekant Polens konservative vice premiärminister Jaroslaw Kaczynski, ledare för Polens nationalkonservativa regeringsparti Lag och rättvisa (PIS), till hårt angrepp på mot den nya tyska vänsterregeringen och menade att “Tyskland försöker vrida EU till ett federalt ”tyskt Fjärde rike”, detta efter att den tyska utrikesministern Annalena Baerbock (Bündnis 90/Die Grünen) uttalat följande:

”-En stark tysk utrikespolitik kan bara vara en europeisk politik.”

Baerbocks uttalade var ett stöd till den franske nyliberale presidenten Emmanuel Macron som dessförinnan uttalat sina intentioner beträffande EU:s framtid med orden:

“-Vi vill få ett mäktigt Europa i världen, helt suveränt, fritt att göra sina val och herre över sitt eget öde.”

Att mindre konservativa östeuropeiska länder inte hälsar en utökad överstatlighet med någon större glädje förvånar föga givet deras historiska arv. Givet hur dagens EU är utformat så är det de stora drakarna Frankrike och Tyskland som i mångt sätter den politiska dagordningen emedan mindre länder får försöka att streta emot om dessa inte i politisk mening helt skall omvandlas till provinser under främmande överhöghet. I och med Brexit så försvann samtidigt en för ett svenskt vidkommande politisk anförvant. En majoritet av britterna valde att säga tack och adjö till att i tilltagande mån få spela andrafiol till de större grannländerna på kontinenten, något som kom som en chock för det politiska etablissemanget i Bryssel. Men istället för självrannsakan har man istället tryckt gasen i botten.

Hur Brexit kunde uppstå har stötts och blöts, EU-vänner menar att det hela var ett uttryck för obildade populister som låtit sig förledas av nationalistiska dunster emedan EU-skeptiker är mer av åsikten att det hela var en konsekvens av att Bryssel synbart inte är införstått med att det europeiska projektet inte kan drivas hur långt som helst innan en demokratisk motreaktion kommer. Klart är att det föreligger ett påtagligt demokratiskt underskott i Bryssel och att EU-kommissionen rusar åstad utan att ha säkrat verkligt folkligt mandat.

Men allt är inte frid och fröjd mellan de fransk-tyska parhästarna. Tyskland har i kölvattnet av härdsmältan i japanska Fukushima 2011 precis som Sverige slagit in på en ohållbar energipolitisk bana där fungerande kärnkraft läggs ned till förmån för vindkraft och naturgas. Den senare till stor del importerad från Ryssland vilket gör att Berlin alltmer gör sin ekonomi beroende av ryska geopolitiska intressen. Samtidigt är man inte sen att demonisera meningsmotståndare som ifrågasätter den fransk-tyska politiska hegemonin inom unionen.

I Frankrike, en av kärnkraftsindustrins pionjärer, har man en diametralt annorlunda syn på denna energikälla än vad Berlin har. Enligt uppgifter läckta till Financial Times så kommer EU-kommissionen nu föreslå att kärnkraft och naturgas enligt unionens taxonomi klassas som hållbara energikällor, något som förorsakat ett ramaskri, inte minst bland miljöpartister i Sverige för vilka vindkraften synbart är att anse som den heliga graal.

Samtidigt framgick i en artikel i The Economist härförleden att Parisavtalet föranlett en veritabel boom i efterfrågan på balsaträ – detta givet träslagets egenskaper som gör det eftertraktat inom vindkraftsindustrin. Ett nytt turbinblad kan i vissa fall vara uppemot 100 meter långt, vilket innebär att det krävs ca 150 m3 balsaträ i dess produktion. Som en konsekvens fördubblades världsmarknadspriset på träslaget mellan 2019 och 2020 och planteringarna i företrädesvis Equador räcker inte till för att mätta efterfrågan på marknaden. Av denna anledning så riktas nu alltfler blickar mot urinvånares områden i Amazonas. Skogskövlare mutar så urinvånarna med dusörer och alkohol, inte olikt vårt egna baggböleri i Västerbotten då det begav sig.

Att det föreligger en hemfallenhet till att känna sig “god” på hemmaplan men samtidigt rikta bort blicken för att man exporterar miljöpåverkan vill säkerligen många vindkraftsentusiaster likt Miljöpartiets Lorentz Tovatt inte kännas vid? I det senare fallet har vederbörande fullt upp med att demonisera inte minst KD för att det senare haft åsikter om Miljöpartiets solcellspolitik, liksom kärnkraftsförespråkare.

Att vindkraften en tidig svensk vinter inte genererat den nödvändiga energin för att kompensera kärnkraftsnedstängningarna vill vederbörande inte höra talas om. Mer vind- och solkraft är synbart framtiden, även om Sverige är mörkt och oftast vindstilla vintertid. I Tyskland har man helt uppenbart inte tagit varnagel av det svenska experimentet, istället rusar man åstad i samma riktning emedan parhästen i väster stretar åt det andra hållet.

Vi kan sålunda dra två lärdomar av detta. Dels att förespråkare för det gröna narrativet varken är införstådda med vare sig nationalekonomiska förutsättningar eller geopolitik samt att EU vuxit sig alltför stort såväl geografiskt som i sina självpåtagna ansvarsområden. Exportberoende industrinationer som inte säkrar en fungerande energipolitik kommer snart att finna att andra ting såsom tillväxt, sysselsättning och välfärd inte kommer att fungera som önskat. Men vad annat är att vänta från politiska krafter som i vissa fall är att likna vid marxism i grön skrud?

“Det suveräna Europa” var den livslånge kommunisten Altiero Spinellis våta dröm. Vederbörande var som bekant en av EU:s “Founding Fathers” men vi kan konstatera att nya konfliktlinjer snabbt tornat upp bland parhästarna, alltmedan det hörs alltmer frustrerade gnägganden i flocken längre ned i rangordningen..

Posted in Domestic Swedish politics, EU, France, Germany, History, International politics, Klimatpolitik, Latin America, Philosophy, Poland, Russia, Sweden | 1 Comment

Bokslut för 2021 – halvmesyrernas år

Så har nyårsklockorna klämtat och Reine Brynolfsson läst Tennysons klassiska dikt från 1850 på Skansen, låt vara på ett icke helt fullödigt manér. Sistnämnda var dock på något vis likväl passande för det år som gått. 2021 kommer åtminstone i undertecknads minne hugfästas som halvmesyrernas år. Utbildningsminister Anna Ekströms försök att släta över det faktum att den svenska PISA-undersökningen, som framställdes som “ett styrkebesked för den svenska skolan” på inget annat vis kan beskrivas än en Potemkinkuliss då undersökningen strukit elever som skulle kunna antas dra ned resultatet, kan ses som symptomatiskt för dagens Moder Svea.

Precis som föregående år så har samhället och den politiska debatten levt i skuggan av den pågående pandemin. Och precis som med PISA-undersökningen så har befälet synbart “killgissat” sig fram. Vad som föregående år beskrevs som onödigt, såsom att vaccinera barn “då dessa inte smittar” har plötsligt blivit en absolut nödvändighet. Vaccineringarna har synbart gjort att alltför många invaggat sig själva i en falsk säkerhet, något undertecknad själv kunde konstatera på Nyårsaftonens hemfärd med den lokala kollektivtrafiken. På en bokstavligen packad buss, var det undertecknad med sällskap som bar munskydd, ingen annan. Samtidigt har intensivvården kunnat konstatera att en inte ringa del av patienterna varit fullvaccinerade. Det är dock inte bara under Bacchi nektar som vettet går ut, även en vardag så är bruket av munskydd inom kollektivtrafiken högst begränsat.

Det gångna året har också gett prov på andra halvmesyrer och killgissningar. Den dysfunktionella svenska energipolitiken fick sina kort synade då vinterkylan sänkte sig tidigt på säsongen. Oroade medborgare fick då se sig “tröstade” med att de skulle ha bundit sina elavtal. Någon djupare självkritik lyser dock med sin frånvaro, i synnerhet från Miljöpartiets sida. Energiminister Khashayar Farmanbar (S) har förvisso flaggat för att han kan tänka sig nybyggnation av kärnkraft, men vem vill investera när denna energikälla i dagsläget medvetet missgynnas – låt vara att EU till MP:s stora förtret nu enligt Financial Times verkar besluta att klassa kärnkraft och naturgas som hållbara energikällor? Det är inte utan att åtminstone undertecknad ser Farmanbars uttalande som billig och opportun populism givet att Miljöpartiet valde att kliva av regeringsministären. Att miljöminister Annika Strandhäll (S), vars utnämning i sanning faller under epitetet halvmesyr, i synnerhet givet hennes uppenbara kunskapsluckor inom sitt ansvarsområde och på vars bord ett beslut om slutförvaring hamnat, offentligt beskrivit kärnkraft i följande ordalag:

”-Kärnkraft är inte framtidens melodi.”

Det är inte bara inom energipolitiken som det utopiska Miljöpartiet efterlämnat sig ett för en exportberoende industrination katastrofalt bagage. Cementkrisen har nu efterlämnat sig ett “politiskt kvartalskapitalistiskt arv” i den mening att det precis som inom så mycket annat gjorts en temporär hpd-lösning med kattstrypare och silvertejp för att undvika en absolut akut kris.

Det finns en politisk historisk kontinuitet i detta, det mesta Miljöpartiet haft politiskt inflytande i har slutat på förutsägbart vis. Men det går inte bara att skylla på Miljöpartiet enär detta parti tillåtits få inflytande. Konsekvenserna har varit uppenbara med förhalning om ett beslut om slutförvaring av svensk kärnbränsle och miljöprövningar in absurdum för den för svensk ekonomi så viktiga gruvnäringen.

Det historiska 2021, i den mening att vi fick vår första kvinnliga statsminister – tillika vår mest kortlivade ministär någonsin givet Miljöpartiets val att kliva av då man fick se en annan historisk tilldragelse, nämligen att en “blåbrun” budget vilken SD varit med att förhandla fram gick igenom, visade ånyo på hur demokratiskt dysfunktionell den svenska negativa minoritetsparlamentarismen är. Det blev rena rama Vilda Västern över regeringsbildningen.

Och på tal om Vilda Västern så tangerade fjolåret det föregående rekordåret i antalet dödsskjutningar. Den omhuldade s.k. Sverigebilden – som stipulerar att Sverige är det lysande progressiva förgångsexemplet som synbart lever kvar i “de goda åren” på 1950- och 1960-talen, har åtminstone utomlands förbytts till ett avskräckande exempel. 2021 gav oss inte bara gängse gängmord i s.k. “utmanade områden” utan även mer exceptionella tilldragelser såsom mordet på “artisten” Nils ”Einár” Grönberg och polismannen Andreas Danman. Retoriken om hur “gängen skall knäckas” förblir dock densamma.

I bokslutet för 2021 kan vi sålunda konstatera att det år vi lämnat oss bakom var, precis som Brynolfssons framförande av Tennysons klassiska dikt på Skansen, en halvmesyr. På detta vis var det senare på något vis passande. För den som är positivt sinnad så kanske vederbörande vill säga att “det kan bara bli bättre” – i synnerhet nu när Miljöpartiet inte längre sitter i regeringsställning, men för den som blivit desillusionerad av de senaste årens politiska hantverk, med avsaknad av ansvar i kölvattnet av temporära politiska lösningar och sedan gängse enskilda valplattformar, så kan man samtidigt konstatera att Miljöpartiets beslut måhända var det som räddar partiet kvar i Riksdagen i höstens kommande val. Som den svenska parlamentarismen idag är utformad så skulle detta innebära att det i sådana fall blir “buisness as usual”. För eget vidkommande skulle undertecknad i detta sammanhang istället beskriva mig som en “positiv negativist”, d.v.s. utgå ifrån att saker och ting går åt helsefyr varpå du bara kan bli positivt överraskad. Av denna anledning kommer undertecknad att ha en flaska champagne på kylning men jag kommer ingalunda att korka upp den i förtid. Förhoppningsvis avslutas bokslutet över 2022 i mer positiv anda än det som 2021 föranledde, men vis av erfarenheten så är det inget att utgå ifrån…

Posted in COVID-19, Domestic Swedish politics, Klimatpolitik, Law, Philosophy, Sweden | Leave a comment

“-Gåsleversocialist!”

Häromveckan skrev Jan Guillou en krönika i Aftonbladet som fick motta en rättmätig och svidande kritik. I denna höjde han ett varningens finger för den politiska debattens vridning i “blåbrun” riktning och valde att relativisera oron för den allt grövre gängkriminaliteten i landet med att det är större risk att halka i badkaret och på så vis möta sitt öde snarare än att bli skjuten av kriminella. Den jämförelsen höll dock inte för granskning, något samhällstidningen Kvartal med lätthet kunde göra utifrån officiell statistik, och den relativisering som Guillo hemföll till skadade snarare trovärdigheten i annars relevanta poänger.

Undertecknad kan i vissa hänseenden relatera till sagde skribent enär vi delar många intressen såsom jakt, god mat och vin förutom intresset för att skriva. Vad gäller spridning och intäkter vilar förstås undertecknad i påtagligt lä och jag hyser inga intentioner att likställa mig med Guillou på denna punkt. Jag skulle t.ex. aldrig ha råd att under en jaktresa inmundiga en flaska Château d’Yquem kyld i Ishavets vatten och med en beskärd del vulgaritet påtala att det nog är det dyraste vin som någonsin konsumerats på de breddgraderna. Politiskt står vi också väldigt långt ifrån varandra, även om undertecknad hyser en respekt för arbetarrörelsens historiska betydelse för den svenska demokratins införande. Guillous historiematerialistiska samhällsanalys ger jag nämligen inte så mycket för, dels utifrån ett ideologiskt men också personligt perspektiv, något som kan ses i undertecknads tämligen frekventa bruk av smädesordet gåsleversocialist när sagde skribent kommer på tal.

Jan Guillou är på inget sätt representativ för dem han säger sig värna politiskt. Jag kan vidstå att jag i den kritiken måhända hemfaller till något som vid första anblicken kan liknas vid identitetspolitik, en form av politik undertecknad avskyr utifrån intellektuell grund. Likväl så är det så att en individs ideologiska trovärdighet är avhängig representativitet. Därav att jag återkommande kritiserar t.ex. Socialdemokraterna för att partiet i mångt omvandlats till ett parti för statstjänsemän och bidragstagare snarare än den bidragande arbetarklass som skall finansiera samhällskontraktet genom skatteuppbörd. Jag kan dock ge en eloge till Jan Guillou för dennes kritik av Vänsterpartiets kapitulation inför den identitetspolitik som alltmer omvandlat partiet till en antites av vad det säger sig stå för.

Den postmoderna identitetspolitiken utgör kort och gott ett antiintellektuellt och polariserande gift för samhällskroppen eftersom denna omöjliggör ett verkligt demokratiskt samtal i det allmänna rummet. På vägen har man samtidigt gått helt vilse varpå man istället tenderat att bli det som man säger sig vara en motpol till.

Jan Guillous jämförelse med att halka i badkaret föll som bekant tämligen pladask, något som inte förhindrade honom från att häromdagen sticka ut hakan i ett reportage av Calle Schulman med titeln “Småstadskänslan är borta på Östermalm” i vilket han påtalade att han inte vågar bo på Södermalm – p.g.a. den politiska vänster som han själv på ett ideologiskt plan ändå säger sig vara hemmahörande hos. Det är inte utan att tankarna går till den traditionella fraktioneringen på den politiska vänsterkanten med allehanda bokstavskombinationer enligt devisen “Historien återupprepar sig själv.” men samtidigt har något nytt skett. Vänsterpolitiken tenderar alltmer att hamna utanför den formella partipolitiken, inte bara som ett “gatans parlament” såsom BLM och Extinction Rebellion men också med organisationer som suddar ut gränserna mellan partipolitiken och s.k. GONGO:s likt Svenska Naturskyddsföreningen m.fl. Många av dessa organisationer är likt Miljöpartiet höggradigt eskatologiska och härbärgerar en svartvit samhällsyn, oaktat vi talar om miljö, upplevda sociala orättvisor eller djurrättsfrågor. På vänsterkanten talar man gärna om sin meningsmotståndares “svans” utan att erkänna att samma fenomen återfinns även till vänster. Dessa s.k. “svansar” tenderar ofta att vara än mer radikala vilket både kan vara till gagn och förfång.

En välsituerad CIS-man, ty med dagens politiskt korrekta vänsterideologiska definitioner är Guillou en sådan, har således inte mycket att hämta inom samtidens identitetsvänster. Guillou är politiskt fast i det sena 1960- och tidiga 1970-talet. I reportaget yttrade han således följande iakttagelse:

“-Jag kan inte bo på Södermalm bland alla vänstermänniskor. De skulle skära sönder mina bildäck och så där. Vänstern är intolerant och överklassen är tolerant.”

Det var inte utan att smädesordet “-Gåsleversocialist!” ånyo pockade på uppmärksamhet.

Han har dock rätt i att dagens autonoma vänster ingalunda är tolerant, precis som den andra politiska ytterkanten ser denna saker och ting i svartvitt, människosynen är totalitär.

“-Jag har fel uppfattning i identitetsfrågan för deras del. Klasskampen är det grundläggande i den politiska motsättningen medan de tror att det är hudfärgen, vilket är fullständigt knäppt. Jag skulle bli så fördömd av vänstern.”

Jag delar här Guillous syn på att hudfärg är irrelevant, en individs rätta halt sitter mellan öronen och inte i dess pigmentering. Men där slutar också vår samsyn i respektive samhällsanalys. Det är emellertid inte bara den autonoma vänstern som bidrar till att omöjliggöra det demokratiska samtalet idag, även det politiska etablissemanget är höggradigt bidragande till detta.

I reportaget påtalade även Guillou att det välsituerade Östermalm är ”ett av Sveriges mest invandrartäta områden”.

“-I detta huset är det säkert 40 procent invandrare. De är från Frankrike, Kanada, Ryssland, Finland och Ungern, säger Guillou, som menar att det är ”skandal” att 7 procent av Östermalms befolkning röstar på Sverigedemokraterna.”

Ur klasshänseende så kan det påtalas att det föreligger skillnad på migration och migration, även om Sandro Scocco, då på Arena Idé och numera anställd inom Vänsterpartiet, gjorde sitt yttersta för att i “900 miljarder skäl att uppskatta invandring” att med ett historiskt perspektiv för dagens politiska konsumtion vilseleda valmannakåren. Invandrare går inte att klumpa ihop till en grå massa, invandrare än individer som alla andra med olika förutsättningar och det är skillnad på arbetskraftsinvandring, asylmottagande och “socialturism”.

Den politiska vänstern tenderar dock av ideologiska skäl att se utanförskap och kriminalitet som ett uttryck för socioekonomiska orättvisor, allt i syfte att legitimera sin egen samhällsberättelse och därmed det egna maktinnehavet.

Samtidigt är man helt uppenbart inte införstådda med det faktum att man genom sin egen politik producerar s.k. “blue collar conservatives” i takt med att samhällskontraktet och skatteviljan fallerar.

Jan Guillous blickande ut från sitt elfenbenstorn på Östermalm från vilket vederbörande, som själv en del av det välsituerade etablissemanget, predikerar sin klasskamp, gör således att enkom ett enda ord kommer i undertecknads tankar:

“-Gåsleversocialist!”

Posted in ANTIFA, Black Lives Matter, Culture, Domestic Swedish politics, History, Islamism, Israel, Journalism, Palestine, Philosophy, Sweden, Terrorism | Leave a comment

EU – slutet på historien eller en repetition i nya kläder?

Att det idag inte råder någon kärlek mellan Warszawa och Bryssel är inget nytt, det är en lång politisk process som i många fall inbegriper lika mycket polsk inrikespolitik som en europeisk sådan. Senast i raden av allt skarapare utspel kunde ses häromdagen då Jaroslaw Kaczynski, ledare för Polens nationalkonservativa regeringsparti Lag och rättvisa (PIS), i ett uttalande vidhöll “att Tyskland försöker vrida EU till ett federalt ”tyskt Fjärde rike”, ett uttalande som föga förvånande mottogs med några leenden i Bryssel, Berlin och Paris. Kaczynskis uttalande kom som en konsekvens av att den nya tyska vänsterrregeringen aviserat sitt stöd till Frankrike om ”ett mer suveränt Europa”, enligt Associated Press av den nyliberale franske presidenten Emmanuel Macron beskrivet i följande ordalag:

“-Vi vill få ett mäktigt Europa i världen, helt suveränt, fritt att göra sina val och herre över sitt eget öde.”

Den franske presidentens ord var i mångt ett eko av den tyska utrikesminister Annalena Baerbocks (Bündnis 90/Die Grünen) dito:

”-En stark tysk utrikespolitik kan bara vara en europeisk politik.”

Att den europeiska politiken i hög utsträckning idag också handlar om polsk inrikespolitik kunde ses i valet av Donald Tusk som ordförande för Europeiska Rådet (2014-2019). Denne var dessförinnan polsk premiärminister mellan 2007 och 2014 och partiledare för det liberalkonservativa och proeuroeiska partiet PO Platforma Obywatelska, på svenska Medborgarplattformen, mellan 2003 och 2014 och igen så från 2021. Han var och är en svuren motståndare till det idag styrande socialkonservativa och euroskeptiska Lag och Rättvisa, förkortat PiSPrawo i Sprawiedliwość, lett av Jarosław Kaczyński. Därigenom så har gränsen mellan polsk inrikespolitik och den europeiska politiken till och från grumlats. Från EU-kommissionens sida vill man förstås få det att framstå som en strikt svartvitt affär, att förstnämnda representerar det “goda” emedan den konservativa polska regeringen kontradikterar Bryssels värderingar. EU-Kommissionen vill gärna framställa sig som de mänskliga rättigheternas avantgarde – samtidigt som man helt uppenbart inte är införstådd med man kontradikterar sin egen retorik genom att se med lättsinne på t.ex. den s.k. Subsidiaritetsprincipen. EU är inte likt USA ett federalt statsbygge, vilket inbegriper demokratiska checks & balances som begränsar vad centralmakten kan besluta om och inte. Sällan är en konflikt helt svartvit, det finns nämligen fog för kritik från båda parter.

Varför är Polen så viktigt ur ett europeiskt politiskt perspektiv?

Många svenskar tenderar nog att se på Polen med en hel del fördomar, en källa för billig arbetskraft inom byggbranschen, fattigdom, gott öl och vodka och som Andra världskrigets slagpåse. Där brukar de färgade kunskaperna ofta sluta. Undertecknad har å min sida en inblick inom polsk politik på ett sätt som gemene man i Sverige sällan torde ha, detta genom undertecknads akademiska bakgrund. Jag deltog under mina universitetsstudier i början av milleniet i ett utbyte med Handelshögskolan i Warszawa där jag bl.a. studerade Polens ekonomiska transition från plan- till marknadsekonomi under professor Bogdan Radomski, tidigare ekonomisk rådgivare åt dåvarande polske presidenten Lech Wałęsa. Det var således han som i mångt var med om att forma dagens Polen. Denna erfarenhet gav mig helt andra ögon och var instrumentell i att bearbeta mina egna fördomar om landet i fråga. Polen är ur historiskt perspektiv en stormakt men är även idag genom sitt geografiska läge, som genom historien gjort landet till en bro tillika frontlinje mellan Väst och Öst, ett viktigt land ur geopolitiskt hänseende.

Ett gemensamt historiskt arv

Om man åtnjuter ett grundmurat intresse inom historieämnena så inbjuder också Polen till studier och detta lands öden och vedermödor är historiskt också i mångt förknippade med vårt eget historiska arv. Ett tag så var vår monark, Sigismund III Vasa, också polsk regent och storfurste av Litauen (1587–1632) och regerade de facto över Sverige 1592-1599 innan hans farbror hertig Karl, sedermera känd som Karl IX, berövade honom den svenska kronan. Sigismund var son till Johan III, vars far Gustav Eriksson Vasa som bekant hade frigjort Sverige från det danska politiska inflytande som kom genom Kalmarunionen, och hans polska gemål Katarina Jagellonica. Johan III:s far var den som införde protestantismen i Sverige emedan sonen såg med ogillande på kyrkans utveckling, säkerligen under ett påtagligt inflytande från sin hustru som naturligtvis genom sitt ursprung var katolik. Sigismunds farbror, hertig Karl, var dock protestant och den dynastiska maktkampen kom således att anta en sekteristisk dimension.

Religion kunde dock som bekant, och i viss mån fortfarande kan, väldigt ofta nyttjas som ett svepskäl för mer världsliga intressen, såsom vid denna tid vems hjässa en krona skulle pryda eller för att legitimera geopolitiskt inflytande i Baltikum där svenska och polska intressen genom åren återkommande kolliderat i t.ex. Livland. Så även fast en polsk regent varit kung av Sverige, vilket i viss mån var en bidragande orsak, så kom svenska knektar att gång efter annan att hemsöka Polen, exempelvis under Karl X:s polska fälttåg på 1650-talet där Warsawa föröddes liksom under Karl XII:s fälttåg mot August den Starke, kurfurst av Sachsen, som slutade med fredsfördraget i Altranstädt 1706 efter att Sachsen gjort gemensam sak med Sveriges arvfiender Danmark och Ryssland. Svensk och polsk historia har m.a.o. många beröringspunkter.

Stormakters uppgång och fall

Polen som nation har precis som Sverige historiskt genomlidit upp- och nedgångar, inte sällan med än värre konsekvenser. Sverige förlorade sin stormaktsstatus efter Freden i Nystad 1721 som avslutade Stora nordiska kriget, en konflikt där Sverige förlorade över 200 000 man, en ansenlig del av vår dåvarande population, men kvarstod likväl som statsbildning. Den s.k. “rysskräcken” föddes under denna tid då ryska gallärflottor brände och härjade längs den svenska ostkusten under krigets sista tre år. Ryssland hade länge utstängts från Östersjön alltsedan Det nordiska sjuårskriget 1560-1573 men hade i och med att Nyen i Ingermanland erövrats 1703 kunnat anlägga en ansenligt maritim närvaro i innanhavet. De svensk-ryska relationer förblev dock inte särdeles fredliga och förlusten av Finland i kriget 1808-09 var måhända ett än större nationellt trauma för svenskt vidkommande, Finland var nämligen ingen besittning likt t.ex. Estland var under stormaktstiden utan en integral del av riket alltsedan Medeltiden. För finskt del var dock tiden som storfurstendöme initialt en gyllene tid enär man inte längre utgjorde frontlinje mellan Sverige och Ryssland och man tilläts i mångt att sköta sig själva. Sveriges erövring av Norge 1814, vilket skedde med den ryske tsarens goda minne, kom även att leda till att Sverige inte behövde oroa sig för ett traditionellt tvåfrontskring och Napoleons förlust, med vilken Danmark varit allierad, gjorde också att den traditionella rivaliteten mellan Köpenhamn och Stockholm kom att klinga av och kom vid mitten av 1800-talet ersättas av skandinavistiska tankegångar, i synnerhet då Preussen kom att bli alltmer dominerade i norra Europa.

Den svenska s.k. “rysskräcken” fortlever dock i viss mån ännu till denna dag, något som ryska revolutionen och Sovjetunionens födelse med de geopolitiska konsekvenser som följde därav knappast bidrog till att lindra. När Finland utropade sin självständighet 1917 var det således naturligt för Sverige att se vårt grannland som en buffert gentemot den stora grannen i öster. Det idag revitaliserade Rysslands geopolitiska agerande i Ukraina har därtill gjort att naiva dogmer från 1990-talet alltmer kommit att omprövas.

För polskt vidkommande så kom den egna stormaktstiden i form av det Polsk-litauiska samväldet (1569–1795), låt vara att länderna varit i personalunion alltsedan 1385, att till skillnad från Sverige att sluta med att Polen 1795 slutade att existera som nation, uppstyckad av sina mäktiga i form av Preussen, Österrike och Ryssland. Denna utveckling skedde i tre omgångar, 1772, 1793 och en sista gång 1795 efter det mot ryssarna misslyckade s.k. Kościuszko-upproret brutit ut året innan. Ett flertal polska resningar kom att ske under 1800-talet, alla med samma utgång. Det säger en hel del att det var polska emigréer som reste statyn över Karl XII i Kungsträdgården som en hyllning enligt devisen “Min fiendes fiende är min vän”, ett faktum många i dagens svenska politiskt korrekta och alltmer historielösa kontext tenderar att glömma bort.

Polonia Restituta och en stark man

Det var inte förrän under Första världskriget, som kulminerade med Centralmakternas och Tsarrysslands sammanbrott, som förutsättningarna för ett återuppståndet Polen, Polonia Restituta, föddes. Versaillesfördraget definierade inte östgränserna och den Andra polska republiken sågs inte med någon större välvilja av grannländerna. Man hamnade tämligen omgående i konflikt med Weimartyskland, bl.a. “by proxy” genom de polska revolterna i Schlesien vilket orsakade en påtaglig tysk anomositet visavi Polen och som delvis kan förklara senare ageranden från Berlins sida. Man hamnade också i konflikt med Litauen, bl.a. över Vilnius status, Fältmarsalk Józef Piłsudskis hemstad, även här delvis genom än mer uttalade assymetriska medel, därtill med Västukrainska folkrepubliken över det av polacker huvudsakligen befolkade Lwów och med Ukrainska folkrepubliken under Symon Petljuras ledning över Ukrainas västliga områden Volhynien och Galizien, områden som dessförinnan lytt under Österrike-Ungern och med en stor polsk minoritetsbefolkning. Ukrainska folkrepubliken å sin sida var dessutom till en början i konflikt med den av Kejsartyskland utsedde hetmanen Pavlo Skoropadskyj, samt med boljsevikerna liksom med de ryska vita trupperna under Anton Denikin vilka inte ville se ett självständigt Ukraina utan att denna kornbod förblev en del av Ryssland. Givet Ukrainas begränsade möjligheter till att bedriva ett flerfrontskrig givet att landet hade få vänner, Tjeckoslovakien undataget men med vilket man saknade landsgräns givet konflikten med Polen så kom Petljura således att sluta fred med Polen, i utbyte mot att Volhynien och Galizien avträddes, och gjorde så gemensam sak mot boljsevikerna. Fältmarsalk Józef Piłsudski, som under Första världskriget varit befälhavare för De polska legionerna inom den österrikiska armén men som sedermera utvecklat ett ansträngt förhållande med Centralmakterna och för en tid fängslats i Magdeburg, genomförde så en offensiv mot Kiev och tryckte tillbaka bolsjevikerna. Denna framgång kom emellertid att reverseras genom en motoffensiv som möjliggjorts av att striderna mot den vita sidan höll på att ebba ut varpå boljsevikerna kunde överföra förstärkningar till fronten mot Polen och Ukraina.

I Sovjetryssland såg man en erövring av Polen som nödvändigt för att kunna exportera revolutionen, detta efter att revolutionsförsöken i Bayern och Berlin misslyckats och den ungerska Rådsrepubliken under Bela Kun besegrats av tjeckoslovakiska och rumänska arméförband och vita ungerska frikårer efter ett misslyckat försök att återta områden som förlorats i och med Österrike-Ungerns sammanbrott.

I Norditalien hade även där ett revolutionsförsök blåsts av, något som dock föranledde en påtaglig polarisering av det desillusionerade italienska samhället vilket 1922 kom att kulminera med Mussolinis marsch mot Rom och Italiens transformering till en fascistisk dikatur.

En geopolitisk språngbräda

Polen sågs i detta läge av bolsjevikerna i Sovjetryssland som en nödvändig geopolitisk språngbräda och den röda motoffensiven, under det militära geniet Michail Tuchatjevskijs ledning förde de bolsjevistiska trupperna ända till Warszawas portar. Polens öde såg beseglat ut och vem vet vad som hade skett i Europa om vägen till Tyskland legat öppen? Vad hade hänt i Frankrike om Weimarrepubliken fallit? Från brittisk sida var dock Lloyd George föga intresserad av en militär intervention, de som redan genomförts under det ryska inbördeskriget hade misslyckats, varpå han föreslog den s.k. Curzonlinjen som gränsdragning mellan Polen och Sovjetryssland, något som emellertid förkastades av Warszawa. I Frankrike var man emellertid långt mer välvilligt inställd till Warszawa och även om man ur manskapshänseende inte skickade mer än rådgivare så skeppades stora mängder fransk krigsmateriel i militärt bistånd till Polen. Likväl slogs man i ett påtagligt underläge.

Polen hade dock ett ess i rockärmen genom att den militära underträttelsetjänsten lyckats dechiffrera den sovjetryska radiotrafiken varpå man lyckades att kraftsamla i rätt läge. Samordningen mellan Tuchatjevskijs och  Kamenevs armégrupper och Budjonnys kavallerikår var därtill bristfällig på grund av att den senare tagit förluster vid Brody och Berestechko vilket försenat intagandet av Lwów varpå order om omgruppering kom för sent och “Undret vid Vistula”, som slaget vid Warszawa kom att kallas, i inte ringa utsträckning med referens till den katolska tron, kunde materialiseras. Tuchatjevskij kom att kritisera Stalins agerande vid Warszawa, den senare var till skillnad mot honom själv inte en skolad officer, något som kom att leda till en påtaglig ömsesidig animositet som kulminerade under de stora utrensningarna där den förstnämnde tillsammans med många andra högre befäl kom att dömas och avrättas på Stalins order 1937. Den sovjetryska armén drevs efter förlusten vid Vistula därefter tillbaka och frontlinjerna hamnade ånyo i Vitryssland och Ukraina. Efter det Andra slaget vid Grodno, som resulterade i en avgörande seger, insåg Lenin och hans förtrogna att kriget mot Polen var förlorat. Revolutionen skulle inte kunna exporteras in i Europa varpå man framgent inriktade sig på att “bygga socialismen i ett land”. Fredsförhandlingar vidtog och Andra polska republikens östgräns kom därmed att i hög utsträckning att spegla det gamla Polsk-litauiska samväldets dito. Borgerligt sinnade i övriga Europa drog samtidigt en lättnadens suck.

Ett auktoritärt styre

Relationen mellan Polen och Litauen kom emellertid bl.a. p.g.a. av Vilnius status att förbli frostig ända till 1938 då Polen under hot militära medel tvingade litauerna till att upprätta diplomatiska förbindelser. Den polska inrikespolitiken under mellankrigstiden var även den problematisk. En påtaglig poloniseringspolitik hade vidtagit vilket påverkade landets stora såsom minoriter litauer, vitryssar och ukrainare vilket i det senare fallet med tiden kom att skapa en allt våldsammare opposition. Partipolitiken var precis som i Weimartyskland också den polariserad och den gamle fältmarskalken Piłsudski, tillika en gång partiledare för det polska socialistpartiets revolutionära flygel, som de facto var att se som republikens fader, såg med allt större avsky på den polska parlamentarismen. Polens relation med parlamentarism som styrelseskick har ur historiskt hänseende en smått fadd smak, det är inte för inte som talesättet “polsk riksdag”, på polska bl.a. kallad potop szwedzki – den svenska oredan, fortfarande lever kvar alltsedan 1600-talet. Piłsudski kom sålunda att 1926, i skenet av hyperinflation och politisk instabilitet, att genomföra en statskupp, den s.k. Majkuppen, vilken tvingade bort den demokratiskt valde Stanisław Wojciechowski från makten. Trots detta föga demokratiska agerande från Piłsudskis sida åtnjöt han likväl ett stort folkligt stöd, mycket genom sin hjältestatus, men han blev aldrig en formell diktator. Kazimierz Bartel blev ny premiärminister och Ignacy Mościcki, en gammal partikollega till Piłsudski, president för republiken. Inget beslut kom dock att fattas utan att Piłsudski godkänt det på förhand. Val kom fortfarande att hållas, pressen var fri men oppositionella kunde råka ut “olyckor” utförda av “okända” gärningsmän.

Den auktortära regering som bildades kom att kallas för Sanacja med referens till latinets ord för helande, sanatio. Det auktoritära styret syftade till att hela Polen ur andlig och moralisk mening, ett styre som såg bortom partipolitiken som Piłsudski såg som splittrande. Det var dock inte bara polska kommunister och socialdemokrater som kom att behandlas med korta tyglar och bli föremål för internering fängelset i Bereza Kartuska utan även även fascister, såsom Henryk Rossman från Obóz Narodowo-Radykalny, samt vitryska och ukrainska nationalister och vanliga förhärdade kriminella samhällselement. Internering i Bereza Kartuska skedde inte genom det sedvanliga rättssystemet utan genom ett administrativt beslut, som inte kunde överklagas. M.a.o. rörde det sig om ett förfarande kännetecknat av “straff utan dom” och strafftiden, som var utsatt till tre månader, kunde förlängas in aeternum genom ett myndighetsbeslut. Knappast ett förfarande värdigt en rättsstat. De intagna var även ålagda straffarbete och förhållandena hårda med vittnesmål om tortyr. Officiellt avled 13 personer i Bereza Kartuska även om dessa siffror troligen friserades genom att sjuka interner skickades annorstädes innan de avled. Bereza Kartuska är ännu i denna dag en het potatis i det polska samhället och fängelset kom att flitigt nyttjas inom den sovjetiska propagandan efter Sovjetunionen i enlighet med Molotov-Ribbentroppakten med Nazityskland invaderade Polen och annekterade republikens östliga områden.

Det auktoritära styret upphörde inte med fältmarskalk Piłsudskis död 1935. Ignacy Mościcki kom att kvartstå som president ända till 1946 varpå stalinisten Bolesław Bierut utsågs till president för den nu kommunistiska Polska Folkrepubliken efter att landet alltsedan 1944 kommit under sovjetiskt inflytande. Den verkliga makten utövades dock initialt av partisekreterare Władysław Gomułka, vars styre initialt åtnjöt poplaritet för att sedan ersättas av ett alltmer repressivt sådant, i synnerhet i relation till den katolska kyrkan i landet som historiskt haft påtagligt inflytande i det polska samhället.

Poloniseringspolitiken under mellankrigstiden kom dock som redan nämnts att föranleda en allt våldsammare ukrainsk opposition, något som till slut utmynnade i politiska mord, däribland på den polske inrikesministern Bronisław Pieracki på öppen gata i Warszawa 1934. Mordet utfördes av Hryhorij Maciejko, utsänd av OUNOrganisationen för Ukrainska Nationalister och med bl.a. Stepan Banderas fulla vetskap. Relationen mellan ukrainare och polacker blev snabbt sämre, något som sedermera kom att utnyttjas av Nazityskland för egna syften, inte minst under krigsåren. Under 1943 genomförde OUN-BУкраїнська повстанська армія – Ukrainska Befrielsearmén en blodig kampanj riktad mot polacker i Volhynien och Galizien, en etnisk rensning med bortåt 100 000 dödsoffer, de allra flesta civila som klubbades ihjäl. För Nazityskland innebar denna konflikt mellan polacker och ukrainare att en potentiellt enad front i de områden som låg under tysk ockupation omöjliggjordes. Inte sällan såg man till att s.k. skyddsmanskap från den ena befolkningsgruppen sattes in i områden där den andra var i majoritet, detta i syfte att främja sekteriskt våld.

Ett totalitärt styre ersätts av ett annat

Det tyska nederlaget i det Andra världskriget gjorde att Polen som bekant återuppstod, låt nu vara under ett annat totalitärt styre under sovjetisk överhöghet. Landets gränser förändrade också karaktär i och med att områdena i öster nu hamnade i Vitryska respektive Ukrainska SSR. Som kompensation införlivades istället de forna tyska områdena i öster och den tyska befolkningen fördrevs, en förfarande som också kunde ses i andra delar av Östeuropa med en tysk minoritet såsom i Tjeckoslovakien och Rumänien.

Det totalitära kommunistiska styret slog ned hårt på all borgerlig opposition. Exempelvis kom den tyskättade August Emil Fieldorf, under den polska Andra republiken brigadgeneralen som under den tyska ockupationen var ställföreträdande arméchef i den polska hemmaarmen AKArmia Krajowa att hängas 1953. Detta som en konsekvens att han i en skåderättegång anklagats för att vara en “Hitlerfascist” av åklagaren Helena Wolińska-Brus, den senare själv av judisk börd, då vederbörande under kriget berordrat arkebusering av sovjetiska partisaner. En annan polsk krigshjälte, som stred i Warszawaupproret mot de nazityska ockupanterna, som den kommunistiska regimen sedermera lät möta sitt öde i änden av ett rep, var kavalleriofficeren Witold Pilecki. Det var även han som infiltrerade koncentrationslägret i Auschwitz och vars underrättelser gjorde de västallierade medvetna om vad som pågick där. Pilecki arresterades av SBMinisterstwo Bezpieczeństwa Publicznego (hemliga polisen) 1947 under anklagelser om omstörtande verksamhet, detta givet att det även fanns en polsk exilregering i Väst med vilken Pilecki hade kontakt, och han avrättades efter en skåderättegång med nackskott året därpå.

Vägen till frihet och nya konfliktlinjer

Den kommunistiska regimen slog som bekant hårt ned på vad man såg som oppositionella, däribland den katolska kyrkans företrädare. Det mest kända offret utanför Polen torde genom Agnieszka Hollands film To Kill a Priest från 1988 med Christopher Lambert i huvudrollen vara prästen Jerzy Popiełuszko som 1984 fördes bort och mördades av SB. Vid hans begravning deltog över 250 000 personer, däribland Lech Wałęsa från fackföreningsrörelsen Solidaritet. Popiełuszko fick postumt motta Vita Örnens Order 2009 och kom även att helgionförklaras av den katolska kyrkan.

Även landets judar fick det allt svårare att praktisera sin religion efter att Gomułka i slutet av 1960-talet tillåtit “anti-zionistisk propaganda” som snabbt fick antisemitiska uttryck. Många polska judar kom i detta läge att emigrera.

Återkommande utbröt under Folkrepubliken folkliga protester mot landets styre, t.ex. i Poznań 1956 där regeringen till slut satte in stridsvagnar. Mer än hundratalet medborgare dödades. 1970 utbröt på nytt våldsamma protester i norra Polen efter att priser på livsmedel och andra dagligvaror ökat kraftigt. Protesterna slogs ned med hård hand av polsk polis och armén och lämnade 44 döda och mer än 1000 skadade. Över 3000 personer arresterades. 1971 utbröt på nytt en strejk i Łódź, huvudsakligen med kvinnliga deltagare, efter att priserna på t.ex. kött mer än fördubblats och denna gång tvingades regeringen att backa.

Solidaritet, på polska Solidarność, kom vara instrumentell i att till slut befria landet från kommunistiskt förtryck. Grundaren och sedermera pristtagare till Nobels Fredspris och Polens förste demokratiskt valde president, Lech Wałęsa, var ursprungligen fackföreningsman vid Leninvarvet i Gdansk. Han stod under kontinuerlig bevakning från säkerhetstjänsten, arresterades ett flertal gånger och sparkades från sitt arbete 1976. Han kom att bli en samlande kraft och Solidaritet kom sedermera att mer än tio miljoner medlemmar. Under många har det dock cirkulerat rykten om att han själv i själva verket stod på SB:s lönelista som informant även om en utredning 2000 förklarade honom oskyldig till dessa anklagelser. 2016 återfanns dock i det s.k. Kiszczak arkivet dokument som styrkte anklagelserna och Wałęsa sade då att han skrivit under ett dokument om att bli informant men sedan aldrig fullföljt det SB försökte att tvinga honom till.

Det folkliga missnöjet med landets kommunistiska styre höll på nytt på att koka över och 1981 infördes militärlag i landet under general Wojciech Jaruzelski som kraftigt inskränkte medborgarnas daliga liv. Undantagstillstånd kom sedan att råda till 1983. I intervjuer med Jaruzelski framkom sedermera att den polska regeringen var rädd för att Sovjetunionen skulle ha intervernerat på samma sätt som man gjorde i Ungern 1956 och under Pragvåren 1968. Även den polska regeringen var dock införstådd med att det rådande politiska läget i landet i längden var ohållbar och i takt med att relationerna mellan Öst och Väst under Gorbatjovs reformer i form av Perestrojka och Glasnost tinade fanns möjligheter till dialog utan att riskera sovjetisk inblandning. Runda bordsamtal kom så att genomföras mellan företrädare för Solidaritet och den kommunistiska regeringen 1989 vilket öppnade för något mer fria val i landet. Detta kom att bli den demokratiska snöboll som sattes i rullning inom hela det gamla östblocket. Den som kom att förkroppsliga denna process var fackföreningsmannen Lech Wałęsa.

Denne kan som person sägas representera Polens splittrade själ. Trots att Institutet för Nationell Åminnelse 2005 förklarade Wałęsa för “ett offer för det kommunistiska förtrycket” avtog inte anklagelserna, något som 2009 ledde till att han stämde den dåvarande presidenten Lech Kaczyński. Grundarna till PiS – bröderna Kaczyński, som även de haft framträdande positioner i Solidaritet, hade en längre tid varit i konflikt med Wałęsa. 2006 lämnade Wałęsa rörelsen i protest då denne var en uttalad motståndare till partiets önskan att offentliggöra samtliga arkiv från kommunisttiden och sparka idag aktiva tjänstemän som haft framträdande roller under Folkrepubliken. Enligt Wałęsa skulle ett offentliggörande kunna urarta i en häxjakt på de kanske 500 000 polcker som stod i den kommunistiska regimens sold. Ironiskt nog bidrog konflikten till att rädda Wałęsas liv då han inte bjöds in av president Kaczyński till den planerade ceremonin till åminnelse av Massakern i Katyn, en ökänd massaker som 1940 begicks på 22 000 polska medborgare, huvudsakligen officerare, av sovjetiska NKVD i ett försök att utradera den borgerliga polska intelligentian. Regeringsplanet störtade nämligen utanför ryska Smolensk och samtliga passagerare ombord, 96 till antalet, däribland president Kaczyński och andra höga regeringsföreträdare, omkom.

Även utanför Polen har Wałęsas gloria tenderat att falna. 2011 vägrade han att motta Vytautas den Stores Orden från Litauen p.g.a. landets diskriminering mot den polska minoriteten. Historien kastar också sina skuggor i de polsk-ukrainska relationerna, vilka varit ansträngda alltsedan de ukrainska kossackernas revolt under Bohdan Khmelnytsky mot den polska adeln, szlachta, 1648-1657, en revolt som slutade med att Ukraina hamnade under ryskt inflytande efter att kossackerna sökt Moskvas hjälp. Även om Polen 2002 vidtog steg till försoning genom att be om ursäkt, med hänvisning till landets dåvarande kommunistiska diktatur, för Operation Vistula 1947 vilken innebar tvångsförflyttning av landets ukrainska minoritet om över 140 000 individer i öster till de territorum i landets västra delar som nyligen avtvingats Tyskland. Medlemmar i UPA och deras familjer deporterades likaså till Sovjetunionen för vidare transport till Sibirien. Det råder också delade meningar mellan Ukraina och Polen över definitionen på UPA:s kampanj mot polacker i Volhynien och Galizien 1943. Att det tveklöst rörde som etnisk rensning står klart men påtalanden från polsk sida om det skulle ha rört sig om folkmord har från ukrainsk sida bemötts med att detta skulle vara ett uttryck för polsk neoimperialism eftersom våldsbruket mellan folkgrupperna varit ömsesidigt. De ansträngda diplomatiska relationerna mellan NATO-landet Polen och Ukraina visavi Ryssland kan dock tjäna som lindrande enligt devisen “Min fiendes fiende är min vän.” och den politiska situationen i Belarus, där landets auktoritäre president Aleksandr Lukasjenko numera gjort sig alltmer beroende av Moskvas välvilja efter att tidigare ha försökt att balansera mellan Ryssland och Ukraina, kan likaledes tjäna till förbättrade relationer mellan Warszawa, Vilnius och Kyiv.

Den röriga situationen i Östeuropa påminner således i allt högre utsträckning om den som var rådande under tiden strax efter Första världskriget. Den ukrainska regeringen har alltsedan Maidan 2014, som ledde till att den korrupte om än folkvalde presidenten Viktor Yanukovych störtades, rört sig i en alltmer nationalistisk riktning. Detta har lett inte bara till den situation som nu råder i Donbass, där ryska separatister med ryskt understöd utropat egna statsbildningar, men likaså till ansträngda relationer med det konservativa Ungern – en annan statsbildning som genom historien fått kämpa för sitt oberoende och som ofta är i konflikt med Bryssel i dessa dagar. De frostiga relationerna mellan Kyiv och Budapest kom efter att det uppdagats att ungerska pass delats ut bland den ungerska minoriteten i Zakarpatska oblast på gränsen mellan de båda länderna, något som resulterade i ukrainska protester. Förekomsten av ett fåtal ungerska nationalister bland ryska separatistiska frikårer i Donbass har heller inte främjat de diplomatiska relationerna mellan Kyiv och Budapest. Den senare huvudstadens relation med det alltmer federalt sinnade Bryssel kan å sin sida ses i den ungerske presidenten Victor Órbans uttalande:

“-…i ett Europas förenta stater, är nationer och deras kristna karaktär mer av en nackdel än en fördel.”

Katolska värderingar i konflikt med västliga progressiva påbud

Lech Wałęsa kan som redan påpekats användas för att beskriva allmänt hållna polska värderingar. Hans katolskt färgade uttalanden om HBTQ-rättigheter – där han sade sig stödja sexuella minoriteter men samtidigt var av åsikten att valet av livsstil inte skall påtvingas andra, vilket i Polens fall innebär att politisk representation utifrån läggning inte är relevant, föranledde San Fransiscos stadsförvaltning att döpa om den gata som bar hans namn. Wałęsa bad om ursäkt för sina uttalanden med hänvisning till en generationsmässig skillnad i åsikter. Klart är att den katolska identiteten i dagens Polen, som kraftigt förtrycktes under kommunisttiden, fått en revival precis som den ortodoxa kyrkan Ryssland av idag. När Wałęsa 2014 som själv mottagare av Nobels Fredspris uttryckte sin besvikelse över en annan pristtagare, Barack Obama, så möttes detta föga förvånande med indignation i Väst. Vi kunde här se en distinktion mellan västerländska “progressiva” påbud och en mer konservativ polsk hållning. Samtidigt har konservatismen vädrat morgonluft även i Väst, något som kunde ses i t.ex. Brexit och SD:s stärka position i Sverige. Ett värnande av nationalstatens helgd, vilket undertecknad ser som en grundförutsättning för att upprätthålla ett demokratiskt styre givet hur dagens EU är utformat, ses sålunda i mångt som ett politiskt hot mot “europeiska värderingar”.

De sistnämnda tenderar dock att ta alltmer identitetspolitiska förtecken. Att vara positivt inställd till EU, vilket inkluderar Bryssels tilltagande federalistiska aspirationer, ses som “gott” emedan att vara kritiskt inställd till ökad federalism är liktydigt med att gå i Putins sold. Att de konservativa regeringarna i Polen och Ungern vägrar att likt Sverige agera knähund till Bryssel ses sålunda inte med välvilja varpå dessa länder återkommande demoniseras. Exempelvis har Ungern vägrat att foga sig efter Bryssels migrationspolitiska diktat, i mångt ett uttryck för landets historiska relation med det ottomanska väldet men också ett uttryck för Budapests syn på nationalstaten, liksom i Polens fall vars syn på det inhemska rådande rättsväsendet korrelerar inte med EU:s syn på saken. Vad man då skall ha i åtanke är den konfliktlinje som stod mellan Lech Wałęsa och bröderna Kaczyński. Polen har nämligen inte fullt ut gjort upp med sitt kommunistiska förflutna, något som märks inte minst inom landets rättsväsende. Detta är en gordisk knut som borde ha lösts upp på det tidiga 1990-talet men så skedde aldrig. Och hur löser man då en reformering av rättssystemet utan politisk påverkan? Det är ett Moment 22.

I Sverige är man inte sena att från politiskt håll att kritisera den polska regeringen, samtidigt kan vi konstatera att det råder en påtaglig politisering av vårt egna rättsväsende.

Det är förstås alltid mer bekvämt att projicera egna tillkortakommanden på andra, något som vi också kan se exempel på från polsk sida. Det är här vi kan konstatera att det finns fog för ömsesidig kritik mellan Warszawa och Bryssel.

En demokratisk gordisk knut

Undertecknad har fler östeuropeiska vänner än folk i gemen i detta land och majoriteten av dessa är höggradigt desillusionerade med den väg EU tagit. Undertecknad känner att jag kan relatera i denna verklighetsbeskrivning. Jag röstade själv nej i folkomröstningen 1994 och det var ett beslut jag aldrig haft anledning att ompröva. I och med Brexit så har Sverige förlorat påtagligt med politiskt inflytade i och med at vi ofta gjorde gemensam sak med Storbritannien. Många medborgare i östeuropeiska medlemsländerna, vilka ursprungligen var positivt inställda till medlemskapet i EU, känner sig idag bedragna, att man blev lovade nationellt självbestämmande bara för att upptäcka att man alltmer förvandlats till provinser under Bryssel. Altiero Spinelli, livslång kommunist en av ideologerna bakom EU:s grundande, var av åsikten att en europeisk federalism stegvis skulle smygas på medborgarna, detta för att utvecklingen inte skulle kunna stoppas i tid av evevtuella folkliga invändningar, såsom Brexit. Vi ser alltmer att denna hållning omsätts i reapolitiken.

Från polsk sida, en nation med 40 miljoner invånare och som genom historien fått strida för sin existens då mäktigare grannar haft geopolitiska intressen kontradikterade de polska, ser man således att man i allt högre grad inte längre ses som ett jämbördigt medlemsland utan som en nation som får foga sig efter den politiska vilja som Frankrike och inte minst Tyskland har. Det finns många som ser de östeuropeiska medlemsländerna som otacksamma parasiter som möjlkar Bryssel på bidrag men det finns också relevans i de senares kritik. Hur skall man säkerställa att folkviljan i en nation respekteras när diktat kommer utifrån, från en politisk kropp vars ledamöter den vanlige medborgaren aldrig haft något att säga om enär dessa utses och inte väljs, därtill företrädare som inte representerar respektive land utan Bryssel. När Jaroslaw Kaczynski häromveckan yttrade “att Tyskland försöker vrida EU till ett federalt ”tyskt Fjärde rike” så hade han faktiskt en poäng, även om detta uttalande lär ha trampat på mången öm tå, exempelvis på EU-vännen Donald Tusks.

Det finns en vedertagen tysk term för Centraleuropa i form av Mitteleuropa som har olika konnotationer beroende på i vilken kontext den används. Den preussiska historiska definitionen handlade om en pan-tysk statsbildning som sedermera anammades och utvecklades av de tyska nazisterna. Drang nach Osten är en term som myntades på 1800-talet som beskrivning på t.ex. Tyska Ordens korståg under Medeltiden som sedermera även kom till uttryck genom “soft power” genom handel, t.ex. i Siebenburgen i Transylvanien där ännu till denna dag en sachsisk minoritet kan återfinnas. I och med den tyska segern mot Ryssland under Första världskriget och Freden i Brest-Litovsk 1918 fanns planer på att skapa slaviska buffertstater i Östeuropa som skulle stå under tyskt inflytande. Redan under kriget utropades ett litet polskt kungadöme i generalguvernementet Warszawa, i praktiken en tysk lydstat. Efter att nazisterna kom till makten i Tyskland 1933 fick Drang nach Osten nytt liv i form av Lebensraum, en idé höggradigt influerad av socialdarwinistiska föreställningar om om slaviska folks inneboende underlägsenhet visavi germaner och den starkes rätt att erövra. Stora delar av Östeuropa skulle sålunda enligt nazistiska förställningar koloniseras för att ge “livsrum” åt den förment överlägsna ariska folkstocken. Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen, kom dock som bekant att med besked att krossa dessa vanföreställningar. För polsk vidkommande innebar detta dock att man i praktiken bytte en ockupant mot en annan och ett totalitärt system mot ett annat.

EU framställer sig väldigt ofta i sann identitetspolitisk anda som ett fredsprojekt, alltså var “förräderiet” i form av Brexit ett hot mot freden i och med att splittrat Europa gynnar Rysslands geopolitiska ställning. Att Tyskland samtidigt beredvilligt initierat en fullkomligt vanvettig energipolitik och på eget bevåg satt sig i Rysslands famn vill man nog inte höra talas om? Samtidigt är det uppenbart att EU alltmer rör sig i en federal riktning utan att man säkerställt ett verkligt folkligt mandat för detta. Det egna regelverket i form av den s.k. Subsidiaritetsprincipen, också kallad Närhetsprincipen, stipulerar samtidigt att beslutstagande skall fattas på lägsta möjliga ändamålsenliga nivån, en princip som återkommande ignoreras efter gottfinnande. Vad vi sålunda skulle kunna säga oss se är projiceringen av “soft power”, t.ex. genom att hota med indragna bidrag om en medlemsnation inte dansar efter Bryssels pipa – ett Bryssel vars politiska dagordning i hög grad sätts av de stora drakarna i form av Tyskland och Frankrike och där ett litet medlemsland nödgas söka stöd hos andra mindre länder i hopp om att stävja utvecklingen. Ergo har vi inte längre ett samarbete, många medlemsländer förvandlats i allt högre grad till provinser. Detta i syfte att säkerställa den demokratiska folkviljan dikterad av någon annan? Federalisten Altiero Spinelli var som sagt livslång kommunist och det är givet Polens historiska arv inte svårt att se varför det nu uppstått påtaglig friktion inom det europeiska “samarbetet”. Dagens Polen må vara konservativt och definierat av katolska värderingar liksom en svuren motståndare till ett federalt “Europas Förenta Stater” men nuvarande regering är likväl inte att likställa med Sanacjaregeringen från mellankrigstiden.

Alltför många har sett EU som slutet på historien emedan den med en klar blick bakåt alltmer kan se det europeiska projektet som en repetition i nya kläder..

Posted in Brexit, Britain, Culture, Domestic Swedish politics, EU, France, Geopolitical topics, Germany, History, Hungary, International politics, Islamism, Law, Philosophy, Poland, Russia, Sweden, Ukraine | 3 Comments

Skall vi tro på det?

Den svenska självbilden stipulerar att vår rättsstat och statsförvaltning är höggradigt oväldiga. Denna syn är i mångt ett arv från den svenska stormaktstiden och Axel Oxenstierna.

Även om det svenska samhället idag är höggradigt sekulärt så har vår självbild också influerats av protestantismen, även om många troligen inte tänker i dessa banor idag. Av denna anledning så har vi troligen också en beskärd del fördomar visavi katolska länder, säg den svensk som inte ser ned på italiensk statsförvaltning som genomkorrupt? Och visst, Italien, i synnerhet landets södra delar, har tveklöst att brottas med dylika spörsmål. Men från svensk sida kan vi också se detta som ett mått av projicering, genom att peka finger åt andra så känner vi oss bättre själva. Vi ser oss som det progressiva avantgarde som resten av världen ser till för inspiration, vi är en humanitär supermakt, vi axlar ledartröjan inom klimatpolitiken och försvarar demokratin. Således är svensken inte sen att peka finger åt t.ex. Ungern och Polen ur demokratiskt hänseende, samtidigt är det få som vill kännas vid de egna solfläckarna.

I en artikel i gårdagens DN Debatt (2021-12-20) skrev tre namnkunniga statsvetare, Peter Esaiasson, Carina Gunnarsson och Bo Rothstein att vi numera bör jämföra korruptionen i Sverige med den i södra Italien. Samtidigt kan vi se att den politiska retoriken i mångt är i diametralt motsatsförhållande med tal om “bygga det nya Folkhemmet” mm. Försöken att upprätthålla påbjuden samhällsberättelse blir samtidigt alltmer världsfrånvända och historielösa.

Vänskapskorruption, i folkmun s.k. “svågerpolitik”, har alltid varit prevalent i detta land, än mer så efter ämbetsmannaansvarets avskaffande i mitten på 1970-talet, men nu har denna fått sällskap av kontaktkorruption av sydländskt snitt i och med den förda migrationspolitiken. Idag meddelade den socialdemokratiska regeringsministären att man kommer att dra in 700 000 s.k. samordningsnummer enär dessa varit avgjort bidragande till dagens välfärdsbrottslighet. Det är inte utan att man undrar i vilken mån Miljöpartiet tidigare utgjort en bromskloss för detta nödvändiga beslut? Sedan lär det vara en lågoddsare att anta att Socialdemokraterna själva önskat att sagda problem på magiskt vis helst löst sig själv.

De politiska korrekta påbuden om “mångkulturalism” i kombination med en påfallande naivitet syns dock även inom andra områden, t.ex. har skolväsendet blivit föremål för lycksökande amatörer och individer med tveksamma affilieraringar, t.a. t.ex. den f.d. moderate riksdagsledamoten Abdirizak Waberi som ett målande exempel. Vederbörande skodde inte bara sig själv på skolans medel utan förde även ut kapital till ett islamistiskt parti i Somalia. Safirskolan i Göteborg kom å sin sida att hamna i blåsväder p.g.a. av denna tillämpade könsåtskild undervisning och anställde s.k. “IS-återvändare” i sin verksamhet.

Men det är inte bara inom skolväsendet vi kan se exempel på korruption med islamistiska förtecken. Inom SSU i Skåne har man dragits med dylika problem i åratal, trots moderpartiets retorik om “alla människors lika värde”.

Sveriges Radio är en annan samhällsinstitution vars trovärdighet blivit påtagligt skamfilad efter islamistskandalen på Ekot.

Den politiska korrektheten bidrar till att folkvalda stundom väljer att vända bort blicken för att slippa att ta obekväma debatter. Detta kunde ses även i andra sammanhang, t.ex. när kommunalrådet Frida Trollmyr (S) likt Pontius Pilatus tvådde sina händer efter att det uppdagats att det förekom utomrättslig rättskipning form av romska krísis i staden.

När Trollmyr konfronterades med obekväma frågor svarade hon:

“-Och vad ska jag göra, lägga ner verksamheten? Då begår jag politiskt självmord.”

Alltså valde hon att istället vända bort blicken. Det var mer bekvämt för den egna positionen snarare än att leva upp till de politiska dogmer vilka hon säger sig representera.

Att det förekommer olika former av korruption, såsom svågerpolitik, på kommunnivå är nog de flesta införstådda. Gemene man må bli förbannad men rycker samtidigt i mångt på axlarna, Cést la vie! Svågerpolitik är endemisk inom kommunalpolitiken. På riksnivå har nog de flesta däremot levt i villfarelsen att det varit lite mer stringens, men även här har den svenska glorian alltmer halkat på sniskan i takt med att uppenbart politiserade tjänstemannatillsättningar blivit kutym. Vem frågar sig t.ex. inte förvånat hur i hela fridens namn Dan Eliasson under så många år kunde gå från ett välavlönat toppjobb till det nästa givet vederbörandes allt annat än kompetenta och laglydiga ledarskap? Att som generaldirektör komma undan med att ignorera Offentlighetsprincipen verkar i det närmaste ha skapat ett prejudikat inom svenskt förvaltningsväsende. Ta bara hur Justitiekansler Mari Heidenborg tidigare i år kastade bort sina anteckningar efter att hon beslutat att ge den dömde våldtäktsmannen Damir Al-Ali 840 000:-, ett beslut som kritiserades av bl.a. Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet, vilken menade att summan ifråga kunde ha varit lika med 0:- givet hur lagtexten är utformad. Ytrandefrihetsexperten Nils Funckes uttalande om Heidenborgs efterföljande agerande var sonika kort och koncist:

“-Dålig förvaltningskultur.”

För den som följer undertecknads blogg så är vederbörande väl medveten om mitt engagemang inom att opinionsbildning beträffande svensk jakt- och vapenlagstiftning. Dessa spörsmål är om något genomsyrade av vänskapskorruption och fallerande förvaltningskultur.

Inom Polismyndigheten återfinns en kraftigt politiserad licenshantering, en hantering som åtnjuter politiskt beskydd och som i folkmun brukar refereras till som “Licenshaveriet”. Som bekant utsåg Regeringen Nils Hänninger, verksam på Justitiedepartementet, att förhandla å Sveriges vägnar i GENVAL-rådet i Bryssel beträffande EU:s Vapendirektiv. På Hänningers inrådan adjungerades från Polismyndigheten så hans gamle kollega från tiden på Dalapolisen, Peter Thorsell, som “teknisk expert”. Den senare fick under sin dåvarande tjänst grönt ljus för politiskt arbete, något som bl.a. inbegrep opinionsbildning i DN och lobbyism i Bryssel, det senare efter att Doris Högne “-Skytte är ingen sport, tacka vet jag hockey!” Rydheims pekoral till utredning utmynnat i intet på nationell nivå. Vederbörande gick också i egenskap som hög verksamhetschef in och övertog ett förvaltningsärende från en handläggare på regional nivå, detta för att förmedla avslag på en licensansökan givet att den senare var på en vapenmodell som Thorsell “inte tyckte om”, trots att denna var godkänd för jakt av Naturvårdsverket som har det offentliga uppdraget att godkänna jaktmedel, och för att sökanden, en landslagsskytt, i massmedia kritiserat myndighetens aktivism. Thorsell vilseförde medvetet även TV4 såväl som rättsväsendet genom att hävda att modellens förkortning stod för “Military Rifle” och inte Modular Rifle, allt i syfte att få det att framstå som att det inte rörde sig om ett civilt vapen. När frågan till slut hamnade i Kammarrätten ändrade Thorsell utsago ett oräkneligt antal gånger för att till slut dra tillbaka alla tekniska grunder för avslag, troligtvis för att slippa att bli pulveriserad av motpartens tekniska expertis inför sittande rätt. Detta förhindrade dock inte att Polismyndigheten segrande ur den rättsliga bataljen. Gissa vem som sedan 2016 är kanslichef vid Högsta Förvaltningsdomstolen? Doris Högne “-Skytte är ingen sport, tacka vet jag hockey!” Rydheim. Den senare satt själv i Rikspolisstyrelsens ledning när hon 2013 gavs uppdraget att utreda svensk vapenlagstiftning..

Väl i GENVAL-rådet i Bryssel framkom sedermera att Hänniger och Thorsell överträtt det riksdagsmandat man var ålagda att följa. Intressant nog utökades dock mandatet genom ett beslut i Justitieutskottet efter att det senare fått information om att det skulle ha funnits stöd i remissrundan för den linje tjänstemännen hade företrätt. Det gjorde det inte, tvärtom, över 90% av remissvaren var avogt inställda, däribland Försvarsmaktens dito. Vid närmare efterforskning visade det sig att den felaktiga informationen vidarebefordrats via Justitiedepartementet och att de som sammanställt remissrundans svar var inga andra än ovan nämnda tjänstemän. Alltså ignorerade man inte bara Riksdagens beslut utan ljög också medvetet för Justitieutskottet. Kort och gott gjorde sig sagda tjänstemän sig skyldiga till grundlagsbrott. Blev det några synbara politiska konsekvenser? Jag tror ni redan vet svaret på frågan?

En annan högt uppsatt polis med uppenbara politiska aspirationer är Malmös polismästare Stefan Sintéus som uppenbart ser sin position som nära knuten till SAP?

Att vi har korrupta och politiserade chefer inom Polismyndigheten är inget nytt tyvärr. Ta bara Carin Götblads lägenhetsinförskaffning och agerande beträffande den famöse Conny Andersson, mera känd som Conny Batong, och dennes APU.

Ofrånkomligen hamnar vi så i jaktliga spörsmål. I det ännu pågående rättshaveriet kring skogsmagnaten och landsbygdsvännen Karl Hedin framkom hur polisbefäl från NOA i utredningen inte bara gjorde sig skyldiga till tjänstefel, hur man försökte tubba det “tillförlitliga” vittnet att tillse att “bevismaterial” skulle kunna säkras vid lämpligt tillfälle, man försökte också vilseföra rätten genom att hävda att delar av de illegalt tillskansade ljudupptagningarna skulle vara ohörbara, vilket de inte var. Agerandet säger en hel del om på vilka grunder åtalets väcktes.

22/10 ifjol skrev Svenska Jägareförbundets medlemstidning Svensk Jakt, d.v.s. samma förbund som miljöåklagare Åse Schoultz i Aktuellt häromåret anklagade för “att tala med kluven tunga” – samma miljöåklagare för övrigt som det av då Miljöpartiet styrda Miljödepartementet utsåg till “expert” att utreda Artskyddsfördningen, att:

“De utredare vid polisens NOA-grupp som bland annat utreder jaktbrott saknar utbildning och kunskap när det gäller jaktfrågor. Man tar heller inte in civil kompetens i form av jaktkunniga konsulter i samband med att man utreder jaktbrott. Det framkom när en utredare vid NOA-polisens artskydds- och kulturarvsbrott middagstalade vid en sammankomst i Stockholm den 19 oktober.

Åklagarsidans arbete var likaledes påtagligt klandervärt. REMA är organisation där det uppenbart är en grundförutsättning att vara aktivistiskt sinnad för att få jobb på.

Att Åse Schoultz helt uppenbart är oförmögen att förhålla sig objektiv i sin yrkesgärning, häromdagen valdes hon t.ex. in i styrelsen för Djurskyddets lokalavdelning i Jämtland, något som vederbörande inte innebär en intressekonflikt, är dock inget som på något vis förhindrat vederbörandes karriärsutveckling, tvärtom. Ifjol utsågs hon som sagt till “expert” av Miljödepartementet inom ramen för en utredning av Artskyddsförordningen.

Hon är dock inte ensam inom rätts- och förvaltningsväsendet att ha kopplingar till NGO:s som innebär uppenbara intressekonflikter i relation till vederbörandes tjänsteutövande. I höstas uppmärksammades att Marie Stegard Lind, till vardags domstolsjurist i Kammarrätten i Stockholm och med erfarenhet från ett antal andra myndigheter och inom statliga utredningar, numera återfinns i styrelserna för såväl Svenska Rovdjursföreningen som den djurrättsterroristiskt apologeta organisationen Jaktkritikerna.

Såväl Svenska Rovdjursföreningen som Jaktkritikerna hemfaller till lawfare mot gentemot den viltförvaltningsmodell som vår Riksdag beslutat om, med ständiga överklaganden, något som gör förvaltningen dysfunktionell. Man har dock bundsförvanter inom Riksdagens väggar i form av MP.

Sistnämnda parti såg exempelvis till att Regeringen sade upp det allmänna uppdrag jägarna haft i 83 år, detta i syfte att komma över medlen i Viltvårdsfonden, en fond finansierad av jägarna själva via den statliga jaktkortsavgiften, detta i syfte att inte bara försvåra för jaktens utövande i landet men också för att bl.a. kunna finansiera sina förbundnas lawfare mot rovdjursförvaltningen.

Rebecka Le Moine (MP) har tillsammans Vänsterpartiets Jens Holm också haft öppet samröre med våldsbejakande “djurrättsorganisationer” genom sitt deltagande i Rovdjursmarschen.

Le Moine har en Masterexamen i biologi, ekologi och naturvård från Linköpings universitet, något hon gärna påpekar i offentliga sammanhang. Detta ger henne ökad kredibilitet, dock en kredibilitet som inte tål att synas i sömmarna. Det är exempelvis inte alls tillåtet att jaga från helikopter i Sverige, något hon påstod i ett anförande i Riksdagen. Jakt från motorfordon är uttryckligen förbjudet och kommer ofrånkomligen leda till åtal och indragna vapenlicenser för någon som gör sig skyldig till detta. Gemene man torde dock inte ha någon kunskap om detta faktum, men när en biolog, vars parti då ingick i regeringsministären, påstår något sådant i Riksdagen torde de flesta tro att detta är den vedertagna objektiva sanningen. Detta gör att Le Moines lögner utgör ett demokratiskt problem.

Det ansvariga statsrådet för det allmänna uppdragets demontering, dåvarande jordbruksministern Jennie Nilsson (S), hänvisade till att det bl.a. var europeisk lagstiftning som krävde att man var nödgade att säga upp det allmänna uppdraget. Så var emellertid inte fallet, något hennes förträdare Sven-Erik Bucht (S) offentligt bekräftade. Istället handlade det om en ren politisk eftergift till Miljöpartiet som i sin tur därigenom kunde leverera ekonomiska medel till sina “stormavdelningar”.

Att politiker vänder kappan efter vinden eller slirar på sanningen för att uppnå egna mål är sedan länge gammalt. Redan Niccolò Machiavelli konstaterade premisserna i Il Principe, publicerad 1532, fem år efter vederbörandes hädanfärd.

Rättvisan skall dock som bekant vara blind som talesättet lyder. Samtidigt kan vi konstatera att den svenska rättvisan alltmer är försedd med subjektiva glasögon för att låna ett begrepp från den tyske filosofen Immanuel Kant. Detta syntes tydligt i Vänsterås tingsrätts domslut, i vilket Karl Hedin friades:

“Domstolen kommer inte i detta mål, eller i något annat mål, lägga den tilltalades politiska åsikter till grund för bedömningen av ett åtal.”

Den friande domen överklagades självfallet av miljöåklagare Lars Magnusson i hopp om att han i Hovrätten skulle få begagna sig av sitt illegalt tillskansade bevismaterial. Samtidigt kan detta också ses som “straff utan dom”, även om Hedin sedermera återfick sina jaktvapen.

Åklagarens agerande kan måhända också ses förhalningsteknik enär åtalet skulle kunna ses som ett politiskt motiverat åtal, och därmed ett s.k. “obefogat åtal”, vilket är straffbart med fängelse om åklagaren befinns skyldig. Således finns ett incitament hos Magnusson att driva ärendet “in i kaklet” för att köpa sig tid.

Det har tveklöst även gått ett stort mått av prestige i detta mål, i synnerhet som tingsrätten konstaterade att åtalet vilade på så vecka grunder att Hedin skulle kunna ha infunnit sig utan juridiskt ombud. Man påpekade dock att man ingalunda tagit hänsyn till ev. brister i objektivitet hos REMA och NOA utan enbart på huruvida framlagda grunder kunde påvisa något begånget brott eller ej. Att Hedin skulle utgöra “en skalp” för REMA är ställt bortom rimligt tvivel. Hans böcker om t.ex. Lillhärdalsfallet, där Magnussons kollegor Christer B Jarlås och ovan nämnda Åse Schoultz skämde ut sig, ställde knappast myndigheten i särdeles god dager. Alltså finns det anledning till att anta att det förligger “grumlade glasögon” hos ovan nämnda tjänstemän. Exempelvis gick Christer B Jarlås ut i massmedia och grät korokodiltårar över den kritik han fått emotta och REMA har tveklöst fått journalistisk draghjälp från vissa publikationer.

Frispråkiga åklagare mäts i dagens Sverige med olika måttstockar, så länge de företräder ståndpunkter som gynnar det för stunden rådande maktinnehavet går det alldeles umärkt att hysa en bias, se bara på Åse Schoultz. Men om åklagaren är för makten “obekväm” hamnar saker och ting i ett annat ljus. Häromdagen meddelades att chefen för Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet, Lise Tamm, har blivit omplacerad, något som väckt stark intern kritik inom myndigheten. Den officiella bakgrunden skall vara en konflikt över tjänstetillsättningar, där Tamm gått på kompetens snarare än meriter. Det sistnämnda kan ju i dagens Sverige betyda lite vadsomhelst, att någon är måg med en inflytelserik potentat eller har partibok eller i juridikens fall är medlem i Hilda eller Ruben. Detta skall ha lett till konfrontation med Riksåklagare Petra Lundh varpå Tamm, som var instrumentell i de s.k. Encrochatåtalen, nu omplaceras och skall istället fr.o.m. den 1 januari jobba med utvecklingsarbete inom myndigheten. Många tror dock hennes liknelse av Rinkeby som en “krigszon” gjort henne till en belastning för de politiska maktinnehavarna och riksåklagaren, även om hon själv nekar till detta. Många inom myndigheten, vilka av förståeliga skäl önskar vara anonyma, sade dock till Expressen att man tror att riksåklagaren använder sig av dispyten kring sagda tjänstetillsättningar för att tysta Tamm.

Riksåklagare Petra Lundh hyser goda relationer med justitieminister Morgan Johansson (S) och har därtill en personlig koppling till travestin kring Karl Hedin enär hennes man Lars-Gunnar Lundh, är lagman i Västerås tingsrätt och var delaktig i det lagvidriga beslutet om att sätta in s.k. hemliga tvångsåtgärder mot Hedin. Petra Lundh, självtitulerad “vargvän” lät på eget bevåg utreda och föreslå att grovt jaktbrott skulle klassas på samma nivå som grovt narkotikabrott, terrorism och mord för att på så vis ge möjligheter till insättandet av just hemliga tvångsmedel. Att det inte fanns något riksdagsbeslut därom förhindrade dock inte hennes man från att tillämpa sin frus förslag i praktisk omsättning.

I Sverige klagas återkommande på att den konservativa polska regeringen alltmer försöker att politisera rättsväsendet och forma detta i sin egen politiska avbild. Vad händer och sker då i dagens Sverige? Så när en politiker, högt uppsatt statstjänsteman eller jurist numera påstår att vi skall lita på vad dessa säger bör vi som medborgare för demokratins och rättsstatens skull utbrista i ett:

“-Skall vi tro på det?”

Demokratins grundvalar vilar nämligen på valmannakårens ifrågasättande av överhetens påbud och ansvarsutkrävande från de senare i händelse av missgrepp å tjänstens vägnar..

Posted in Culture, Domestic Swedish politics, EU, Firearms Directive, History, Hungary, Hunting, fishing and wildlife, International politics, Islamism, Journalism, Law, Philosophy, Poland, Sweden, Terrorism | 1 Comment

Historielösheten fick i veckan ett nytt ansikte

I veckans ”Alla mot alla med Filip och Fredrik” på Kanal 5 deltog centerledaren Annie Lööf. Det blev en pinsam tillställning, inte minst för den välutbildade Annie Lööf själv. Vid frågan om när Gustav II Adolf föddes svarade partiledaren: “-1807!”

Mein lieber Gott!

Gustav II Adolf (född 1594 och stupad vid Lützen 1632) var tillsammans med Gustav Vasa en av våra mest tongivande monarker och var av essentiell betydelse, i det förstnämnda fallet med kapabelt understöd av Axel Oxenstierna, för att forma svenskt förvaltningsväsende. En partiledare bör rimligtvis ha adekvat koll på vår gemensamma historia, historielöshet är i sanning farligt ty den som inte förmår att blicka bakåt är dömd att upprepa historiens misstag. Sistnämnda var för övrigt något undertecknad själv påpekade i en debatt med dåvarande centerledaren Maud Olofsson inför att partiet gjorde upp med Socialdemokraterna om Försvarsbeslutet år 2000.

Jag påpekade att omvärldsanalysen och konsekvenserna av sagda beslut var att likna med karbonkopior från 1925-års beslut, något som i retrospekt visade sig vara ett gravt misstag. Olofsson såg förvirrad ut och körde samma argument på repeat – “den eviga freden” hade ju kommit och den svenska Försvarsmakten skulle därefter vara inriktad på internationella insatser snarare än territorialförsvar. Fjorton år efter 1925-års Försvarsbeslut invaderades Polen av Nazityskland och bollen var i rullning. Fjorton år efter Försvarsbeslutet år 2000 kom “artiga gröna män” till Krim och narrativet om “den eviga freden” var passé. Häromdagen stod att läsa att FMV nu lägger in en beställning på RBS 56 BILL, det robotsystem som undertecknad en gång utbildades på men som avvecklades i samband med “den eviga fredens inträde” för att istället säljas till Saudiarabien.

Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Martéus påpekade idag mycket riktigt att det är lätt att från tevesoffan ironisera över Annie Lööfs historielösa svar, att drabbas av “brain freeze” inför tevekameran kan dock drabba de flesta. Å andra sidan bör Lööf vid detta lag åtnjuta en påtaglig medievana. Martéus påpekade också mycket riktigt att det troligen är få som kan rabbla Sveriges regentlängder men att det samtidigt är ytterst få som inte torde inte vara inbegripna med det faktumet att “Lejonet från Norden” stupade i dimman vid Lützen 6 november 1632 sedan han kommit ifrån den svenska slaglinjen. Om Gustav II Adolf stupade 1632 kan vederbörande inte gärna ha fötts 1807? Det är inte för inte som vi ännu i denna dag brukar äta bakelser på Gustav Adolfdagen, ett av få tillfällen då man i detta land fortfarande kan komma undan med att vara litet av en smygnationalist utan att bli garroterad av det politiskt korrekta etablissemanget ty vi är vid detta lag väl inpräntade i narrativet att alla former av nationalism är liktydiga med förstadier till nazism och ond bråd död.

Martéus påpekade syrligt att man inte skall håna Annie Lööf, en dag kommer vi måhända vara stolta över att vi ha politiker som ens känner till Gustav II Adolf överhuvudtaget? Hon påpekade vidare i sin ledare vikten av att inpränta fakta i skolbarn. Att ha kunskap om årtal och regentlängder är inte bara meningslös sifferexercis utan ger möjligheter till att sätta hållpunkter i historien som i sin tur ger en förmåga att sätta händelseförlopp i sitt sammanhang och utifrån detta förstå mer komplexa samhällsskeenden. Den som är oförmögen att placera en så viktig monark som Gustav II Adolf i rätt sekel kan man fundera på i vilken mån vederbörande är införstådd med varför svensk statsförvaltning i vår samtid de facto ser ut som den gör? Martéus tog i sin ledare tillfället i akt att ge C en känga för partiets skolpolitik inom vilken man verkar se skolan som en förberedelse för entreprenörsskap i sann nyliberal anda:

“De fluffiga entreprenörsdrömmarna skulle kunna förklara varför Centern inte har brytt sig om att friskolesystemet har varit vidöppet för glada amatörer. Hur kan det vara fel? De skapar ju sina egna jobb! 

Det läskiga är att det kan bli en ond spiral. Obildade politiker vansköter skolan så att den försämras. Skolan producerar ännu mer obildade personer, inklusive politiker.” 

Få elever torde vid 18 års ålder vara skolade och drivna nog att starta eget. Skolan skall däremot ge eleverna adekvata intellektuella verktyg för att bli varse sin egen existens i samhällskontexten och vad man vill göra med livet, vilken högre utbildning man efter studenten skall förvärva om det inte är så att man har en fallenhet för en yrkesinriktad gymnasial utbildning. Vilka verktyg ges elever som t.ex. går på skolor likt den utskämda Safirskolan som anlitade s.k. “IS-återvändare” i sin verksamhet? Annie Lööfs insats ”Alla mot alla med Filip och Fredrik” kan således ses som ett passande varnande exempel på den farliga historielöshet som dessvärre är alltför indikativ för C av idag.

Undertecknad är bondpojk av börd, mina fötter står i idéfilosofisk mening på fast mark i den västgötska myllan. Min farsfars farfar var med och organiserade de skaraborgska böndernas deltagande i Bondetåget 1914. Men undertecknad har också ett historiskt arv inom jordbrukarsamhällets proletariat, hos statarna. Av denna anledning har jag drivit allt längre mot liberalkonservatismen snarare än det Ayn Rand-inspirerade nyliberala narrativ som hemsöker dagens C. Fast i ärlighetens namn är det nog så som Staffan Danielsson sade när han efter 50 år lämnade partiet, att det var partiet som egentligen lämnade honom. Min skolning är vidare av klassiskt snitt, väl övad i såväl regentlängder och andra historiska och samhälleliga spörsmål. Det kan således inte komma som en överraskning att undertecknad ser på historielösheten som en s.k. “utmaning” för vårt samhällskitt. Ty den som inte kan blicka bakåt riskerar att gå vilse på stigen framför sig.

Att som deltagare i ett underhållningsprogram av lättsam karaktär svara att Gustav II Adolf föddes 1807 må tyckas vara en petitesse, men när en partiledare gör så, en partiledare som dessutom helt uppenbart inte heller känner till, eller kanske snarare inte vill kännas vid, sitt egna partis historia, så kan det ses som symbolik av långt mer djupgående karaktär. Historielösheten fick i veckan ett nytt ansikte…

Posted in Domestic Swedish politics | 1 Comment

Miljöpartiet är nu bokstavligen ute i kylan

Undertecknad måste vidstå att jag, i egenskap av landsbygdsvän, jägare, jord- och skogsbrukare m.m., hälsade Miljöpartiets beslut att kliva av regeringssamarbetet med glädje. Jag var nog inte den ende att göra så, även inom SAP torde en lättnadens suck ha dragits. Tyvärr så har emellertid detta eskatologiska lilla extremistparti i mångt redan hunnit tillämpa brända jordens taktik och än värre tillåtits att göra så under de 7 år som det suttit vid makten.

Skulden för detta vilar inte enkom på Socialdemokraterna – vars devis “makten framförallt” är alltför stark för såväl partiets som nationens bästa, enär det var Fredrik Reinfeldt (M) som gläntade på Pandoras ask 2011 genom att ingå en migrationspolitisk överenskommelse med Miljöpartiet.

Med den tidiga köldknäpp som kom denna vinter visade sig med emfas vanvettet i den energipolitik som sittande regering under miljöpartistiskt inflytande fört , trots att det sistnämnda partiet nådde blott 4,41% av rösterna i senaste riksdagsvalet vilket innebar att man med ett nödrop klarade riksdagsspärren. Men någon självrannsakan ser vi inte skymten till, tvärtom så har man istället vidtagit en offensiv att skylla på andra och försöka hitta alternativa förklaringsgrunder, såsom att det är marknadens fel. Marknaden är ingalunda felfri, t.ex. har Tyskland samma dysfunktionella energipolitik som Sverige och den europeiska elmarknaden är av nöden krävt sammanflätad, även om t.ex. Vänsterpartiet synbart tror annorlunda. Att det skulle vara vädrets fel, ja, det blir så när man gör sig beroende av icke-planerbara energikällor och vems fel är det?

Senast i raden av utspel återfanns Lorentz Tovatts debattartikel i Expressen häromdagen där vederbörande i synnerhet riktade skulden på KD, detta då partiet enligt vederbörande motarbetat solceller. Som boende Norrland kan jag upplysa riksdagsledamot Tovatt om att solceller måhända är ett bra komplement för den ljusare delen av året, men ingalunda ett substitut för planerbar energi. Vidare framförde Tovatt i sin debattartikel att det bedrivs ett “blåbrunt sabotage” gentemot energipolitiken i stort, t.ex. genom att olika vindkraftsprojekt stoppats av Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna vilka ”tillsammans skulle bidragit med lika mycket el som all svensk befintlig kärnkraft”, vilket i sin tur ”snabbt kunnat sänka elpriset för svenska hushåll och företag markant”. För att återigen bidra med ett norrländskt perspektiv, det har inte blåst särdeles mycket när temperaturen krupit ned under -20 häruppe.

Rebecka Le Moine (MP), som förra året kandiderade som språkrör men förlorade mot Märta Stenevi, sade i en intervju med SvD häromdagen att hon tror att relationen mellan partiet och miljörörelsen har förutsättningar att förbättras efter att förstnämnda valde att kliva av regeringssamarbetet. Intressant nog gav hon hon i samband med fjolårets kandidatur uttryck för ståndpunkten att bara av ett av språkrören skulle vara statsråd, detta enligt devisen “äta kakan och ha den kvar”, att sonika ha makt men samtidigt inte behöva ta ansvar för sin politik och på schizofrent manér vara i opposition till sig själv. Jag förstår varför hon inte blev vald till språkrör och likaså varför Miljöpartiet inte står särdeles högt i kurs hos statsminister Magdalena Andersson (S).

Ett evigt mantra från Miljöpartiets sida, och för den del även Socialdemokraternas, har varit att det är marknaden som sådan som gjort kärnkraften olönsam . Att denna olönsamhet i själva verket varit högst orkestrerad, genom höja avgifter och säkerhetskrav och ett medvetet förhalande av ett beslut om slutförvaring, vill man inte kännas vid. Le Moine kontradikterade själv detta narrativ i intervjun med SvD:

“-I regeringen har vi kunnat stoppa sossarnas framfart vad gäller till exempel gruvindindustrin och kärnkraften. Men att se till att saker inte görs är inget man får kredd för.”

Med andra ord verifierade hon det alla redan visste. Ett stort ärligt menat tack för det skall du ha Rebecka! Du må måhända stärka banden till miljörörelsen men förhoppningsvis bidrar detta också till att cementera Miljöpartiets position under riksdagsspärren. Enligt en undersökning gjord av Demoskop anser nu 70% av väljarkåren, till skillnad mot Lorentz Tovatt et al, att det är Miljöpartiets fel att låginkomstagare nu drar ned värmen och pälsar på sig inomhus i takt med att elpriserna rusar till ständigt nya rekordnivåer. En följdeffekt är också inflationstakten nu är den högsta sedan 1993, året efter krisåret 1992 då kronan föll trots att räntan höjdes till 500% i ett försök att försvara den.

Man skulle kunna tro att MP skulle gynnas av det monumentala fokus massmedia har på klimat- och miljöfrågor men detta syns inte i opinionssiffrorna där partiet nu åtnjuter de sämsta opinionssiffrorna på 20 år. Vi får för nationens bästa hoppas att dessa siffror står sig och det är troligt att när allmogen svär över elräkningarna och invid bensinpumpen att MP inte kommer upp i tankarna som förstaalternativ inför nästa valrörelse? Förhoppningsvis är en tillräcklig del av valmannakåren desillusionerad nog för att förpassa MP ut ur Riksdagen.

Tyvärr verkar dessvärre det socialdemokratiska samröret med Miljöpartiet under de senaste sju åren ha haft en kontaminerande effekt, även om nytillträdda statsministern Magdalena Andersson delvis säger sig vara villig att hörsamma EU-nämndens vilja att stödja ett franskt förslag gällande kärnkraften i relation till EU:s taxonomi. Stefan Löfvén sade som bekant då denne var ordförande för IF-Metall att vindkraft är ett komplement men inte ett substitut för att säkra landet energibehov. Det var en korrekt iakttagelse. I samband med att han avgick sade han sig dock “vara stolt” över den “gröna omställning” vederbörande efterlämnar sig och vår nya miljöminister Annika Strandhäll (S) sade senast idag i en intervju med Expressen att: ”-Kärnkraft är inte framtidens melodi. Istället ser hon havsbaserad vindkraft som framtidens energikälla och avskriver kärnkraften på grundval av denna skulle vara “gammal teknik” och att det inte finns finansiärer till den senare. Det senare är föga förvånande givet att man nogsamt tillsett att göra svensk kärnkraft olönsam och lagvägen förhindrar nödvändig forskning. Energiministers intention är:

”-Vi ska behålla ledartröjan.”

Intressant nog verkar Sverige i sådana fall cykla loppet i motsatt riktning i jämförelse med de flesta av våra grannländer – och den svenska borgerligheten, som nu uttalat att man vill starta upp Ringhals igen, kan ingalunda friskriva sig från skuld vad beträffar den inslagna vägen, allra minst C. Ett omtag behövs här och nu, och Annika Strandhäll (S), som mest verkar intresserad av skimrande framtidsvisioner, är knappast rätt person för uppgiften.

Som vän av ordningen så kan man då fundera på vilken planerbar energikälla vi skall ersätta kärnkraften med? Det oljeeldade kraftverket i Karlshamn? Polsk kolkraft tills dess att Polen byter ut denna mot kärnkraft? Import av kärnkraftsgenererad el från vårt grannland Finland? Vi kan inte som en exportberoende industrination tro att vi kan ersätta planerbar energiförsörjning såsom kärnkraft med icke-planerbar dito likt vindkraft. El går inte att lagra i ett batteri, landets elförsörjning går inte att likna vid en handvevad ficklampa även om vissa politiska förträdare verkar leva i en snarlik villfarelse.

Socialdemokraterna borde rimligtvis vara införstådda med att sysselsättningen, avtalrörelserna, reallöneökningarna, skatteintäkterna, tillväxten och välfärden alla hänger på att vi har en fungerande energipolitik? Men synbart så har den politiska samvaron med Miljöpartiet, som renderat i rådande situation, föranlett ett läge där det är ett modus operandi kännetecknat av “in i kaklet” som gäller. Något annat vore nämligen liktydigt med att medge att man varit helt fel ute. Energipolitiken är dessvärre inte det enda området där vi kan se exempel på detta fenomen.

Att tillerkänna sig själv culpabilitet är som bekant inget man gärna gör inom svensk politik, därav urskuldanden som “-Vi har varit naiva.” och “-Jag tror inte riktigt att någon såg det komma.”

Miljöpartiet är nu opinionsmässigt bokstavligen ute i kylan och det vore bra om sagda parti får stanna där och svalka av sig åtminstone under de nästkommande fyra åren..

Posted in Agriculture, Bensinupproret, Domestic Swedish politics, Germany, Klimatpolitik, Philosophy, Poland, Sweden | 1 Comment