The Great Game, we have seen it before

The animosity between the West, dominated by the United States, on one side and Russia and China on the other is becoming ever more apparent. This manifests itself not only in allegations of meddling in the US Presidential Election and accusations of “wet jobs” in Britain but also in what blatantly looks like an open global trade war that encompasses not only Europe and Asia. It is all part of a greater geopolitical game much resembling The Great Game of the 19th Century.

However the reasons this time is not only due to control of territory and not even oil. This is a faceted issue. For instance when it comes to European theater the US is quite keen to sell it’s much more expensive liquefied natural gas – LNG to Europe instead of the latter purchasing less expensive Russian natural gas from already existing and future distribution systems. Washington of course claims that it is unwise to put onself at the mercy of the Kremlin, and this is a relevant observation to a certain extent. Hence the Hungarian PM Viktor Órban’s visit to Moscow the past week, where he suggested Russian gas transit over Hungarian territory, was seen as more or less traitorous behavior both in the eyes of Washington as well as Brussels. Órban is however already seen as the black sheep of the European Union due to his defiance to Brussels’ proposed agenda of refugee quotas, an agenda that after the latest top meeting in Strasbourg seems to change into a much more Australian-inspired one however, much due to the resistance from the Visegrad countries.

The conflict in eastern Ukraine can also be seen as part of a greater geopolitical strategy as far as the European theater is concerned, as a Ukraine hostile towards Moscow would significantly complicate things for the Kremlin. Thus it’s not difficult to see why both Washington and Brussels so quickly endorsed what could only from an objective perspective be labelled an illegal coup against the corrupt albeit elected Yanukovych, albeit due to different reasons. The increasingly federative agenda of Brussels needs a Russian boogeyman for it’s own political reasons while the US has less altruistic reasons. The Russian response to the coup wasn’t hard to predict. There was substantial squabbling over the status of the predominantly Russian Crimea already back in the 90’s between Moscow and Kiev. So the Russian invasion and annexation of the Crimea was not really a sign of Russian strength, rather a sign of weakness. The Kremlin was put in front of a fait accompli when the West supported a new Ukrainian Government that expressed it’s intention of booting out the Russian Black Sea Fleet from Sevastopol.

For anyone not so knowledgeable in Russian history and geopolitics it is hard to grasp the importance of this city with it’s harbor on the shores of the Black Sea. It was fiercely contested several times throughout history, not least during the Crimean War of 1853-1855 but also during WWII, or the Great Patriotic War as that conflict is called in Russia. Both times the city fell, after much bloodshed, to invaders from the West, although it would eventually be returned to Russian ownership. So Sevastopol has tremendous symbolic value apart from a strategic one to the Russians. In 1954 the Crimea would be transferred from the Russian SSR to the Ukrainian SSR, something that was of less significance during the Soviet era. However with the dissolution of the Soviet Union in 1991 the ownership of the Crimea and the naval facilities in Sevastopol became much more of an issue. Russia’s geostrategic situation was resolved by renting the naval base in Sevastopol from Ukraine, with a contract signed to 2042. However with ultra nationalist elements, such as Svoboda, ascending to power in Kiev in the wake of the ousting of President Yanukovych Russia was facing a situation that was hard to control through diplomatic means. Hence Russia used it’s military might but at the same time became diplomatically non grata in the eyes of the West. Thus Russia secured a short term “victory on the ground” but lost tremendously in a long term political perspective, something that only served the interests of Brussels and Washington. With Hungary’s Viktor Órban nurturing good relations with Moscow it is hardly difficult to see how this thus only fuels already existing resentment in the West towards Budapest.

The stand off between the West and Russia can also be seen further down south though, in the Levant, where Russia stepped in at the brink of collapse of it’s Syrian ally who had been fighting a loosing war against Western- and Gulf States supported militants. The Russian intervention wasn’t Moscow’s first military presence in the war torn country however, there has been a naval base in the Syrian city of Tartus since the 60’s in order to supply first Soviet and then Russian naval assets in the Mediterranean with a naval base close by.  With Turkey joining NATO in 1952 this port was of importance as the Bosporus Strait could easily be cut off, thus confining the Black Sea Fleet to it’s home waters or leaving Soviet ships in the Mediterranean in a dire situation. With the deteriorating relations in modern times between Russia and the West, with NATO expanding eastwards with for instance Romania joining the alliance in 2004 – thus giving the West even greater access to the Black Sea, the geostrategic importance of Tartus as been renewed.

However there are not just military and moral aspects of the conflict in Syria, the description of the the conflict as a civil war just isn’t correct given it’s apparent international aspects and obvious economic dimensions. The support to the various opposition groups has come not only from the West but also from states in the Persian Gulf, like for instance Saudi Arabia and Qatar. These countries adhering to Sunni Islam have both religious as well as geopolitical interests in the weakening of their Iranian Shiite foe, which also happens to be an outspoken ally of the Syrian Government, although the latter is predominantly secular in nature. Qatar was very much interested in exporting it’s natural gas to the European market through a pipeline to Turkey. However that would necessitate a process of regime change in Syria in order to accomplish this project. Understandably on it’s behalf Russia wasn’t terribly thrilled about competition on the European energy market, thus bolstering the regime of al-Assad became imperative. Russia has however tried to turn the tide in Syria with at least some level of diplomatic finesse, not trying to turn the situation into a shooting war involving a direct confrontation with the West or Israel. However the downing of a Russian Il-20 ELINT plane by a Syrian S-200 battery last week, due to Israeli F-16’s using the Russian airplane for cover according to the Kremlin, has caused Russia to announce the delivery of S-300 SAM systems to Syria. The S-300 is not as capable as the S-400 already deployed in Syria to protect Russian assets, however the system is substantially more capable than 1960’s era S-200 currently operated by the Syrian Air Defense, especially since the Syrian S-300’s will be integrated with Russian surveillance assets. However the announced delivery of these capable SAM systems should probably be seen more as diplomatic pressure, to force Israel to think twice before attacking Syrian targets or putting Russian servicemen in danger, rather than an outright escalation of the conflict per se. Of course the delivery, which has previously been postponed due to diplomatic reasons, also serves as a clear signal to Britain, France and the US to refrain from further attacks upon Syria, of which there has been several due to alleged use of chemical weapons by Damascus. Additional attacks from the western allies can be anticipated since the last real pocket of resistance against al-Assad in western Syria in concentrated to the province of Idlib where several militant groups do not adhere to the Russian-Turkish brokered deescalation zone. Hence there is a heightened risk of further Western military strikes against Syria. Western concerns for the well being of the inhabitants of Idlib province are more to be seen as political justification for military intervention in the eyes of the voters, the real reason has more to do with loosing the campaign of regime change in Syria however.

When it comes to the United States interests in the Levant these are closely knitted to those of Israel’s. The latter is to be described as a land based aircraft carrier in the eyes of Washington. Thus weakening non-friendly Arab neighboring countries, especially if they are allied with Iran and Hezbollah, is thus of great interest. However Israel also have a burgeoning interest in the field of energy, both at sea as well on the occupied Golan Heights. These interests are also closely associated with American financial ones, such as Genie Energy. Thus Israel has had few hesitations in supporting opposition groups in Syria, even if the latter could at best be described as unsavory in character. Israel is adamant to fight the Hezbollah, that once forced Israel to withdraw from southern Lebanon, and it’s main supporter, Iran. In this light must be seen the unilateral US withdrawal from the Joint Comprehensive Plan of Action, usually called “the Iranian Nuclear Deal”, which President Trump called “the worst deal ever..”. In this case the EU and the US have diverging economic interests and the EU was instrumental in the signing of the agreement. The United States have threatened to place any country that trades with Iran under embargo, thus putting itself head to head with not only it’s allies in the EU but also Russia and China among others. The unilateral US withdrawal from the INF Treaty and subsequent building of a ABM missile shield in Romania and Poland, under the pretext of protecting it’s European allies against a non-existing Iranian nuclear threat, brought down considerable Russian criticism since this shield could just as well can used against Russia and thus altering the balance of nuclear deterrence between the powers. Hence Russia views the West as woefully untrustworthy, not only due to he US voiding the INF Treaty but also due to the fact that one of the fundamental promises made to former Secretary Gorbachev in lieu of a Soviet military withdrawal from eastern Europe was that NATO should not expand eastwards. The West did not stand true to that promise. It is however quite understandable from national perspective that for instance the Baltic countries joined the alliance, given their less than favorable history when it’s comes to their relation with Russia and given the significant Russian minority population in Estonia and Latvia.

Further east the Chinese dragon has awoken and the Chinese naval program at least brings my thoughts to that of Imperial Germany’s naval program of the early 1900’s that made German interests collide with that of it’s greatest trading partner, Great Britain. We all know how that ended. Beijing has the outspoken goal of having a flotilla on each of the world’s seas by 2035 in order to maintain the economic and political interests of China. Chinese economic endeavors in Africa has for instance been unparalleled in later years and the US has had a significant trade deficit in it’s relation with Beijing. Chinese expansionism in the South China Sea, especially around the Spratly Islands has had the rather interesting consequences in bringing Vietnam closer to it’s former arch enemy the United States. Relations between the US and it’s old ally the Philippines is however becoming increasingly strained, even tough Manila’s interests in some cases are at odds with Beijing’s. This has to to do with among others things the US slapping countries that buy Russian military hardware with economic and political sanctions. Thus US attitude towards old allies can in some cases at best be described as outright clumsy.  The policy of “America first” has for instance put into question the cooperation between Germany and the US, with Chancellor Angela Merkel outright saying that the US can’t be counted with anymore. An increasing number of Germans are thus beginning to question the Eueopean attitude visavi Russia, especially given Germany’s depence upon Russian gas. With the current modus operandi the West, i.e. the US, France and Great Britain as well as Brussels, is also actively pushing Russia into the arms of China. Keep in mind though that Russia of today isn’t the Soviet Union, the Komintern was abolished in 1943 and Moscow isn’t run by communists these days, on the contrary Russia wants to do business with the West. However the European Union’s geographical and political expansion needs a Russian threat as legitimization for the agenda, the same thing stands true regarding the very existence of NATO.

US involvement in Afghanistan has brought relations with it’s old ally Pakistan to the freezing point to which Islamabad today very much more can be seen as an ally of Beijing. The same thing goes for China after signing a deal for Russian made S-400 SAM systems as well as SU-35 air superiority fighters. Non-aligned nations such as India is also under the threat of sanctions and even so supposed NATO-allies such as Turkey after the signing of a deal to buy the Russian S-400 SAM system. Officially the American protests have to do with concerns of Russian systems lacking interoperability with NATO-standard, however the real reason has more to do with hegemony, both from a financial perspective but also a political one. To buy advanced military technology is to put yourself in political dependency.

With more countries trying to diversify their sources for military hardware the US looses in financial and political importance. Still the US is by far the most powerful nation on Earth, but so was Britain at the outbreak of the Great War in 1914. Four years later the World was a different place though. However the are now regional players in today’s geopolitical game that have global aspirations and that refuse to the ordered around by Washington. With the latter behaving in an outspokenly unilateral manner the US is loosing both in influence and standing especially since Washington has begun to ostracize it’s allies. Certainly one should not be naive and believe that the Russian bear is all cuddly and the Chinese dragon is made out of rice paper, far from it, but at the same time one must not for one second believe that the unilateralism that we now see on behalf of Washington, and Brussels for that matter, is a constructive path. At least if stability and cooperation are concerned. On the contrary, especially the United States of today appears more like a school yard bully rather than an ally, a token of insecurity and increasing weakness. The Western behavior of today resembles in no small part to that of Imperial Germany after Kaiser Wilhelm II forced Otto von Bismarck to resign. The latter understood perfectly well the meaning of both realpolitik and the need for stability. After his retirement Germany embarked on a course that would ultimately lead to disaster. Hence the current state of affairs on geopolitical global arena bears very much resemblance to political development of the early 1900’s but also to that of the days of “the Great Game” of the 19th century in which British and Russian interests collided.

For those who know their history it is clear that that game was a loosing one in the long run for everyone involved..



Posted in China, Geopolitical topics, India, International politics, Iran, Israel, Russia, Syria, Turkey, USA | Leave a comment

Mexican stand-off och risk för polsk riksdag

Valresultatet ser ut att bli något av ett antiklimax för alla. Det rödgröna blocket leder än så länge med ett mandat över Alliansen, något som ev. utlandsrösterna kan ändra – vilket kanske inte är helt osannolikt givet Magdalena Anderssons återkommande ekonomiska utspel t.ex. gällande svenskar boendes i Portugal. Valresultatet som resulterat i ett parlamentariskt dödläge, helt beroende på att Miljöpartiet med nöd och näppe klarade riksdagsspärren, följer internationella mönster. Runt om i Europa har socialistiska partier gått kräftgång på senare år samtidigt som den alternativa högern rönt framgångar.

Socialdemokraterna tappade dock inte så mycket som skulle kunnat förväntas, utan följde närmast praxis för ett regeringsparti, även om valresultatet var det sämsta för Socialdemokraterna i partiets mer än hundraåriga historia. SD stärkte dock sin position, om än inte lika mycket som många trott. Likväl är nu SD en maktfaktor som övriga partier måste förhålla sig till om man samtidigt behagar hålla sig kvar vid blockpolitiken. Sveriges i ett internationellt perspektiv tämligen udda konstitutionella ramverk med negativ parlamentarism, d.v.s. att en minoritetsregering kan styra så länge den inte har den aktiva majoriteten emot sig, bäddar för en lamslagning av regeringsmakten. Sannolikheten för den surrealistiska situationen att en regering än en gång får styra med oppositionens budget är således uppenbar. Hade Sverige däremot tillämpat positiv parlamentarism, d.v.s. att en regering för att ens få tillträda måste säkra ett majoritetstöd i Riksdagen hade däremot effektivt tillsett att en regering kunnat få igenom sin budget. Självfallet skulle en majoritetskoalition innebära en påtaglig kohandel, men skulle å andra sidan få en modererande politisk inverkan oavsett ideologisk hemvisst samt att regeringen skulle därefter ges möjligheter att regera utan risk att få sin budget fälld av oppositionen. Några förutsättningar att göra en sådan konstitutionell förändring föreligger dock knappast, den skulle innebära att man måste bryta upp blockpolitiken, eller ta i SD.

I skenet av vår negativa parlamentariska modell är det nu frågan vad som sker? Jonas Sjöstedt lär kräva sin plats i solen och begära ministerposter, något som exempelvis den gamle S-märkte f.d. finansministern Kjell-Olof Feldt varnat för. Även om Vänsterpartiet strukit ordet Kommunisterna i partinamnet så är partiet likväl fortfarande i praktiken ett kommunistiskt parti. Kvar i partiprogrammet står att produktionsmedlen skall förstatligas, en åsikt Sjöstedt också ventilerat i valrörelsen. Att Socialdemokraterna ställer sig tvekande inför att formellt ta in Vänsterpartiet i en regeringskonstellation är således fullt förståeligt. Samtidigt står Stefan Löfvén inför det faktum att han inte har majoriteten av Riksdagen med sig, givet SD:s stärkta position. Att sitta kvar är grundlagsvidrigt om han har majoriteten emot sig varpå Riksdagens talman måste föreslå ny regeringsbildare. Löfvéns förhoppning står då till att bryta upp blockpolitiken och locka över Centern och Liberalerna. Det skulle dock innebära att Alliansen oåterkalligen är död vilket också skulle stärka SD än mer i kommande val.

Svensk politik ser således ut att i nuläget gå in i ett ännu djupare ställningskrig där Jimmie Åkesson sitter med ess på hand. Om någon potentiell regeringsbildning inte kan åstadkommas väntas nyval. Att S och M gör upp över blockgränsen i enlighet med tysk modell är tveksamt. Att en mittenkoalition tillträder med stöd av såväl S och M är inte särdeles troligt heller, en dylik skulle innebära Alliansens död. Ett annat alternativ är att Alliansen tillträder med SD:s stöd i enlighet med dansk modell. Liberale Venstre sade exempelvis en gång i tiden att man inte skulle ta i Pia Kjærsgaard och Dansk Folkeparti med tång, likväl var de senare en informell del av den danska regeringen i över ett decennium. Dansk migrationspolitik är således idag långt mer stringent än den svenska och det gäller även de danska Socialdemokraterna – något Debattslandskampen i SVT häromåret gav tydligt exempel på. Om detta inte sker och blockpolitiken består, vilket inte på något sätt är osannolikt bl.a. givet Lööfs animositet gentemot SD, så sitter Sverige med ett Mexican stand-off och i förlängningen med en risk för polsk riksdag där SD är vågmästare. Ett nyval är med andra ord inte alls osannolikt.

Edit: SD:s invit till KD och M har som väntat förkastats och Alliansen avser att själva gå fram som minoritetsministär. Det rödgröna blocket kommer vid en förfrågan från talmannen till Ulf Kristersson att bilda regering, i egenskap av partiledare för näst största parti, inte att kunna rösta ned talmannens förslag om Kristersson samtidigt inte röstas emot av SD, vi ser således en negativ röstningsmodell. I detta läge spelar det ingen roll att den rödgröna regeringen har ett mandat mer än Alliansen. Skulle exempelvis C inte vilja förlita sig ens på SD:s passiva stöd kan det dock bli så att M och KD bildar en ännu mindre minoritetsregering om SD stödjer detta. Svensk parlamentarism är som redan påpekats säregen, för att inte säga demokratiskt tvivelaktig, givet den negativa parlamentariska modell som tillämpas.  



Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

Antiintellektualismens makt över svensk politik

Så här blott dagar inför valet blir den politiska debatten allt smutsigare med invektiv och brunsmetning, vare sig det är befogat eller ej. Det lilla Medborgerlig Samling, sprunget ur ett missnöje med såväl Alliansen, som knappast gjort skäl för namnet opposition under den gångna mandatperioden, liksom med Regeringen och SD, har inte undgått slängar av sleven. Först tilläts inte partiet delta på Pridefestivalen i Stockholm, en numera högst vänsterorienterad festival, enär man “inte delade värdegrunden”, trots att partiledaren är såväl jude som öppet homosexuell och det faktum att den libertarianskt sinnande HBT-personligheten Alexander Bard är en framträdande partimedlem, och nu senast delas inom vänsterkretsar postningar där MED likställs med NMR och AfS. Personligen finns det delar av MED:s partiprogram jag absolut inte håller med om, exempelvis inom det arbetsmarknadspolitiska programmet och inställningen till EU och NATO. Men att likställa partiet med högerextremism kan undertecknad, med bl.a. en statsvetarexamen i bagaget, inte ställa mig bakom. Partiet är ett uttalat liberalkonservativt borgerligt parti. Jag har likaså problem med statsminister Stefan Löfvéns definition av SD som ett nyfascistiskt parti, inhämtad från “forskaren” och “historikern” Henrik Arnstad. Observera att jag skriver inom citationstecken då denne i själva verket mer än att anse som samhällsdebattör med tydlig bias än objektiv vetenskapsman, någon forskarexamen har då vederbörande rakt inte. SD är ett parti sprunget ur den rasistiska rörelsen BSS – Bevara Sverige Svenskt och många av grundarna hade en bakgrund långt ute på högerkanten, tveklöst så. Men om vi på ett ideologiskt plan skall dissekera SD av idag så skulle jag vilja hävda att partiet är uttalat socialkonservativt sett till socialpolitiken och även om man säger sig värna den svenska modellen så är partiet ur ekonomiskt hänseende i mångt och mycket likväl nyliberalt, det senare likt Alliansen i stort. SD:s position som ett av de opinionsmässigt största partierna idag krävde en mer modererad framtoning, något som också föranledde konflikten med det egna ungdomsförbundet som istället kom att bli det mer radikala AfS.

Men vad definierar t.ex. den italienska fascismen ur ett ideologiskt perspektiv om vi skall diskutera huruvida ett parti är nyfascistiskt eller ej? Förutom bl.a. en ledarkult och en expansionistisk aggressiv nationalism ville de italienska fascisterna inte avskaffa klassamhället men göra det konfliktlöst. För att uppnå detta gavs en del av lönen till arbetarklassen i form av aktier i produktionsmedlen, en semivariant på idén om löntagarfonderna som kom senare i Sverige. Den besuttna samhällsklassen blev sålunda beroende av proletariatet och vice versa. En korporativistisk ekonomisk terza posizione – en tredje position, mellan kapitalism och socialism. I Sverige fick vi fr.o.m. 1938 istället kollektivavtal som lösning på 1920-talets turbulenta arbetsmarknad, kollektivavtal vars innehåll definieras av arbetsmarknadens parter i direkta förhandlingar med varandra. Staten har formellt inte med lönesättningen att göra även om det finns uppenbara band mellan LO och Socialdemokraterna. Radikaliseringen av fackföreningsrörelsen under 1970-talet, vilket kom att leda fram till debatten om löntagarfonder, förändrade dock spelreglerna för Saltsjöbadsandan varpå arbetsgivarsidan istället kom att inhämta en mer konfrontativ nyliberal inspiration från Thatchers Storbritannien och Reagans USA under 1980-talet. Inom Alliansen har det börjat talas om lagstadgad lägstalön, ett förfarande jag är kraftigt emot. Varför skall detta vara en fråga för Riksdagen? Även ur ett högerperspektiv kan man emellertid värna den svenska modellen med kollektivavtal enär denna är oavhängig den parlamentariska situationen. Ponerar vi att vi skulle ha en vänstermajoritet i Riksdagen, hur lätt är det då för arbetsgivarsidan att genom politisk lobbyism påverka nivån på lönesättningen? Äger man däremot ett kollektivavtal vilket man själv har direkt påverkan på innehållet i genom direkta förhandlingar med löntagarnas organisation behöver man inte ta i beaktande den parlamentariska situationen. Men om vi så går tillbaka till den italienska fascismen som ideologi är denna som redan nämnts en i högsta grad en korporativistisk ideologi som sätter kollektivet före individen, inte alls olikt de tankegångar som t.ex. makarna Myrdal gav uttryck för inom svensk socialdemokrati på 1940- och 50-talen. Snarlikt tankegods går faktiskt att hitta inom t.ex. Miljöpartiet idag som ur ekonomiskt hänseende ifrågsätter kapitalismens tillväxtmodell, vilken bl.a. avtalsrörelserna och statskassan nota bene är helt beroende av, och man har en påtaglig beredvillighet att vilja detaljstyra enskilda medborgares liv t.ex. vad avser barnuppfostran i enlighet med statligt påbjuden norm etc. Själva ser man nog dock inte de totalitära dragen hos sig själv? MED är å andra sidan i högsta grad ett parti som i mer libertariansk anda sätter individen före kollektivet, vilket märks bl.a. i deras arbetsmarknadspolitiska program och syn på statens övergripande roll. Partiet har med andra ord knappast en fascistoid ideologisk hemmahörighet.

Var kommer då brunsmetningen ifrån? Jag skulle kunna tänka mig utifrån två grunder, dels att den frispråkiga Katerina Janouch kandiderar på partilistan som fristående kandidat och att partiledaren Ilan Sadé äger mediakoncernen som äger det alternativa Nyheter Idag. Men skulle detta ur ett objektivt hänseende kvalificera MED som likvärdigt med NMR och AfS? Knappast. MED skrev i sitt motsvar på anklagelserna att det politiska etablissemanget snarare normaliserar nazismen genom att likställa den senare ideologin med liberalkonservatismen.

Ett av de delade inläggen lyder: “När nazisterna och den svenska högerextremhögern vill se Sverigedemokraterna vinna valet är det inte utan att varningsklockorna borde ringa för alla anständiga människor.”

Det är inte utan att jag blir beklämd när jag ser uttryck för dylik antiintellektualisisk identitetspolitik. Vad definierar anständiga människor? De som tror på den fria debatten och den demokratiska parlamentarismen eller de som tycker likadant som en själv? Om man anser att det är den senare definitionen så bör man ta sig en allvarlig funderare över sin egen ideologiska hemvisst och värdegrund ty det är inte utan att den reformistiske socialisten George Orwells slutkläm i Animal Farm tycker upp i mitt huvud:

“Djuren utanför såg från gris till människa och från människa till gris och tillbaka igen men det var redan omöjligt att upptäcka någon skillnad.”

En annan stor tänkare som i mina ögon var vital betydelse för att stävja totalitärt tänkande var den brittiska författaren Evelyn Beatrice Hall, en stor vumrare för Voltaires tänkande. Hon myntade en odödlig tes, ofta felaktigt tillskriven den senare:

“Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det.”

Om man finner det acceptabelt att för egen politisk vinning tillskriva individer epitet och invektiv som inte har med verkligheten att göra då lever man själv inte upp till det många samtidigt säger sig vurma, såsom alla människors lika värde och åsikts- och yttrandefrihet. Då är man heller inte trovärdig ty man lever inte som man lär. I förlängningen är således ett dylikt modus operandi enkom kontraproduktivt. Den mest fundamentala grunden för att vara trovärdig är att leva i enlighet med hur man predikar, sedan behöver man inte för en sekund hålla med om vad meningsmotståndaren säger. Dessvärre är den antiintektualiska identitetspolitiken mycket hägrande för opinionsmässigt trängda politiska företrädare till såväl höger som vänster i dagens Sverige. Ett påtagligt exempel återfinns inom Liberalerna som knappast lever upp till sitt namn. Där har man helt och fullt på vissa omåden köpt den politiska vänsterns modell att sätta kollektivet före individen liksom det faktum att man välkomnar ytterligare överstatlighet och avveckling av vad som återstår av svensk självständighet, med resultatet att man enligt mitt förmenande knappast framstår som särdeles trovärdiga utifrån sin påstådda ideologiska hemvisst. Svensk socialdemokrati har också problem med att framstå som trovärdiga utifrån sina dogmer om allas lika värde genom ovan omskrivna problematik. Genom att det politiska etablissemanget förfar på det sätt man gör så göder man samtidigt en motreaktion, i form av SD, MED och AfS m.fl. Men att försöka mota Olle i grind genom att brunsmeta all form av opposition och likställa individer som invänder som oanständiga människor så bekräftar man snarare motståndarens tes, att etablissemanget är statt i panik och beter sig orättfärdigt. Där här mantrat “Att leva som man lär” återigen blir av absolut vital betydelse för trovärdigheten.

Väljare som köper antiintellektualistisk identitetspolitik är fogliga och formbara, de ifrågasätter inte. Vad är det som driver en demokrati framåt och håller den vital? Ett kritiskt tänkande, åsikts- och yttrandefrihet. Börjar man kringskära dessa demokratins fundamentala byggstenar så kommer snart grunden av få sättningar för att till slut få Riksdagshuset att luta för att till syvende och sist kollapsa. Varje medborgare som säger sig värna den parlamentariska demokratin, oavsett ideologiskt hemvisst, måste kontinuerligt ställa sig frågan: “-Varför tycker jag som jag gör?” Slutar man med detta och istället fogligt säger likt en bärare under kolonialtiden : “Bwana masa!” utan att reflektera, då blir man snarare ett verktyg åt individer som tänker åt dig. Demokrati stammar som bekant från två grekiska ord, demos för folk och kratos för styre. För att folkstyret skall fungera måste således populaset vara delaktiga, ifrågsättande och alltid kritiskt tänka själva, oavsett vilken ideologisk hemvisst man än må ha. Vikten av detta kan inte nog understrykas i ett tidevarv där den antiintellektualiska identitetspolitikens makt över svensk politik synbart blir allt starkare.


Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

Depolettering av en politisk belastning?

Inte en dag för tidigt annonserades så häromdagen att chefen för Rättsenheten inom Polismyndigheten, den bland Sveriges och numera även Europas vapenägare ökände Peter Thorsell, avslutade sin tjänst “på egen begäran” 1/9 2018. Istället övertar Karl Holm, tidigare Rättschef vid Region Öst inom Polismyndigheten uppdraget. Förhoppningsvis får nu vi se ett myndighetsutövande som respekterar svensk lag. Holm har låtit meddela att:

“Det har inte undgått mig det missnöje som finns bland vissa jägare och målskyttar med hur vår tillståndsgivning fungerar. Det gäller allt från handläggningstider till våra argument i ärenden. Vissa av frågorna är lättare än andra att lösa, vissa är svårare. Många av dem kommer ta en längre tid eftersom det behövs författningsändringar.

Min ambition är att Sveriges legala vapenägare ska vara nöjda med vår tillståndsgivning (licensgivning). Vi ska uppfattas som sakliga och opartiska och följa den lagstiftning som vår folkvalda riksdag har beslutat. Ärendena ska handläggas snabbt, enkelt och billigt. Inget annat.”

Myndighetsutövandet under Thorsells ledning har snarare kännetecknats av en flagrant vanrespekt för svensk lag och där enskilda tjänstemäns personliga åsikter i hög grad fått styra, bl.a. genom att ge avslag på av Naturvårdsverkets godkända jaktvapen med syftet att antingen få sökanden att ge upp eller driva ärendet till domstol för att där förhoppningsvis få till stånd ett utslag som gagnat myndighetens egen politiska agenda. Detta modus operandi har tillämpats i hög utsträckning och där rättsprocesserna kostat enskilda medborgare stora summor emedan Polismyndigheten kunnat förlita sig på skattemedel. M.a.o. en grav form av tjänstemannaaktivism och vanvördnad för offentliga medels användning.

Thorsells personliga agenda sken t.o.m. igenom i Bryssel när denne ignorerade det riksdagsmandat denne var ålagd att följa som inadjungerad å Regeringens vägnar till förhandlingarna i GENVAL-rådet beträffande EU:s Vapendirektiv som kom i kölvattnet av terrorattentatet på Bataclan i Paris. Den allmänt utskällde dåvarande Rikspolischefen Dan Eliasson godkände vidare att Thorsell skulle avsätta betald arbetstid för att idka politiskt lobbyarbete i Bryssel. Eliassons position kom sig troligen mer av partilojalitet snarare än kompetens och när dennes inkompetens till slut blev en politisk belastning för Regeringen flyttades denne som bekant till att istället bli chef för MSB. Personalen där torde knappast ha jublat över detta faktum.

Att Peter Thorsell under flera år försökt runda den svenska Riksdagen och drivit en egen politisk agenda vet de flesta svenska vapenägare vid detta lag. Dessa är över 600 000 till antalet, en ansenlig del av väljarkåren. I samband med lobbyarbetet från skytterörelsens sida för att stävja de värsta execesserna kring EU-kommissionens förslag gällande Vapendirektivet samt efter flera uppmärksammade utspel i massmedia från Polismyndighetens sida, där bl.a. TV4 medvetet försågs med felaktiga fakta av nämnde Thorsell, liksom den bitvis lagvidriga så kallade Rydheim-utredningen, som i mångt torde varit spökskriven av Thorsell, fick till slut en större allmänhet att få upp ögonen för att något inte stått rätt till på Polismyndigheten. Precis som i fallet med Dan Eliasson så är det så inte utan att man kan fundera över hur mycket av “egen begäran” som låg bakom Thorsells uppsägning?

Måhända är undertecknad i övermåttan konspiratoriskt sinnad men tajmingen strax innan valet upplever jag som mer än blott ett sammanträffande? Flera borgerliga partier, inte minst KD, har intagit en tämligen liberal hållning vad gäller vapenpolitiken. Polismyndighetens s.k. “läckageteori”, d.v.s att legala jakt- och sportskyttevapen stjäls och hamnar i kriminellas händer håller inte vatten ur empiriskt hänseende och alltfler inser att det stora problemet är illegala insmugglade vapen från främst Balkan. Att i sammanhanget “tänka på säkerheten”, för att citera förre inrikesministern Anders Ygeman, d.v.s. att lägga fokus på legala vapenägares vapeninnehav snarare än kriminellas, innebär att fler röster går förlorade än vad som vinns bland jägare och sportskyttar för vilka deras intresse i många fall är mer än bara en fritidsyssla utan mer en fråga om livsstil. Naturvårdsverket har också meddelat att man vill lägga över ansvaret på att godkänna vilka vapenmodeller som skall få nyttjas vid jaktligt bruk på Polismyndigheten, ett förslag som rönt hård kritik bland landets legala vapenägare givet Polismyndighetens hopofoba inställning, ohemula tjänstemannaaktivism och vanrespekt för svensk lag och regleringsbrev. Flera borgerliga partier liksom SD har också flaggat för att man vill flytta licenshanteringen från Polismyndigheten till en ny Viltmyndighet just p.g.a. de problem som hemsöker förstnämnda myndighet.

Att då gå till val med en organisation som riskerar att alieniera 600 000 potentiella väljare, i synnerhet när utgången av valet ligger i vågskålen, vore knappast att definera som en särdeles god taktik. Så undertecknads kvalificerade gissning är att vad vi just bevittnat är en depolettering av en politisk belastning, precis som i fallet med Dan Eliasson. Det handlar troligtvis om något mer än att Thornberg, den nye Rikspolischefen, ledsnat på att ha en underställd som inte förmått att göra distinktion på egna åsikter och de lagar och regelverk vederbörande haft att förhålla sig till i sitt myndighetsutövande. Dessvärre blir jag inte förvånad om vi framgent får se Thorsell på en mer formell post i Bryssel, t.ex. som teknisk rådgivare åt Fabio Marini. Den senare bjöd häromsistens in Europas Polismyndigheter till Bryssel för att få en duvning i EU-kommissionens syn på implementeringen av Vapendirektivet vilket nu snarare är en nationell fråga. Så Thorsells personliga korståg gentemot legalt vapenägande har vi nog sålunda tyvärr inte sett slutet på. Att visa sig olämplig i vissa sammanhang kan snarare vara en tillgång i andra beroende på vad önskat resultat är från uppdragsgivarens sida.

Posted in Domestic Swedish politics, Firearms Directive | Leave a comment

Forskning är politik!

Denna tes är inte utan relevans. Denna förklarar varför exempelvis Jerzy Sarnecki och stora delar av den politiska vänstern avfärdar Uppdrag Gransknings repotage om utlandsfödda mäns överrepresentation inom fällande våldtäktsdomar. Varför detta?

Sarnecki menar att hela resonemanget bygger på en högerextrem konspirationsteori och att man riskerar att utnyttja folks oro i valtider, d.v.s. att gynna främst SD. Sarnecki, liksom den överväldigande delen av det politiska etablissemanget på vänsterkanten driver istället tesen om att sociala faktorer har större relevans som förklaringsgrund. Detta narrativ passar hand i handske med den politiska vänsterns hela resonemangsmodell för politisk förrändring med rötter i marxistisk historiematerialism. Allt handlar om samhällelig fördelning. Jämför med hur gängkriminaliteten avses lösas, genom fler fritidsgårdar o.s.v. Om det plötsligt skulle bedrivas empiriskt valid forskning som visar på andra förklaringsgrunder, såsom kulturellt betingad kvinnosyn som en förklaring vad gäller våldtäkter, så kullkastas plötsligt hela den den politiska resonemangsmodellen. Plötsligt är det inte längre bara en fråga om skatter, fördelningspolitik etc. Plötsligt uppstår en obekväm situation, som riskerar att i någon mån validera ett “vi och dem” och leda till att gynna främst SD.

Frågan är dock enligt mitt förmenande inte att forskning bedrivs i sig, utan vilka slutsatser som dras tillsammans med den praktiska implenteringen av dessa. Problemet för den politiska vänstern, som med näbbar och klor försöker slåss för att bevara “sin” samhällsberättelse, bl.a. genom att i görligaste mån sponsra forskning som gynnar påbjudet politiskt paradigm – läs Ulf Bjereld inom Vetenskapsrådet, samtidigt som man vägrar bedriva empirisk forskning inom fält där resultaten potentiellt skulle kunna leda till ett ifrågasättande av påbjudna dogmer, är att antaganden och ryktespridning tillåts slå rot i samhället i frånvaro av faktisk forskning. Detta i kombination med en negativ samhällsutveckling på ett flertal områden gör att trovärdigheten för det politiska etablissemanget ifrågasätts alltmer. Alltfler svenskar ser SD som ett alternativ, inte nödvändigtvis för att alltfler medborgare plötsligt blivit rasister eller högerextrema, utan på grund av att man inte längre tror på en samhällsberättelse som man ser som skönmålad och tillrättalagd för att passa en historiematerialistisk förklaringsgrund. Järnrörsincidenter, politiska vildar och allehanda andra skandaler spelar ingen roll. Dessa rinner likt vatten av en gås eftersom etablissemanget agerar på ett sätt som innebär en självuppfyllande profetia. Tvärtom förvärrar man denna situation genom att demonisera och idiotförklara de som ifrågasätter. Att se strukturell rasism bakom var och varannan buske är således i sammanhanget i högsta grad kontraproduktivt. Det är här empirisk forskning, med avsaknad av ideologiska skygglappar, är så betydelsefull. Forskning i sig är inte rasistisk, det är avhängigt vad man gör politiskt med resultaten. Att medvetet låta bli att ställa vissa frågor är således ett aktivt politiskt val i de fall eventuella resultat kan misstänkas vara “oönskade”. Forskning är således utan tvekan politik.

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

“Trams!” sade Carl Lidbom

Att Hanif Bali är en stridbar man som inte är rädd att sticka ut hakan torde inte undgått någon vid detta lag. Han skrev häromdagen att han hade för avsikt att ge någon en hjärtinfarkt när han publicerade ett foto från ett besök på en skjutbana där han bekantade sig med en landslagsskytts halvautomatiska AR15. Upprinnelsen till Balis uttalande var Amanda Sokolnickis ledare i DN där hon orerade om “KD:s hyckleri” kring vapen då Sara Skyttedal poserat med ett vapen “lika långt som hennes arm” på en skyttebana samtidigt som partiet efterlyser hårdare tag från samhällets sida gentemot gangsters och deras bruk av illegala vapen. Skyttedals ifrågasättande av laglydiga medborgares begränsade rättigheter till självförsvar satt heller inte väl hos Sokolnicki. Hoplofobin i ledaren sken igenom klart och tydligt. Sokolnicki misstänkligjorde således i sin tirad inte bara KD utan också landets laglydiga vapenägare genom att dra ett rent absurt likhetstecken mellan kriminella och samhällets mest laglydiga.

Att en företrädare från t.ex. Fi!, MP eller V skulle få blodstörtning över Balis uppkäftighet hade varit en lågoddsare. Men att det istället nu var Jan Björklund från “Liberalerna” som på Twitter uttryckte sig om Bali såsom varandes “omdömeslös” var mer överraskande. Björklund har minsann erfarenhet som officer och har därmed egen vapenvana, även om han uppenbarligen inte vet skillnaden på hel- och halvautomat, och att Bali befann sig på en skolas skyttebana gjorde tydligen saken ännu värre. Björklund insinuerade därmed att det finns ett samband mellan landslagskyttar, skolskjutningar och Sveriges negativa trend vad gäller dödligt våld. Detta var ett osedvanligt populistiskt utspel, knappast värdigt ett förment “liberalt” parti. Om detta uttalade som sagt kommit från den populistiska, identitetspolitiska och historielösa vänsterkanten, som uppenbart aldrig hört talas om den reformistiske socialisten George Orwells klassiska citat:

“That rifle hanging on the wall of the working-class flat or labourer’s cottage is the symbol of democracy. It is our job to see that it stays there.”

så hade det inte varit särdeles förvånande men från ett Alliansparti? Drevet från vänster gentemot Bali, vilket nu även inkluderar Socialdemokraterna och statsminister Löfvén, har inte låtit vänta på sig. Ord som “våldsglorifiering” och “hot” har synts i flödet, med ursprung i Balis drift med dennes ordkrig med den “agendasättande” journalistik som numera hemsöker DN genom att ha photoshopat en Call of Duty-poster, utöver hans skyttefoto. Kontexten och syftet är i detta fall dock ointressant för Balis meningsmotståndare och för de individer som företräder ett “-Vi måste tänka på säkerheten!”-narrativ. Partipolitisk opportunism och hoplofobi tillåts gå före den faktiska sakfrågan. Det är kanske här jag skall göra en personlig reflektion kring denna storm i ett vattenglas. Under friluftsdagarna i högstadiet sköt vi under lärarledning 300 meter banskytte med CG63. Det var okontroversiellt och uppskattat av såväl elever som lärare och det var aldrig några säkerhetsmässiga incidenter eller tal om “våldsglorifiering” eller risk för skolskjutningar. Björklund uppbackad utav den politiska vänstern bidrar nu emellertid med sin moralpanik och sina populistiska insinuationer till att misstänkligöra hela den laglydiga skytterörelsen.

När det så kommer till omdömeslöshet bör den gode Björklund dessutom inte vara så snabb att kasta sten i glashus, bär i åtanke att samme man talade sig varm för att skicka svensk trupp för att delta i USA:s illegala invasion och ockupation av Irak 2003. Tala om våldsglorifiering!

Än en gång visar således “Liberalerna” med emfas att partinamnet är synnerligen illa valt. På vilket vis är L liberalt? Genom förespråkande av avskaffande av formell svensk självständighet till förmån för ett federalt Europas Förenta Stater och genom förordande av aktivt deltagande i unilateral stormaktspolitik? De liberala EU-parlamentarikerna lyssnade dock, till skillnad mot de från t.ex. Fi! och MP m.fl. på framförd kritik och agerade efter ideologisk övertygelse under arbetet med EU:s dårskap till Vapendirektiv. Ett direktiv som inte var något annat än ett oppurtunistiskt påhopp på Europas laglydiga vapenägare från EU-kommissionens sida under förevändningen att motverka terrorism, glatt påhejat av inflytelserika tjänstemannaktivister från bl.a. svenska Polismyndigheten. Den trovärdighet som L lyckades bygga upp bland landets laglydiga vapenägare lyckades partiledaren Jan Björklund nu effektivt ödelägga med sitt illa valda populistiska utspel. Kort och gott ett sällan skådat: “-Trams!” för att travestera Carl Lidboms gamla kärnfulla uttalande under de famösa KU-förhören.

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

Naivitetens olidliga lätthet

Med dessa ord skulle jag vilja beskriva Sverige av idag. Inte bara på grund av det faktum att väljarsympatierna för Miljöpartiet tilltagit på senare tid på grund av den ovanligt varma sommaren men också på grund av nattens händelser där ett 80-tal bilar brändes upp i Västsverige i vad som framstod som en närmast koordinerad operation av hejdlös vandalism utförd av maskerade slynglar. Statsminister Stefan Löfvén uttryckte sig i ovanligt skarpa ordalag kring vandalismen:

“- Jag blir förbannad – på riktigt! Min fråga till de här är, vad fan håller ni på med?”

Det är en högst relevant fråga, men den lär knappast få ett vettigt svar. Polismyndigheten valde att inte ingripa utan lät sig nöja med att identifiera en del av gärningsmännen och gjorde därefter orossamtal med deras föräldrar. Denna flathet lär knappast ha imponerat på de medborgare som fick sin egendom förstörd. Måhända drog operativt befäl slutsatsen att det inte fanns adekvata resurser för att hantera en ev. eskalering? Eller var det ett uttryck för politisk korrekthet, att inte framstå som “fascistoida aina” i invandrartäta områden? Tvärtom skulle jag vilja hävda om fallet var det senare att man behandlar de boende laglydiga medborgarna i de berörda områdena som andra klassens medborgare. Varför skall dessa medborgare få finna sig i att se sin egendom gå upp i rök? Det finns utan tvekan såväl rätt som fel lägen att begagna sig av våldsmonopolets maktbefoghenheter. Gångna natten hade det dock i undertecknads ögon varit befogat att använda sig av maktmedel likt tårgas och beanbags för att skicka en kristallklar signal, till såväl förövarna som offren, att lagen upprätthålls och att alla medborgare är lika inför denna.

Samtidigt har en våg av väpnade personrån utförda i offrens bostäder begåtts i välbärgade förorter till Stockholm denna sommar. Tillgången på illegala insmugglade vapen tycks knappast ha sinat samtidigt som Polismyndigheten gör sitt yttersta för att kontinuerligt bedriva hetsjakt på legala vapenägare vilka de facto inte har något med saken att göra, bl.a. genom att bedriva tjänstemannaaktivism på politisk nivå, i sin licenshandläggning och i våra förvaltningsdomstolar. Allmänhetens förtroende för Polismyndigheten torde vid detta lag nått kritiskt läge. Den patrullerande polisen skall på inget vis hållas ansvarig, däremot ledningen för myndigheten och vår politikerkader.

Orsakerna till det svenska samhällets urartning ges olika förklaringsgrunder till beroende på vem man frågar. Häromdagen framhärdade Vänsterpartiets vice ordförande Noori Dadgostar i en utläggning att gängkriminaliteten skulle kunna bekämpas genom skattehöjningar och att orsaken stod att finna i “att Sverige aldrig haft så många miljardärer som nu”. I mina ögon var detta uttalande ett uttryck för ett klassförakt av sällan skådat slag och då inte bara av den besuttna samhällsklassen utan även gentemot det proletariat som Dadgostar säger sig företräda. Även om Sverige har ett ökande antal områden med “utmaningar” har vi inga favelor i dess brasilianska bemärkelse. Ingen medborgare behöver hemfalla till kriminalitet av rena ekonomiska skäl givet att vi har ett offentligt skattefinansierat välfärdssystem, låt vara att det är behäftat med brister. De medborgare som hamnar i kriminalitet gör det genom ett aktivt val, antingen genom att börja nyttja droger som leder till ett beroende som skall finansieras och/eller genom att göra ett livsstilsval. De individer som väljer att bli kriminella för att det är “coolt” kommer man aldrig att nå ut till oavsett hur många fritidsgårdar man än bygger. “Svansen” kan måhända i viss mån nås men knappast de förstnämnda. Dadgostars förklaringsmodell bottnar mer än något annat i att till alla medel försöka tillskriva svenska samhällets negativa trend med någon form av strukturell historiematrialism kryddad med klassförakt och strukturell rasism. Dessvärre hemfaller hon snarare själv till det sistnämnda enligt mitt förmenande.

Det har också dryftats farhågor av vissa om yttre påverkansaktioner, att Ryssland likt någon form av senator Palpatine skulle ha orkestrerat nattens händelser för att gynna det EU-kritiska SD inför valet. Personligen finner jag detta osannolikt, GRU har vad de gör annorstädes och bilbränder är inget nytt fenomen i Sverige. Snarare ser vi istället en opportun projicering bort från de verkliga frågorna till att istället handla om vem som gynnas. I detta utgörs SD:s främsta valarbetare av Regeringen, Vänstern och Alliansen. SD kommer utan tvivel att gynnas opinionsmässigt av nattens händelser och vid ett oönskat valutfall lär nota bene säkerligen många socialister och förmenta liberaler dra paralleller med en ökänd riksdagshusbrand, samtidigt som man likt Pontius Pilatus tvår sina händer från ansvar, och därigenom ytterligare stärker sympatierna för SD och själva bidrar till den politiska polariseringen utav det svenska samhället. Bär i åtanke att SD har inget politiskt ansvar för utanförskapet, gängkriminaliteten och de sociala “utmaningarna” Sverige står för idag, de är snarare det logiska politiska symptomet av desamma.

Vad Sverige som nation behöver göra är att visa för medborgarna att dessa är lika inför lagen, att denna gäller för såväl laglydiga medborgare som kriminella, liksom för Polismyndighetens ledning. Förtroendet för rättsstaten måste upprätthållas vilket även inbegriper det så kallade våldsmonopolet. Ett straff skall inte bara vara något som berör individen, det skall även visa allmänheten att vissa beteenden inte kan accepteras, oavsett vilket ursprung, klasstillhörighet eller samhällsfunktion förövraren har. Om denna princip inte tillämpas och nuvarande modus operandi tillåts fortsätta kommer det logiska resultatet att bli medborgardism, utomrättslig rättskipning och ett tvivel på staten i sin helhet. Det är knappast en grund vi bygger ett välmående Sverige på, lika lite som naivitetens olidliga lätthet.

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment