Ännu ett klavertramp från den “trygge” Ygeman

När den remarkabla inkompetensen kring den s.k. Transportstyrelseskandalen uppdagades tvingades dåvarande inrikesministern Anders Ygeman att stiga åt sidan. Hans förklaring att han “inte kunnat hitta en säker lokal” att delge statsminister Löfvén information om Sveriges genom tidernas potentiellt största säkerhetsläcka var knappast förtroendeingivande och retade fullt förståeligt gallfeber på oppositionen som rustade för ett misstroendevotum.

Hellre än att uppleva nesan att få inrikesministern avsatt sattes denne i karatän som gruppsekreterare för den socialdemokratiska riksdagsgruppen bara för att sedan åter göra entré som digitaliseringsminister efter att C och L bedrivit eutanasi på Alliansen. Att Ygeman fick just denna position måste hos borgerligheten setts som en ren provokation.

I ärlighetens namn var Transportstyrelseskandalen inget som enkom Ygeman kunde klandras för, men han var likväl ytterst ansvarigt statsråd och hans agerande efter att det kommit till kännedom om vad som hänt direkt klandervärt.

Ygeman var vidare i egenskap av inrikesminister inte överdrivet populär bland landets vapenägare givet hanteringen av EU:s Vapendirektiv där Regeringens tjänstemän ignorerade riksdagsmandatet man hade att förhålla sig till under förhandlingarna i Bryssel. I det sammanhanget skall dock även justitieminister Morgan Johansson ha en släng av sleven. Denna fråga bleknade dock i jämförelse med Transportstyrelseskandalen även om den konstitutionella dimensionen av förfarandet vid förhandlingarna borde inneburit ett misstroendevotum.

Med tanke på den dåliga karma Anders Ygeman samlat på sig de senaste åren så borde man tycka att vederbörande nu borde väga sin ord på guldvåg men synbart inte.

När Norge än en gång tvingats uthärda ett högerextremt terrorattentat så påtalade den norska regeringschefen Erna Solberg behovet av ett svensk-norskt samarbete då många svenskar förekommer inom den norska högerextrema miljön. Som replik på detta twittrade då Anders Ygeman:

”Gärna norsk-svenskt samarbete, men regerar man med Fremskrittspartiet och utnämnt Sylvi Listhaug till minister 2 gånger, så kanske man ska se sig själv i spegeln innan man sneglar över landsgränsen”.

Detta har fullt förståeligt fått norrmännen att gå i taket. Fremskrittspartiet är invandringskritiskt och högerpopulistiskt men grundades främst som ett skattekritiskt parti. Det finns således ingen direkt politisk kontinuitet tillbaka till Vidkun Quislings Nasjonal Samling, även om Listhaug gjort en del tveksamma uttalanden. Att kritisera en alltför liberal migrationspolitik är inte nödvändigtvis ett uttryck för högerextremism, det är helt avhängigt på vilka grunder ett ifrågasättande sker. Svensk socialdemokrati är dock fullkomligt besatt i högerextremism, detta då det är mycket av nuvarande Regeringens raison d’etre, annars hade inte JÖK:en funnits. Detta gör att Ygemans uttalande också måste ses ur en svensk inrikeskontext. Fremskrittspartiet är i mångt och mycket Norges motsvarighet till svenska SD även om partierna har olika ursprung och att leverera en bredsida mot Listhaug är således en bredsida mot Jimmie Åkesson.

Listhaug kontrade snabbt med orden:

“– Jag rekommenderar Ygeman att städa upp sitt eget land innan han undervisar Norge.”

Klart är att den svenska självbilden, den moraliskt överlägsna, inte delas av våra grannländer. Detta blev tydligt när Danmarks socialdemokratiska statsminister Mette Frederiksen vid en presskonferens uttalade sig om behovet att säkra gränsen mot Sverige då två svenska män misstänks ligga bakom två explosioner i Köpenhamn, en mot en polisstation och en riktad mot Skattemyndigheten. En av männen greps i Malmö och den andre är internationellt efterlyst.

Sverige står numera inte bara för export av trävaror, stål, musik och vodka utan även av kriminalitet och radikalism. Det fanns t.ex. svenska kopplingar till de uppmärksammade islamistiska terrordåden i Frankrike och Belgien och Sverige har per capita exporterat ett stort antal terrorister till Syrien. Dessutom så märks nu alltså kriminaliteten i Malmö också av i Köpenhamn.

Den svenska självbilden framstår alltmer som en Potemkinkuliss som politiker likt Ygeman alltmer tafatt försöker upprätthålla. När så vårt grannland Norge vädjade om hjälp i nödens stund svarade dock denne med att förolämpa inte bara måltavlan Sylvi Listhaug utan även Erna Solberg och hela den norska nationen. Undertecknad har förståelse för den norska ilskan. Den är befogad.

Vad som inte är befogat är Anders Ygemans statsrådsposition. Denne har gång efter annan visat att denne inte är vuxen sin kostym. Det förefaller dock osannolikt att statsminister Löfvén kommer att förse digitaliseringsministern med respass lika lite som att C och L kommer att stödja ett eventuellt misstroendevotum mot denne. Sålunda kommer denna diplomatiska grundstötning att slätas över även om Ygemans “trygga” kostym blir alltmer solkig. Samtidigt går det svenska internationella anseendet, liksom svensk socialdemokratis för den delen, allt hårdare på grund. Således är Anders Ygeman inte en “trygg” landsfadersgestalt, han är en politisk belastning..

Advertisements
Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

Medborgarna ges skulden för myndigheternas tillkortakommanden

Så har det hänt igen, ännu ett attentat i en moské och ännu en gång ett terrorattentat i Norge. En norsk 21-åring, inspirierad av terroristen i Christchurch, försökte genomföra ett livestreamat attentat men blev tack och lov nedbrottad. Dessvärre förefaller han innan attentatet ha bragt sin 17-åriga styvsyster om livet.

Som vanligt så fylls såväl massmedia och sociala media med allehanda rykten och spekulationer. Enligt svenska Dagens Nyheter, hänvisande till NRK, skulle gärningsmannen varit medlem i en skytteförening. Verdens Gang däremot hävdar att vederbörande inte hade vapenlicens. Vilket stämmer lär utredningen påvisa.

I Sverige så är den bisarra följetongen kring implementeringen av EU:s Vapendirektiv inne på sitt slutvarv. Regeringen har lagt ett nytt förslag, ett förslag som kan liknas vid en sminkad gris då det är samma överimplementering med en högst ytlig fernissa som man försöker sälja in med allehanda osanningar och överdrifter. Det går inte komma ifrån att Regeringens fokus är på legala vapenägare snarare än på kriminellas illegala arsenal. Dagens Nyheters rapportering kring den norske 21-åringen är i sammanhanget högst påpasslig:

“Skolkamraterna berättar för NRK att (gärningsmannen) pratade om att ta jaktlicens och köpa vapen. / Han pratade om att vi förberedde oss för ett raskrig.

Häromdagen bevakade SVT Hemvärnets nationella tävling i AK4 och Pistol 88 i Eksjö varpå reportern frågade en av de tävlande:

“-Men att tävla i vapen, skall man verkligen det?”

När undertecknad såg riksdagsdebatten om gängkriminalitet tidigare i somras så blev det smärtsamt uppenbart att narrativet inom den svenska politiska vänstern är att misstänkliggöra landets legala vapenägare framför att lägga fokus på kriminella, en agenda man helt uppenbart får draghjälp med av delar av svensk massmedia.

Vänsterpartiets Linda Snecker uttryckte sig i följande ordalag under debatten:

”Att å ena sidan ha oerhört högt tonläge mot organiserad kriminalitet och dödskjutningar och påkalla den här debatten idag och å andra sidan förra veckan ha nästan högre tonläge för att Sverige i princip inte skall ha restriktiva vapenlagar, det duger inte det rimmar oerhört illa Johan Forssell. Ni verkar tro att olagliga vapen är det enda som kan döda människor, medan lagliga vapen inte kan begå några fel överhuvudtaget. Det är inte att ta ansvar för hur situationen ser ut i Sverige idag.”

https://blickovernejden.wordpress.com/2019/06/26/den-identitetspolitiska-diskursen-inom-den-svenska-vanstern-blir-allt-starkare/

Vi skall dock inte hymla med att exempelvis Anders Bering Breivik och Peter Mangs nyttjade vapen dessa hade licens för i sina dåd. Förstnämnde hade i mångt och mycket seglat under radarn till skillnad från den nu arresterade 21-åringen men i fallet med Mangs så hade dennes skytteförening på ett tidigt stadium flaggat till Malmöpolisen att man inte ville utfärda ett föreningsintyg eftersom man såg denne som märklig. Hade myndigheterna tagit notis om detta hade måhända Mangs kunnat arresteras långt tidigare. Det var sålunda Polismyndigheten som brast, inte skytterörelsens sociala kontroll. Att nyttja ett legalt vapen var i fallen med Breivik och Mangs i övrigt en bekvämlighetsfråga. Breivik var dessvärre högst dedikerad och sade själv i förhören att han skulle införskaffat ett illegalt vapen i Tjeckien om han inte kunnat skaffa ett i Norge. Mangs å sin sida köpte en pipa utomlands och smugglade in denna i landet eftersom detta skulle göra att kulorna inte skulle kunna spåras till hans pistol. Alltså ett fall av såväl smuggling som vapenbrott redan innan han började att ta folk av daga.

Terrorism kommer aldrig lägligt, men det är uppenbart att händelsen i Norge och raporteringen kring denna passar likt hand i handske för vissa med tanke på vad som nu diskuteras i svenska Riksdagen. Att ge medborgarna skulden för myndigheternas tillkortakommanden är opportunt och osmakligt men dessvärre ett effektivt sätt att visa politisk dådkraft även om den samhälleliga säkerhetsvinsten är obefintlig..

Posted in Domestic Swedish politics, EU, Firearms Directive, Hunting | Leave a comment

Den progressiva sexualmoralismen

I Europaparlamentsvalet i maj fullkomligen imploderade Feministiskt Initiativ, något som inte var speciellt överraskande. Detta radikalfeministiska parti bjöd inte bara på utopier men också allehanda skandaler som inte fick samma massmediala uppmärksamhet som kanske varit fallet om dessa skett inom ett parti på högerkanten. Med Feministiskt Initiativs politiska sammanbrott så skulle man kunnat tro att efterfrågan på radikalfeministiska utspel inte är så stort? Idag stod emellertid att läsa i Sydsvenskan en debattinlaga signerad S-kvinnor i Skåne där man förordade att klassa pornografi som hets mot folkgrupp. Enligt S-kvinnor skulle detta vara en självklar politisk kontinuitet för världens första feministiska regering för att få slut på våldet mot kvinnor och på kvinnohatet.

Det inställer sig dock ett antal relevanta frågor som uppenbart S-kvinnorna inte ställt sig. Vad är pornografi? Vart drar man gränsen för vad som är att anse som erotisk konst och på vad som är att definiera som pornografi? Det blir till syvende och sist en subjektiv definitionsfråga som inte alls är så enkel att svara på då detta ligger i betraktarens öga. Vem skall vidare ha mandatet att göra denna definition?

Sedan är det ju faktiskt så att det inte enbart är män som konsumerar pornografi, det är även vanligt förekommande bland kvinnor idag. Långt mer vanligt än vad S-kvinnor i Skåne kan föreställa sig. Uppenbart så uppfattar dock S-kvinnorna i Skåne världen på ett annat sätt vilket gör att att åtminstone mina tankar går till den sexualmoralism och kvinnosyn som en gång återfanns hos den gamla högborgerligheten. Kvinnan sattes på en pedistal och sex var något genant avsett för barnalstrande och som helst inte skulle talas om. S-kvinnor i Skåne tar sig här sålunda mandatet att definiera vad som är politiskt acceptabel kvinnlig sexualitet och inte. Det hade varit intressant att ha hört vad exempelvis den frihetliga socialisten Elise Ottesen-Jensen haft att säga om denna dygdsignalerande feminism om hon varit verksam idag? Det går utan tvekan att ha förståelse för S-kvinnornas invändningar mot inskränkningar av aborträtten som olika konservativa förespråkare ute i Europa propagerar för, men att själva i samma andetag ta sig sexualmoralistiska tolkningsföreträden ger en dålig smak i munnen.

Klart är att pornografi inte är en helt okomplicerad företeelse, unga människor kan ges en skev bild av vad som är “vanlig” sexualitet och vad som är mer att anse som kittlande fantasi. Men som med allt så handlar detta till syvende och sist om en utbildnings- och uppfostringsfråga, vilken människobild förmedlar medborgarna till sina barn och vilken sexualutbildning ges de senare?

Det uppstår även praktiska spörsmål. Vill S-kvinnorna i Skåne att det skall införas internetfilter av det snitt som finns i Kina? Många servrar återfinns ju utomlands så det skulle i sådana fall krävas någon form av begränsning av befolkningens fria tillgång på information. När undertecknad i ungdomens dagar besökte Sovjetunionen så sökte gränstrupperna igenom bussen så att bl.a. inte pornografi kom in i landet. Detta var naturligtvis långt före internets tid så pornografi på den tiden var antingen i tryckt form eller på fysisk film. Är det ett dylikt totalitärt samhällssystem som S-kvinnorna efterlyser?

Det finns onekligen ett samhällsproblem med sexualiserat våld mot kvinnor, det är absolut inget som skall förnekas. Frågan är dock om S-kvinnorna i Skåne lägger fokus på rätt sak? Betydelsen av kulturellt betingad kvinnosyn vid överfallsvåldtäkter tror jag exempelvis inte att S-kvinnor i Skåne är speciellt intresserade av att diskutera givet det rådande politiska paradigmet? Detta brukar oftast helt avfärdas med biologiska argument. Gemensam nämnare är att det är män som våldtar. Punkt. Men är inte erotisk konst att se som en kulturyttring och vad det anbelangar kvinnohat så är väl snarare denna konstinriktning att se som en hyllning till kvinnans skönhet? Att pornografi kan påverka människor i olika utsträckning är ingalunda osannolikt. I en dokumentär om mordet på Engla Höglund som sändes härommånaden framkom att sexualmördaren Anders Eklund var en storkonsument av pornografi och att hans fantasier utvecklades genom denna konsumtion. Det är dock en tveksam empirisk konklusion att påstå att det var pornografin som i sig gjorde mördaren?

Samma moralpanik kan likaså återfinnas vad gäller exempelvis musik där band som Marilyn Manson och det tyska industribandet Rammstein blev föremål för detta efter att det visade sig att massmördarna på Columbine High och på de finska skolorna i Jokela och Kauhajoki var fans av dessa. Grundproblemet går naturligtvis djupare än val av musik. Med samma typ av logiska argumentationsmodell som den S-kvinnorna framhärdar i vad gäller pornografi så skulle det i sådana fall likaså kunna införas en statligt godkänd musiknorm. Genast låter det en smula som Nordkorea, inte sant?

Detta sökande efter easy fixes är dock dessvärre symptomatiskt för dagens politiska vänster, vare sig det handlar om pornografi eller exempelvis legala vapen där jägare och sportskyttar idag få klä skott för kriminellas bruk av illegala insmugglade vapen. För att citera förre inrikesministern Anders Ygeman:

“- Vi lyssnar på er sportskyttar – men vi måste tänka på säkerheten!”

Skulle måhända inte detta likaså kunna ses som hets mot folkgrupp i enlighet med samma logiska modell som den S-kvinnor i Skåne anfäktar vad gäller pornografi? 600 000 laglydiga medborgare som offras på symbolpolitikens altare? Naturligtvis faller detta på sin egen orimlighet, men jämförelsen i det logiska resonemanget är likväl inte utan relevans.

Så här 2019 så hade man kunnat inbilla sig att förbudsvurmen och lusten att detaljstyra den enskilde medborgarens liv skulle vara något som hör till det förgångna, men synbart inte. Dessvärre fortlever en totalitär samhällssyn hos vissa och tar sig nya uttryck. Det är dock tveksamt om de progressiva S-kvinnorna i Skåne inser att man själva är sexualmoralister av snarlikt skrot och korn som den gamla patriarkala högborgerligheten vars föreställningar man säger sig vara svurna motståndare till?

Posted in Domestic Swedish politics, Philosophy | Leave a comment

Normaliseringen av radikalism tilltar i ett allt högre tempo

Klimatdebatten tenderar att bli alltmer högljudd och dessvärre alltmer totalitär och det är inte bara ytterkantsfalangerna som bidrar till detta.  Det politiska etablissemanget, dit t.ex. SSU ändå måste räknas, har med liv och lust anammat det gröna narrativet som dessvärre uppvisar allt större marxistiska liksom ekofascistoida tendenser. SSU:s vansinniga kongressbeslut om att t.ex. verka för införande av en vegetarisk norm inom äldrevården är bara en dårskap i mängden. Den helgonförklarade Greta Thunberg, som det politiska etablissemanget tagit till sin barm med liv och lust, ty det visar på “rätt” värdegrund, är ett annat exempel. Hennes uppmaning till att strejka för klimatet har tack och lov inte hörsammats på fackföreningarnas förbundsnivå, det skulle under gällande kollektivavtal vara skäl för giltig uppsägning, vilket inte förhindrar att det på lägre echeloner råder en Greta-vurm.

I Tyskland har emellertid Gretas gloria hamnat en smula på sned efter att hon idag rapporteras ha besökt Hambachskogen där autonoma aktivister, stundom med våldsamma metoder, försöker förhindra en planerad avverkning inför en gruvprojektering. BfV – Bundesamt für Verfassungsschutz, den tyska motsvarigheten till SÄPO, klassar många av aktivisterna som vänsterextremister. Greta Thunberg svarade på kritiken mot hennes besök att hon stödjer civil olydnad så länge ingen skadas. Civil olydnad är dock inte något som är helt okomplicerat då gränsen för yttrandefrihet och omstörtande verksamhet inte blir helt tydlig. Som naturmänniska själv kan jag hysa förståelse för viljan att bevara Hambachskogen, men det är stor skillnad på att demonstrera, skriva petitioner och idka opinion och på att bruka våld. Häromveckan figurerade såväl Greta Thunberg som hennes mor Malena Ernman i t-shirts från den vänsterextrema organisationen Extinction Rebellion, stilistiskt formgivna så att tankarna går den den våldsamma antifascistiska organisationen Antifa. Den gången påstod Greta att hon inte var varse om vad t-shirten stod för. Oavsett så står det dock klart att hon inte bara rör sig inom det politiska etablissemanget utan även gärna med individer ute på den yttersta vänsterkanten. 

När så det politiska etablissemanget med hull och hår köper helgonglorian och konceptet den representerar blir det demokratiskt tvivelaktigt. Att kritisera de osunda dimensionerna av Greta-fenomenet är emellertid idag liktydigt med att vara en paria, en klimatförnekare, rentav en kättare. De religiösa övertonerna blir alltmer uppenbara. Känslor tillåts gå före empiri. Igår skrev Jan Eliasson tämligen okontroversiellt på Twitter:

“Svårt förstå varför debatten om klimatet ska behöva vara laddad o polariserande. Den handlar ju om ansvarstagande för en gemensam framtid. Att satsa på hållbarhet är redan nu klokt o lönsamt. Att arbeta för bättre balans m naturen bör inte vara en vänster/högerfråga.”

Joel Stade, socialdemokrat och politiskt sakkunnig på Regeringskansliet, svarade som replik däremot på följande vis:

“Dessvärre är detta — tror jag — helt fel. Högerns innersta kärna är försvaret av den individuella äganderätten. Alla de åtgärder som krävs för att undvika en katastrofal global uppvärmning handlar om att inskränka äganderätten. Högern är oförmögen att lösa detta.”

Stades inställning skall ses i skenet av exempelvis den konflikt som seglade upp mellan staten, företrädd av Kommerskollegium, och ett antal fjällnära skogsägare som fick sin skog belagd med avverkningsförbud då statens företrädare ansåg att det förelåg naturvärden, men någon kompensation utgick ej. Att statsägd skog avverkades intill var i sammanhanget inget problem. Dåvarande miljöministern, med det i sammanhanget passande namnet, Karolina Skog, svarade i en interpellationsdebatt att:

“-Det blir för dyrt om medborgarna skulle ges marknadsmässig kompensation för alla miljöbeslut som staten tar så det går inte.”

Att bevara fjällnära skog med stora naturvärden har undertecknad inget emot, tvärtom. Men då skall det också utgå marknadsmässig kompensation till berörda markägare. Om man finner det acceptabelt att ignorera äganderätten, såsom Stade och Skog uppenbarligen gör, så föreligger ett demokratiskt problem. Äganderätten ingår nämligen i såväl den svenska grundlagen som i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Här kan vi således se att det inte bara är företrädare för de politiska ytterkanterna som anammat ett totalitaristiskt synsätt utan även dito inom det politiska etablissemanget. Klimatdebatten bär sålunda alltmer paralleller till George Orwells Djurfarmen, frågan är om de som anser sig företräda “rätt” värdegrund inser detta själva? Klart är att normaliseringen av radikalism tilltar i ett allt högre tempo..

Posted in Domestic Swedish politics, International politics, Philosophy | Leave a comment

Etablerad media fortsätter att urholka sin trovärdighet

Att de etablerade mediahusen sedan länge sett sig tappa i såväl upplagor som trovärdighet är inget nytt. EU:s i våras genomklubbade upprättshovslagstiftning är ett kardinalexempel på hur man genom lobbyism försöker få bort konkurrensen av s.k. alternativmedia.

https://blickovernejden.wordpress.com/2019/03/31/guteland-och-ulvskog-var-finns-sjalvinsikten/

Att folk skall få betalt för det material som man producerar är i sig inget konstigt argument, tvärtom fullkomligt rimligt. Dessvärre innebär upprättshovslagstiftningen såsom den är utformad, med bl.a. så kallad länkskatt, att exempelvis undertecknad inte längre lägger in länkar i mina bloggposter annat än mina egna eller från bloggar jag fått godkännande från även om jag självfallet helst hade velat kunnat göra detta som källhänvisningar för mina resonemang. Det fria ordet begränsas till syvende och sist vilket gör att många medborgares uppfattning av omvärlden riskerar att formas utifrån rapporteringen från ett fåtal etablerade mediahus. När Dagens Nyheters nuvarande chefsredaktör Peter Wolodarski tillträdde på sin post 2013 var han helt öppen med att hans journalistiska gärning inte skulle präglas av objektivitet utan av “agendasättande journalistik”. Dagens Nyheters hantering av t.ex. rapporteringen kring sexövergreppen Kungsträdgården häromåret var en tydlig indikation på att tidningen inte ville rapportera objektivt kring händelser som man ansåg skulle kunna gynna SD politiskt. Helt klart i linje med den agendasättande journalistiska inriktningen. Detta var ett sänke för DN:s trovärdighet. Det hela blev inte bättre av att tidningen ifjol hamnade i närmast öppet krig med bl.a. den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali, bl.a. genom en bisarr historia där man lät påskina att denne tillsammans med högerpublikationen Nyheter Idags grundare Chang Frick och dess redaktionschef Pelle Zackrisson varit inblandade i ryskt underrättelsearbete riktat mot Inrikesdepartementet.

Nu är rysskräcken än en gång på tapeten men denna gång genom ombud via amerikanska New York Times. I en artikel i tidningen drivs tesen att kritik av den svenska migrationspolitiken är ett uttryck för högerextremism initierad av Kreml som en påverkansaktion för att söndra och härska. Russiagate blev i USA mycket av ett antiklimax efter att Mueller-rapporten fastslog att det inte fanns bevis för kollaboration mellan President Trump och rysk underrättelsetjänst under presidentvalskamanjen 2016. Ivan är dock en tacksam syndabock att skylla allehanda egna tillkortakommanden på. Såväl de brittiska som franska regeringarna har återkommande använt sig av denna taktik, såsom att i det senare fallet uttrycka farhågor för rysk inblandning beträffande de Gula Västarna. Vi skall dock inte förleda oss att tro att Kreml inte “ser om sitt eget hus” givet de usla relationerna mellan Väst och Ryssland. Samtidigt skall vi dock ingalunda vara så naiva att tro att den information som förmedlas via massmedia i Väst alltid är den objektiva sanningen. Vem minns inte propagandakampanjen inför invasionen av Irak 2003 men hur någon “smoking gun” aldrig uppdagades? Liberalernas förre partiledare Jan Björklund var t.ex. en svuren förespråkare för svenskt militärt deltagande i denna operation vars folkrättsliga grund kraftigt kunde ifrågasättas, oavsett vad man än må ha tyckt om Saddam Husseins regim per se.

Det finns dock stora problem med hur etablerad massmedia försöker återta taktpinnen vad gäller läsarnas gunst. Genom att försöka skönmåla verkligheten, leverera indignerade bannbullor och stundom t.o.m. genom att producera fake news – som man påstår sig vara ett bålverk mot, så uppnår man istället motsatt effekt. Alice Teodorescu, under den tid hon var ledarskribent på Göteborgsposten, spände under en debatt i SVT Agenda 2016 ögonen i Peter Wolodarski och sade:

“-Medierna ska granska makten, inte liera sig med den!”

Senast i raden av märkliga utspel från Dagens Nyheters sida är ett offentligt risande av de moderata riksdagsledamöterna Jan Ericson, Lars Beckman och förstås Hanif Bali då dessa delat en länkar från ovan nämnda Nyheter Idag. Det sätt som en gång ansedda Dagens Nyheter bedriver journalistik på idag bär således snarast tankarna till Komsomolskaja Pravda eller Izvestija med tanke på publikationens syn på åsikts- och yttrandefrihet. Det är dock inte bara DN som har problem med trovärdigheten, Aftonbladets politiske chefsredaktör Anders Lindberg är en annan journalist som har dylika problem. Denne avfärdade exempelvis narrativet att tiggeriet i landet var organiserat med att det var ett uttryck för en vandringssägen á la “Råttan i pizzan” och att individer som hyste denna ståndpunkt gick SD:s ärenden. Det hade varit intressant att ha varit en fluga på väggen i det Lindberska hemmet när SVT:s Uppdrag Granskning 2016 visade ett reportage som visade på motsatsen. SVT dras emellertid likaså med ett trovärdighetsproblem. En skattefinansierad oberoende statstelevision är i sig en kontradiktion som inte blev mindre kontradiktorisk när Jan Helin, tidigare chefsredaktör och ansvarig utgivare på Aftonbladet, rekryterades som programredaktör 2016. När SVT-journalisten Fredrik Önnervall ifjol dömdes för människosmuggling erbjöd sig SVT att stå för notan för dennes juridiska ombud. Kent Asp, professor på JMG – Institutionen för Journalistik, Medier och Kommunikation på Göteborgs Universitet gjorde 2012 en granskning av väljarsympatierna bland SVT:s reportrar. Han kom fram till att 52% sympatiserade med Miljöpartiet, med andra ord kraftig överrepresentation i jämförelse med valmannakåren i övrigt. 15% av reportrarna sympatiserade med Vänsterpartiet, också det en kraftig överrepresentation om än inte lika accentuerad. I en intervju beskrev dock Janne Josefsson hur att han blivit ifrågasatt av kollegor inom SVT när han skulle granska Vänsterpartiet. “Varför skall du granska vårt parti för?” Josefsson replikade då: “-Vårt parti? Jag visste inte att vi hade ett parti?” Beträffande den kraftiga vänstervridningen inom SVT kommenterade Kent Asp sina forskningsrön på följande vis:

“– Miljöpartiet granskas inte lika tufft som andra partier. De befinner sig på sätt och vis i en fredad zon när det gäller bevakningen av politik.”

Ett exempel på hur synbart ideologiska prefenser kommer till uttryck i statlig oberoende media var hur narrativet om flyktingmottagandet som en ekonomisk superaffär styrktes genom påståenden såsom att 40% av de asylsökande i Sörmland hävdades ha en högskoleexamen i ordadalagen:“-Kompetensen haglar över Sörmland.” Migrationsverkets egen statistik visade på en frekvens på 10% men det bemöttes med att man ansåg att siffrorna var förlegade. Efter en enkätundersökning med en svarsfrekvens på 40%, där 40% av de svarande uppgav att man hade en högskoleexamen, utan vidare verifikation, presenterades så för allmänheten informationen att 40% av totalen av de asylsökande hade en högskoleexamen. Metod, källkritik och slutsats i det empiriska hantverket haltade således betänkligt men rapporteringen bekräftade det politiskt korrekta påbudet.

Undertecknad blev tidigt politiskt medveten och jag minns själv hur jag fann Statstelevisionen “fostrande” under min uppväxt under det sena -70 och tidiga 1980-talet. Vilka frågor som lyfts och på vilket sätt präglas av individens ideologiska preferenser, det är i princip ofrånkomligt. Den tyske filosofen Immanuel Kant beskrev det en gång som att människan har färgade glasögon, baserade på uppväxt, kultur och utbildning etc. som påverkar hur vi tolkar vår omvärld. En forskare måste således vara medveten om en källas bias för att utröna dess empiriska trovärdighet, detsamma gäller emellertid även för en journalist som gör anspråk på att vara objektiv gentemot sin läsare eller tittare.

Etablerad media har dessvärre blivit mycket av en ekokammare där politisk korrekta ledarskribenter, inte sällan med uppenbara politiska kopplingar såsom i Anders Lindbergs fall, vars fru Åsa Westlund var EU-parlamentariker för Socialdemokraterna 2004-2014, upprepar politisk korrekta ståndpunkter för att hamra in en bild av omvärlden hos läsarna så att denna korrellerar med de politiska påbuden. Någonstans har man då gått vilse, då hänger man sig inte länge åt seriös journalistik utan åt att bedriva propaganda.

Oavsett vad man än må ha för ideologisk hemvisst och tycka om alternativmedias värdegrund så kommer man likväl inte ifrån att tredje statsmakten inte kan agera i symbios med den makt den skall granska. Häri ligger pudelns kärna och detta förklarar också tillväxten för alternativmedia. Så för att möta den senare används nu Ivan som en tacksam syndabock för allt ont, precis som under the Great Game och Kalla krigets dagar, även om man själv skapat vissa dilemman man dras med. Etablerad media fortsätter att urholka sin trovärdighet.

Posted in Domestic Swedish politics, Journalism, Philosophy | Leave a comment

“-It’s ok when we do it..”

Den farsliknande SSU-kongressen i Karlstad avslutas idag. Att SSU i demokratisk anda fattat ett antal beslut som förefaller fullkomligt världsfrånvända kan man inte invända emot, inte mot att det är ett uttryck för majoriteten av kongressdeltagarnas vilja. Sakinnehållet däremot kan man ha stora invändningar emot då konsekvensanalys och helhetsbild lyser med sin frånvaro. Det gäller sålunda att göra skillnad på form och innehåll.

https://blickovernejden.wordpress.com/2019/08/11/nar-man-borjar-kanna-sig-som-en-gubbe/

Vad som är oroande är dock demokratisynen inom SSU. Philip Botström sade sig inte ha någon insikt i den högst tveksamma utvecklingen inom SSU Skåne häromåret där värdegrunden på regionalnivå på intet vis korrellerade med de centrala påbuden. Det förefaller dock osannolikt att Botström talade sanning enär många inom SSU Skåne fört oförhållandena uppåt inom organisationen. Ibland är dock ovetskap en välsignelse, om något så visade de famösa KU-förhören oss detta då det begav sig på 1980-talet. Turerna kring SSU Skåne till trots så fick dock Botström förnyat förtroende på kongressen i Karlstad.

Vad som ytterligare skadar Botströms politiska trovärdighet är hanteringen av Expressens avslöjande att SSU Värmland sponsrade vederbörandes omvalskampanj med 250 000:-. SSU svarade med att utestänga Expressen från att bevaka kongressen. Det är kanske inte SSU Värmlands sponsring som är mest skadlig för trovärdigheten dock även om omständigheterna kring denna är högst tveksam. När SD utestängde Expressen från sin valvaka möttes detta av stor indignation från svensk socialdemokrati och SD:s agerade refererades till som indikativt för partiets demokratisyn. Och visst, man kan ha åsikter om detta. Men om man själv sedan agerar på samma sätt, vilken trovärdighet har man då? Det finns inget som är så skadligt för den politiska trovärdigheten som att hyckla. Lever man inte som man lär så lär man snart erfara att moralens höga hästar man sitter på är Fallabellaponnyer snarare än Hannoveraner.

Expressen har dock själv problem med sin trovärdighet skall sägas. Publikationen ser sig själv alltsedan dess grundande som ett avantgard mot totalitarism med en syn på journalistik som avhängig högtstående moral. Tidningen grundades ursprungligen av Carl-Adam Nycop 1944 och var starkt kritisk mot Nazityskland. Dock kan det stundom ifrågasättas om tidningen verkligen lever som den lär? 2009 tilldelades Expressen och Researchgruppen Guldspaden, priset för grävande journalistik, efter att ha avslöjat identiteterna på individer bakom hatkommentarer på sajten Avpixlat. Visst kan man tycka vad man vill om individer som bakom datorskärmen vräker ur sig det ena och det andra som inte hör en demokratisk grundsyn till, men samtidigt finns här en slippery slope vad gäller yttrandefriheten. Vart går gränsen? Dilemmat på ett moraliskt plan var också att Researchgruppen i sig själv knappast hade rent värdegrundsmjöl i påsen med flera av gruppens individer havandes kopplingar till extremvänstern. En medlem uttryckte sig i massmedia att man såg sig själva som Sveriges Stasi. Således blev detta i allra högsta grad tveksamt för Expressen med sin höga svansföring avseende synen på totalitarism och sin självbild som demokratins beskyddare.

Skall man ha någon trovärdighet fungerar det inte att tillämpa ett modus operandi kännetecknat av “-It’s ok when we do it..”

Posted in Domestic Swedish politics, Philosophy | Leave a comment

När man börjar känna sig som en gubbe..

De senaste veckorna har ungdomspolitiken stått i fokus där såväl Centerns Ungdomsförbund, förkortat CUF, haft kongress liksom socialdemokraternas ungdomsförbund SSU där den senare avslutas 12/8. CUF beslutade att verka för att sänka byxmyndighetsåldern till 13 år, något undertecknad skrivit om tidigare:

https://blickovernejden.wordpress.com/2019/08/07/hedlund-och-falldin-torde-rotera-i-sina-gravar/

SSU verkade dock inte vilja vara mindre radikala och rebelliska och röstade under parollen ”Framåt tillsammans – en jämlik, demokratisk och grön framtid.” för att förbjuda nyförsäljning av fossildrivna fordon 2025 och ett totalförbud av försäljning av fossilt bränsle från 2030. Kärnkraften skall likaså helt avvecklas. Ett totalt flygförbud mellan Stockholm, Göteborg och Malmö klubbades likaså igenom. Vidare skall industriproduktion som förlitar sig på fossil energi förbjudas från och med 2030 och en vegetarisk norm i all offentlig service såsom förskolor, skolor, äldreboenden och sjukvården införas. Frågan är om kongressdeltagarna har någon medicinsk insikt beträffande behovet av protein för åldringar och hur svårt det är att få många äldre att äta ordentligt som det redan är?

“-Varsågod Agda, ta en portion bönor till, det billigt, f’låt, jag menar nyttigt och bra för klimatet.”

Samtidigt rapporterade Expressen att väljarstödet för S gått från 30 till 20% bland förstagångsväljare och att partiet bland unga i EU-valet i våras blev fjärde största parti. Med andra ord långt ifrån den statsbärande bild som partiet fortfarande har av sig självt. Enligt SSU:s ordförande Philip Botström så beror det svikande väljarstödet bland unga på att:

“– Man tycker nog inte att vi är så radikala och nydanande som vi var längre bak i historien.”

Precis som i fallet med CUF:s idealistiska och naiva beslut om sänkt byxmyndighetsålder så kan man konkludera att SSU likaså är hemsökt av ungdomligt oförstånd och naivitet. Att appellera på att vara statsbärande ställer krav på en helhetssyn och konsekvenstänkande. Att försöka att återta ledarpinnen bland unga väljare genom att efterapa det utopiska Miljöpartiet innebär dock motsatsen. Svensk socialdemokratis självbild som välfärdens avantgard förutsätter en säkrad energiförsörjning, en industri som kan leverera ett överskott och sysselsättning. Det kräver en värdig åldringsvård. Den agenda man nu beslutat om undergräver tvärtom förutsättningarna för en välfärdsstat. Winston Churchill påstås ha myntat talesättet:

”Den som inte är röd när han är ung har inget hjärta. Den som inte är blå när han är gammal har ingen hjärna.”

När man hör hur SSU argumenterar är det inte utan att detta citat kommer i tankarna och det är inte utan att man förfäras vid tanken att dessa ungdomspolitiker med stor sannolikhet inom en snar framtid kommer att ta plats i Riksdagen. Radikala utopier må höra ungdomlig naivitet och oförstånd till, men hör knappast till mognad och helhetssyn. Det är inte utan att undertecknad känner sig som en gammal gubbe även om ålderns grå hår ännu inte är alltför många på min hjässa. Dessvärre tenderar de bli fler i antal men inte nödvändigtvis p.g.a. tilltagande ålder.

Posted in Domestic Swedish politics, Philosophy | 1 Comment