International finance goes increasingly multipolar

In an article in India’s The Economic Times yesterday it was revealed that India and Russia are about to drop the dollar and SWIFT when it comes to their trade of military equipment. This comes as no surprise since the United States has been quite willing to use it’s financial dominance as way to put political pressure upon other states, such as Russia and India, over contrasting views of world affairs.

https://economictimes.indiatimes.com/news/defence/india-russia-weigh-rupee-rouble-trade-for-defence-deals/articleshow/64641731.cms

The United States is still by far the most important exporter of military equipment in the world, however other players, such as Russia, are beginning to catch up. There are several reasons for this. Russia has been able to catch up when it comes to the technological gap that came in the wake of the collapse of the Soviet Union, in certain fields Russia has a technological edge over it’s Western counterparts. But there are also political issues that makes Russian equipment appealing to other nations. To buy sophisticated military hardware is to place yourself in political dependency. One has to take into account the ability to purchase spare parts and upgrades.

One of NATO’s most important members, Turkey, has found itself in a situation of becoming non grata in Washington. Ankara and Washington has developed strained relations in later years due to several reasons. Recep Tayip Erdoğan’s increasingly authoritarian rule and severe clamp down after the failed coup attempt together with contrasting view over the Syrian issue and realignment with Moscow has led Washington to become unwilling to supply Turkey with for instance the F-35 even though Ankara has been a partner in the project.

https://www.rferl.org/a/us-senate-approves-ban-sale-us-f35s-turkey-over-russia-s-400-missile-defense-system-deal/29302624.html

The sanctions against Russia after the alleged meddling in the US Presidential Elections and Russia’s annexation of the Crimea and support for Russian separatists in the Donbass has taken it’s toll upon Russia’s ability to trade, hence a way to bypass the confines of standard financial systems is paramount to the Kremlin.

It has become evident in later years that the US is struggling to maintain it’s position as the the world’s hegemon, both in the military and financial fields. However with increasingly self assured nations like India, China and Russia this unipolar world order is being increasingly challenged.

https://www.reuters.com/article/us-india-iran/india-says-it-only-follows-u-n-sanctions-not-u-s-sanctions-on-iran-idUSKCN1IT0WJ

In order to secure a more multipolar world order these nations now take steps to become less dependent upon Washington. These steps involve buying less US-made technology and trading in other currencies than the dollar. The all important oil trade is no exception as China now has launched it’s petroyuan.

https://oilprice.com/Energy/Energy-General/UBS-Petroyuan-Will-Undermine-US-Market-Dominance.html

What we now are witnessing is a shift in the world order for a second time after the Second World War. With the fall of the Soviet Union the US became the world’s sole super power. That position is now being challenged, not just by one opponent but several. Thus the world is becoming ever more complicated and the United States is not willing to see it’s position wither away without putting up a fight. The latter does not necessarily mean on the battlefield, today’s geopolitical arena is increasingly asymmetric and geopolitical dominance can be enforced by other means than just carrier strike groups.

 

Advertisements

Ett härsket valfläsk

Häromveckan stod att läsa att Regeringen åsyftar att förenkla för laglydiga vapenägare uti detta land. “Regeringen kommer inte att göra något som försvårar i onödan för jägare och sportskyttar – tvärtom är vårt mål att förenkla regelverket för de legala vapenägarna.” Måhända har det i elfte timmen gått upp för Regeringen att det är potentiellt 600 000 väljare som berörs av frågan?

https://www.svd.se/ministrar-grundlosa-utspel-om-vapenregler

Men precis som den namnkunniga sportskytten Pia Clerté påpekade i en replik så ringer ministrarna Buchts och Johansssons utsagor falskt i de vapenägares öron som följt alla turer kring EU:s Vapendirektiv, Rydheim-utredningen och den tjänstemannaaktivism som i åratal hemsökt Polismyndigheten.

https://www.svd.se/skamligt-ministrar–det-har-blir-en-valfraga

https://firearms-united.com/something-rotten-kingdom-sweden-spreading-part-1/

https://firearms-united.com/pl/something-rotten-kingdom-sweden-part-2/

Morgan Johanssons försök att genom att sekretessstämpla protokollen från förhandlingarna i Bryssel skydda ryggen på de tjänstemän som överskred riksdagsmandet stärker knappast Regeringens aktier. Tjänstemännen ifråga utgjordes av två av svensk statsförvaltnings mest rabiata hoplofober, Nils Hänninger, jurist på Justitiedepartementet och dennes gamle kollega från tiden på Dalapolisen, Peter Thorsell, numera ansvarig för vapenfrågor på Rättsenheten på Polismyndigheten. Den sistnämnde har återkommande haft problem att differentiera mellan egna åsikter och de lagar denne har att följa i sitt myndighetsutövande.

https://www.dn.se/debatt/vi-behover-inte-fler-vapen-med-hog-eldkraft/

https://www.jaktojagare.se/kategorier/debatt/tv4-fick-felaktiga-vapenfakta-20150916/

http://www.kuriren.nu/nyheter/debatt-slut-med-skytte-och-jakt-i-sverige-8692365.aspx

Regeringens agerande att försöka undanhålla graverande uppgifter för såväl Riksdagen som svenska folket gör att frågan blir vida större än att “bara” handla om vilka vapen som det får bedrivas jakt och sportskytte med. Genom detta taskspel har frågan blivit en demokratisk och konstitutionell dito.

https://www.svd.se/jakten-pa-vara-laglydiga-vapenagare

Regeringens utredare Kazimir Åberg levererade ett förslag till nationell implementering av EU:s Vapendirektiv som vida överstiger vad kompromissen i Bryssel ger utrymme för. Faktum är att Åberg dammade av delar av Rydheims förkastade utredning från 2013, i sig ett beställningsverk från nämnde Thorsell med ackolyter, precis som samma utredning förefaller ha dykt upp i Bryssel efter att den fått stryk på hemmaplan. Vår EU-kommissionär Cecilia Malmström (L) gör nota bene knappast skäl för sin påstådda liberala politiska hemvisst i dessa frågor kan inflikas. Att den svenska Regeringen säger att man ännu inte vet vad Bryssel efterfrågar är i sanning anmärkningsvärt. Som Clerté skrev: “Svenska EU-parlamentarikern Anna Maria Corazza Bildt (M), som förhandlade för parlamentets räkning, har gett explicit information om lagstiftarens intentioner.”

Att Bucht och Johansson i samma andetag säger sig vilja förenkla för laglydiga vapenägare samtidigt som man synbart är oförmögna att ta till sig tydlig information från ansvarig EU-parlamentariker och svävar på målet förstärker enkom skälen till misstro mot Regeringen i denna fråga. Förre inrikesministern Anders Ygeman beskrev exempelvis bl.a. utövarna av skyttegrenen IPSC som varandes “på marginalen”.

https://nyheter24.se/debatt/847982-ygeman-lyssnar-sportskyttar-maste-sakerheten

Denna beskrivning kan i allra högsta grad ifrågasättas givet hur duktiga IPSC-skyttar Sverige har i en internationell kontext.

https://sdssf.se/medaljregn-over-sverige-vid-ipsc-european-handgun-championship-2016-i-ungern/

https://mitti.se/sport/overlagsen-clerte-sydafrika/

Internationellt tävlande förutsätter att idrottsutövare kan resa med sin utrustning, dessvärre finns det tongivande tjänstemannaaktivister, vilka åtnjuter politisk uppbackning, som gärna vill se att något sådant omöjliggörs. På så vis skulle flera skyttegrenar långsamt lida sotdöden varpå licensutfärdande kan vägras eftersom skäl för dylika därigenom försvinner. För den som följt alla turer kring legalt vapenägande i Sverige över åren så står det till skillnad från ministrarna Bucht och Johansson tämligen glasklart vad som står på spel och hur sakers och tings beskaffenhet är. Ministrarna bör ha i åtanke att trovärdighet bygger mer på agerande i maktställning än på vad som utlovas i en valrörelse.

Regeringens senaste utspel framstår således som inget annat än ett populistiskt och härsket valfläsk i elfte timmen under Damoklessvärdet när varje röst räknas.

Le nationalisme est mort! Vive le nationalisme!

When the Third Reich fell in 1945 and the full extent of the horrors brought about by chauvinistic nationalism came into full view, just a generation after the previous cataclysmic war fueled by the similar incentives, many in Europe saw the emerging Coal and Steel Union in the 50’s as the guarantor for peace in our time to quote the famous words of Neville Chamberlain at the Munich conference in 1938. As most know he was proven wrong by Germany’s invasion of Poland the year after.

However after the war the Coal and Steal Union brought the former arch enemies France and Germany close together and political leaders from both countries found each other, like in the case of Charles du Gaulle and Konrad Adenauer and even over ideological boundaries like with Francois Mitterand and Helmut Kohl. With the Iron Curtain across Europe and the Cold War in full swing it was imperative to keep the free part of Europe tightly knitted. Later on the Coal and Steel Union would turn into the European Community which then became a true European Union in 2009 through the signing of the Lisbon Treaty. The latter meant that the different pillars that constituted the European Community turned into a singular entity. Europe went increasingly from bilateral cooperation between sovereign states to what is increasingly resembling a federate European state. Democratic legitimacy is supposed to be given through the European Parliament and the Council of Ministers. However the MP’s of the European Parliament lack the right to pass motions, a half measure from a democratic standpoint, and the political agenda is set by the European Commission who’s members are appointed by primarily representative bodies rather than the citizens. This causes a significant democratic deficit.

The European Union is often seen as the brilliant future for Europe, both by liberals as well as socialists. The only real opposition stems from the political extremes, from left wing radicals and conservative nationalists. Neither of the two has had any real influence over the years, neither on a national or European level. But something has happened after the Lisbon Treaty. The opposition towards the European Project has become more vocal and influential all across Europe. The epitome so far was Brexit which came as a startling shock for the political establishment in Brussels. The right wing governments in Poland, Hungary and the Czech Republic have also been a thorn in the side of European Commission, refusing to abide for instance in the neoliberal refugee agenda of the latter. Why is that then?

Many that have a pro-European attitude in the sense of being pro-immigration in it’s current form argue that this is a way of projecting political discontent towards a perceived foreign problem or threat i.e. a classic use of racism for political purposes. But that is not an objective picture of the issue. All three states where once part of the Eastern-bloc and had limited national freedom, not to mention individual freedoms. Being coerced by Brussels to adopt policies that are seen as having a negative impact on the recently won national freedom and identity is understandably far from popular. For instance in the staunchly catholic Poland the church was suppressed by the regime during the Communist rule. With the end of the Cold War there was a revival of the traditional Polish culture. With the rise of Islamist radicalism in Western Europe, the influx of Islam is seen by many as a threat not only in a physical form but also against the cultural identity, to the very cohesion of society. This also has a long historical background in Poland and Hungary as these nations once were a bulwark of Christian Europe against the Ottoman expansion.

Hence we have not only a political dimension of resistance against the federate agenda of Brussels but also a cultural and historical backdrop. But there is more to this than just Islamophobia. In traditionally open minded states, at least from a post war perspective, like Sweden and Germany, the popular support for open borders policies are dropping rapidly as crime, unemployment, particularly among immigrants, and radicalism is becoming ever more evident and puts a strain upon the welfare state and the cohesion of society. But that is not all, the migration policy of integration, in which the majority in practice must adopt to the minority as part of the idea of multiculturalism, is being put into question by an increasing number of concerned citizens. Hence Sweden for example has gone from being seen as good example of a successful progressive state to instead being seen as a warning to others, especially in the Visegrad countries. With Brussels trying to force neoliberal agendas upon increasingly conservative member states things are taking a completely new political dimension that exposes the lack of cohesion in the project. Migration is thus seen as a symbolic issue with regard to cultural identity and sovereignty. For instance many Czechs have felt betrayed by Brussels saying that they were promised to be treated as sovereigns when they joined the EU and yet have experienced having the political agenda set by more influential nations like Germany and France or by the European Commission. The most critical even going so far as to say that they had the Soviet grip replaced by Europe’s.

Hence it is evident that there is more to this animosity than just plain old racism. This has do to with a number of reasons creating the perfect storm. I would argue that you can’t create a functioning federate state consisting of various ethnicities with different cultures and historical background without popular support and fully functional political representation that takes into account the sovereignty of the member states. As such a United States of Europe is a contradiction terms. Things worked fairly well as long as the European cooperation consisted of the European Community with it’s different pillars that were bilateral in nature. But when this changed into the European Union and were the non-elected, from a citizen’s perspective, European Commission increasingly appears as the federate Government things are becoming increasingly sketchy from a democratic view.

To simply brush off the revival of nationalism as a political force to reckoned with as a simple expression of racism and dreams of an imaginary golden passed is to miss the real issues and has more to do with glorification of one’s own agenda trough the use of identity politics. The obvious repercussion of Brexit should have been an agenda of “less Europe”, more bilateralism, but instead we are seeing the opposite. People like Guy Verhofstadt speaks of European federative integration as “progress” when in fact there is something known as to overdo things.

https://www.express.co.uk/news/politics/824494/European-Union-EU-raise-direct-taxes-after-Brexit-Verhofstadt

Hence it is the federalists that constitute the gravest threat to European cooperation due to the fact that there is a too great democratic deficit built into the system. A United States of Europe is not progress, it is regression. That deficit creates a logical and actually quite relevant counteraction in the form of nationalism. One mustn’t forget that it was the democratic non-chauvinistic nationalism that was the incentive for the development of Parliamentary democracy in Central Europe after 1848. The way that Brussels act nowadays instead bears more resemblance to Vienna during the days of the Habsburgs however. Hopefully we don’t have to experience the grievances of earlier generations of Europeans, but that necessitates to draw conclusions from history. Some things simply are not worth overdoing.

Le nationalisme est mort! Vive le nationalisme!

Att inte se skogen för alla träden

Detta talesätt beskriver väldigt väl den konsternation som just nu återfinns inom Socialdemokraterna och LO över de usla opiononssiffror som uppmätts så här blott tre månader inför valet. Sverigedemokraterna är sedan länge större än S inom LO-kollektivet. Ur ett socialdemokratiskt perspektiv har man svårt att se varför, SD är knappast ett arbetarvänligt parti ur gängse socialistiskt perspektiv. Ur ett ekonomiskt perspektiv är partiet snarare nyliberalt. Således påminner situationen väldigt mycket om moderaternas taktiska knep att kalla sig det “Nya arbetarepartiet” inför Reinfeldts första mandatperiod.

https://www.dalademokraten.se/artikel/opinion/insandare/insandare-sd-star-inte-pa-vanliga-manniskors-sida-kolla-bara-hur-de-har-rostat

Många hävdar kanske att många som röstar på SD inte är medvetna, att man fokuserar för mycket på migrationsfrågan? I många fall är det kanske så men att enkom se detta som förklaring är att blunda för sin egen delaktighet och skuld i den uppkomna situationen. Att SD idag ser ut att vara Sveriges näst största parti är inte en indikation om att snart var fjärde svensk väljare är oinformerad, det handlar snarare om ett paradigmskifte inom svensk politik. Vad beror detta på?

SD har varit ytterst skickliga på att kapitalisera på migrationsfrågan och tillhörande problematik, mycket tack vare att man i denna fråga egentligen varit det enda oppositionspartiet. Samtliga partier i övrigt slöt upp bakom “öppna era hjärtan”-retoriken under Reinfeldt-eran. I elfte timmen har delar av det politiska etablissemanget börjat tala om agera mer stringent efter att öppet deklarerat att: “-Vi har varit naiva.”

https://www.dn.se/nyheter/sverige/vi-har-varit-naiva-om-den-religiosa-extremismen/

Jämför man i detta sammanhang de danska socialdemokraterna med de svenska är det inte utan att man undrar om man ens kan definiera dessa som systerpartier? De danska socialdemokraterna har refomerat sig för att vara politiskt relevanta i dagens politiska kontext. Populistiskt kanske belackare vill hävda?

https://www.expressen.se/nyheter/danska-s-vill-avskaffa-mojligheten-att-soka-asyl-i-danmark-foreslar-lager/

Att saker och ting idag ser ut som de gör beror dock till stor del på avsaknaden av konservatism inom svensk borgerlighet under de senaste decennierna tillsammans med ett allt osäkrare samhälle, trots frekventa försäkringar om motsatsen. Detta har berett vägen för den vältalige Åkesson. Men SD har framförallt tagit väljare inte från borgerligheten utan från Socialdemokraterna. Kanske är det måhända är det så att en allt större del av svensk arbetarklass är villig att offra säkerheten på arbetsmarknaden för samhällssäkerheten enligt devisen att om man inte har sistnämnda så kan man heller inte ha det förstnämnda? Att man upplever att det politiska etablissemanget för en politik som undergräver samhällsbygget i sin helhet? Den gordiska knuten för socialdemokratin är att argument som en osäker anställning inte biter på ett upplevt brutet samhällskontrakt.

Här börjar vi så närma oss pudelns kärna. Vi har ett ökande antal utanförskapsområden i Sverige, vi har haft islamistiska terrordåd med dödlig utgång på svensk mark och Socialdemokraterna samarbetar de facto med Muslimska brödraskapet, en organisation som knappast delar arbetarrörelsens klassiska värderingar.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=87&artikel=6979282

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/qndyB0/polisen-skjutningen-i-malmo-kan-leda-till-hamndaktioner

https://www.expressen.se/nyheter/qs/last-night/last-night-in-alvesta/

https://www.expressen.se/nyheter/s-lovar-att-samarbeta-med-sveriges-muslimska-rad/

http://helenaedlund.se/socialdemokraternas-islamistiska-draksadd/

https://asikt.dn.se/asikt/debatt/sverige-ar-langt-ifran-ett-sekulart-samhalle/

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/WL16Pj/du-har-blivit-erdogans-springpojke-gardell

Sverige har också i jämförelse med andra länder i Europa, säkra sådana, tagit emot långt fler flyktingar per capita, ofta utan att ha någon som helst insikt om vilka individer som kommit till landet. Detta har skett under förvändningen att detta skulle vara en ekonomisk gynnsam affär för Sverige. Någon empirisk grund för detta påstående finns inte och varför skall man legitimera altruism med egoism i första läget? Flyktingmottagande är idag de facto inte detsamma som arbetskraftsinvandring, även om exempelvis Arenarapporten 900 miljarder skäl att uppskatta invandringen från 2014, dessvärre med koppling till mitt eget alma mater, ville låta påskina något annat genom ytterst tveksam empiri där bl.a. faktiska siffror som med lätthet kan inhämtas från SCB bortsågs från till förmån för uppskattningar som gynnande slutsatsen. Arbetskraftsinvandring behövs dock på ett flertal områden, men det är ohållbart att ha ett flyktingmottagande med bortåt 50 000 individer per år som en normaliserad nivå om en skattefinansierad välfärdstat skall kunna upprätthållas. Sverige har idag, givet en högkonjuktur, låg arbetslöshet men svensk arbetsmarknad visar på en monumental skillnad i sysselsättningsgrad mellan inrikes- och utrikesfödda. Om sysselsättning och migration inte korrellerar något så när så uppstår problem. Importerad arbetslöshet är inte, och kommer aldrig att vara, liktydigt med att rädda pensionerna och välfärden även om vi har ett åldrande befolkningsunderlag. I synnerhet inte när en recession och lågkonjunktur sätter in vilket lär ske.

http://arenaide.se/rapporter/900-miljarder-skal-att-uppskatta-invandring/

http://www.gp.se/ledare/sluta-vilseleda-om-invandringen-1.112814

Samtidigt talar svensk socialdemokrati om “allas lika värde” samtidigt som man inte dragit sig för att brunsmeta de som kritiserat det påbjudna narrativet.

https://www.expressen.se/kronikorer/cecilia-hagen/hur-ska-man-bli-av-med-manskliga-brunrattorna/

http://www.gp.se/ledare/teodorescu-vad-%C3%A4r-det-som-h%C3%A5ller-p%C3%A5-att-ske-i-sverige-1.3831775

Den numera välkända och taffliga vändningen i partiledardebatten i SVT häromsistens, vilken drog ned skrattsalvor från publiken i studion, då statsminister Stefan Löfvén replikerade på Jimmie Åkessons fråga om varför de flesta dömda våldtäktsmän av utländsk börd blir kvar i landet till att istället vända frågan till att handla om LAS, är indikativt för att Socialdemokraterna hos alltfler upplevs ha tappat greppet om samhällsberättelsen. Ett korrekt svar från statsministern hade varit att det råder skillnad mellan lagstiftande och dömande makt varpå Regeringen inte kan lägga sig i enskilda domslut men att det naturligtvis är anmärkningsvärt att domstolarna inte fullt ut nyttjar de lagrum som de facto finns. Idag handlar det inte om att bygga det svenska samhället, som fallet var under de goda åren på 50- och 60-talen, utan om att försöka hålla ett alltmer polariserat och osolidariskt samhällsbygge från att helt glida isär. Inte utan att det hade varit intressant att ha hört vad någon likt Per Albin Hansson haft att säga om svensk socialdemokrati av idag?

Människor idag tenderar likaså att vara allt mindre solidariska, individualismen är ledstjärna. Jaget går före viet. I ett samhälle där värdegrund alltmer kommit att associeras med att inte ifrågasätta påbjudet narrativ och där värdegrunden istället blivit mer diversifierad utifrån kulturell tillhörighet så skapas ett alltmer sekteristiskt samhälle. Den klassiska arbetarklassen är inte längre ideologiskt bärande eftersom det inte längre går att tala om en enad arbetarklass, trots en mångårig nyliberal kuling. Detta kan också förklaras med att socialdemokraterna ideologiskt gått mot mittenfåran, arbetarklassen har i decennier haft det bra, många saker tas för givet. Många kvalificerade arbetare tjänar idag också bättre än högutbildade akademiker. Detta har säkert bidragit till en attitydsförändring bland många arbetare i jämförelse med hur situationen var för dessa under t.ex. Mäster Palms dagar. Socialdemokraterna har också blivit alltmer av ett tjänstemannaparti, stundom helt distanserat från sitt ursprung. Ett tydligt exempel på detta var hur Anne Ramberg tyckte att svenska pensionärer skulle avstå en del av sin välfärd till förmån för flyktingmottagandet. Skulle inte detta vara liktydigt med ett ideologiskt högförräderi genom att ställa grupp mot grupp? Samtidigt har borgerligheten drivit bort från klassisk konservatism till att istället kännetecknas av fyra nyanser av nyliberalism. Många väljare upplever således att det råder för liten ideologisk skillnad mellan blocken, man söker något nytt. SD har fyllt detta tomrum, trots att partiet ur ekonomiskt hänseende skiljer sig föga från Alliansen. Partiet är dock uttalat värdekonservativt, man värnar på ett kulturellt plan det samhälle som gav de goda åren, en grund lagd till stora delar av socialdemokratin och idén om Folkhemmet.

Folkhemmet slår an till en gemensam kulturell värdegrund, en värdegrund som inte nödvändigtvis behöver vara beroende på ekonomisk klasstillhörighet. I ett allt mer polariserat samhällsklimat föder tanken om Folkhemmet en vi-känsla. Inom såväl den nyliberala borgerligheten såväl som inom det rödgröna blocket är dock all form av nationalism non grata, även om det trots allt råder stor skillnad på chauvinistisk exkluderande dito och assimilierande patriotism. En debattör likt den enkelspårige och tröttsamme Henrik Arnstad, som undertecknad brukar referera till som SD:s främste valarbetare, skulle säkerligen hänvisa SD:s folhemstanke till partiets bruna ursprung, som ett uttryck för tredje positionen. Detta haltar emellertid i och med att SD i mångt delar Alliansens syn på arbetsmarknadens organisering. Någon ideologiskt motiverad korporativism á la Italien under Mussolini lyser med sin frånvaro. I detta hänseende kan man snarare tala om större likheter mellan sistnämnda och Saltsjöbadsandan, som de facto till stor del låg till grund för hur svensk arbetsmarknad och folkhemsbygget organiserades och vilken var en överenskommelse mellan SAF, i högsta grad kopplad till den svenska högern, och den då statsbärande socialdemokratin genom LO. Ordning och reda, en skötsam arbetarklass, en garanti för produktionsmedlen, borgfred på arbetsmarknaden och tillväxt i landet för allas bästa. Men idag är inte socialdemokratin statsbärande längre. Inom loppet av ett par decennier har stödet för S i princip halverats. Samma utveckling kan vi se ute i Europa. Varför?

Embryot till socialdemokratins svanesång som statsbärande parti ligger enligt mitt förmenande längre bak i tiden än vad de flesta vill göra gällande. Den radikalisering av arbetarrörelsen, i spåren av Generation -68, som kom att vara drivande bakom t.ex. löntagarfonderna på -70 och 80-talen kom att föranleda en borgerlig motreaktion, med inspiration från Thatchers Storbritannien och Reagans USA. Löntagarfonderna var utan tvekan att förändra spelreglerna för Saltsjöbadsandan från 1938. Nyliberalismen kom i allt högre utsträckning över tid att ersätta konservatismen inom borgerligheten. När sedan skillnaderna mellan blocken blivit alltmer diffusa känner många väljare sig ideologiskt vilse, en situation som knappast förbättrades av exempelvis den ur demokratiskt hänseende helt barocka Decemberöverenskommelsen. Men detta räcker inte som förklaringsgrund. Som jag skrev ovan så tänker allt färre idag i tankegångar som klasstillhörighet. Lojaliteten ligger idag närmre till en själv, ens familj, vänner, ens släkt, människor man personligen kan relatera till. I ett samhälle där värdegrunden blir alltmer diversifierad, hur skall då en gemensam sådan kunna upprätthållas? Vi har samtidigt världens högsta skattetryck och alltfler ställer samma fråga som Leif Östling: “-..vad fan får jag? Många upplever inte att man får valuta för sina skattepengar varpå viljan att bidra till systemet blir allt mindre. Svensken har blivit alltmer individualistisk samtidigt som många efterfrågar större lojalitetsband till “de sina” i en kontext som kan beskrivas närmast som ett kulturellt självhat med grund i postmodernismen. Detta skapar incitamenten för en ny konservatism.

I detta läge fungerar det helt uppenbart inte att fortsätta i väl inkörda hjulspår och slå an till ett identitetspolitiskt narrativ att det skall vara en självklarhet att som arbetare rösta på Socialdemokraterna samtidigt som man idkar ett demoniserande av oliktänkande och kallar dessa för mänskliga brunråttor. Hur tror man att man skall vinna väljare åter efter att ha kallat dessa för oinformerade, rasister eller rentav fascister? Nuvarande modus operandi är kontraproduktivt, snarare är det att sjunga en lovsång inför en alltmer glesnande skara. För att vara trovärdig måste man leva som man lär. Då går det inte att t.ex. flirta med islamister och använda eufemismer som “utmaningar” när svenska samhället står inför uppenbara problem. Flirtandet med islamister är nota bene inte bara ett problem inom socialdemokratin utan exempel på detta har också kunnat ses inom Miljöpartiet, Moderaterna och Centern. Det går således inte att tala om värdegrunden om man själv samtidigt aktivt motarbetar den. Många upplever således SD som det enda parti som varit konsekvent. Att vara konsekvent skapar trovärdighet. Jämför man med det amerikanska presidentvalet kan man säga att det var Hillary Clinton som förlorade, inte Donald Trump som vann. Att försöka vinna val genom identitetspolitik fungerar inte. Västvärlden har haft nog av identitetspolitik under de senaste decennierna. Realpolitik måste bedrivas samtidigt som man måste försöka bibehålla en tydlig ideologisk grund. Detta gäller alla partier. Vem kan t.ex. idag säga att Centern bedriver en politik som de gamla kärnväljarna känner igen sig i?

Att enligt devisen makten framförallt vika ned sig för det extrema Miljöpartiet, ett parti som idag åtnjuter ca 4% av väljarstödet, samtidigt som man bortser från svensk lagstiftning och låter 9000 afghanska män utan asylskäl få gymnasieutbildning på svenska skattebetalares bekostnad är inte att visa på principfasthet och ledarskap. Det är att ställa grupp mot grupp, diametrala motsatsen till vad man predikar. Detta i ett läge där systemets legitimitet alltmer ifrågasätts, hur kan man då vara förvånad över att alltfler inom LO-kollektivet istället röstar på ett parti som man upplever som konsekvent, även om detta innebär att göra avkall på andra områden? Om det är något som borde vara kristallklart vid detta lag så är det att aldrig underskatta populismens makt i ett läge där det politiska etablissemanget förefaller bete sig som Marie Antoinette. Detta har hänt runt om i Europa och det sker nu i Sverige.

Uppenbart är det så att det politiska etablissemanget inte ser skogen för alla träden..

 

Some international acknowledgement is always appreciated

Some international acknowledgement is always appreciated:

The latest Re-Define Daily Review! https://t.co/GRBuu9Oi1s Thanks to @ui_gmbh @blickovernejden #eurozone #italy

— Re-Define (@ReDefineEurope) May 29, 2018

https://blickovernejden.wordpress.com/2018/05/28/when-the-result-of-a-democratic-election-does-not-fit-the-narrative/

Parlamentarismens svarta dag

Denna molnbrutna och tämligen ordinära fredag kommer att åtminstone i undertecknads minne komma till hågkomst som den svenska parlamentarismens svarta dag. Varför detta? Jo, idag voterades det i Riksdagen om att ge 9000 afghanska män, som redan fått sina ärenden prövade i enlighet med svensk lag och regelverk och inte funnits ha asylskäl, amnesti. Dessa män skall på svenska skattebetalares bekostnad beredas möjligheter till gymnasieutbildning, något som beräknas kosta över 3 miljarder kronor. Resurser som därmed måste allokeras från andra delar av statskassan genom att antingen minska andra verksamhetsområdens budgetar, öka skatteuppbörden eller upplåningen. Men att ifrågasätta detta agerande från Regeringens sida torde bemötas med mantrat: “-Man får inte ställa grupp mot grupp!” Kruxet är att det är exakt vad Regeringen med Centerns aktiva stöd nu gör. Till syvende och sist är all offentligt finansierad verksamhet att ställa ett områdes behov mot ett annat enär statsbudgeten inte är oändlig. 3 miljarder kronor är en ansenlig summa men i statsbudgetsammanhang dock en “spottstyver” men har trots detta likväl ett stort symbolvärde, detta i ett läge då alltfler än bara Svenskt Näringslivs dåvarande ordförande Leif Östling yttrar: “-..vad fan får jag?” Skatteviljan är avhängig att väljarna upplever att det finns legitimitet i systemet. Vad vi idag sett prov på är således ett sällan skådat gynnande av ett ifrågasättande narrativ av det politiska etablissemanget.

Varför gör man då detta? I korthet handlar det om att Miljöpartiet ledsnade på att ständigt låta sig bli överkört av sin socialdemokratiska koalitionspartner och satte sig på tvären likt ett truligt elevråd i årskurs 8 och hotade att lämna Regeringen. Socialdemokraterna valde i detta läge att vika ned sig enligt devisen: “Makten framförallt”, trots utfästelser från statsminister Stefan Löfvén om ordning och reda och att svensk lag skulle upprätthållas. Makten framförallt som förklaringsgrund haltar emellertid då regeringen de facto är en minoritetsregering. Varför Centern i sammanhanget valde att över blockgränsen stödja Regeringen handlar dock precis som i fallet med Miljöpartiet om att odla sin självbild, eller snarare sitt självbedrägeri, om en bild av dessa partier som förkämpar för godheten, även om detta i sammanhanget innebär att de facto bryta mot svensk lagstiftning. Man skall i sammanhanget ha i åtanke att såväl Centern som Miljöpartiet hemfaller åt den utopiska villfarelsen om fri migration, något svensk socialdemokrati inte gör. Oavsett hur man än önskar motsatsen så är fri migration oförenligt med en bibehållen offentligt finansierad välfärdsstat. Likväl går Socialdemokraterna sin koalitionspartner Miljöpartiet tillmötes, dessutom i strid mot svensk förvaltningslag.

http://helenaedlund.se/godhetsposorerna/

Att Sverigedemokraterna för stunden i gallupundersökningarna verkar gå som tåget är i sammanhanget således inte särskilt förvånande. De främsta valarbetarna utgörs av Regeringen och Centern och dessas vanrespekt för svensk lagstiftning tillsammans med det faktum att Alliansen i mångt och mycket checkade ut som opposition under den gångna mandatperioden. Svensk politik har under många år kännetecknats av en närmast total frånvaro av konservatism, något som lämnat fältet öppet för Sverigedemokraternas tillväxt, även om partiet i mina ögon ur ekonomiskt hänseende är nyliberalt. Miljöpartiet å sin sida har genom sin politiska ofäighet och emotionellt drivna agenda fungerat som ett sänke för svensk socialdemokrati samtidigt som Miljöpartiet sålt sin själ de gånger man vikit ned sig. Inget av partierna har således gagnats av samarbetet. För egen del skulle jag vilja påstå att att problemet dock inte bara handlar om en dysfunktionell ministär, naiva partistyrelser och synnerligen dåliga beslut utan att detta beror också på mer grundläggande brister inom svensk parlamentarism.

https://www.expressen.se/debatt/mp-maste-genast-lamna-regeringen/

Vi har sett hur Regeringen fattat beslut som strider mot svensk lag, inte bara vad det gäller dessa 9000 afghanska män som saknar asylskäl, utan också vad gäller äganderätten, något som ingår i de mänskliga rättigheterna. Regeringen har kort sagt berövat enskilda skogsägare deras ekonomiska möjligheter utan någon som helst ekonomisk kompensation.

https://www.di.se/nyheter/drabbad-skogsagare-stammer-staten/

Vanrespekten inför svensk lag i det politiska värvet visar att Sverige som nation är i akut behov av att vidta parlamentariska reformer av hur detta land styrs. I nuläget tillämpas s.k. negativ parlamentarism, något som är tämligen ovanligt i en internationell jämförelse. Detta innebär att en minoritetsministär kan tillträda så länge den inte har har den aktiva majoriteten av parlamentetet emot sig. Detta är i mina ögon ur demokratiskt hänseende synnerligen tveksamt eftersom en minoritet därmed kan styra över en majoritet. Onekligen kontradiktoriskt i en stat som säger sig vara en demokratins bålverk. Sverige behöver således införa positiv parlamentarism, d.v.s. att en regering inte kan tillträda innan denna säkrat aktivt stöd från riksdagsmajoriteten. Detta skulle praktiskt innebära att ett litet parti likt Miljöpartiet troligtvis skulle få mindre manöverutrymme under sittande mandatperiod, även om ett sådant parlamentariskt system skulle innebära påtaglig kohandel inför en regeringsbildning. Någon garanti för att en koalitionsregering inte skulle spricka är det dock inte men en regering inom ramen för en positiv majoritetsparlamentarism skulle ha en stark position och skulle exempelvis inte likt den nuvarande Regeringen under dess första regeringsår tvingas regera med oppositionens budget som underlag.

Vidare måste Sverige i skenet av oförblommerad tjänstemannaaktivism vid flera av våra myndigheter, exempelvis på Polismyndigheten och Naturvårdsverket, samt visad vanrespekt för svensk lag på Transportstyrelsen och t.o.m. inom vår Regering och Riksdag, införa en Konstitutionsdomstol med tvingande mandat. Funktionen av en sådan skulle vara att värna medborgarnas konstitutionella rättigheter och tillse att svensk lag upprätthålls, oavsett vilken regeringskonstellation som sitter vid makten. Om ett politiskt parti inte gillar hur lagtexten är utformad så måste detta parti verka för att på parlamentarisk väg förändra innehållet i lagtexten, inte bortse ifrån den efter gottfinnande.

http://www.landlantbruk.se/debatt/robust-skydd-kravs-for-vara-fri-och-rattigheter/

Dagens riksdagsbeslut visade med emfas på hur dysfunktionell svensk parlamentarism av idag är och hur akut behovet är av konstitutionella förändringar. Detta var en dag där Centerns och Miljöpartiets självbild tilläts gå före lag och ordning och där svensk socialdemokrati med största sannolikhet tillsåg att slå i sista spiken i kistan vad gäller några som helst förutsättningar att vinna höstens val. Kortsiktig husfrid tilläts gå före långsiktigt tänkande och helgande av svensk lag och principer. Denna fredag var verkligen en Parlamentarismens svarta dag.

South Africa is back under Apartheid

Such a claim will probably make for instance the ANC froth at the mouth out of anger but it needs to be said due to the new law regarding property ownership recently passed, directed only towards the white population in the country, stripping them of the right to ownership due to their ethnicity. The right of ownership is part the human rights, something that the ANC apparently has no regards for.

https://www.independent.co.uk/news/world/africa/south-africa-white-farms-land-seizure-anc-race-relations-a8234461.html

We saw what happened in neighboring Zimbabwe as Robert Mugabe in complete defiance with the The Lancaster House Agreement of 1979 – that brought an end to the Bush War, created Zimbabwe and gave equal rights to the populace regardless of ethnicity, as he and ZANU-PF deprived the white population of their land and redistributed it to proclaimed war veterans, many which were not even born when the peace agreement was signed. Zimbabwe rapidly sank into depression as 300 000 black farm workers lost their jobs, many white Zimbabweans leaving the country after a string of murders and threats and the country going from an export nation to having to rely on importation of food since the new self subsistence agriculture was woefully insufficient in even meeting domestic demand.

Hundreds of thousands of Zimbabweans fled Mugabe’s oppression to South Africa and given the poverty brought about by his racist political agenda one would have expected South Africa not being willing to trod down the same path, but evidently not. The ANC is now choosing a short sighted easy way of blaming it’s own corruption and political shortcomings on the white South African population. It is often said, with some relevance, that the black population of South Africa won their political freedom, but not their economic one. However, if you wan’t to build a functioning democratic society based upon equal rights regardless of ethnicity, you can not have different laws based upon racial grounds. If the ANC would like to redistribute land and property owned by the white minority that would be fine as long as the latter are compensated along market prices. Instead the ANC will now simply steal a white South African’s property and hand it over to a black South African, according to the post colonial narrative of giving it back to the proper owner. However, the boers have been in South Africa since 17th century and South Africa has seen considerable migration patterns after that, also by various African people. Hence it is a valid question whom the “proper owner” really is? If one would use the same logic applied in an American context, this would mean that any American citizen that isn’t of native decent would loose the right of ownership. It just isn’t plausible in a modern democratic society, especially a society predominantly based upon immigrant background.

The left wing extremism found in Zimbabwe led to the nation almost imploding on itself and if South Africa would like to avoid meeting the same fate it would be wise not fall into the same racist polarizing agenda. Unfortunately cooler heads don’t seem to have prevailed since the law actually passed in Parliament. Hence the international community must act accordingly, with same principals as during the Apartheid era, putting South Africa under sanctions until the ANC fully acknowledges that human rights of South Africa are to be upheld, regardless of the color of the skin of it’s citizens.