Debattartikel i Svensk Jakt, ”Polisens politikerstödda aktivism hotar demokratin”

https://svenskjakt.se/opinion/debatt/polisens-politikerstodda-aktivism-hotar-demokratin/?fbclid=IwAR2jeJeMsqRJO0pppP1k6JCtKxncCVEXCw5mhImPydsGBeBiBADargidNA4

Advertisements
Posted in Domestic Swedish politics, EU, Firearms Directive | Leave a comment

Den interna maktkampen inom S har oroande förtecken

Det har stormat inom socialdemokratin i Göteborg alltsedan valet. Staden har sedan länge varit en arbetarstad, inte för inte att Robert Gustavsson en gång i tiden valde att göra sin karaktär “Veiron i Ottan” som en pastisch på göteborgsk arbetarklass. I och med valet tappade dock partiet makten på Sveriges framsida. Uppstickarna Demokraterna och det faktum att V, Fi! och MP bildade ett eget block gjorde det omöjligt för Socialdemokraterna att behålla makten, även om man inte gjorde ett lika kastrofalt val som vad prognosen gjorde gällande.

Ann-Sofie “Soffan” Hermansson, kommunordförande i Göteborg mellan 2016-2018 och sedan länge väl förankrad inom Socialdemokraterna efter att ha gått den långa vägen via fackföreningsrörelsen på Torslandaverken till Regeringskansliet och slutligen som politisk sekreterare åt Göteborgs starke man Göran Johansson, utmålas nu som ett maktfullkomligt arbetsmiljöproblem av bl.a. Anna Johansson, Görans dotter, som kräver hennes avgång. Hermansson menar dock att det i själva verket handlar om åsiktsskillnader i hur man skall agera politisk opposition.

Det finns emellertid en mer oroande dimension i denna interna socialdemokratiska strid. Ann-Sofie Hermansson har varit ytterst tydlig med vad hon tycker om islamism, något hon skall ha heder för. Terrorforskaren Magnus Ranstorp uttalade sig om “Soffan” med orden att hon“gått ut hårt” och varit “övertydlig” vad gäller frågor som hedersförtryck och islamism.

“– Det finns bara en lokalpolitiker som tar strid mot extremism och hederskultur på det här sättet, och det är Ann-Sofie Hermansson.”

Detta har gjort henne kontroversiell bland många på den yttersta politiska vänsterkanten och även internt inom partiet. Detsamma gäller Magnus Ranstorp själv skall sägas.

Bland dem som menar att den bakomliggande kritiken gentemot Hermansson bottnar i hennes strigenta hållning visavi islamism återfinns Carina Hägg, riksdagsledamot för Socialdemokraterna 1995-2014:

“– Hon har varit väldigt konsekvent, något som många i Göteborg har längtat efter. Men det kom också reaktioner från dem som inte ville ha den här förändringen.”

Den 22 juli 2018, på årsdagen för terrorattacken på Utøya, skrev “Soffan” tillsammans med Nalin Pekgul en debattartikel i Expressen, där de båda kritiserade de övriga rödgröna för att agera med undlåtenhet gentemot hedersvåld och extremism. Samtidigt så påpekade Carina Hägg i en intervju med Expressen att:

”-Ytterkantsvänstern, inklusive delar av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vill sätta allt ljus på nazism och rasism. Detta för att slippa kritisk granskning av den islamistiska extremism och de vänsterautonoma grupper som man har band till och uppfattar som ett politiskt stöd.”

Värt att notera är att statsminister Stefan Löfvén bl.a. i sin regeringsdeklaration fullkomligt fokuserade på nazism och nationalism som de största hoten mot den svenska demokratin och samhället. Islamismen berördes inte även om antalet våldsbejakande islamister är avsevärt fler än radikala högerextremister i landet. Att vidare problematisera nationalismen som ett demokratiskt problem är vidare inte helt utan problem i sig. Nationalism behöver nämligen inte nödvändigtvis vara chauvinistisk eller extrem. Däremot så står assimilierande nationalism i kontrast till tanken om mångkulturell integration och globalism då denna värnar nationalstaten och dess oberoende.

https://blickovernejden.wordpress.com/2017/12/06/ordens-betydelse-i-en-identitetspolitisk-omvarld/

https://blickovernejden.wordpress.com/2018/11/17/vad-forenar-kosmopolitiska-socialister-och-nyliberala-globalister/

Det finns dock självfallet politiska incitament för statsministern att svepande i begreppen, inte minst avseende hanteringen, eller snarare bristen på, av SD.

Hermansson blev inte mindre kontroversiell av att hon hamnade på distinkt kollisionslinje med MMRK – Muslimska mänskliga rättighetskommittén efter att hon stoppat en visning av “Burka Songs 2.0” med efterföljande paneldebatt i kommunens lokaler i Angered. Enligt Hermansson levde inte arrangörerna upp till vad som kan förväntas av en organisation för att nyttja kommunens lokaler.

Maimuna Adullahi och Fatima Doubakil, talespersoner för MMRK, gick då ut i massmedia och talade om hets mot folkgrupp och hotade med stämning av Hermansson. Exempelvis KD:s Lars Adaktusson har tidigare refererat till MMRK som en organisation som:

“-Satt i system att stämpla kritik mot islam och berättigad oro för radikalisering som islamofobi”.

Att vrida det offentliga samtalets diskurs till att få all kritik av islamismens politiska mål att vara liktydigt med ett uttryck för islamofobi och rasism är utan tvekan en medveten strategi för flera islamistiska organisationer. Hermanssons kraftfulla ställningstagande har i detta sammanhang blivit en politiskt känslig fråga givet att Broderskapsrörelsen, som 2011 bytte namn till “Socialdemokrater för Tro och Solidaritet” för att ha en mer mångkonfessionell framtoning istället för renodlat kristen dito, sedan 1994 samarbetar med Sveriges Muslimska Råd då väljarbasens numerär ingalunda är att ringakta. Sistnämnda organisation har i sina led haft individer med uppenbar koppling till Muslimska Brödraskapet.

Förutom Mehmet Kaplan kan även som exempel ges Omar Mustafa som anses vara organisationens representant i Sverige och som arbetar på Ibn Rushd, Islamiska Bildningsförbundet. Mustafa har tidigare varit ordförande för SUM, Sveriges Unga Muslimer, som ingår som medlemsorganisation i Sveriges Muslimska Råd. SUM å sin sida blev fråntaget sitt statliga stöd då organisationen inte levde upp till de demokratiska kriterierna. Sistnämnda beslutet har dock nyligen upphävts. Under sin tid i SUM kritiserades Mustafa för att bl.a. ha bjudit in predikanter som uppmanat till mord på homosexuella i Profetens namn och som gett uttryck för antisemitism. Han valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse 2013 men avgick kort därpå efter en storm av kritik givet hans minst sagt dubiösa kopplingar och ageranden.

Mustafa deltog också 2011 i en paneldebatt under konferensen “Antiterrorindustrin – måltavla förorten”, arragerad av Afrosvenskarnas Riksförbund, tillsammans med Fatima Doubakil (MMRK) och Masoud Kamali, tidigare professor i socialt arbete vid Mittuniversitetet och Forumet för multietnisk forskning. Dennes professur tillkom under minst sagt tveksamma former skall sägas, bl.a. under anklagelser om rasism gentemot sina företrädare. Kamali är vidare känd för att hänvisa till kritiker av islamism, d.v.s. politiserad religion, som “nynazister”. Bl.a. Mona Sahlin hade dock under sin tid som samordnare mot våldsbejakande extremism ett gott öga till Kamalis “forskning”. Det råder m.a.o. en påtaglig rundgång vad gäller islamistisk apologetism i Sverige och därtill föreligger utan tvekan politiskt känsliga kopplingar. Alltför kritiska röster undanbedes sålunda.

Om det verkliga skälet till att främst Anna Johansson vill ha bort Ann-Sofie Hermansson bottnar i den senares resoluta hållning gentemot extremism och islamism så har svensk socialdemokrati verkligen hamnat i ett moras vad gäller politisk trovärdighet. Det går inte att tala vidlyftigt om “alla människors lika värde”, åsikts- och yttrandefrihet samtidigt som man vill depollettera någon som faktiskt lever som den lär, låt vara under förevändningar om “samarbetsproblem”. Om Johanssons incitament bottnar i att inte vilja stöta sig med den muslimska väljarbasen så kan man verkligen ifrågsätta hennes egentliga värdegrund? Opportunt röstfiske är knappast ideologiskt stärkande. Efter den minst sagt bisarra regeringsbildningen, kännetecknad av “makten framförallt” med en ideologisk realisation till nyliberala C och L, har svensk socialdemokrati en redan påtaglig ideologisk uppförsbacke. Dessutom så bådar den interna striden inom socialdemokratin i Göteborg heller inte gott vad det gäller ställningen för åsikts- och yttrandefriheten i detta land. Den interna maktkampen inom S har således oroande förtecken..

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

Political collusion threatens individual rights and freedoms of law abiding citizens in Sweden

This week the Swedish Government presented the proposal for the implementation of the Firearms Directive. As anticipated the Government has opted for an over implementation that goes further than what the compromise between the European Commission and the European Parliament states. This means that for instance magazines will become defined as vital gun parts and hence falls under the need for a permit issued by the Police Authorities. An accidentally dropped magazine while hunting, not an unheard of occurrence, would thus get a hunter into legal trouble. What added public safety the proposal will bring is highly questionable. Furthermore when it comes to retailing of hunting implements an intermediary will need a permit, thus it’s highly likely that online services will delete adds selling sport shooting and hunting equipment as a whole. To what use?

This hoplophobic agenda does have an apparent logic however. The Swedish Police has for years been peddling a theory of “leakage” of legal firearms to criminals. Thus for instance the number of firearms a hunter is allowed to own is limited. This “leakage theory” was very outspoken in the 2013 governmental investigation made by Doris Högne Rydheim, then herself a member of the National Police Board. She didn’t even pretend to be objective and straight out said on national television:

“-Sport shooting isn’t a sport, hockey that’s a sport!”

There is however no empirical support for this “leakage” theory, something that scientists like Lakomaa and Hagelin have proven in their research. Empirical facts are however not of importance for neither the Swedish Police nor the Government. Hence Rydheim came to the conclusion that there was a need for implementation of retroactive legislation, in fact itself banned by law, when it came to the ownership of submachine guns, a highly regulated national form of competition sport shooting once supported by the Armed Forces. Rydheim’s motivation was:

“-We know that it’s primarily illegal firearms that are the problem, however when we have stopped the smuggling of such firearms into the country legal firearms of this type will become of interest for criminals and hence we must implement a proactive legislation.”

To my knowledge in Swedish legal history only one legal civilian owned submachine gun has even been stolen and it was found and never used in illegal activities. Hence Rydheim’s attitude fell under the same narrative as the one of our former Minister of Internal Affairs Anders Ygeman who said: “-We must consider public safety!” as he and the rest of the Swedish Social Democratic/Green Government is very much on board with the European Commission regarding the Firearms Directive in order to in practice ban law abiding citizens to own firearms with “high levels of firepower“.

Rydheim’s investigation was met with considerable criticism and was to the largest extent scrapped, although it still gave the Police a more far reaching mandate when it comes to firearms related matters. Not pleased with the outcome however the Police went the Swedish EU-Commissioner Cecilia Malmström (L), that is known for her anti gun sentiments, in order to get Brussels push through their political agenda. However there wasn’t the right “political climate” in Brussels at that time so this initiative didn’t go anywhere. That changed after the terrorist attacks in Paris in the autumn of 2015 however. Even though the terrorist attack on Bataclan was carried out with illegal firearms acquired on the black market the European Commission wholeheartedly embraced the agenda of the Swedish Police and tried to force an all out European ban on semi automatic rifles, the deactivation of museum pieces etc. without any impact analysis, that is required according to standard legal procedure. According to the EU-Commission there wasn’t time to abide to Brussels own judicial standards. Hardly credible but quite logical given the political goals.

Understandably law abiding sport shooters, hunters and collectors throughout Europe were infuriated by being seen as a potential security risk and there was a substantial counter lobbyism visavi the European Parliament in order to stem the tide of draconian laws that would have no effect to factual problems in existence. Thankfully the compromise reached got rid of the worst part of the suggestions however.

Swedish firearms law already is quite stringent and legal firearms hardly an issue in Swedish society and really does not need any changes in order to meet the criteria of the compromise. That did not prevent the Government from now trying to over implement the Directive on a national level though. This is hardly surprising given the fact that the two negotiators sent to Brussels, the two former colleagues Nils Hänninger, now at the Department of Justice and Peter Thorsell, then head of the legal department of the Swedish Police, ignored the mandate given to them by the Swedish Parliament during the negotiations in the GENVAL council and were provided with political protection by our Minister of Justice Morgan Johansson. The latter even tried to classify this democratic foul play with reference to being a matter of “national security”.

However it’s not only submachine guns and semi automatic sporting rifles that are seen as non grata by civil servants within the Swedish Police and by proxy by the Swedish Government. Bolt action rifles with a “tactical appearance” are also a matter of considerable civil servant activism as the Swedish Police refuses to abide to verdicts by our courts, claiming legal uncertainty whenever a verdict contradicts the the political agenda of the authorities. Since the Police is financed through taxation the authorities bring applications for firearm permits for specific types of firearms that civil servants at the Police “don’t like” to court until a verdict is reached that goes the way of the authorities. Then a legal precendent is reached, however that is not the case the other way around. A law abiding citizen must pay from his or her own pocket for going to court, not so when it comes to the Police.

Another way of blatant civil servant activism can be seen through the Swedish Police now trying to pass trough a new legislation regarding shooting ranges that effectively makes it impossible to compete in for instance IPSC with reference to concerns of safety, thus opening up for the Police to deny permits for these types of firearms even though they aren’t formally banned. To my knowledge there have never been any accidents during IPSC competitions in Sweden, but as mentioned previously empirical evidence is not necessary when considering public safety. The Swedish Police and various shooting clubs often share ranges, many Police officers are also members of civilian clubs. So in order to exempt the Police form this effective ban there is a proposal to build new ranges for the Police at a cost of many million SEK. This will also have the effect that many shooting clubs can’t afford to have all year around activities which causes secondary problems as the Swedish Police, without any support in the law, has implemented new directives that demands “activity” for a renewal of a 5 year firearms permit. However if the permit expires in the spring and sport shooter hasn’t had the ability to “be active” given our harsh winter climate  that sport shooter is in the risk of being denied a renewal of the permit.

There was a case in which a member of the National Pistol Team and eight fold Swedish Champion named Robert Andersson was denied a renewal for his .22 lr pistol with reference to not being active enough. He competes with his 9 mm pistol and, as most sport shooters do, do most of his training with his 22 pistol due to financial reasons. That was according to the Swedish Police not a valid reason for a firearms permit though. Hence Andersson had to go to court.

The previously mentioned Peter Thorsell openly admitted in a court case regarding a firearms permit for a semi automatic rifle for hunting purposes, a Benelli MR1, which Thorsell also claimed stood for Military Rifle and not Modular Rifle, which is case, in order to claim that is was unsuited for hunting and hence not valid for a permit, that:

“-It’s not a matter of being right, it’s a matter of getting the courts approval.”

Even though the Police changed the technical references for a denial of a permit no less than 7 times (!) before withdrawing all such references the court still went with the Police’s narrative. Given the fact that the manager of the Administrative Court was Barbro Jönsson, previously employed within the Legal Department of the Police in West Gothland and known hoplophobe and legal querulant, it’s not to hard to guess why that was?

Peter Thorsell was also caught red handed on several occasions outright lying in court, deleting information in defiance with the Public Access to information and consciously providing mass media with incorrect information. That the Swedish Government sent this man to negotiate in Brussels, and also covered his back when it became known that he had ignored the mandate given to him by the Parliament, really shows that there is no love lost with regards to legal ownership of firearms on behalf of the Government. Thus it comes as no surprise that we now see an over implementation of the Firearms Directive.

The Government has gone even further tough, even backing off previous promises given to for instance the Hunter’s Association regarding suppressors. The implementation is basically back at square one.

In today’s urbanized society hunting and sport shooting is increasingly becoming seen as suspect. In an era of political correctness firearms are seen as inherently “evil” even though they in fact inanimate objects, and hence we have gone from a situation where civil marksmanship was seen as an asset to the State to instead being seen as potential problem. Last year there were more than 300 shootings in the streets of Sweden which resulted in more than 40 homicides. The absolute majority of these shootings were carried out with illegal firearms smuggled into the country, primarily from the Balkans, firearms that hence have never been in the hands of law abiding Swedish citizens. Sweden has substantial problems with regards to border control, the latter being in practice non existent, and social alienation in the suburbs leading to gang related crime. To remedy the latter problems would take enormous efforts by the Swedish society, thus it’s a looming prospect for inept politicians to in eyes of the uninitiated majority make vigorous attempts in order to curb the situation by going after the firearms of the law abiding citizens i.e. a matter of pointless symbol politics. Unfortunately the uninitiated majority, that is not affected by these political measures, fall for this ruse, all according to the logic of: “-We must consider public safety!” and “guns are evil”. This is of course insulting to any individual with a rational mindset.

Unfortunately this rampant civil servant activism with political backing is not just confined to firearms in this country. The Government through the Swedish Forest Agency are trying to in practice deprive owners of “valuable biotopes” of their livelihood without any compensation as the State wishes to create nature reserves without any economic compensation to the effected citizens. In a case where a number of victims of this insane agenda had sued the State, the Administrative Court in Umeå came to the verdict that the latter must compensate the effected citizens with 18 million SEK, a verdict that Swedish Forest Agency now has appealed citing “legal uncertainty”, the same modus operandi seen within the Swedish Police regarding firearm permits.

The Swedish Government wishes to portray Sweden as a humanitarian superpower and as the vanguard of democracy, often lecturing other countries, while law abiding citizens like hunters, sport shooters and owners of woodlands are treated in a manner that could be expected in Eastern Europe during the Communist era. In fact private ownership of woodland as such was put into question in an official governmental investigation.

The current state of individual liberties and freedoms in Sweden is hence at an all time low since Sweden became a parliamentary democracy. The Socialist/Green Government should thus take a good look at itself before it points fingers at others. The political collusion between civil servants activists within the Swedish Police and the Swedish Forest Agency and the Government is hardly dignifying for a proclaimed vanguard of democracy. The well known British reformist socialist and author George Orwell once wrote:

  “-That rifle on the wall of the labourer’s cottage or working class flat is the symbol of democracy. It is our job to see that it stays there.”

It’s unfortunately apparent that the current Swedish Government behaves more like Communists rather than Reformist Socialists regarding individual freedoms and liberties however..

 

 

Posted in Domestic Swedish politics, EU, Firearms Directive, International politics | Leave a comment

Polismyndighetens Rättsenhet, en stat i staten

Detta uttryck brukar ofta refereras till när man skall beskriva en organisation utan demokratisk inblick eller inflytande och som dikterar sina egna villkor utan risk för efterverkningar eller ansvarsutkrävande. Många skulle säkerligen tämligen omgående avfärda undertecknad som en konspirationsteoretisk foliehatt när jag påstår att detta är just vad Polismyndighetens Rättsenhet de facto är. Men när man börjar granska Rättsenhetens förhavande lite mer nogsamt så finns det faktiskt fog för påståendet.

https://blickovernejden.wordpress.com/2019/02/02/nar-ratten-foljer-svensk-lag-havda-betydande-rattosakerhet-och-gor-ett-nationell-stallningstagande/

Polismyndigheten har i åratal obstruerat licenhanterieringen efter eget gottfinnande, det är vida känt. Det börjar också bli alltmer av allmängods att myndigheten är politiserad och bedriver en egen politisk agenda stundom apart från Riksdagen. Rättsenheten var högst involverad i den s.k. Doris-utredningen 2013 och som aktiv lobby beträffande EU:s Vapendirektiv, dels genom EU-kommissionär Cecilia Malmström och dels i samband med terrorattentaten i Paris hösten 2015. Genomgående tema är en aversion mot “särskilt farliga” eller “särskilt kraftfulla” halvautomatiska gevär. Peter Thorsell, Rättsenhetens tidigare verksamhetsansvarige som fick godkännande att avsätta avlönad arbetstid som politisk lobbyist i Bryssel, avgick “på egen begäran” strax efter att Dan Eliasson blev sparkad snett uppåt vänster till att istället bli Generaldirektör på MSB, gav återkommande uttryck för sin hoplofobiska agenda i massmedia, t.ex. i DN och genom att medvetet förse t.ex. TV4 med felaktiga fakta beträffande den halvautomatiska jaktstudsaren Benelli MR1. Thorsell hävdade exempelvis i domstol att MR stod för Military Rifle och inte de facto Modular Rifle för att kunna hävda att vapnet var av militärt ursprung och inte civilt för att därigenom kunna hävda att det var olämpligt för jakt. Thorsell sade rakt ut på en domstolsförhandling beträffande en licensansökan, i en process där myndigheten ändrat sin utsago inte mindre än 7 gånger (!) för att slutligen dra tillbaka all teknisk grund för avslag men likväl ändå gavs rätt i slutändan, att:

“-Det handlar inte om att ha rätt, det handlar om att få rätt!”

.223 Remington, som t.ex. Benelli MR1 och AR15 kamras i, har också hänvisats till som alltför kraftfull för civilt bruk trots att kalibern inte är tillåten för jakt på större vilt än rådjur (klass II). Faktum är att varje valfri älgstudsare (klass I) leverar långt större energi i målet än nämnda kaliber . Genomgående har Rättsenheten sålunda medvetet spridit en väv av lögner och odlat hoplofobin i landet, dels bland oinsatta förtroendevalda men också bland allmänheten och inom domstolsväsendet.

När så Anders Thornberg tog över som Rikspolischef och Peter Thorsell gavs respass från sin position på Rättsenheten var det många med mig som hoppades på förändring men dessvärre var dessa förhoppningar futila. Kvar på Rättsenheten sitter Maria Thulin. Hon är en av Thorsells akolyter som fortsatt samma modus operandi att medvetet ljuga för massmedia för att gynna myndighetens egna politiska agenda.

I en intervju med Sveriges Radio svarade hon på frågan om myndigheten hade något hum om hur många av de vapen som kriminella använder som har civilt legalt ursprung varpå hon replikerade att man inte kunde svara på detta. Men faktum är att man från myndighetens sida har tämligen bra koll på detta och att den absoluta lejonparten av kriminellas arsenal idag är insmugglad in i landet, företrädesvis från gamla konflikthärdar på Balkan.

Rättsenheten har emellertid alltid föresvävat sin “läckageteori”, d.v.s. att legala civila vapen stjäls och hamnar i kriminellas händer. En gång i tiden fanns det fog för denna teori, under de tidevarv där avsågade hagelbössor var det mest vanligt förekommande vapnet vid rån etc. Idag har emellertid kriminella i allt högre grad tillgång till automatkarbiner som aldrig någonsin funnits i svenska register, vare sig som civil eller statlig egendom. Att således skärpa vapenlagstiftningen för civila laglydiga medborgare har således ingen relevans för att minska kriminellas tillgång på vapen då dessa som sagt till lejonparten numera är insmugglade. Att begränsa införseln kräver dock långt svårare och dyrare åtgärder, såsom att stärka gränsskyddet, det internationella samarbetet etc. Att ge sig på svenska jägare och sportskyttar är i detta sammanhang enkom uttryck för tacksam symbolpolitik och “tänkande på säkerheten” för att travestera Anders Ygeman.

Den s.k. Doris-utredningen fick då det begav sig kraftig och välförtjänt kritik, särskilt som utredaren Doris Högne Rydheim själv var verksam som rektor på Polishögskolan i Solna och satt i Rikspolisstyrelsens ledning varpå hon näppeligen förhöll sig objektiv, något som med eftertryck visade sig i flera uttalanden i SVT såsom: “-Skytte är ingen sport, tacka vet jag hockey!” och: “-Vi tar död på en sport.” då hon förordade retroaktiv lagstiftning, vilket i lag är förbjudet, beträffande den lilla nationella kpistskyttegrenen.

EU-kommissionen, med svenska Polismyndighetens uppbackning, ville likaså genomdriva ett alleuropeisk förbud gentmot hel- och halvautomatiska gevär, dessutom utan konsekvensutredning i strid med det egna regelverket. Den kompromiss som blev resultatet av förhandlingarna med EU-parlamentet gav emellertid inte utrymme för ett sådant förbud vilket dock inte förhindrat den svenska Regeringens utredare Kazimir Åberg att förorda en hårdare implementering än vad kompromissen ger utrymme för. Vad för implementering vi de facto får se i slutändan återstår att se men undertecknad hyser inga illusioner om att sittande regering värnar landets vapenägares intressen givet hur statsråden Ygeman och Johansson agerade under förhandlingarna i Bryssel där den senare försökte ge de tjänstemannaaktivister (Rättsenhetens Peter Thorsell och Justitiedepartementets Nils Hänninger) som ignorerade det riksdagsmandat man hade att förhålla sig till i förhandlingarna politiskt beskydd, bl.a. med försök till hemligstämpling med hänvisning till “Rikets säkerhet”.

Polismyndighetens Rättsenhet har emellertid fler verktyg att tillgå i sitt korståg mot landets civila vapenägare utöver politisk lobbyism, obstruerande i domstol och i sin licenshandläggning. Det är numera Polismyndigheten som godkänner landets skjutbanor. På många orter delar Polismyndigheten och den civila sportskytterörelsen banor och tar tillvara på varandras kompetens. Min egen skytteförening delar exempelvis banor med Polishögskolan och flera medlemmar i föreningen är också yrkesverksamma poliser. För egen del ser jag detta som något positivt, det avdramatiserar skyttesporten för civilt vidkommande och bidrar till att poliskåren ges bättre träning och utbildning. Detta samarbete riskerar nu avveckling då ovan nämnda Maria Thulin arbetar på en ny FAP, Polismyndighetens föreskrifter. I denna FAP, som skall ut på remiss under 2019, föreslås förbud för förflyttning på skjutbanan med laddat vapen. Detta är specifikt riktat mot den i Sverige förhållandevis lilla men internationellt mycket konkurrenskraftiga skyttegrenen IPSC, som bl.a. begagnar sig av AR15, Rättsenhetens primära hatobjekt.

Går denna nya FAP igenom omöjliggörs utövande av IPSC-grenen varpå behovet av vapentyper för denna gren upphör varpå myndigheten kan vägra att utfärda vapenlicenser på vapenmodeller såsom AR15, även om det inte föreligger mandat från vare sig EU eller Riksdagen för detta. Frågan som iställer sig är om det ligger inom Polismyndighetens mandat att ställa sig till doms över vilka idrotter som skall utövas i detta land? Borde inte detta rimligtvis vara en fråga för vår Riksdag?

Nästa spörsmål som infinner sig berör Polismyndigheten själv. Att idka klassiskt precisionsskytte där man står stilla på led hör mer sportskyttegrenen Precision till emedan IPSC i sig utvecklats från Polisens “egna taktiska behov” för att låna thorsellianskt inspirerad terminologi. I dagens samhällskontext med ökande grov kriminalitet och terrorhot har polisen utan tvekan behov av en utbildning som IPSC. Men om Polismyndigheten inför den nya FAP:en omöjliggörs detta på befintliga skjutbanor.

Därav vill Thulin införa vattentäta skott mellan polis och militär å ena sidan och skytterörelsen å den andra. Det gör att Polismyndigheten måste köpa in mark och bygga egna skjutbanor till mångmiljonkostnader. Därtill omöjligör detta det samarbete som föreligger idag mellan den civila skytterörelsen och Polismyndigheten varpå många föreningar inte kommer att ha råd med lokaler, i synnerhet inomhusbanor, och tvingas minska på sin verksamhet alternativt lägga ned. Polismyndigheten har vidare på eget bevåg infört “aktivitetskrav” för licensansökningar. Det räcker således i praktiken inte längre med lagtextens definition om föreningsintyg utfärdat av en av Polismyndigheten godkänd skytteförening. Det finns dock inget stöd i lagtext för Polismyndighetens förfarande och syftet är uppenbart, att så långt det bara går kunna vägra licensutfärdande. Det har exempelvis lett till fullkomligt barocka situationer där t.ex. en landslagsskytt och mångfaldig svensk mästare nekats förlängning av en 5-årslicens på grund av “bristande aktiviet” då denne använde sitt C-vapen (22 lr.) för träning och sitt A-vapen (9 mm) för tävling av kostnadsskäl, detta då 22lr. är långt billigare för mängdträning. Men Polismyndigheten ansåg att det inte förelåg ett behov då skytten inte tävlade i C-klass. Till saken hör att det sades skulle vara “en ren formalitet” att förnya femårslicenser då dessa infördes. Idag vet vi att sportskyttar måste vara beredda på att gå till domstol för att få utöva sin fullkomligt legala idrott.

Genomgående så står det bortom allt rimligt tvivel att Polismyndighetens Rättsenhet driver en egen politisk agenda för att med Rydheims ord i görligaste mån “ta död” på det svenska sportskyttet, och IPSC i synnerhet. Man säger sig ha det offentliga uppdraget att minska mängden vapen i samhället, illegala som legala, men vem har gett myndigheten detta uppdrag? Inte är det Riksdagen iaf, åtminstone inte vad det anbelangar legala vapen.

Nästa fråga som infinner sig, har verkligen Maria Thulin mandat att genomföra den nya FAP:ens mål, ur såväl politiskt som ekonomiskt hänseende? Polismydigheten är en myndighet i kris, är det värt att satsa mångmiljonbelopp på att att bygga skjutbanor åt enkom Polisen när man de facto skulle kunna fortsätta ett givande samarbete med den civila sportskytterörelsen till gagn för båda? Den nya FAP:en har ett specifikt mål, att utradera grenen IPSC och i görligaste omöjliggöra civilt legalt ägande av vapen med “hög eldkraft”. Det hade varit en mer förståelig agenda om det de facto förelegat ett samhällsproblem med en gren som IPSC och om det funnits ett uttalat Riksdagsuppdrag. Men nu gör det inte det. IPSC är en idrott som är ytterst välreglerad, med ansenlig social kontroll och inblick från Polismyndigheten själv. De svenska sportskyttarna tillhör landets i särklass mest laglydiga medborgare eftersom deras vapenlicenser förutsätter god vandel. En rattfylla eller ett slagsmål i krogkön skulle ofrånkomligen medföra en uppenbar risk att förlora sin licens.

Vad är Maria Thulin & akolyter rädda för egentligen, en spill over-effekt från De gula västarna i Frankrike och en folklig resning av anno 1848? Med risk för att framstå som en foliehatt så är det dessvärre inte utan att man börjar undra i dylika banor? I sitt demokratiskt högst tvivelaktiga agerande så står det dock klart att Polismyndighetens Rättsenhet är en stat i staten, höjd över svensk lag och vår Riksdag. Ett tänkvärt citat i sammanhanget kommer från den välkände brittiske författaren George Orwell:

“-That rifle on the wall of the labourer’s cottage or working class flat is the symbol of democracy. It is our job to see that it stays there.”

Klart är dock att Polismyndighetens Rättsenhet inte hörsammar demokratiska spelregler. Det är inte värdigt en förment demokrati och dylikt agerande är knappast vad Polismyndigheten behöver när man skall locka till sig hugade aspiranter och säkra allmänhetens förtroende för vår lagupprätthållande myndighet..

Posted in Domestic Swedish politics, Firearms Directive | Leave a comment

När rätten följer svensk lag, hävda “betydande rättosäkerhet” och gör ett “nationellt ställningstagande”

Exakt detta modus operandi använder Rättsenheten på Polismyndigheten sig av. Polismyndigheten struntar högtidligen i att följa svensk lag i sitt myndighetsutövande. Den absurda situationen har varit uppenbar i många år bland jägare och sportskyttar i Sverige men den mer allmänna kännedomen har blivit större på senare år i takt med att det vapenrelaterade våldet, som till den absoluta lejonparten begås med insmugglade illegala vapen, nått rekordnivåer. Från Polismyndighetens sida har man sedan lång tid anfäktat sin “läckageteori”, att legala vapen stjäls och hamnar hos kriminella. Denna teori håller dock inte för empirisk granskning, något som bl.a. forskare såsom Lakomaa och Hagelin kunnat påvisa.

Detta har emellertid inte förhindrat att denna läckageteori har planterats hos många av våra förtroendevalda som t.ex. Anders Ygeman som “tänker på säkerheten” och därmed går Polismyndighetens politiska agenda tillmötes. Detta blev klart som Swarovskikristall under förhandlingarna beträffande EU:s ökända Vapendirektiv där Regeringens förhandlare, Nils Hänninger, chefsjurist på Justitiedepartementet, begärde att få sin gamle kollega från tiden på Dalapolisen Peter Thorsell inadjungerad som teknisk expert. Vid denna tidpunkt var Thorsell chef på Rättsenheten på Polismyndigheten, ökänd för att ignorera begränsningarna av sitt mandat och ledandes vad som enkom kan beskrivas ett personligt korståg mot legalt civilt vapenägande i landet. Thorsell drog sig inte för att återkommande förse massmedia med desinformation beträffande såväl vapenmodeller som forskningsläge och idkade politisk lobbyism på betald tjänstetid med dåvarande Rikspolischefen Dan Eliassons goda minne.

När det framkom att herrarna Thorsell och Hänninger ignorerat det riksdagsmandat man hade att förhålla sig till under förhandlingarna i Bryssel, och istället propagerade för sin personliga avsevärt mer hårda linje, inträffade många besynnerliga turer där det bl.a. ljögs för Justitieutskottet för att uttöka mandatet, remissrundans resultat falsifierades och mejlkorrespondans mellan nämnda tjänstemän och statsråden Ygeman och Johansson “städades”. Försök gjordes t.o.m. att hemligstämpla hanteringen med hänvisning till “Rikets säkerhet”. Vad som för majoriteten av befolkningen kan tyckas vara en ointressant ickefråga blev därigenom en konstitutionell fråga och ett brott mot den svenska förvaltningsmodellen och landets demokratiska parlamentarism. Eftersom Sverige saknar en konstitutionsdomstol och givet att KU är en tämligen tandlös inrättning blev det emellertid ingen räfst och rättning gentemot vare sig ansvariga statsråd eller tjänstemän. Då tjänstemannaansvaret ännu inte fullt ut kunnat återinföras och ministerstyre enligt svensk lag inte är tillåtet så har det uppstått en situation som kan liknas vid “the perfect storm” med avsevärda möjligheter till “deniability”, där statsråd likt Pontius Pilatus kan två sina händer och tjänstemannaktivister kan tillåtas fortsätta sitt lagvidriga värv utan någon större risk för konsekvenser och ansvarsutkrävande. Hade det funnits en konstitutionsdomstol med tvingande mandat hade emellertid detta inte varit fallet.

När den inkompetente Dan Eliasson slutligen gavs respass som Rikspolischef och sparkades snett uppåt till att istället bli Generaldirektör på MSB tillträdde Anders Thornberg som ny Rikspolischef, inte så långt efteråt slutade den hårt kritiserade Peter Thorsell “på egen begäran”. Måhända hade han blivit en alltför stor politisk belastning? Det tändes då en förhoppning bland landets jägare och sportskyttar att det hädanefter skulle bli lite mer ordning och reda på vapenlicenshanteringen och att sökanden skulle slippa att behöva lägga tusentals kronor i advokatkostnader ur egen ficka för att i domstol få rätt i enlighet med vad svensk lag de facto stipulerar. Men uppenbart går ränderna inte ur Rättsenheten på Polismyndigheten. För några veckor sedan gav Kammarrätten i Sundsvall Umebon Tobias Lindgren rätt gentemot Polismyndigheten efter att denne nekats licens på en Tikka T3x TAC A1 repeterstudsare. Enligt Polismyndigheten är modellen olämplig för jakt, ett mandat att uttala sig om som hittills legat på Naturvårdsverket och inte Polismyndigheten men som förstnämnda vill överlämna till den senare myndigheten, en fråga som mig veterligen ännu inte voterats om i Riksdagen och som därmed inte vunnit laga kraft? Att hänvisa till kommande eventuell lagstiftning och policy är dock något som Polismyndigheten finner som fullkomligt acceptabelt, så länge detta tjänar myndighetens egen politiska agenda. Detta förfarande är dock absolut inte förenligt med svensk lag.

Polismyndigheten hävdar nu sålunda att det föreligger “betydande rättsosäkerhet” och har på eget bevåg gjort ett “nationellt ställningstagande” , det vill säga att man struntar i att följa Kammarrättensutslag i andra fall än nämnde Lindgrens, även om även detta ärende överklagats på högst oklara grunder. Det här följer klassisk rättshaveristisk agenda från Polismyndighetens sida. Man har genom åren plöjt ned avsevärda summor av offentliga skattemedel i att driva domstolsprocesser i vapenlicensärenden som gällt vapenmodeller som enskilda tjänstemän “inte tycker om”. Det har då inte spelat någon roll om myndigheten förlorat dussintalet gånger beträffande samma modell, man fortsätter tills dess att man får ett för myndighetens agenda positivt utslag och genast har ett prejudikat skapats. Det omvända läget ger emellertid inget prejudikat varpå Lindgrens licens inte ger andra sökanden rätt visavi Polismyndigheten.

När landets gränsskydd är obefintligt och mängden illegala vapen flödar in och antalet skottlossningar och dödade på Sveriges gator nått rekordnivåer så vore det rimligt att tycka att Polismyndighetens Rättsenhet skulle lägga krutet på dessa spörsmål? Men att råda reda på dessa är långt svårare och för handfallna identitetspolitiskt färgade statsråd är det samtidigt hägrande att visa på dådkraft i ögonen på den oinsatta majoriteten av väljarkåren varpå man hemfaller till att sila mygg och svälja kameler och istället “tänker på säkerheten” där de verkliga problemen inte finns. Personligen har jag ingen som helst förhoppning om att den nuvarande Regeringen kommer att propagera för en liberal implenentering av EU:s Vapendirektiv eller för den skull frånta Polismyndigheten det offentliga ansvaret att  handlägga vapenlicensärenden och istället lägga detta på en nyinstiftad myndighet, Viltmyndigheten, något som t.ex. Moderaterna föreslagit.

Det är dock smärtsamt uppenbart att det är omöjligt att tillåta Polismyndigheten fortsätta på det sätt man nu gör. Att lägga nytt tak på ett hus med uppenbart rutten grund är inte hållbart. Men i ett tidevarv kännetecknat av emotionellt drivet snömos är dessvärre legala vapenägare inte en målgrupp som det är politiskt korrekt att bry sig om. Min fråga är då vilken grupp står på tur för att offras på den politiska korrekthetens altare?

Posted in Domestic Swedish politics, Firearms Directive | Leave a comment

En migrationspolitisk Potemkinkuliss

Så skulle den nya svenska migrationspolitiken kunna beskrivas. Socialdemokraternas utfästelser inför valet om ordning och reda och stringent migrationspolitik i enlighet med europeisk standard har plötsligt förbytts till att ånyo bli Europas mest generösa migrationspolitik enligt samma anda som den dubiösa och kritiserade Gymnasielagen i och med JÖK, uppgörelsen med Liberalerna och det migrationsutopiska Centerpartiet, vars partiledare Annie Lööf i SVT 2011 vidhöll att Sveriges befolkning skulle kunna växa till 40 miljoner genom immigration. Den “nya” migrationspolitiken utgör således en avsevärd s.k. “pull-faktor”, såsom fallet var 2014-2015, något som exempelvis den italienska kustbevakningen var mäkta irriterad över och påtalade att Sverige och Tyskland bar huvudsaklig skuld till att hundratals om inte tusentals människor drunknade i Medelhavet i hopp om att ta sig till de förlovade “paradisen i norr” och i den processen samtidigt gynnade människosmugglare och organiserad brottslighet.

Enligt Morgan Johansson så har Sverige nu rett ut migrationstoppen från 2015 varpå vi kan bedriva en mer human migrationspolitik. Denna betraktelse påminner snarast om någon som blickar ut från sitt elefenbenstorn alt. försöker påtala för väljarna att “rotera, här finns inget att se” ståendes framför en Potemkinkuliss. Sverige har inte alls “rett ut” den förra migrationstoppen. Vi har en påtagligt tudelat arbetsmarknad, eskalerande kriminalitet och liksom utanförskap. Polisen i Västerås har öppet kritiserat den så kallade Gymnasielagen som bidragit till att unga afghanska män rekryterats in i kriminalitet i Västerås och Uppsala. Givet den migrationspolitiska överenskommelse Regeringen slutit med C och L bereds initialt 20 000 personer rätt till anhöriginvandring till landet. Det är humanitärt och godhjärtat, ingen tvekan om den saken. Men samtidigt föreligger inget försörjningskrav som annars är brukligt. Samtidigt förefaller överenskommelsen, om man skall tro Centerpartiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson,  även inkludera andra utsatta individer:

“– Det skulle kunna vara att man flyr från en klimatkatastrof, vilket ”övrigt skyddsbehövande” tidigare omfattade. Det kan också handla om personer som är svårt sjuka, säger hon.

Detta innebär återigen en avsevärd pull-effekt att ta sig till Sverige. Exempelvis drabbas återkommande stora delar av Sahel-regionen av torka p.g.a. ökenutbredning, därmed inte sagt att alla invånare i regionen har de ekonomiska möjligheterna att ta sig till Sverige men undertecknads poäng är att det inte går att ha så vaga formuleringar. Ekonomisk migration är inte en mänsklig rättighet även FN:s migrationsavtal vill få det till just detta. Vidare är det en omöjlighet för Sverige att agera socialkontor åt hela världen, vi kan som samhälle inte råda bot på all världens fattigdom och elände. Istället binder vi ris åt egen rygg med en alltför generös migrationspolitik, det är inte gångbart visavi landets befintliga befolkning, eller för de människor som kommer hit i hopp om ett bättre liv. Om vi vill motverka xenofobi och rasism kan vi inte bedriva en politik som i praktiken ställer grupp mot grupp när välfärdsapparaten ställs inför alltfler “utmaningar”.

Vi kommer att gå mot en situation där samhällets skiljelinjer står mellan de som har ett arbete och de som inte har det, varpå de förstnämnda kommer att beskattas allt hårdare för att sörja för en allt större befolkning där alltfler hamnar i permanent arbetslöshet, bidragsberoende och/eller utanförskap. Alltfler av de förstnämnda kommer logiskt att ställa samma fråga som Leif Östling: “-Och vad fan får jag?” Skatteviljan kommer att erodera och därmed förutsättningarna för att upprätthålla välfärdssystemet. Om någon bortser ifrån denna enkla premiss och likt en papegoja hävdar att höjda skatter är lösningen på alla problem bör denne tänka om. Det finns en kritisk skärningspunkt där skattetrycket får negativa konsekvenser för tillväxten och levnadsbetingelserna i en kapitalistisk ekonomisk kontext. Att utgå från vad närmast kan refereras till som ett planekonomiskt förhållningssätt är således inte gångbart. Vad vi bevittnar nu är sålunda en närmast schizofren situation där globalistisk nyliberalism kolliderar med en klassisk socialdemokratisk skattefinansierad välfärdsstat. Men det finns inga problem, nu är saker och ting lösta, bara några mindre utmaningar som fixar sig verkar vara påbjudet narrativ.

Värt att notera är dock att förmenta ekonomiska nyttoargument såsom räddande av pensionerna och den “ekonomiska superaffären” anno 2014-2015 numera tonats ned i retoriken, vilket är berömvärt eftersom dessa nyttoargument saknade empirisk täckning. Arbetskraftsinvandring och flyktingmottagande sker på vitt skilda premisser och incitament. Nu framförs istället moraliska argument som humanism vilket är en renodlad värdegrundsfråga som det inte finns ett rätt eller fel på, det är helt avhängigt mottagarens ideologiska hemvisst. Dock skall man ha klart för sig att import av arbetslöshet på inget vis bidrar till att exempelvis säkra pensionerna och välfärden. Människor som kommer i arbete sent i livet kommer att hamna under raden debit eftersom man inte kommer att hinna att jobba ihop till sina egna pensioner utan istället kommer att hamna under den skattefinansierade posten garantipension. En ökad befolkning utan vidhängande adekvat sysselsättningsgrad kommer likaså att ställa övriga delar av välfärdssystemet inför “utmaningar”. Det är här man kommer till ett motsatsförhållande där argument såsom den socialdemokratiska käpphästen: “-Man får inte ställa grupp mot grupp!” inte längre korrelerar med verkligheten eftersom man i praktisk handling gör just detta. Detta kan exemplifieras av Anne Rambergs uttalande för några år sedan där hon tyckte att svenska pensionärer i solidaritet med flyktingar kunde avstå en del av sin välfärd. Detta var i sanning att ifrån en högst besutten position blicka ut ifrån ett ett elefenbenstorn och göra just det som en socialdemokrat inte får göra. En dylik hållning ger en tämligen tydlig förklaring till varför S tappat kraftigt till SD inom LO-kollektivet. Att vidare demonisera och idiotförklara oliktänkande i den migrationspolitiska frågan, oaktat utifrån vilka grunder ett ifrågasättande sker, är inte ett hållbart modus operandi. Snarare utgör detta den bästa av myllor för missnöje.

Den svenska välfärden kommer med andra ord inte att säkras genom ytterligare immigration, i synnerhet inte genom ett flyktingmottagande på de nivåer vi sett på senare år, utan nuvarande politik kan snarare liknas vid att dricka saltvatten för att släcka törsten. Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna tackar och bugar nog för ytterligare tillströmning av desillusionerade skattebetalare.

Den överenskommelse som S+MP+L+C nu slutit är i sanning en migrationspolitisk Potemkinkuliss..

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

Tolvslaget har redan varit

Vintersalongen presenterar kappvändning. Så kan man beskriva de snabba turerna i det svenska politiska landskapet denna vinter. Nu är plötsligt Socialdemokraterna ett mittenparti som skall bedriva nyliberala reformer efter att C och L som bekant avlivade Alliansen och lämnade inflytandet till Vänsterpartiet för att beröva SD vågmästarrollen. Egentligen sade man ju att de båda ytterlighetspartierna SD och V inte skulle ha något inflytande, det var pudelns kärna, men eftersom det bara var möjligt med Vänsterpartiets godkännande föll det hela på sin egen orimlighet. S och V hade ju dessutom en egen överenskommelse som direkt kontradikterade vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommit överens om med Liberalerna och Centerpartiet. Exakt vad S och V kommit överens om är inte för allmänhetens ögon, ett intressant och föga trovärdigt förfarande i en förment parlamentarisk demokrati. Makten framförallt verkar vara det främsta incitamentet inom Socialdemokratins toppskikt men på andra håll inom partiet kokar det, bl.a. den S-märkte ideologen Daniel Suhonen ansåg att partiet säljer ut sin själ till nyliberalismen.

Att den nya Kulturministern Amanda Lind skulle hylla Mehmet Kaplan som “pionjär och hjälte”, trots dennes fall från grace efter kontakter med islamister och turkiska fascister var kanske inget man blev så förvånad över givet MP:s historik av klavertramp och dubbelmoral. Hennes ovilja att framträda i SVT och svara på frågor första dagen på jobbet var måhända inte den bästa av starter på karriären som statsråd dock, i synnerhet när hon skall ansvara för frågor som yttrandefrihet. Att Anders Ygeman fick göra comeback som statsråd med ansvar för digitalisering efter sin allt annat än imponerande insats i samband med Transportstyrelseskandalen kan man nog snarast se som ett sätt för Socialdemokratin att gnida salt i såren på M, KD och SD. Speciellt gynnande för allmänhetens förtroende för svensk demokrati är det dock inte.

I samband med JÖK:en, Januariöverenskommelsen, mera känd som Janariblåsningen bland kritikerna, så kom man överens om att ge grönt ljus för anhöriginvandring. Från moderat håll är man kritisk, åtminstone från de lägre echelonerna inom partiet med Staffanstorps M-märkte starke man Christian Sonesson krävandes totalt stopp för för flyktingmottagandet. Samtidigt gick idag LO ut i SvD och påpekade att:

“Sverige är det EU-land som relativt befolkningen under flera år gett flest flyktingar uppehållstillstånd. Stora grupper som kommit till Sverige har kort utbildning och saknar de kunskaper och erfarenheter som normalt krävs på svensk arbetsmarknad. I kombination med detta har skolresultaten fallit under decennier. Vi har fått en tudelad arbetsmarknad.”

Ett dylikt uttalande från LO:s sida hade varit en omöjlighet för bara 4-5 år sedan. Rapporten från socialdemokratiska think tanken Arena 900 miljarder skäl att uppskatta invandring, tyvärr med koppling till mitt eget alma mater, som kom 2014 användes som ekonomisk legitimering för den förda migrationspolitiken, nyttoargument användes för ett i grunden moraliskt ställningstagande. Underlaget till rapporten ifråga byggde vidare på uppskattningar som passade modellen som passade den önskade slutsatsen istället för att använda SCB:s befintliga statistik. Hade man använt den senare hade troligen inte rapporten hetat vad den gjorde emellertid. Hade undertecknad agerat opponent på rapporten ifråga så hade de empiriska bristerna i denna varit tacksamma att påpeka.

Ett återkommande narrativ var likaså att migrationen skulle rädda våra pensioner och att det haglade kompetens över Sverige. Sant är att vid de flesta konflikter så är det oftast intelligentian som lämnar ett land först eftersom man oftast har medlen för att göra så, sedan faller kompetensgraden bland de asylsökande över tid. SVT Sörmland friserade dock sanningen genom att bortse från Migrationsverkets statistik som lät göra gällande att 10% av de asylsökande hade en högskoleexamen till att istället göra en egen enkätundersökning med 40% svarsfrekvens där 40% av de svarande sade sig ha en högskoleexamen. Källmaterialets brister tilltrots så offentliggjorde så den objektiva, oberoende och numera skattefinansierade statstelevisionen slutsatsen att 40% av de asylsökande som kom hade en högskolexamen och det “fullkomligen haglade kompetens över Sörmland”. Detta var den oförvitliga sanningen. Riktigt så var emellertid inte verkligheten.

I takt med att det kommer alltfler rapporter om att Sveriges kommuner går på knäna ekonomiskt p.g.a. av de senaste årens asylmottagande så börjar emellertid narrativet från 2014-2015 att framstå alltmer som en ohållbar Potemkinkuliss. Retoriken har också successivt börjat att förändras. Den tvärsäkra ekonomiska “superaffären” blev plötsligt en superaffär såtillvida att samhälleliga spörsmål som integration, utbildning och sysselsättning adresserades. “-Vi vet att det är ekonomiskt lönsamt på sikt även om det är stora kostnader initialt.”  informerade IF-Metall sina medlemmar. Nu poängterar alltså LO att migrationen inte bara är en “utmaning” utan ett problem, att vi har en kraftigt snedfördelad arbetsmarknad. Det är ett lovvärt tillnyktrande i och för sig. Det finns dock ett dilemma inbyggt i detta. Hur skall man förhålla sig till de människor som redan 2014-2015 flaggade för att den bedrivna politiken var ett problem? Karaktärsmord i form av misstänkliggöranden och påpekanden om “fiskande i grumliga vatten” och allmän brunsmetning etc. var prevalent förekommande. De moraliska höga hästarna bidrog utan tvekan till Sverigedemokraternas tillväxt eftersom alltfler medborgare inte längre trodde på de påbjudna dogmerna. LO befinner sig nu i en situation där majoriteten av männen inom de anslutna fackförbunden i högre grad sympatiserar med SD snarare än S. Det är ur socialdemokratiskt perspektiv ett problem av rang.

Hade man från första början förhållit sig empiriskt och inte snärjt in sig i narrativet om den ekonomiska superaffären utan istället gjort migrationsfrågan till en värdegrundsfråga som legtimerats med moralfilosofiska skäl i.e. “-Vi gör det här utifrån vår moraliska plikt som medmänniskor.” så hade det inte funnits ett empiriskt rätt eller fel, det hade varit en renodlad värdegrundsfråga. Om valmannakåren sedan köpt detta narrativ är en annan fråga men man hade åtminstone avgått med hedern i behåll av att ha förhållit sig ärliga.

Den minst sagt bisarra regeringsbildningen, där socialdemokratin sålt ut sin ideologiska själ till nyliberalismen enligt devisen makten framförallt och i regeringsförklaringen inte alls bemött det växande hotet som islamismens tillväxt i landet utgör, är en källa för oro inför framtiden. Islamismen, som utan tvekan är nära kopplad till migrationsfrågan, är ett vida större hot än nazismen som man likväl enträget hänger fast vid i enlighet med den indoktrinering som debattörer såsom Henrik Arnstad krampaktigt hållit fast vid under många år. Ja, vi har inhemska ideologiskt övertygade individer som ser våld som ett gångbart politiskt medel, både på höger- och vänsterkanten, men dessas antal understiger vida islamisterna p.g.a. den migration som skett. Om man vill ha en tillväxt utan rasism och islamofobi i detta land, då skall man förfara på det närmast strutsaktiga sätt vi nu ser från Regeringens sida. Nu tror ehuru inte undertecknad att det är vad man innerst vill, men då krävs det ett annat politiskt fokus och ett slaktande av några politiskt heliga kor och öppna empiriska ögon.

Att LO nu börjar se problem och inte bara utmaningar är en välbehövligt första steg men det är inte i elfte timmen utan tolvslaget har redan varit.

 

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment