“-What is Jerusalem worth?”

That is the question that Balian of Ibelin, played by Orlando Bloom, asks Saladin in Ridley Scott’s film Kingdom of Heaven, after the city is surrendered by the Crusaders to the Muslims. Saladin replies: “Nothing! Everything…”

This really captures the historical struggle and the importance of the Holy City, a city sought by all of the People of the Book, Jews, Christians and Muslims alike. President Trump’s decision to move the American embassy from Tel Aviv to Jerusalem, thus recognizing Israel’s claim to it’s historical capital, has several implications, religious and political.  The decision has caused an outcry of indignation all around the Muslim world. The Turkish president Recep Tayyip Erdoğan has even threatened to sever the diplomatic ties with Israel, relations already strained since before due to Turkish citizens being killed by an Israeli boarding party during one of the Ship to Gaza operationsTurkish-American relations have also taken yet another turn for the worse, already battered after the coup attempt against Erdoğan which the later accused being orchestrated by Fethullah Gülen residing in the United States.  Washington has refused to extradite Gülen. The US support for the Kurdish-dominated SDF and YPJ in Syria, the latter by Ankara seen as part of the PKK, has also further caused a substantial rift in relations.

From a US perspective the implications of President Trump’s decision will cement the US-Israeli alliance, however the question is how this will effect the regimes of allied Arab countries like Saudi Arabia, UAE and Jordan. Even though the regimes might protest the decision publically, they might accept it in practice due to geopolitical reasons. However the position of the authoritarian governing bodies might in the eyes of the populace become even more unpopular. ISIS’s display of destroying the Sykes-Picot line between Syria and Iraq in 2014 had a very substantial symbolic value. The Sykes-Picot line was the symbol of the Allied two facedness in the Levant during World War I. Lord Lloyd told Ben Gurion in 1938 that the Allies had “sold the same horse twice” since Palestine had been promised to both the Arabs, as an incentive to the Arab Revolt against the Ottoman Empire, as well as to the Jews in accordance with the Balfour Agreement of 1917. As we now know the Arabs were thoroughly betrayed by their Allies at Versailles, something that tormented T.E. Lawrence, probably better known as Lawrence of Arabia.

Given President Trump’s decision the US will loose much of it’s position to act as a negotiator regarding the Palestinian Question. This Question is probably one of the world’s most difficult question to settle. The Palestinians refused to acknowledge the two state solution in 1948, as did all other Arab nations. Israel did however manage to defeat it’s Arab neighbours on repeated occations, and expand it’s territory beyond that of the two state solution, not only in 1948, but also in 1956, 1967 and in 1973 altough the October War or Yom Kippur, as it also is known, was militarily a close shave for Israel. With Egypt changing sides from Soviet influence and making peace with Israel at Camp David in 1978, against the return of the Sinai, the unified Arab front against the Jewish state crumbled. In today’s Middle East Israel and Saudi Arabia have common interests against Iran’s increasingly strengthened position in the Middle East. In that sence there is a mutual distrust and hostility towards the Shiites. This is nothing new, the conflict between Shia and Sunni goes back centuries.

The Palestinans on the other hand has always been on the losing end, both against Israel but also against it’s Arab neighbours. The later have used the Palestinan struggle for their own ends when it has suited their own agenda. With the US acknowledging the Israeli claim on Jerusalem and also turning much of a blind eye towards Jewish settlements upon territory that according to the declaration of 1948 belongs to the Palestinians, this leaves the Palestinans with few options, at least in relation to the US and Israel. The refusal to acknowledge Israel’s right to exist leaves the Palestinans with virtually no diplomatical options at the same time as they lack in military capabilities to wage a militarily successful struggle. The shiite Hezbollah in Lebanon has a completly different situation, being more powerful than the Lebanese Army and also being a integrated part of the Lebanese Government. Probably the Palestinians adhere to the principals of Mao Zedong’s views upon guerilla warfare and that the suffering of civilians in the long run will lead to damage upon Israel’s reputation. However given that a Palestinian state has failed to materialize since 1948 this modus operandi seems rather unlikely to succede. The Palestinians must in long run change their approach for not only the better good of themselves but the Middle East as a whole.  Acknowledging Israels right to exist would give the Palestinians a completly different position to negotiate in relation to the West and not least Israel. Thus they would have better diplomatic leverage to claim those territories that Israel occupies in definance of the Proclamation of 1948. However, a Palestinian politician willing to strike such a deal would face ostracization in today’s political context in Palestine. A unified Palestinian front is also highly unlikely. In the short perspective nothing else than armed conflict is to be expected. Hence Jerusalem will continue to be worth nothing but everything.

Posted in International politics | Leave a comment

Is Kim Jong-Un rational?

On the 28th of November North Korea testfired it’s Hwasong-15 intercontinental ballistic missile. It is North Korea’s most advanced system so far and it bears significant concern for the United States due to several reasons. North Korea claims that with this system it can reach large parts of the continental United States and not just forward geografical outposts of US power projection capabilities such as Guam. It is also carried on a TEL-vehicle (Transporter Erector Launcher) which gives Hwasong-15 superior survivability and mobility compared to silo systems.

However it is unclear if North Korea yet masters the capability to miniaturize nuclear charges to the sufficent level that these can be fitted to their missile systems. Another challange is also to make sure that the warheads are capable of withstanding the forces of a launch. Another aspect is the yield of these warheads and if they are capable of being detonated in a complete way and with what accuracy they can be delivered? So even if North Korea seemingly now has the necessary range for their Hwasong-15 missile system to reach the US mainland  it is still questionable if Pyongyang has a viable nuclear deterrent?

The United States of course sees a North Korean intercontinental nuclear weapon as unacceptable but what can Washington do about this? Russia and China has proposed a diplomatic “double freeze” in order to de-escalate the voilatile situation on the Korean Peninsula. However neither Pyongyang or Washington seem interested in doing so. Why? For the part of the United States that would be seen as a sign of weakness, not only towards North Korea but also towards Russia and China. American hegemony is being challanged.

North Korea on the other hand has probably looked upon the developments in the post Cold War era and especially so to what has happened in North Africa, the Middle East and the Ukraine. Regime change is seen as a most potential threat by the regime in Pyongyang. The illegal invasion of Iraq was carried out under the pretext that Saddam Hussein was threatening Iraq’s neighbouring countries with weapons of mass destruction. As we now know this had nothing to do with the truth and the invasion was nothing more than unilateral implementation of American geopolitical interests. An implementation that ulitmately failed with dire consequenses.

The former Libyan leader Muammar Ghadaffi was allowed into the diplomatic warmth after he scrapped the Libyan nuclear program, and yet that did not save his regime from Western meddling and ultimately direct military intervention, something that has caused Libya to descend into utter chaos and deluge. Hence neither China or Russia have any interest in a Western imposed regime change in North Korea since they would have to deal with the consequences right on their borders. From a geopolitical perspective a stabil North Korea also draws American resources that otherwise could be deployed to other areas that are of greater importance for Moscow and Beijing, such as the South China Sea and the Middle East.

Regardless what one might think of the bizarre regime in Pyongyang from a moral and filosofical perspective it is necessary to try to understand how Kim Jong-Un perceives the world in order to understand his actions and agenda. So from a North Korean perspective the race for nuclear capability makes logical sence. Pyongyang would hardly initiate a first strike against South Korea, Japan or the United States knowing that this would spell suicide. North Korea’s Armed Forces are large but technologically far behind the South. The North Korean People’s Air Force is thoroughly obsolete and would stand no chance in an open conflict. The Navy lacks in blue water capability and tank development can’t compete with South Korea, the latter producing some of the world’s most advanced such as the K2 Black Panther. Instead North Korea would in case of open conflict rely upon the use of special forces, having probably the world’s largest corps, assymetrical and possibly chemical and biological warfare. North Korea’s substantial artillery assets would be effective in an opening stage but would quite quickly be decimated by counter battery fire. A conventional conflict would thus not be in favor of North Korea.

As such a nuclear deterrent would serve as a guarantor of peace from the perspective of Pyongyang in accordance with logical reasoning of the MAD-doctrine. The Mutual Assured Destruction would prevent even conventional war breaking out in the first place since a potential escalation into nuclear exchange would be substanial. Given the size of the US nuclear arsenal of course this would never allow North Korea to compete on equal foting, however a North Korean nuclear response would be devastating enough to make the losses untolerable. So when it comes to the question whether Kim Jong-Un is rational one can say that from a geopolitical sence he is. A world free of nuclear weapons is nothing more than fantasies, albeit morally and filosofically sound, these have little bearing on the geopolitical arena. The great players will hardly give up the ultimate projection of power and as such there will always be a strife by various underdogs to play catch up due to to the simple fact that no one messes with anyone that has “the bomb”.

Posted in Geopolitical topics, International politics, USA | Leave a comment

Ordens betydelse i en identitetspolitisk omvärld

Häromveckan träffade jag den begåvade språkvetaren Sara Gunneryd från LO. Syftet med utbildningen var framförallt jobba med att demokratisera språkbruket, d.v.s. att göra det begripligt även för “vanligt folk”, icke-akademiker eller icke-nördar eller hur man nu skall uttrycka saken. Detta är ett problem för undertecknad som efter många år inom universitetsvärlden undermedvetet har ett språkbruk som inte alltid går hem hos alla. Diskussionen var givande men jag är som person inte den som rakt av köper något utan att problematisera. En sådan invändning var uppdelningen mellan borgerligt tänkande och progressivt dito. Uppdelningen var hämtad från den amerikanske forskaren George Lakoff och således ursprunglingen tänkt för de politiska förutsättningarna i USA, d.v.s. republikanskt kontra demokratiskt. Jag påpekade att även om Alliansen förvisso i mångt och mycket kännetecknats av fyra nyanser av nyliberalism och socialliberalism så är det ändå svårt att tala om något uniformt borgerligt tankesätt. Det råder tämligen stor skillnad i synen på begrepp som frihet, relationen medborgare och stat o.s.v. beroende på om man talar om nyliberalism, socialliberalism, liberalkonservatism och socialkonservatism för att ta några exempel. Samma sak är även gällande vad man definierar som progressivt tänkande som kan sträcka sig från vänsterkanten av socialliberalism och högerkanten av reformistisk socialism till mer radikala former av socialism.

I dagens samhälle är det alltför vanligt att vissa ord används instinktivt utan att dessa fylls med innehåll och ibland för kontexten med fel innehåll. Ett begrepp som kan problematiseras, vilket också anhandlades på kursen, är begreppet “full sysselsättning”. I en socialdemokratisk kontext är det när de flesta arbetsföra medborgarna är i arbete emedan Nya Moderaternas definition är att detta uppfylls när arbetsgivarna optimerat sin verksamhet. Ingen definition är i sig “fel”, men utgår ifrån två helt olika ideologiska perspektiv. Man måste således vara noga med att definiera vad man talar om och i vilken kontext man sätter begreppet. Nya Moderaterna talade om sig själva som det nya arbetarepartiet, även om man fyllde ordet med annan definition och agenda. En för fackföreningsrörelsen fundamental företeelse som kollektivavtal påpekade jag kan även argumenteras för utifrån ett högerperspektiv. I många länder sätts en lagstadgad lägsta lön istället för att reglera denna i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter. Således är detta en situation som är avhängig det parlamentariska läget, vilket inte nödvändigtvis behöver vara till en arbetsgivares fördel. Att bedriva politisk lobbyism är mer chansartat än att själv bedriva direkt förhandling genom sin branschorganisation. Att progressivt tänkande därmed skulle ha patent på begreppet kollektivavtal stämmer således inte.

Inom fackföreningsrörelsen talas ofta om att verka för en socialistisk och feministisk samhällsutveckling. Men utifrån vilken definition? Fackföreningsrörelsen verkar inom en kapitalistisk kontext och har anammat tillväxtekonomin, är för EU-medlemskap och vad som kommer med detta så vad åsyftas med begreppet socialistisk samhällsutveckling? I praktiken tror jag att man oftast åsyftar sådant som progressiva skatter, fördelningspolitik o.s.v. men om man skall vara frank så kan ett begrepp socialistisk samhällsutveckling utan närmre definition även inbegripa sådant som planekonomi mm. Många tycker säkert att detta är att överdriva men bär i åtanke att debatten kring t.ex. löntagarfonder likväl skedde i modern tid. Det råder också stor skillnad på hur en socialdemokrat på högerfalangen ser på ekonomi kontra t.ex. en vänsterpartist på vänsterfalangen inom partiet. Inom Miljöpartiet, som ju ingår i regeringsministären, har det återkommande debatterats kring alternativa ekonomiska modeller som inte korrellerar med kapitalistisk tillväxtekonomi.

Begreppet feminism är ett annat ord som jag en smula kritiskt brukar beskriva som “politiskt korrekt modeord” av den anledning att det “skall ingå”, sällan med vidhäftande definition. Åsyftas den föga kontroversiella principen lika lön för lika arbete, att man skall se till individens kompetens och inte könet o.s.v. eller till något mer radikalt som könskvotering á la Fi!? Ber man en moderat, en liberal och Fi!-sympatisör definiera begreppet feminism kommer dessa högst troligen att leverera högst olika svar.

Ett synnerligen laddat ord som väcker känslor som också avhandlades är ordet nationalism. Instinktivt associerar de flesta ordet nationalism med något negativt. Ofrånkomligen så går tankarna till 1:a Världskrigets utbrott och Nazitysklands chauvinistiska och expansiva variant på nationalism. Jag kunde inte avhålla mig ifrån att problematisera även detta. Allting handlar om kontext och definition. Att odla en beröringsskräck till ett ord innebär att man lämnar fältet öppet för någon annan erövra ordet och fylla det med sin definition. Låt vara att USA har sin beskärda del av problem med rasism och för den delen även splittrande identitetspolitik men tar man amerikansk integrerande patriotism som exempel så är inte denna xenofobisk. Det spelar ingen roll huruvida någon är Irish-American eller Hispanic-American, vederbörande är fortfarande amerikan. Sedan är konstitutionen och dess syn på individens fri- och rättigheter i högsta grad formade utifrån en anglosaxisk kulturell kontext men likväl. Amerikansk patriotism är inkluderande så länge man köper det koncept som “The Founding Fathers” skapade utifrån Upplysningstidens ideal. I Sverige förknippas emellertid nationalism oreflekterat med SD och NMR och därmed med rasism och ett vi och dem-tänkande. Samma sak är gällande uti i Europa där Brexit kom som en chock för Bryssel. Många britter hade säkert ingen djupare kunskap om varför man röstade som man gjorde utan var emotionellt drivna missnöjesröstare och de som röstade för utträde utmålades generellt av meningsmotståndarna som xenofoba, inskränkta och mindre vetande även om så inte nödvändigtvis var fallet. Identitetspoliken lade in högsta växeln.

EU = samarbete = gott

Utträde = nationalism = ont

Detta är en kraftigt förenklad förklaringsmodell som likväl inte är utan relevans för hur debattklimatet ser ut. EU utmålas av många förespråkare som en gudagåva till mänskligheten, som ett fredsprojekt som utvecklats från Kol- och Stålunionen. Men om man släpper de indentitetspolitiska känsloargumenten baserade på historiska referenser och börjar skärskåda vilken utveckling EU tagit idag med alltmer tydliga federalistiska tendenser, demokratiunderskott, detaljstyrning av medborgarnas liv, steg tagna till att bli en geopolitisk spelare på den globala arenan genom verkande för militarisering av unionen, central skatteuppbörd o.s.v. så blir bilden av gudagåvan allt svårare att upprätthålla. Likväl tillämpas ett modus operandi av att demonisera dem som ifrågasätter enligt George Bush nu berömda ord inför den olagliga invasionen av Irak 2003: “-Either you´re with us or against us!”

Vad som är intressant är inte HUR någon ifrågasätter utan ATT någon de facto gör det. I ett sunt demokratiskt debattklimat vore situationen den omvända. När så Liberalerna på Landsmötet häromveckan tog beslut om att verka för att EU skall bli en federation, vilket innebär att Sverige inte längre skall vara en suverän nationalstat utan en delstat i ett Europas Förenta Stater, så blir resultatet att den som invänder de facto är en politisk nationalist, oavsett huruvida vederbörande är chauvistisk dito eller i högsta grad en integrerande patriot. Som jag tidigare skrev, allt handlar om kontext. En kritiker kan förvisso avfärda ett Europas Förenta Stater utifrån ett ideologiskt ställningstagande längre ut från vänsterkanten, en kosmopolitisk kommunist eller anarkist kan ju avfärda såväl nationalstaten som unionen som koncept litegrann på samma sätt som Miljöpartiet förespråkar en gränslös värld.

Den gränslösa världen tror jag för egen del inte på, i synnerhet inte om vi som samhälle skall ha ett fungerande offentligt finansierat välfärdssystem. Sistnämnda är avhängigt en nationalstat med fungerande skattessystem och än viktigare skattevilja och tro på systemet. En smula kontroversiellt påpekade jag: “-När vi talar om den Svenska modellen och samhällsgemenskap så syftar detta tillbaka på…nationalstaten…vare sig vi vill eller inte.” Det engelska ordet nation syftar både på det svenska ordet nationalstat men betyder också stam och har därigenom även kulturell betydelse. Vi kan inte således inte uttrycka beröringsrädsla för ordet nationalism. Däremot måste man som sagt vara noga med med vad man åsyftar och i vilken kontext. Betydelsen av nationalism 1914 eller 1939 var helt annan än 1848 när nationalism och liberalism gick hand i hand som reaktion mot supranationell autokratisk monarki i t.ex. det Habsburgska väldet. Woodrow Wilsons definition av begreppet nationalism i slutet av Första Världskriget hade också en helt annan betydelse än vad vi idag instinktivt associerar ordet med. Att vi i Sverige idag sysselsätter oss med någon form av kulturellt och politiskt självutplånande i meningen av vi ser ned på oss själva och likt de förmenta Liberalerna vill avskaffa vår självständighet gagnar ingen. Detta förfarande har inte ringa del bidragit till att SD är så stort som partiet är idag. Mångkulturalismen, även om den ursprungligen på 1970-talet måhända var välment utifrån det då rådande paradigmet, leder inte till ökad gemenskap om integrationen inte fungerar, utan snarare till klanmentalitet med öar inom samhällskroppen med kontrasterande värdegrunder. Integration i sig är måhända en omöjlighet då den syftar på att majoritetskulturen skall anpassas till minoriteten, inte tvärtom som när man talar om assimiliering. Huruvida vi kan tala om specifika svenska kulturella värderingar eller om dessa skall ses mer allmäneuropeiska kan diskuteras men jag vill hävda att t.ex. Svenska modellen är ett uttryck för att det finns en svensk särprägel. Det var en överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter om hur den svenska arbetsmarknaden skulle vara organiserad, det handlade om samarbete, inte konfrontation. Detta skapade inte bara ett politiskt och juridiskt ramverk utan också ett kulturellt dito. Men idag så finns det nyliberaler som helst vill se denna modell avskaffad. Indvidualismen blir allt viktigare. Ett samhälle där individualismen växer sig alltför stark tappar kohesionen. Ett samhälle där individen helt försvinner till förmån för kollektivet riskerar å sin sida att hamna i ett totalitäriskt moras. Det måste således finnas ett samhällskitt som håller samman ett samhälle, kulturella värderingar som kan delas över samhällsklass, etnicitet och genus och en förutsättning för detta är att det finns grundläggande fri- och rättigheter som är okränkbara, såsom t.ex. “The Founding Fathers” insåg 1787. Upprätthållande av okränkbara fri- och rättigheter i en nationalstatskontext fungerar likaså som motmedel mot totatlitära tendenser.

Att ord köps rakt av utan att definieras eller reflekteras över får emellertid till effekt att människors tankemönster påverkas. Genom att “erövra” ett ord kan man styra människors uppfattning på ett väldigt subtilt sätt. En människa som är fri i tanken är den som förstår varför den tycker som den gör. Den som oreflekterat köper något är inte fri. Således är identitetspolitik inte bara fördummande utan dessutom en fara för demokratin.

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

Ränderna har inte gått ur Vänsterpartiet

Det är lika bra att från början erkänna för läsaren att jag hyser en bias gentemot Vänsterpartiet. Orsaken är bottnar inte bara i partiets hyckleri vad gäller hanteringen av Amineh Kakabeveh, kryperiet för islamismen och en allmänt tveksam syn på relationen mellan stat och medborgare o.s.v. utan har också personlig grund. Personer i min närhet drabbades av partiets hantering av de så kallade Kirunasvenskarna och den efterföljande ursäkt som partiet under Lars Ohlys ledning serverade var så urvattnad att den inte var värd namnet. För den som inte är bekant med historien kring Kirunasvenskarna handlade denna bl.a. om hur Vänsterpartiet å Moskvas vägnar spionerade på de svenska kommunister och deras anhöriga, som efter att ha blivit desillusionerade med förtrycket och umbäranden i det så kallade “Arbetarparadiset Sovjetunionen”, återvänt till Sverige. Deras vittnesmål passade inte partilinjen och misskrediterades. Lars Ohlys minne av sin egen inblandning i att vattna ur ursäkten var synbart pover när Janne Josefsson pressade honom i en intervju i Uppdrag Granskning 2004.

Även om Vänsterpartiet hävdar att man inte är kommunistiskt numera så verkar namnbytet från Vänsterpartiet Kommunisterna inte gjort någon större skillnad för att förändra partikulturen avseeende dissidenter. Detta märks tydligt i partiets hantering av Amineh Kakabaveh. Hon skrev i en debattartikel i Aftonbladet 29/11 2017:

Sommaren 2015 skrev jag om förortens moralpoliser och hur dessa begränsar flickor och kvinnors liv. Efter denna artikel blev jag utfryst av min partiledning, det hette att jag spred falska rykten. I dag har den verklighet som jag beskrev tagits in i regeringens avsiktsförklaring. Flera av de förslag som jag lyft fram i de motioner som mitt parti inte velat ställa sig bakom genomförs nu av andra partier. Jag har velat gå före, men jag har inte varit ensam.”


Efter att Kakabaveh av misstag i sociala media delat ett filmklipp utan att veta att detta var producerat av högerextrema Nordisk Ungdom eskalerade konflikten inom partiet till den grad att partiledningen nu till slut ville peta henne från riksdagslistan. Kakabaveh fick snabbt uppslutning över partilinjerna av kvinnor som inte ville att hon skulle tystas.


Kakabaveh har oförtrutet försökt få upp allmänhetens och partiets ögon för det hedersförtryck som råder i många förorter. Responsen har varit att hennes erfarenheter av företeelser som tvångsgifte, barnäktenskap och underåriga graviditeter inte skall talas om på grundval av att detta skulle kunna få indvandrargrupper att framstå i dålig dager. Kan man åtgärda samhällsproblem genom att tysta ned dem och låtsas som om dessa inte finns?

Än mer hycklande framstår detta då ett förment feministiskt parti försöker tysta en kritisk röst från sina egna led. Den populism och förnekelse som partitoppen inom Vänsterpartiet gett prov på visar med all önskvärd tydlighet att dissidenter inte gör sig besvär inom V, vare sig det rör sig om Kirunasvenskar eller de som vill motverka tilltagande islamisering och patriarkalt förtryck. Det är dock till syvende och sist partimedlemmarna som bestämmer och inte valberedningen vilket resulterade i att Amineh Kakabeveh nu åter står på riksdagslistan.


Den strutsliknande mentaliteten återfinns dock inte bara inom Vänsterpartiet. Såväl Finn Bengtsson (M) som Staffan Danielsson (C) har fått känna av att partipiskan är hård när det gäller spörsmål som inte är politiskt korrekta att ifrågasätta. Frågan är dock hur påstådda demokrater resonerar när man vill tysta en fri debatt? Demokratin byggs inte utav populistiska jasägare utav en idéburen öppen debatt som faktiskt tar sig an realitetens problem.

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

Lars Johan Hierta torde rotera i sin grav

Det är kontentan av Aftonbladets agerande idag då man låtit meddela att man avslutar samarbetet med den uppskattade seniore skribenten Staffan Heimerson efter att han i en debattinlaga i Aftonbladet gett uttryck för åsikten att #Metoo börjat anta stalinistiska former.


I sanning intressant agerat av Aftonbladet givet den senaste tidens avslöjanden om en minst sagt sunkig kvinnosyn och högst tveksam attityd, för att uttrycka saken diplomatiskt, hos en av redaktionens mest kända medarbetare, därtill förment “feminist”. Medarbetaren har dessutom inte varit sen att uppvisa “hög moralisk svansföring” visavi meningsmotståndare i sin journalistiska gärning. Enligt djungeltrumman har låtits höra att medarbetarens leverne länge varit känt hos ledande personer på redaktionen men att en tystnadskultur varit rådande. Aftonbladet har dessutom hävdat att principen att alla är oskyldiga tills dess att motsatsen bevisats, en princip undertecknad håller med om. Medarbetaren har således inte avskedats utan har tagit en “time out”. Dock kontrasterar denna hållning visavi hanteringen av Staffan Heimerson. Till saken hör att man inte behöver hålla med Heimerson avseende hans åsikter och kvinnosyn. Men vad Heimerson gjorde var att problematisera #Metoo och hans jämförelse med stalinistiska tendenser är inte utan relevans. Det är onekligen bra att mäns attityd till att ta sig “friheter” gentemot kvinnor belyses, ingen tvekan om detta. Samhället måste ta övergrepp gentemot kvinnor på större allvar. Samtidigt skall man ha i åtanke att #Metoo nu kontrasterar bjärt mot principen att alla är oskyldiga tills dess att motsatsen bevisats, något som Aftonbladets nu i “time out” varande medarbetare fått känna på. Jämförelsen med stalinismens utrensningar har bäring såtillvida att en individ i Stalins Sovjetunionen var dömd på förhand, den som utmålades som folkfiende och/eller trotskist hade små möjligheter att bli rentvådd. Den som utpekas offentligt i #Metoo-sammanhang blir i allmänhetens ögon per automatik dömd, oavsett om vederbörande är skyldig eller ej. Det finns således en stor diskrepans emellan emotionellt driven aspekt och en juridisk syn på problematiken.

Heimersons kvinnosyn torde vara tämligen representativ för hans generation, många reagerar säkerligen negativt på denna och det står också dessa fritt att göra så. Men att Aftonbladet väljer att säga upp samarbetet med Heimerson p.g.a. att han problematiserar effekterna av #Metoo är inget annat än ett hyckleri av den högre skolan. Det tror jag också att Aftonbladet kommer att få känna av. Tidningens trovärdighet är idag obefintlig och man gör alltmer skäl för sitt öknamn Aftonpravdan. Synbart har Evelyn Beatrice Halls devis: “Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.” glömts fullständigt. En annan litterär referens som är passande i sammanhanget är från George Orwells Animal Farm. “The creatures outside looked from pig to man, and from man to pig, and from pig to man again; but already it was impossible to say which was which.” och All animals are equal, but some animals are more equal than others.” Denne reformistiske socialists erfarenheter från det Spanska inbördeskriget och desillusion med den totalitära marxismen är tidlös. Utvecklingen i dagens Sverige är obehaglig, riktigt obehaglig. Orwells erfarenheter av hur ordet och tanken begränsades går tveklöst applicera på samhällsklimatet i Sverige av idag. Aftonbladet bevisade idag att Orwell bortom tvivel är tidlös.

Lars Johan Hierta torde rotera i sin grav.

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

Makten framförallt sade Göran Persson

Det är den slutsats som kan dras av dagens uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet avseende s.k. ensamkommande.


Överenskommelsen innebär att majoriteten av de företrädesvis unga afghanska män som kommit till Sverige och sökt asyl innan november 2015 kommer att få stanna, oavsett om de uppfyller flyktingkonventionen eller ej. Dilemmat på ett moraliskt plan är att denna grupp nu särbehandlas emedan de som tidigare utvisats då de saknat asylskäl eller de som nu kommer till landet inte omfattas. Frågan om de ensamkommande har blivit något av en ödesfråga för Miljöpartiet som sjunkit som en sten i opinionen efter att partiet visat sig uppenbart regeringsodugligt. Att ånyo låta sig bli överkört av regeringspartnern S skulle innebära att Miljöpartiet i sina väljares ögon skulle framstå inte bara som makthungrigt utan också inept. Självbilden måste således räddas. Det handlar således mer om partistrategiska överväganden än uppriktig altruism.

Istället för att kliva ur regeringssamarbetet och därigenom rädda något av sin heder har Miljöpartiet gång efter annan låtit vika ned sig för Socialdemokraterna. Tills nu. Statsminister Stefan Löfvén var tidigare mycket tydlig med att svensk lag skulle gälla och att de som saknade asylskäl skulle utvisas. Men istället för att stå vid sitt ord och upprätthålla svensk lagstiftning faller således nu Stefan Löfvén och majoriteten av Socialdemokraterna till föga för en minoritet av partiet och för Miljöpartiet. Synbart vill man rädda det idealistiska och utopistiska Miljöpartiet från ett totalt nederlag och därigenom rädda regeringssamarbetet. Hederligare vore enligt mitt förmenande att vara principfast och låta Miljöpartiet stiga utav och istället regera vidare fram till nästa val med en renodlad socialdemokratisk minoritetsministär. Självfallet skulle detta innebära en risk att tappa regeringsmakten men den borgerliga oppositionen har hittills knappast varit mycket till opposition och Alliansen är knappast samlad och trovärdig. Denna överenskommelse kommer nu istället ofrånkomligen att driva väljare från Socialdemokraterna till SD, detta i ett läge där de senare redan nu är större än Socialdemokraterna inom LO-kollektivet. Överenskommelsen mellan S och MP visar således på en fullkomlig oförmåga att tänka långsiktigt på vilka konsekvenser detta kan tänkas komma att få för svensk socialdemokrati. Risken är uppenbar att en eventuell plan att försöka låta M sitta med Svarte Petter, SD, vid voteringen om överenskommelsen mitt i valrörelsen om C och L röstar med regeringen istället baktänder i valet, att ytterligare kärnväljare i affekt går från S till SD.

Konsekvenserna kommer emellertid inte bara att vara begränsade till Sverige. Den signal som nu skickas är att det går utmärkt att ta sig till Sverige utan dokumentation, att ljuga om sin ålder och sitt ursprung. Trots att ett ärende prövats och vederbörande fått avslag i enlighet med gällande lag och regelverk så skall denne alltså likväl få stanna. Detta kommer ofrånkomligen leda till att Sverige i ännu högre utsträckning kommer att utgöra en s.k. pullfaktor vilket gynnar trafficking och organiserad brottslighet. Fler människor kommer således att vara villiga att riskera livet för att ta sig till Sverige, inte sällan som ankarbarn där familjen samlat ihop pengar för att låta en son få asyl i Sverige i förhoppningen om att familjen sedan skall kunna ansluta genom anhöriginvandring. Den senare kommer därigenom att innebära ytterligare belastningar för välfärden om en ansökan skulle godkännas.

Överenskommelsen kommer vidare i en tid där “den goda ekonomiska affären” som migrationspolitiken återkommande utmålats som alltmer kommer på skam.


De som invänt mot klokskapen i den förda politiken har vare sig det varit befogat eller ej utmålats som främlingsfientliga, rentav rasistiska och narrativet “man får inte ställa grupp mot grupp” har effektivt tystat kritiken inom S. Detta förhållningssätt har också aktivt bidragit till SD:s tillväxt. Tyvärr innebär dock all offentlig finansierad verksamhet att till syvende och sist ställa grupp mot grupp. Ökar de offentliga utgifterna på ett område så får något annat stå tillbaka såtillvida inte utgiftsökningarna i sin helhet löses genom ökade skatter och upplåning. Detta märks nu alltmer på kommunal nivå när ansvaret läggs över från staten. Därav utgör nuvarande migrationspolitik ingen lönsam affär, trots försök att hävda motsatsen gjorts bl.a. genom Arenarapporten 900 miljarder skäl att uppskatta invandring från 2014, en rapport som inte baserades på faktiska siffror utan uppskattningar som passade modellen och som genom att blanda äpplen och päron, arbetskraftsinvandring och asylmottagande, legitimerade nutidens politik genom att anlägga ett historiskt perspektiv. Frågan infinner sig vidare varför man skall legitimera ett moraliskt ställningstagande med förmenta nyttoargument, argument som dessutom inte stämmer? Hade man legitimerat förd politik med moralfilosofiska argument så hade det varit en renodlad värdegrundsfråga. Om sedan väljarkåren köpt detta eller ej är en annan femma? Istället ser vi nu hur narrativet om “den goda ekonomiska affären” alltmer krackelerar och den minskning som kunnat skönjas i SD:s väljarstöd torde snabbt vända. I detta läge väljer alltså statsminister Stefan Löfvén att vika ned sig för minoriteten och visar att den principfasthet och tydlighet han sade sig stå för var intet värd. Det är något som troligen kommer att straffa sig hårt i nästa års val. Att tala om att ta ansvar, ordning och reda och sedan falla till föga för vänsterpopulismens devis “allt åt alla” är raka motsatsen till att visa statsmannaskap. Det vi ser är alltså en kortsiktig uppvisning i “Makten framförallt” för att citera Göran Persson.


Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

L som i Liberal eller L som i Lakej?

Rubriken låter måhända syrlig och konfrontativ men den är inte utan relevans. Den skall ses som en fråga riktad till Liberalerna, eller kanske mer rättvisande vore att skriva “Liberalerna”, som haft landsmöte i veckan. Häromdagen twittrade Cecilia Wikström med en exklamation av glädje: @liberalerna tog nu beslutet att verka för att EU blir en federation! Äntligen!!!!

Undertecknad kunde inte hålla mig ifrån att replikera Wikström: “-Givet det demokratiska underskott som råder så är ett federalistiskt EU näppeligen något att vurma för..” Jag har ännu inte fått någon respons från Wikström. Den som följt min blogg lär vid detta lag veta att jag varit mycket engagerad i den travesti som EU:s Vapendirektiv utgör, en travesti som för majoriteten av befolkningen troligen är mycket av en ickefråga men av desto större relevans för oss som berörs. Därtill är direktivet av stor betydelse ur ett principiellt hänseende, där är sakfrågan vida underordnad.

Direktivets tillblivelse är verkligen ett skolboksexempel på det demokratiska underskottet i Bryssel. Jag skall bespara läsaren ännu en upprepning utav alla turer kring direktivet men i korthet kan sägas att EU-kommissionär Cecilia Malmström (L) gjorde 2013 ett försök att få igenom samma agenda i Bryssel som Polismyndigheten fallerade med hemma i Sverige iom den så kallade Doris-utredningen. Det lyckades inte den gången. Sedan kom attentaten i Paris 2015 och blott fem dagar efteråt lade EU-kommissionen ett drakoniskt förslag riktat i princip enbart mot laglydiga medborgare, inte mot terroristers och kriminellas illegala vapenhantering. Den polska EU-kommissionären Elżbieta Bieńkowska hade inga dubier kring att inför EU-parlamentet presentera statistik som stödde EU-kommissionens linje. Det var bara det att denna statistik inkluderade länder utanför EU såsom Serbien och Turkiet, det senare involverat i ett inbördeskrig med PKK sedan 1983, för att få fram de siffror man åberopade. EU-kommissionen åsidosatte dessutom EU:s eget regelverk om konsekvensanalys och subsidiaritetsprincip, det var för bråttom menade man. Det gällde att smida medans järnet var varmt, eller snarare innan offren på Bataclan svalnat. Det senare är måhända en osmaklig liknelse men ett osmakligt agerande förtjänar en osmaklig liknelse.

De varmaste EU-vännerna, såsom Moderaternas EU-parlamentariker, satte relationen till Bryssel högre än påstådda principer och direktivet gick igenom, låt vara kraftigt urvattnat men likväl. Tack och lov har Tjeckien, Polen och Ungern invänt mot direktivet och anmält hanteringen till EU-domstolen då man menar att direktivet är lagvidrigt.

Den allt tydligare schismen mellan Bryssel och Visegradgruppen berör således mer än bara migrationspolitiken. EU-vänner finner Visegradgruppen otacksam, man har fått åtnjuta EU:s ekonomiska fördelar men vill inte dela bördan för asylmottagandet. Och visst, det är ett relevant argument. Samtidigt måste man se schismen utifrån ett annat perspektiv, synen på nationalstaten. Den frågan handlar inte om xenofobi och chauvinism, den handlar om suveränitet. Polen, Ungern och Tjeckien har alla upplevt ockupation och politiskt förtryck under totalitära regimer. Det förklarar varför man vill värna medborgarnas rätt till legalt vapenägande, varför man värnar den egna nationalstatens bestämmanderätt. Idag är dock identitetspolitik något som hemsöker hela det politiska spektrat, inte bara den politiska vänstern. EU står i unionens tillskyndares ögon per defintion för samarbete, d.v.s. något gott. Att det de facto istället innebär att små medlemsstater blir överkörda av de större, något som gjort Tjeckien mer än lovligt irriterat givet att motsatsen utlovades vid Prags inträde, gör dock att begreppet samarbete blir mer en floskel ju alltmer federalt EU blir. Uppenbart kan ju regelverk och principer kastas ut genom fönstret “om det är bråttom”. Den tilltagande federalismen skyddas vidare av identitetspolitikens logik. “-Either you´re with us or against us!” för att citera Bush Jr. Att invända, oavsett skäl, görs till en politisk omöjlighet.

Men det går inte längre att avfärda kritik av den federalistiska agendan som uttryck för foliehatteri, en annars prevalent form av härskarteknik. Undertecknad var själv i kontakt med Christofer Fjellner inför voteringen kring Vapendirektivet. Han höll med om att det var ett uselt förslag men skulle ändå rösta för. Detta då det annars skulle bli svårt att få gehör i andra frågor. Som sagts redan innan, Vapendirektivet är för majoriteten en ickefråga, men den bär stort symboliskt och principiellt värde då frågan på sin spets fångar relationen mellan medborgare och stat, konstitutionella spelregler och medborgerliga rättigheter. När Wikström så ger uttryck för en glädjexklamation över att de påstådda “Liberalerna” nu skall verka för att avveckla det som återstår av Sveriges självbestämmande till förmån för att istället bli en provins under Bryssel så visar detta på en uttalad historielöshet. Revolutionsåret 1848 var inte ett uttryck för marxismens definition på revolution, det var snarare liberalismen och nationalismen som hand i hand revolterade mot maktfullkomliga överstatliga institutioner som kejsardömen likt Habsburg utgjorde, i den mening att dessa överskred kulturella nationsgränser. 1848-års nationalism hade således inte med xenofobi och chauvistisk nationalism á la Nazityskland eller 90-talets Balkan att göra, det handlade om nationalstatens självbestämmande och frigörelse från maktfullkomlighet. Tyvärr upplever jag att Bryssel alltmer beter sig som Wien under Habsburgdynastin. Identitetspolitiken bidrar dessutom till att tysta kritiken och Upplysningstidens ideal verkar dessvärre falna alltmer även inom borgerligheten som synbart glömt 1848 sedan länge.

Även om det finns uppenbara xenofobiska drag att finna inom Visegradgruppen så förtar detta likväl inte att dessa har poänger i sitt värnande av nationalstaten, något som föranlett av man kommit på kollisionskurs med den mycket välbemedlade och inflytelserike lobbyisten och globalisten George Soros och dennes NGO Open Society. Vi kan bara spekulera över vilket politiskt inflytande denne “svenska kronans baneman” utövar i Bryssel, men att det är avsevärt råder inget tvivel om. En historiskt passande jämförelse kan göras med hur USA slets itu iom Konfederationens utträde ur Unionen 1861. Gängse historieskrivning brukar tillskriva slaveriet som den stora stötestenen emedan denna mer utgjorde en symbolfråga. De verkliga grundorsakerna stod att finna i delstaternas relation visavi Washington och i ekonomiska skillnader mellan Nord och Syd, mellan industriell och agrar bas, och Söderns förkärlek att bedriva handel med Storbritannien. Slaveriet var vidare av ekonomiska skäl på väg ut till förmån för säsongsarbetare. Grundkonflikten var således snarare en fråga om centralmakt kontra delstaternas makt.

Storbritannien å sin sida folkomröstade som bekant att lämna EU, något som mötte stor indignation och de som stödde Brexit utmålades som främligsfientliga och mindre vetande, oavsett om detta var fallet eller ej. Återigen ett uttryck för identitetspolitikens logik om konsensus och “-Either you´re with us or against us!” Liberalerna verkar uppenbart oförmögna att läsa av att ett Europas Förenta Stater med yttersta sannolikhet saknar folkligt stöd, att likväl införa en sådan maktkonstellation genom top-down förfarande är dömt att misslyckas. Detta förklarar också varför exempelvis Jean-Claude Juncker uppmanat till att inga folkomröstningar skall hållas som kan sätta käppar i hjulet för den federala agendan. Ordet demokrati kommer som bekant från grekiskans demos kratein, folkstyre. På vilket vis kan den icke folkvalde teknokraten Juncker hävda demokratisk legitimitet om inte folket får säga sitt? Bär i åtanke att den folkomröstning som hölls i Sverige ingalunda hade att göra med ett inträde i ett Europas Förenta Stater. Således infinner sig frågan huruvida L:et i Liberalerna står för L som i Liberal eller L som i Lakej?

Posted in Domestic Swedish politics, EU, Firearms Directive, Geopolitical topics, International politics | Leave a comment