“-Me ne frego!”?

Häromdagen höll justitie- och inrikesminister Morgan Johansson (S) presskonferens på vilken han lade fram förslag på hur islamister och nazister inte skall ges tillgång till legala vapen eller tillåtas tjänstgöra i det militära eller inom Polismyndigheten. Det låter rimligt, extremister, oavsett på vilken sida av vägen dessa kört i diket, och vilka ser våld som legitimt medel för politisk förändring skall inte ges möjlighet att missbruka legala vapen till förfång för oss laglydiga jägare och sportskyttar och inte minst medborgarna i stort.

Det finns dock ett dilemma i vad vår justitieminister sade:

“-Fullt medveten om att möjligheten att få tillgång till illegala vapen är stora så innebär inte detta att det här är en lucka som vi måste täppa till.”

Johansson kallade i Aftonbladet tidigare i år IPSC-skyttars vapen för “terrorvapen” och han efterlyser återigen mer “restriktiva tillstånd”.

Socialdemokraterna som parti, som historiskt inte haft något emot jakt och sportskytte, har på senare år i takt med en skenande gängkriminalitet, intagit en alltmer populistisk inställning till legalt vapeninnehav – trots att legala vapen de facto inte utgör ett samhällsproblem. Det är illegala vapen som utgör ett samhällsproblem och inte sällan är dessa insmugglade varpå dessa aldrig haft ett svensk diarienummer. Den till leda anfäktade s.k. “läckageteorin” som Polismyndigheten propagerat för i åratal, att legala vapen “läcker” till gängkriminella, är kort och gott inget annat än propaganda.

Syftet med detta politiska taskspel torde vara enkelt, att sonika få valmannakåren att rikta blicken annorstädes i syfte att avsändaren av denna billiga populism skall slippa att slakta heliga kor i sin samhällsberättelse.

Detta förfarande stärker dock knappast socialdemokratins trovärdighet. Så när Morgan Johansson (S) så gör utspel om att “nazister och islamister inte skall ges tillgång till legala vapen” skall man ha i åtanke att vapenlicens redan idag tarvar s.k. “god vandel”. Medlemmar i NMR och t.o.m. anhöriga till medlemmar i Hells Angels har fått licenser antingen nekade eller indragna. Man skall ha i åtanke att t.ex. Malmö Pistolskyttegille höjde ett varningens finger till polisen i Malmö om dåvarande medlemmen Peter Mangs – utan reaktion. Vem är då justitieministerns egentliga måltavla? Undertecknad målar måhända Fan på väggen men vår justitieminister har i mina ögon förbrukat allt förtroendekapital och vad jag tror är att vad sittande ministär egentligen är ute efter är inte extremister, i synnerhet sådana till höger, per se utan snarare landets legala vapenägare med tanke på hur man tidigare med en dåres frenesi försökt att överimplementera EU:s Vapendirektiv. Kort och gott en s.k. “false flag operation” – något förmätet för ett parti som dessutom hade väpnad revolution i partiprogrammet långt fram i parlamentarisk tid.

Att specifikt utmåla nazister och islamister som ett problem och inte våldsbejakande extremister som helhet finns dock troligen en illa dold partitaktik bakom. Betänk att vänsterextremisten och tidigare deltidssoldaten Jonas Linde för tre år sedan dömdes för grovt vapenbrott efter att lettiska dieseltjuvar klippt upp en container i Taberg utanför Jönköping. I denna hade Linde sin vapengömma bestående av bl.a. en komplett AR15 – ni vet ett sådant där “terrorvapen” om man skall låna justitieministerns terminologi. Under husrannsakan hittades i Lindes bohag anteckningar som visade på att vederbörande planerade en väpnad revolution i Sverige där han tillsammans med 500 s.k. “kamrater” skulle dräpa samma antal ur den svenska samhällseliten och “få folket med sig”. Lindes förvirrade världsbild uppvisade stora likheter med Rote Armee Fraktion som på 1970-talet genom terrorism trodde sig kunna framana en revolution i Västtyskland. Men Johansson lägger som bekant fullt fokus på “nazister och islamister”.

Det uppmärksammades nyligen att författaren till SD:s vitbok, Tony Gustafsson, en gång varit partimedlem – ett trovärdighetsmässigt skott i foten. Likväl framkom i denna vitbok inget nytt, SD:s ursprung vilar inom Vit Makt-rörelsen – det är allom välbekant. T.ex. Anders Klarström, partiledare mellan 1989 och 1995, var t.ex. en gång engagerad i det nazistiska Nordiska Rikspartiet, ett parti som han dock sedermera tog avstånd ifrån. Som sagt, detta är inga nyheter även om detta nu slås på stort med så här 5 veckor innan riksdagsvalet. Att justitieministern specfikt utmålar högerextremismen som det största hotet förvånar heller inte, det handlar mer om partitaktik mer än något annat.

Så om det redan finns lagrum för att neka våldsbejakande extremister vapenlicens så kan man fundera på vad Morgan Johansson egentligen då fikar efter? Att tillse att SD-sympatisörer, vilka idag utgör en femtedel av valmannakåren och där majoriteten mer torde kunna definieras som missnöjesröstare snarare än våldsbejakande högerextremister givet de uppenbara tillkortakommanden som politiker som just sagde Johansson representerar, inte skall medges vapenlicens?

Att Annie Lööf vidare gick i spinn över fadäsen med SD:s vitbok vittnar om att man skall vara ytterst försiktig med att använda historien som argument inom dagens politiska kontext. Särskilt Centern har en smutsig historisk byk med dagens ögon mätt. I partiprogrammet av anno 1933, då dagens C hette Bondeförbundet, återfanns t.ex. att man avsåg skydda “folkmaterialet” mot “inblandning av mindervärdiga utländska raselement” och skydda detta mot “degenererade inflytelser”. Centerns dåvarande vice ordförande Anders W Jonsson kommenterade då denne 2013 besökte Blekinge turbulensen kring partiets kontroversiella idéprogram att partiet “alltid varit liberala”. Det var ren och skär historierevisionism avsedd för dagens politiska konsumtion. Ett bekant talesätt lyder “Alla barn av sin tid.” och det ligger mycket i detta. Efter kriget, 1946 närmare bestämt, strök C sina uppenbart raschauvinistiska delar av partiprogrammet av uppenbara skäl. Ergo skall man vara försiktig med att använda sig av historien som argument i en kontemporär kontext, särskilt om man sätter sig på moralens höga hästar. Detta gäller nota bene även Socialdemokraterna och övriga partier. Instiftandet av Svenska Rasbiologiska Institutet 1922 skedde t.ex. med bred politisk enighet när det begav sig med motionsundertecknare tillhöriga samtliga partier, däribland bondeförbundaren Nils Wohlin och den socialdemokratiske psykiatrikern Alfred Petrén. Institutet var sedermera verksamt fram till 1958.

På sistone har vår justitie- och inrikesminister också gått till storms mot det islamistiska partiet Nyans som leds av den f.d. centerpartisten Mikail Yüksel. Partiet kan sägas vara Erdoğans förlängda arm i Sverige och inte minst i Malmö, som har en beskärd del av problem med importerad antisemitism, har partiet rekryterat ett flertal företrädare från just Socialdemokraterna.

För eget vidkommande så tror jag att justitieministerns indignation visavi Nyans mer har att göra med att det senare kan beröva Socialdemokratin väljare mer än något annat. Socialdemokratiska Tro & Solidaritets samarbete med SMR, initierat under islamisten Mahmoud Aldebe med koppling till Muslimska Brödraskapet – en organisation som under Andra Världskriget hade ett intimt samarbete med Nazityskland, handlade till syvende och sist om inflytande i utbyte mot röster, något som kunde ses i tidningen Broderskap:

”-Det finns nästan en halv miljon muslimer i Sverige – de skulle tillsammans kunna lyfta vilket parti som helst till oanade höjder.”

Vi skall heller inte förglömma den infekterade relationen mellan det av Erdoğans AKP styrda Turkiet och Sverige i skenet av den svenska ansökan till NATO.

Vår justitieminister är vidare i ett förhållande med den fjorton år yngre Emelie Karlsson, den senare själv anställd som administratör på Säpo. I vilken mån Karlsson har något inflytande på Säpo låter undertecknad vara osagt men det är en myndighet som lyder under Justitiedepartementet. Om man då skulle utöka myndighetens mandat att definiera vem man anser som våldsbejakande, varpå vapenlicens kan nekas, så är det utan att det ger en fadd smak i munnen att veta att det finns dubbla kopplingar in på myndigheten från justitieministerns sida.

Ett samhälle där stat och parti flutit ihop till ett och samma vittnar om ett ur demokratiskt hänseende osunt sådant. En stats institutioner måste hållas separata från partipolitiken och inflytelserika individer med egen politisk agenda, ”Land skall med lag byggas” som Karl XV:s valspråk löd. Med det sagt så förefaller våra rättsvårdande instanser idag mer se lagrummen som rekommendationer än faktisk lag. Polismyndigheten har i åratal idkat tjänstemannaaktivism i sin licenshantering beträffande vapenmodeller som tongivande tjänstemän “inte tycker om”, vilket inte förhindrade att Regeringen skickade två av de främsta aktivisterna, Peter Thorsell och dennes gamle kollega Nils Hänninger, till GENVAL-rådet i Bryssel att förhandla kring EU:s Vapendirektiv och där dessa båda herrar ignorerade det riksdagsmandat man var ålagda att följa och propagerade för en hårdare linje. Det är svårt att se att detta inte skedde med Regeringens goda minne tillsammans med en del “deniability”?

Lagstiftningen säger att en privatperson kan tillåtas äga “en mindre mängd” ammunition för ett vapen vederbörande saknar licens för i samlingssyfte. Trots detta åtalades en 65-årig man för tre (sic!) skarpa patroner han fått ärva efter sin farfar som var militär. Patronerna återfanns som prydnad i ett vitrinskåp tillsammans med annan militaria mannen fått ärva och nu skall lagrummen alltså prövas. I skenet av nästintill dagliga gängskjutningar kan man fråga om våra rättsvårdande instanser sålunda “lägger krutet” på rätt ställe?

Vad vi sålunda kan se är hur den svenska staten och SAP under många decennier flutit samman och när samhällskontraktet nu alltmer likt sand rinner mellan fingrarna, där grundläggande samhällsåtaganden såsom våldsmonopolet omvandlats till ett våldsoligopol, så försöker maktens företrädare vilseleda populaset i syfte att upprätthålla påbjuden samhällsberättelse och därmed i förlängningen förstnämndas maktinnehav.

Med risk för att låta som en anhängare till Generation -68 så är det inte utan att undertecknad får i tankarna de italienska fascisternas kamprop “-Me ne frego!” (Jag bryr mig inte! med referens till denna kollektivistiska ideologis syn på bravado och machismo, i synnerhet som dessa också såg individen som helt underordnad kollektivet och partiet och staten som oskiljaktiga), eftersom vår justitieminister med akolyter tveklöst verkar se empiri och principer som helt underordnade opportun partitaktik och maktinnehav?

Den reformistiske socialisten George Orwell, som med egna ögon såg totalitära ideologiers praktiska omsättning i inbördeskrigets Spanien, skrev en gång:

“-That rifle on the wall of the labourer’s cottage or working class flat is the symbol of democracy. It is our job to see that it stays there.”

Även den svenska socialdemokratin såg en gång den frivilliga skytterörelsen som en garant för en demokratisk samhällsutveckling. Idag verkar man dock inte bry sig om sådant och med tanke på de begränsningar i yttrande- och pressfriheten som vår minoritetsregering också velat genomdriva så verkar även demokratisynen idag vara kraftigt haltande?

Istället verkar man alltså alltmer lystra till: “-Me ne frego!”? Frågan som infinner sig är sålunda vilka de verkliga fascisterna idag är?

Posted in Domestic Swedish politics, EU, Firearms Directive, History, Hunting, fishing and wildlife, International politics, Islamism, Philosophy, Sweden, Terrorism | Leave a comment

En alltmer impopulär president tar till utrikespolitiken?

Häromdagen stod att läsa att närapå 60% av de amerikanska väljarna tycker att den sittande presidenten Joe Biden (D) gör ett dåligt arbete. Det är historiskt usla siffror för en amerikansk president. Blott 38% tycker att han sköter sig. Samtidigt har USA gått in i en ekonomisk recession och inflationen rusar precis som i Sverige och en knackande amerikansk ekonomi kommer att få konsekvenser även för den exportberoende svenska dito.

Att den narcissistiske förre republikanske presidenten Donald Trump är vida kritiserad såväl här som på andra sidan pölen är inget nytt, särskilt efter stormingen av Kapitolium. Men handen på hjärtat, vem är det som är “världens mäktigaste man” i nuläget? En åldrande man vars intellektuella kapacitet i högsta grad kan ifrågasättas. Gång efter annan levereras penibla felsägningar, senast under ett statsbesök i Israel där den amerikanske presidenten hyllade Förintelsen – låt vara att han snabbt rättade sig själv. Det ryktas om färdiga manus och väl regiserade presskonferenser för att den geriatriske statsmannen inte skall göra bort såväl sig själv som världens mäktigaste land. Det är inte utan att tankarna går till t.ex. Leonid Brezhnevs sista år som generalsekreterare för Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommitté. En president som vidare trillar från en stillastående cykel framför kamerorna inger heller inte en känsla av pondus och ledarskap, snarare själva antitesen till den ryske presidenten Vladimir Putins barbröstade machismo. Det är inte utan att undertecknad sonika får en bild av en skröpligare variant på Gerald Ford för mitt inre. Låt vara att Bidens administration sänt avsevärda mängder kvalificerad krigsmateriel till Ukraina för att stävja den ryska framryckningen i Kremls anfallskrig mot sin granne men samtidigt har Joe Biden svårt att hävda någon “moral high ground” med tanke på vederbörandes tidigare personliga affärsintressen i landet som andades mer än lovligt av nepotism givet att han tillsåg att få in sin skandalomsusade son Hunter Biden i styrelsen för det ukrainska enerigföretaget Burisma. En president som blandat ihop den egna portföljen med sitt ämbetes dito är svår att ta seriöst.

Samtidigt har den vanlige amerikanske “Joe Blue Collar”, precis som den svenske Medelsvensson, allt svårare för att på en vanlig normalinkomsttagares lön få privatekonomin att gå ihop när t.ex. de förmenta “Putinpriserna” gräver allt djupare hål i plånboken. Som opinionssiffrorna ser ut nu så här inför “the mid term elections” kan Republikanerna ställa upp med hoper överkörda tvättbjörnar upplockade längs valfri landsväg och ändå vinna.

Precis som många svenska politiska företrädare har också Biden anammat identitetspolitiken med hull och hår. Enligt den geriatriske “värdegrundens förridare”, som gjort honom så populär även bland förment borgerliga företrädare här, så kan t.ex. inte en afroamerikan rösta på Republikanerna? Måhända är det på sin plats att Biden sätter sig i skolbänken igen och läser på om sitt eget partis historia? Vilket parti var det som i sten försvarade slaveriet som institution då det begav sig? Att vidare rendera en individ till blott dess pigmentering vittnar om att i sanning se minoriteter som inget annat än valboskap oförmögna till egen eftertanke, ett modus operandi vi även kan se här hemma med viss frekvens. Exempelvis torde den konservative afroamerikanske nationalekonomen Thomas Sowell ha ett och annat att förtälja den gaggige identetspolitiskt anstrukne presidenten?

Med inflation och ekonomisk recession på hemmaplan, kaotiska scener vid gränsövergångarna till Mexiko och en “pikant situation” i Ukraina, där Biden som sagt själv “haft fingarna i syltburken”, samtidigt som opinionssiffrorna är historiskt låga inför stundande mellanårsval så är det inte utan att man funderar på om den sittande presidenten ämnar ta till ett historiskt knep – att mucka med en extern motspelare i syfte att ena hemmafronten? Den demokratiska talmannen Nancy Pelosi har nämligen aviserat sin intention om att besöka Taipei, något som skulle förnedra Kinas starke man Xi Jinping. Den senare har inte råd att förlora ansiktet och har hotat med militära motåtgärder. USA:s försvarsmakt har avrått talmannen från att besöka Taiwan och besöket ifråga finns heller inte med i den officiella resplanen men hennes president har samtidigt inte för avsikt att ta henne i örat. Enligt Pelosis kansli så är syftet med hennes turné i Asien att “-…samtala om handel, pandemin, klimatförändringar, säkerhet och demokratiskt styre.”

Dagens taiwanesiska styre är onekligen ur demokratiskt hänseende att föredra framför det auktoritära Kina men man måste samtidigt ha i beaktande att relationen mellan önationen och Fastlandskina är långt mer komplicerad än den mellan andra grannländer i världsdelen i och med att båda parter gör anspråk på att representera det legitima styret för Kina i sin helhet alltsedan nationalisterna förlorade i det kinesiska inbördeskriget 1949 och retirerade till vad då var mer känt som Formosa. Kina är samtidigt i skenet av sin rekordartade ekonomiska utveckling efter 1982 en framväxande supermakt som aviserat sin intention om att till 2045 ha en flottgrupp på varje världshav för att säkerställa nationens geopolitiska intressen. Detta är en direkt utmaning mot den amerikanska geopolitiska hegemonin på världsscenen.

USA har fortfarande de militärt i särklass mest kapabla musklerna bland bland världens stormakter men med det sagt så har Kinas flottexpansion varit remarkabel. Vidare har Kina byggt artificiella öar i Sydkinesiska sjön som framflyttade baser och har även utvecklat kvasiballistiska sjömålsrobotar, såsom Dong-Feng 21, som saknar motstycke i världen. Det kinesiska flygvapnets numerär och kapacitet skall idag heller inte ringaktas. Med tanke på Rysslands pågående anfallskrig i Ukraina så skulle det vara minst sagt dumdristigt att samtidigt provocera Kina varpå en situation snabbt skulle kunna gå överstyr. USA må vara världens enda kvarvarande supermakt men att riskera ett potentiellt tvåfrontskrig mot två stormakter vilka hyser vänskapliga relationer med varandra vore ett historiskt misstag. Det nu upprustande Tyskland har t.ex. ödesdigra erfarenheter av dylikt.

Många tycker att Pelosi agerar moraliskt rätt och riktigt och undertecknad skall inte sticka under stol med att jag inte har mycket till övers för kommunism som ideologi. Samtidigt måste en statsman noga avväga sitt agerande och kontemplera över vilka konsekvenserna kan bli givet att en motståndare inte bara försvinner om man önskar tillräckligt hårt. Vidare är det av vikt och värde att ha i beaktande vilket syfte man har med sitt agerande? Reser Nancy Pelosi till Taiwan utifrån att hon så uppriktigt vill slå vakt om demokratiska värderingar eller gör hon det av omtanke för de amerikanska Demokraternas maktinnehav mer än något annat? Som statsman företräder man nämligen inte bara sitt eget parti utan sin nations intressen och det är här undertecknad måhända “målar Fan på väggen” genom att mer se det hela som att en alltmer impopulär president tar till utrikespolitiken i syfte att få hemmaopinionen att rikta ögonen annorstädes?

Om president Biden varit mer vital och intellektuellt närvarande och själv besökt Taiwan hade det måhända kunnat ses en styrkedemonstration – men istället ger han alltså sitt goda minne till att skicka sin talman som knappast lär avskräcka Fastlandskina varpå det hela istället närmast kan liknas vid att snärta den kinesiska draken i ändan med en blöt handduk. Det är således inte utan att vad vi kan se är något av en halvfigur som skickar en annan halvfigur för att genomföra en halvhjärtad symbolhandling i syfte att framstå som dådkraftig i ögonen på en alltmer kritisk hemmaopinion. Det är opportunt och det är direkt farligt för alla parter…

Posted in China, Geopolitical topics, Germany, History, International politics, Philosophy, Russia, Sweden, Taiwan, Ukraine, USA | Leave a comment

Den tröttsamma gröna populismen

Det torde knappast undgått någon att det är fläskigt varmt nere på kontinenten och i Storbritannien har i dagarna ett nytt värmerekord på över 40 grader satts. Enligt SMHI kommer det att i Östergötland under onsdagen och torsdagen att kunna sättas ett nytt värmerekord på över 38 grader. Det gamla rekordet på just 38C sattes i Målilla 29/6 1947. Enligt ett utspel från Miljöpartiet under gårdagen så “brinner världen” varpå man kräver att Riksdagens finansutskott avbryter sin sommarsemester för ett akutinkallat sammanträde i syfte att stoppa försöken att sänka bensin- och dieselskatten till under EU-nivå. Istället vill MP att kollektivtrafiken skall få kosta max 100:- per månad året ut som att detta kommer att göra någon skillnad på världens klimat? Språkröret Märta Stenevi lade ut texten på följande vis:

“-Vi vill med vårt förslag ge partierna en sista chans att ta sitt förnuft till fånga och ändra beslutet om att lägga miljarder skattepengar på att subventionera fossila bränslen, förvärra klimatkrisen och göda Putins krigskassa.”

Vad t.ex. norsk olja har med Putins krigskassa att göra vet inte jag men man skall synbart inte låta en smaskig konflikt gå förlorad? Enligt MP skall “-..alla med när Sverige ställer om..” och man påpekar att “-..varken barn eller pensionärer kan äta bensin..”. Att äta bensin är distinkt obra, det torde de flesta veta. Vad MP däremot synbart inte verkar veta något om är nationalekonomi, något som också kunde ses i Finansutskottets ordförande Åsa Westlunds (S) kommentar till Expressen om sagda utspel:

“-Jag konstaterar att Miljöpartiet även tidigare lagt liknande förslag på finansutskottets bord utan att det vunnit utskottets stöd. Förslagen är omfattande och bör därför prövas inom ramen för den ordinarie budgetprocessen.”

Vidare kan man fundera på MP:s definition på “Alla skall med när Sverige ställer om”? På Twitter kommenterade undertecknad utspelet på sarkastiskt manér: “-Alla innanför tullarna skall med?” Alla medborgare har nämligen inte tillgång till samma kollektivtrafiklösningar som storstaden erbjuder. Vissa måste ha en bil för att ta sig till och från arbetet för att kunna betala sina räkningar och skattemässigt bidra till vår förmenta välfärd. Gills inte dessa i Miljöpartiets värld? Härförleden gick Miljöpartiet ut med ett utspel om att biståndet måste öka och bidragen höjas, men vem skall betala? Synbart utgår man från devisen “Allt åt vissa och låt någon annan betala.” varpå idén om “Alla skall med när Sverige ställer om.” faller tämligen platt.

Till saken hör att Miljöpartiet inte tror på kapitalismen som ekonomisk modell, man förespråkar en “cirkulär ekonomi”. Helt uppenbart ser man på nationalekonomi som ett nollsummespel, vilket det inte är, varpå det finns fog för att se dagens Miljöparti som företrädare för marxism – låt vara i grön skrud.

Marxistiska samhällsekonomiska experiment har som bekant fungerat “sisådär” genom historien, undertecknad har egenupplevd erfarenhet av detta från 1980-talets Sovjetunionen, men detta verkar inte avskräcka Stenevi et al? För några dagar sedan varnade analytikern Johan Sigvardsson på elhandelsbolaget Bixia i SR för att elpriserna kan komma att bli dubbelt så dyra jämfört med toppnoteringen förra vintern p.g.a. den energikris som följt i spåren av Tysklands vanvettiga energipolitik, som nu ställs på sin spets givet Rysslands anfallskrig i Ukraina, och Miljöpartiets medvetna sabotage av svensk kärnkraft. Men “alla skall med” som sagt – så länge du inte är en kulak med egen villa med enskilt avlopp och är ägare till en bil med förbränningsmotor vill säga?

De gamla bolsjevikernas paroll i det krigströtta Tsarryssland var “Fredbröd och jord!” vilket slog an hos delar av massorna men långt ifrån majoriteten. De elitistiska bolsjevikerna brydde sig dock föga om folkligt mandat, man visste bättre än så ty man skulle frälsa världen med en världsrevolution – ledd av dem som skådat ljuset. Dagens svenska Miljöparti, som precis som de gamla bolsjevikerna är ett kosmopolitiskt parti, bryr sig uppenbart inte så mycket om jord med tanke på att man i praktiken mest vill omvandla landsbygden till en enda stor nationalpark i rewildingens anda, varpå parollen kanske istället skulle göras om till “Fred, bröd (inte kött) och klimaträttvisa”? Sedan vad definitionen på vad rättvisa är blir en fråga om ideologiska inklinationer hos den enskilde. Personligen ser jag i egenskap av landsbygdsvurmare Miljöpartiets syn på rättvisa som höggradigt definierad utifrån ett urbant perspektiv.

Skällsordet “Populist!” används som bekant frekvent i dagens politiska kontext men vad innebär det egentligen att vara populist? Enligt Svenska Akademiens Ordlista så är definitionen följande:

Rörelse som bygger på ut­bredd politisk missnöjesopinion

Undertecknad skulle dock vilja hävda att detta är en något missvissande definition. Enligt mitt förmenande är att lyssna på folkviljan snarare att vara demokratiskt lyhörd än att vara populistisk enligt ovan nämnda definition. I mina ögon är att vara populist mer något i stil med att vara ögontjänande och leverera politiskt korrekta s.k. buzz words som man aldrig har för avsikt att omsätta i praktiken. Minns Stefan Löfvéns urskuldanden såsom “-Vi har varit naiva.” och “-Jag tror inte att någon såg det komma riktigt.”? Det kan också vara att idka politisk projicering i syfte att slippa att ta i för en själv obekväma frågor, t.ex. justitieminister Morgan Johanssons (S) utmålande i Aftonbladet av laglydiga sportskyttars utrustning som “terrorvapen” trots att legala vapen knappast är ett samhällsproblem? Att ta i de verkliga grunderna för den grasserande gängkriminaliteten skulle dock föranleda att behöva slakta ideologiskt heliga kor och samtidigt riskera att stöta sig med väljare i “Orten” varpå politisk projicering sålunda föredras.

När så Märta Stenevi yttrar sådant som “-..varken barn eller pensionärer kan äta bensin..” så är det inte utan att undertecknad istället hör “Fredbröd och jord!”. Jag tror heller inte för en sekund att sagda språkrör faktiskt tror att hon skall få gehör för sitt utspel i Riksdagen, men vi har ju ett stundande riksdagsval i september och precis som de gamla bolsjevikerna så har inte MP den folkliga opinionen med sig och åker man ut ur Riksdagen minskar möjligheterna drastiskt till att -..göra kaos med alla som försöker hindra klimaträttvisan.

För den som inte hörsammar den högradigt eskatologiska gröna elitismens gospel så framstår således Stenevi et als utspel som intet annat än tröttsam grön populism..

Posted in Agriculture, Bensinupproret, Britain, Domestic Swedish politics, Geopolitical topics, Germany, History, Hunting, fishing and wildlife, International politics, Klimatpolitik, Philosophy, Russia, Sweden, Ukraine | Leave a comment

“-Jag skall köpa mig ett hus i Tidaholm. Då vet man vad man har…”

Som sjuttiotalist så växte undertecknad upp med filmatiseringarna av den folkkära författaren Astrid Lindgrens litterära gärning och citatet ovan kommer från Rasmus på Luffen (1981) där Håkan Serner, som spelade rollen som rånaren Liander, fäller denna kommentar till Jarl Kulles karaktär Hilding Lif om vad han skall göra med sin del av rånbytet som dessa tillskansat sig. Som själv västgöte så har detta citat alltid funnits med mig, Tidaholm är ett fagert litet samhälle som fångar Sverige som det en gång var. Här finns vackra trähus, egna hem och bruksmiljöer som representerar den driftighet och framtidstro som en gång fanns även i mindre samhällen och tidaholmare “är sôm fôlk är mest” – att sticka näsan i vädret och göra sig till förmer än vad man är har man sonika ingenting för. Bygdens store son Errol Norstedt, mera känd under sitt artistnamn Eddie Meduza, är inom den svenska raggarkulturen att närmast likställa med vad Mikael Bellman är för övriga med hyllande av Bacchi nektar och kvinnliga behag – låt stundom vara av än mer ekivok karaktär, men man skall för den delen heller inte ringakta förstnämndes samhällssatir och övriga musikaliska gärning. Kort och gott, om man köper sig ett hus i Tidaholm så vet man vad man har.

Så varför då denna folkhemsexposé över ett litet västgötskt samhälle? Det har hänt en del “uti bôgda” under den tid undertecknad haft en veckas sk. “semester” d.v.s. höbärging som tarvar kontemplering men som det av förståeliga skäl inte funnits tid för. För att ta sig hem så blev det en nätt bilfärd på 85 mil, att tanka fullt inför nedfärd kostade nästan 1300:- vid bensinpumpen. Varför inte ta tåget kanske någon som vän av ordning då frågar? Undertecknad hade en fallblockstudsare med mig som behövde översyn av stockbulten hos vapensmeden så av denna anledning ville jag inte ta allmänt transportmedel. Vidare så är det inte särdeles mycket billigare att ta tåget för den delen heller och dessutom så håller man på med underhåll av bannätet. Så bil fick det bli. Tio timmars bilkörning. Väl hemma vidtog renovering av ett stycken balpress från -72. Bl.a. behövdes ett nytt lager i pickupen monteras och balvagnar ses över med reparation av punkterade däck och sedan gicks vallen igenom för att inget rådjurskid skulle hamna i slåtteraggregatet. Blickar riktades mot himlen, nedbörd kom likväl men efter mycket slit, maskinhaverier och skruvande blev det tre fulla vagnar. Det klarar sig sålunda med vinterfoder men det hade inte skadat med fler småbalar.

Att bärga hö är ett fysiskt tungt arbete under stress, man vill inte ha regn i torrt hö av förståeliga skäl, men samtidigt ger dylikt värv en känsla av en bokstavligen mer jordnära tillvaro i jämförelse med kontorsarbete eller att stå vid en produktionslinje. Att vara bonde i dagens Sverige är dock inget man blir rik på, även om småbalar har ett långt större ekonomiskt värde än rundbalar då många hästägare föredrar förstnämnda. Man får dock frisk luft och gratis träning och man håller markerna öppna – det finns onekligen andra kvalitéer än enkom monetära sådana. Man kommer också i mångt bort från storstadslivets livstempo men i dagens uppkopplade tidevarv så följer man likväl med i omvärldens galenskaper vilka blir svåra att inte filtrera genom en bondes ögon.

I DN skrev Miljöpartiets språkrör Per Bolund i debattinlagan Individen har ett ansvar att ändra livsstil 10/7:

“-Att låtsas som att vi kan åka på weekendshoppingresor till New York och att det kommer att rymmas inom en klimatbudget. Det är helt enkelt inte sant.”

Förlåt en synbart enfaldig bondläpps fråga men hur vanligt är det att en vanlig Svensson far på en shoppingweekend till New York? Utifrån vilken verklighet utgår sagda språkrör? Det är inte utan att Stina i Saltkråkans ord klingar för mitt inre:

“-Hemma på min gata i stan..”

Som naturaliserad norrlänning med 85 mil till mitt västgötska hem måste jag ha en bil. Jag har heller inte sådan lön att jag har råd att köpa en elbil eller ny bil överhuvudtaget. Jag är nöjd om mina två fordon går igenom besiktningen och ja, jag har två bilar varav den ena är en hög fyrhjulsdriven Chevrolet Blazer -99 med automatlåda med 193 hästar som köptes begagnad, m.a.o. en sådan där bil som vare sig Per eller Greta gillar. Nog för att jag inte kör “jättetunga stenar” men skall man ut i den västerbottniska skogen i 30 cm snödjup när det är -14 för att jaga älg eller toppfågel så är inte en elbil ett alternativ – så enkelt är det.

Den andra bilen är en sexväxlad Mercedes 180 från -05. Den är förhållandevis bränslesnål, även om jag måste tanka 98 oktan då motorn inte tål nya 95, och den går på halvlitern milen på långkörning och är långt smidigare i stadsstrafik än Chevan, den senare är sålunda mer av ett renodlat jaktfordon alt. att tas till när snöstorm råder, emedan Mercan tas när man skall hem och agera bonde eller handla. Någon “shoppingweekend i New York” har det dock aldrig blivit här och sannolikheten för att så sker är de facto obefintlig.

Med det sagt så finns det säkert människor som beger sig på sådana, även människor med normala inkomster. Vad det handlar om är prioteringar och livsstil. Min livsstil har föga med urbana preferenser att göra men likväl drabbas undertecknad och många med mig när politiker likt Per Bolund skall frälsa världen. Om man bor på Södermalm och har en urban livsstil så klarar man sig de facto utan bil men om man bor på vischan så det en komplett omöjlighet. Likväl skall vi medborgare som behöver en bil tvingas att lägga allt större del av vår disponibla inkomst på bränsle. Vår konsumtion av andra varor kommer således att minska varpå statens momsintänkter också minskar – ergo mindre pengar till den välfärd som MP synbart anser är för resten av världen att ta del av.

Men Per Bolund tillhör dem som ogillar slit- och slängmentaliteten och som vill ha en cirkulär ekonomi. Undertecknad ogillar också denna mentalitet och balpressen undertecknad nämnde ovan är som sagt från tidigt 1970-tal och tarvar således under varje säsong ett påtagligt underhåll för att fungera. En ny balpress hade förstås varit trevligt – men vilken småbrukare har råd med det idag? LRF gjorde häromåret ett utspel om att vi bönder skall ta vårt ansvar för omställningen och anamma eltraktorer. Återigen, vilken småbrukare har råd med det? Traktorerna hemma är från -61 respektive -62. Tala om att INTE anamma slit- och slängmentalitet!

I Holland, en av Europas stora jordbruksnationer, har regeringen beslutat att landets bönder måste avveckla en ansenlig del av sin boskapshållning, ni vet kossor fiser o.s.v., för att landet skall nå upp till de klimatmål som man åtagit sig. De holländska bönderna anser sig vara orättfärdigt utpekade och har påtalat att regeringen struntar högtidligen i deras framtid och allt våldsammare protester har följt. Fiskare och långtradarchaufförer, fråga Justin Trudeau om den politiska sprängkraften hos sådana, har anslutit sig till protesterna och även i andra europeiska länder kokar det bland dem som drabbas av de påtagna klimatmålen. Vad den urbana samhällseliten inte verkar inse är att den primära sektorn är av vital betydelse, se bara på störningarna inom den internationella handeln med spannmål p.g.a. Rysslands invasion av Ukraina? Om man “ställer om” i Holland till förmån för import av jordbruksvaror flyttar man samtidigt bara miljöpåverkan annorstädes, samtidigt som man bidrar till ökade utsläpp genom transporterna. De sociala konsekvenserna ser vi som sagt redan effekterna av. Var finns helhetsbilden? I svensk massmedia rapporteras tämligen lite om de omfattande bondeprotesterna i Holland, måhända då detta skulle kontradiktera “Operation Rädda MP”?

På Sri Lanka, vars gröna omställning föranledde en total omställning till ekologisk produktion, så ledde detta till en nationalekonomisk kollaps. Sri Lanka har tidigare varit självförsörjande vad gäller risproduktion – nu nödgas man importera för att säkra befolkningens basföda. Samtidigt har statskassan sinat och med tanke på att jordbrukssektorn tillsammans med turism utgör landets basnäringar så är det inte svårt att se varför premiärminister Gotabaya Rajapaksa tvingades bort från makten genom folkliga protester.

Men ser vi till analyserna i massmedia i Väst så förefaller det finnas en uttalad vilja att nedspela den katastrofala jordbrukspolitikens betydelse. Istället har exempel såsom singalesnationalismen lagts fram som en förklarande faktor efter att tamilerna besegrades i inbördeskriget som avslutades 2009 när Mullaitivu föll. Denna andefattiga analys följer gängse politiskt korrekta narrativ, d.v.s. grönt = bra, nationalism = dåligt, men den säger ingenting om de verkliga grunderna.

I Sverige har vi rekordhöga elpriser trots att det är sommar. Orsaken? Nedlagd planerbar kärnkraft men enligt Per Bolund (MP) så är det Moderaternas fel då man i flera borgerligt styrda kommuner sagt nej till etablering av företrädesvis kinesiskägda vindkraftsparker. Under min färd upp genom vårt avlånga land under gårdagen så såg jag flera gigantiska vindkraftverk som rörde sig med en snigels permitet av den enkla anledning att det inte blåste. Kan vi som exportberoende industrination förlita oss på denna energikälla? Knappast. Men det är som sagt Moderaternas fel att vi har höga elpriser och Miljöpartiet har ingen skuld i nedläggningen av Ringhals 1 och 2 utan det var rent affärsmässiga grunder som föranledde detta. Att sedan MP aktivt påverkat premisserna för sagda lönsamhet vill Bolund et al inte höra talas om.

I Tyskland, där Die Grünen sitter i regeringsställning, så funderar man på hur man skall ta sig an den annalkande vintern. Det seismiskt föga aktiva Tyskland avvecklade som bekant på emotionell grund sin kärnkraft efter reaktorhaveriet i Fukushima, beläget i det seismiskt högaktiva Japan, och gjorde sig istället höggradigt beroende av rysk gas. Kreml sitter nu med trumf på hand och det är inte osannolikt att man sonika vrider av kranen när det är som kallast om EU:s sanktioner i skenet av Rysslands angreppskrig i Ukraina ses som för betungande. Eftersom energimarknaden på kontinenten numera är sammanflätad med vår egen så drabbas vi svenskar inte enbart av vår inhemska gröna dårskap utan även av den europeiska dito. Ibland är det inte utan att man tycker att ett ordentligt strömbortfall på t.ex. Södermalm vore bra ur politiskt hänseende?

Frågan som osökt inställer sig är om vi då skall “slösa tills vi dör”. Nej, vi människor har alltid påverkat vårt habitat vilket vi bör ha i åtanke. Med tanke på att vi är däggdjur med förmåga till abstrakt eftertanke så måste vi dock anamma ett helhetsperspektiv och inte rusa åstad med religiös frenesi som snarare tenderar att på många sätt vara kontraproduktiv utan faktiskt göra adekvata konsekvensanalyser.

Man måste ha klart för sig att människor måste ha tillgång till energi för att kunna producera liksom till livsmedel för att kunna leva och då kan vi varken förlita oss på icke-planerbar energi som vindkraft lika lite som vi kan förlita oss på lättstörda internationella varuflöden – det heter inte basnäringar för intet. Småbrukaren är måhända ur produktionsvolym inte den mest effektive producenten, men vederbörande är likväl att likställa med en sten i en torpargrund uppå vilken torpet vilar. Klart är också att vi har en politikerkader som är att likställa med Stina i Saltkråkan fastän vi snarare borde ha sådana som mer lystrar till rånaren Lianders klokskap:

“-Jag skall köpa mig ett hus i Tidaholm. Då vet man vad man har…”

Posted in Agriculture, Bensinupproret, Canada, China, Domestic Swedish politics, EU, Geopolitical topics, Klimatpolitik, Philosophy, Russia, Sri Lanka, Sweden, Ukraine | 1 Comment

En fisk på torra land

Talesättet “En fisk på torra land” beskriver som bekant någon som befinner sig i en situation som vederbörande inte bemästrar, antingen på grundval av att ha blivit överraskad och inte finner sig eller sonika inte har den kompetens som behövs för att hantera sagda läge. Ett statsråd som definitivt var att likna vid “en fisk på torra land” var miljöminister Annika Strandhäll (S) under gårdagen i Almedalen, något som t.o.m. föranledde det “oberoende” socialdemokratiska Aftonbladet att publicera en kolumn med titeln Strandhälls ledarskap lika tryggt som en bakfull student på munta.

När t.o.m. socialdemokratiska Aftonbladet så grundligt sågar ett socialdemokratiskt statsråd vet man att det är riktigt illa ställt. Undertecknad skall inte sticka under stol med att jag uppriktigt tycker illa om Annika Strandhäll – inte så mycket på grund av hennes ideologiska hemvist och åsikter utan på grund av hur hon framför de senare. Ytterligare en dimension i mitt ogillande är att hon är fullkomligt malplacé på sin position utifrån kompetensgrund liksom hennes oförmåga att leva som hon lär. Sistnämnda har inget med ideologisk hemvisst att göra, det handlar snarare om karaktär och om det är något Annika Strandhäll saknar så är det karaktär.

Aftonbladets Anna Björklund påpekade också hur vår “klimatqueen” sist av alla hade satt sig i sin flygstol, trots att båten hade varit det politiskt korrekta, för att ta sig till Visby. Vid pressens fråga om varför hon inte valde det senare transportmedlet så svarade miljöministern:

“-Nu blev det så..”

Det klart, Annika Strandhäll har ju “rätt värdegrund” – hon är ju socialdemokrat, feminist och ensamstående mor, självklart skall hon inte behöva leva som hon lär. Valmannakåren skall sålunda ha överseende med den bristfälliga efterlevnaden av de egna dogmerna hos vederbörande på grundval av vem hon är och säger sig representera. Enligt denna märkliga logik så hade det varit värre om ett manligt medelålders borgerligt statsråd gjort samma sak. Vid detta lag torde dock valmannakåren vara uppriktigt less på identitetspolitik och att ett medelålders kvinnligt statsråd beter sig som en mindre vetande fjortis – det går inte att vifta bort eget hyckleri med ord som: “-Nu blev det så..”. En politiker i besittning av någorlunda vett och sans hade istället sagt:

“-Självfallet så förstår jag att det kan te sig som hycklande att jag i detta fall inte levde som jag lär men tyvärr så satte mina offentliga åtaganden krokben för val av annat transportmedel.”

Det hade varit liktydigt med att uppvisa ödmjukhet och påvisa att ett statsråd heller inte är mer än människa, låt vara med allmänhetens ögon på sig. Men att svara: “-Nu blev det så..” var inte bara osedvanligt odiplomatiskt, det var rent ut sagt korkat.

Strandhäll har som bekant en historia av betalningsanmärkningar, något som är anmärkningsvärt för en välavlönad politiker. En folkvald behöver föregå med gott exempel för att vara trovärdig i allmänhetens ögon. Hon sparkade vidare i egenskap av socialminister på populistiskt manér Försäkringskassans förra VD Britt-Marie Beglér inför riksdagsvalet 2018, trots att Beglér följt Regeringens regleringsbrev i sitt myndighetsutövande – något som föranledde oppositionen att hota om misstroendevotum med hänvisning till ministerstyre enär det senare som bekant är förbjudet enligt svensk lag. Sålunda avgick Strandhäll för att slippa den nesan.

Hennes sätt att argumentera på t.ex. Twitter lämnar också mycket att önska. Strandhäll sätter sig gärna på moralens höga hästar och likt en babian bildligt kastar skit på andra, även om hon väldigt ofta inte besitter faktiskt sakkompetens nog att hysa en bildad åsikt. Men hon är ju socialdemokrat, feminist och ensamstående mor vilket gör att hon förefaller tro att hon har ett carte blanche att bete sig hur som helst.

Förment “rätt värdegrund” står synbart i Strandhälls värld över all empiri. Denna inställning märks också i hennes nuvarande position som miljöminister. Vad för kompetens för hon till bordet? Hur kunde statsminister Magdalena Andersson (S) för allt smör i Småland tycka att det var en lämplig ministerpost för Strandhäll?

Att omge sig med inkompetenta statsråd gör att även en statsminister och ministären i sin helhet hamnar i dålig dager. Trovärdighet byggs heller inte med indignerade utfall när välgrundad kritik framförs.

I en paneldebatt anordnad av Svenskt Näringsliv debatterade igår miljöministern med moderaternas energipolitiske talesperson Carl-Oskar Bohlin och det var uppenbart att Annika Strandhäll inte gav ett balanserat intryck. Hennes irritation över att M och KD 2019 lämnade den energiöverenskommelse som träffades 2016 var uppenbar, hon refererade återkommande till den borgerliga oppositionen som “populistisk” och underströk samtidigt “behovet av samtal” samtidigt som hon gjorde ett penibelt försök till att idka härskarteknik med suckanden och himlanden med ögonen. Härskarteknik måste dock bedrivas med finess och från “intellektuellt höglänt terräng” annars blir den bara kontraproduktiv. Vad beträffar “behovet av samtal” så är det uppenbart att miljöministern önskar att borgerligheten skall säga “-Amen!” till den uppenbart utopiska energipolitik som förs med elbrist och inflationspådrivande energipriser där de senare kan variera upp till 13 000% beroende på vad för väder det råder för dagen.

Klart är att industrinationen Sverige inte klarar sig utan förutsägbar kärnkraft och att det behövs nybyggnation av den senare, och trots ett nyligen uttalat socialdemokratiskt utspel därom, som andas Potemkinkuliss, så är det uppenbart för varje tänkande individ att Miljöpartiet, som det socialdemokratiska regeringsunderlaget är helt beroende av, aldrig kommer att stödja detta. Utspelet har sålunda noll förutsättningar att implementeras i prakten vid en ny vänsterregering efter valet i september. Vem är det då som är en populist Annika?

Paneldebatten var en smärtsam upplevelse att beskåda och miljöministern verkade tycka detsamma, hon såg inte helt kurant ut om jag skall vara ärlig.

Det florerar även rykten på sociala media om att miljöministern skall ha tagit sig en riktig “grävlingfylla”, för att låna ett kärnfullt begrepp från en välspridd tweet, och sedan ställt in veckans övriga åtaganden. Sanningshalten bakom detta låter jag vara osagd men med tanke på hennes “rycka på axlarna-svar” beträffande val av transportmedel till Visby med påföljande sågning längs fotknölarna i det socialdemokratiska Aftonbladet och hennes insats i Svenskt Näringslivs paneldebatt så vore det rätt mänskligt att sedan vilja ta en djup titt uti flaskan. Oavsett vilket så behöver måhända vår miljöminister liksom hennes regeringschef ta en allvarlig funderare på om förstnämnda egentligen inte är en “fisk på torra land” på denna position?

Posted in Domestic Swedish politics, Klimatpolitik, Philosophy, Sweden | 1 Comment

Det är mode i antikviteter

Undertecknad har alltid varit en auktionsnörd, det kom med modersmjölken då såväl min mor som min numera bortgångne morfar alltid haft detta intresse. Jag gjorde sålunda mitt första auktionsinrop vid två års ålder – jag kunde ännu inte prata rent, och objekten bestod av en trebent hund, jag minns inte på rak arm om den var från Lomonosov eller Kuznetsov, samt en gipskatt av tvivelaktig kvalitet till den facila köpeskillingen om inalles 2 kronor. Jag har fortfarande dessa objekt i min ägo och det har med åren fyllts på i hörnen, dock med ett allt högre kvalitetstänk skall sägas.

För några decennier sedan var lerkrus från Höganäs och kopparföremål av högsta mode och betingade priser därefter. Numera är få intresserade. Det är sålunda mode i vad som är “inne” av det gamla och inte. Idag är t.ex. gammal plast högsta mode liksom 1960-talsobjekt. För egen del uppskattar jag utifrån smakpreferens mer det som idag är ute, såsom jugend, det som är tungt och murrigt.

Men det är inte bara antikviteter som det är mode i, även politiken omfattas av mode. För blott några veckor sedan var kärnkraft helt ute, vem minns inte miljöminister Annika Strandhälls (S) tafatta försök till härskarteknik visavi SD:s Europaparlamentariker Jessica Stegrud, den senare med många år inom energibranschen bakom sig?

Vår miljöminister skrev på Twitter med Stegrud som mottagare: “-…du har uppenbart absolut ingen koll på vart vinden blåser….” varpå den senare gav följande retort:

“-…efter 18 år i energibranschen bryr jag mig inte om ideologiska vindriktningar utan om kalkyler och konsekvensanalyser….”

Och måhända har det gått upp ett Liljeholmens inom socialdemokratin efter att man numera slipper att ha med det eskatologiska MP i sin regeringsministär att nationalekonomi sonika inte är ett nollsummespel för en exportberoende industrination där avtalsrörelserna står inför dörren?

Mer sannolikt är dock att att man är höggradigt medvetna om det faktum att det om ett par månader är riksdagsval och att allmänheten nu drabbas allt hårdare ekonomiskt av skenande elpriser mot bakgrund av de nedläggningar av svenska reaktorer som MP påtvingat sin dåvarande regeringspartner samtidigt som “Putinpriser” som lök på laxen nu skapat en “perfect storm“?

Plötsligt så är såväl miljöminister Annika Strandhäll (S) som energiminister Kashyar Farmanbar (S) för ett utbyggnad av små reaktorer i landet. Hur var det nu vinden blåste Annika? Vad är dock sannolikheten för att stödhjulet MP som med sin närmast religiösa ovilja till kärnkraft kommer att stödja detta om man överlever kommande riksdagsval? Det hela luktar mest härsket valfläsk från Socialdemokraternas sida om jag skall vara ärlig.

Men, det är inte bara inom S som det vänds på kappan efter vinden så här strax innan valet. Annie Lööf (C), vilken som bekant med partifränder röstade för en nedläggning av två fungerande reaktorer, sade härförleden i en intervju med Sydsvenskan:

“-Klimatkrisen är akut. Vi behöver all elproduktion vi kan få.”

Även om jag kan hålla med om att vi behöver all el vi kan få så är det anmärkningsvärt hur lättvindigt Lööf, likt ett asplöv i vinden, vänder riktning och tillåts att göra så utan riktigt skarpa motfrågor. I samma intervju anklagade hon också Ulf Kristersson (M) för att låta Jimmie Åkesson (SD) “ta kommandot” inom högerblocket. I jämförelse verkar hon själv samtidigt beredvilligt agera dörrmatta åt socialdemokratin. I SLA skrev Daniel Åkerman idag att C offrar vapenägarna i och med att man vek ned sig i en fråga man själva drivit, slopade femårslicenser, ett förfarande som de facto inte fyller någon funktion då samtliga vapenägare slås mot brotts- och misstankeregistren varje dygn, då man uppenbart inte vill stöta sig med den obotlige populisten justitieminister Morgan Johansson (S)?

Dagens C bryr sig sålunda föga om sina gamla kärnväljares intressen, man har numera en ny urban samvetsöm väljargrupp som verkar tro att man får nyliberal borgerlig politik genom att i praktiken liera sig med landets främsta maktspelare – Socialdemokraterna, liksom radikala ekologister och vänsterpartister som enligt den berömda s.k. Förnedringsklausulen likt SD skulle hållas politiskt isolerade. Ni hör själva vilken ogörlig uppgift det är att sammanfoga så ideologiskt oförenliga intressen till ett stabilt och trovärdigt regeringsunderlag. Den illusoriska “breda mitten” har sålunda i praktiken förskjutits kraftigt till vänster och vad som kvarstår är inte så mycket mer än brunsmetning av andra och politik för en alternativ verklighet. Men detta märks också i opinionen där C och det för bara någon månad sedan helt uträknade L nu är jämstora. C har halverat sitt väljarstöd sedan förra valet och det med rätta.

Det är som sagt mode i antikviteter men synbart även så inom politiken. Det som var ute igår är inne idag och det som var ute i förrgår blir inne i övermorgon. Det där med ideologisk stringens däremot är omodernt och den som har preferenser därom är ofrånkomligen att likställa med en otidsenlig stofil – en antikvitet..

Posted in Domestic Swedish politics, Firearms Directive, Klimatpolitik, Philosophy, Sweden | Leave a comment

En bokstavligen röd tråd

Under gårdagen satt undertecknad på en buss ned från natursköna Ammarnäs efter att ha deltagit på en god väns bröllop och dop av hans tvillingar. Det var andra gången i livet jag har haft förmånen att insupa den fagra fjällmiljön under andra premisser än genom bilrutan. Som “sörlänning” var det tveklöst en smula exotiskt att se snö samtidigt som det var +25 i luften. Första gången jag bevistade Ammarnäs var i vintras med bössa på ryggen och skidor på fötterna. En utmaning för någon som inte stått på skidor sedan lumpens “Vita blixten” och i ärlighetens namn bjöd den östgötska vintern då mest på lera och undertecknad tillhörde därtill Stridsskolans mekaniserade kompani så det blev innalles inte så många mil på skidor. Även det inte blev någon ripa med hem i vintras så hörde vi dem och bössan fick lyftas men vit fågel mot vit bakgrund under snöfall bland fjällbjörkarna gjorde det inte enkelt. Men det var god motion och kvalitetstid.

På hemvägen igår, en färd vilken som bekant skedde medelst buss då undertecknad gärna avhåller mig från att köra “dagen efter”, så utgjorde inte den musikaliska underhållningen i form av dansband som bussens högtalare trakterade den största utmaningen, ej heller “Kopparslagarnas årskongress” eller för den skull säkerhetsbältets fäste begravt in i högra höftkulan i kombination med den påvra vägstandarden mellan Ammarnäs och Sorsele eller den stundom bristfälliga mobiltäckningen, nej det var som vanligt nyhetsflödet.

Vad som kom upp i nyhetsnotiserna var misstänkt skottlossning på ett danskt köpcentrum. Undertecknad skall villigt erkänna att det första som kom upp i mina tankar var antingen en gängkriminell uppgörelse mitt ibland allmänheten, företrädesvis med gärningsmän komna från norr om sundet, alt. en radikaliserad individs gärning – i synnerhet med tanke på att det i nyhetsflödet även framkommit att två kvinnor prejat ledaren för den antiislamiska gruppen Stoppa islamiseringen av Norge (Sian), Lars Thorsen, av motorvägen utanför Oslo.

Men snart framgick att den 22-årige man som arresterats på köpcentret Field’s i Köpenhamn var en “etnisk dansk”. SVT tyckte som bekant att det härförleden inte var av något nyhetsvärde att framlyfta den 42-årige attentatsmannen Zaniar Matapours etnicitet, som förvisso tekniskt sett är norsk medborgare men av iransk härkomst, trots att denne enligt vittnesuppgifter skall ha skanderat ”Allahu akbar!” i samband med att denne öppnade eld mot gaybaren London Pub i Oslo i förra veckan och dödade 60-årige Kåre Hesvik och 54-årige socialarbetaren Jon Isachsen och skadade 21. Men nu i fallet med Noah Esbensen förelåg inga sådana dubier från statstelevisionens sida. Varför kan man undra? Var det för att vederbörande inte var “rasifierad”?

Norska polisen utreder föga förvånande Matapours attentat som ett islamistiskt terrorbrott emedan det i Esbensens fall mer verkar röra sig om en konsekvens av psykisk ohälsa även om förstnämnde också brottats med dylik problematik.

Esbensen verkar slumpmässigt ha valt sina offer, tre av dessa avled och ett trettiotal skadades, däribland två svenskar. Gärningsmannen uppges vara “känd av psykiatrin” sedan tidigare och har på social media postat minst sagt anmärkningsvärda saker med titlar såsom ”Quetiapine doesn’t work” (Quetiapine är ett atypiskt antipsykotikum som används för att behandla t.ex. schizofreni) och med en vapenhantering med betyget IG – vilket synbart inte förhindrat att han var medlem i en skytteförening i Amager. Av denna anledning hade han lyckats komma över ett Sauer 200 STR banskjutningsgevär och en pistol av modellen Walther P38. Någon licens har dock enligt uppgift från danska polisen inte Esbensen och fullt rimligt så. Vilka rutiner har skytteföreningen då haft kan man undra? Jag skall dock villigt erkänna att jag inte har fullödig insikt i det danska regelverket men i Sverige så skulle det inte vara möjligt att ur juridiskt hänseende “låna hem” en skytteförenings vapen om vederbörande själv saknar licens för den aktuella vapentypen sedan tidigare.

Tveklöst kommer t.ex. ohemula populister likt den svenske inrikes- och justitieministern Morgan Johansson (S) att kapitalisera politiskt på det inträffade. Återkommande har han tillsammans med partifränder använt sig av oskyldiga människors blod för att inskränka för laglydiga medborgare i syfte att framstå i den oinsatta majoritetens ögon som att man tar “krafttag”. Exempelvis förevisade Johansson en bild på den radikaliserade norske rasisten Anders Behring Breiviks Glock på ett sammanträde med Justitieutskottet i syfte att med emotionella argument ignorera Riksdagens uttalade tillkännagivande om slopade femårslicenser. Han verkade däremot inte tagit notis om att en av Regeringskansliets stulna Glock-pistoler återfanns hos en gängkriminell yngling? Centern, som själva tidigare drivit frågan, backade med hänvisning till att utskottsinitiativ är olämpliga, trots att man själva genomdrivit sådana tidigare, varpå tillkännagivandet föll. Dagens förment liberala C under Annie Lööf bryr sig uppenbart mer om makt än principer och vill sålunda i görligaste mån inte stöta sig med S.

Vår socialdemokratiske justitieminister kallade i en artikel i Aftonbladet i våras svenska sportskyttars vapen för “terrorvapen” och sittande ministär har tidigare försökt lura i allmänheten att man motarbetas av en svensk “mäktig vapenlobby”, allt i syfte att slå an på den oinsatta majoritetens fördomar istället för att behöva slakta heliga kor.

Våra svenska regeringsföreträdare är dock i s.k. “gott sällskap” av t.ex. Kanadas “liberale” premiärminister Justin Trudeau som nyligen föreslog ett moratorium på utfärdande av licenser för enhandseldvapen i Kanada med hänvisning till serieskjutningen i Nova Scotia, som utfördes av en man som var “känd av polisen” och som saknade licens. Socialisten Lucinda Adern på Nya Zeeland förbjöd halvautomatiska vapen i landet efter att en australiensk rasist mördade muslimska bedjande i Christchurch, precis som grannlandet Australien gjorde 1996 efter en masskjutning utförd av en psyksjuk ynglig i Port Arthur på Tasmanien och i Storbritannien förbjöds likaledes såväl halvautomater som enhandseldvapen efter att psykiskt sjuka gärningsmän mördade bybor och barn, i sistnämnda fallet i skotska Dunblane samma år som massakern på Tasmanien. I Norge flaggades för förbud mot halvautomatiska jaktvapen efter att Anders Bering Breivik använde en Ruger Mini-14 trots att denne varit lika dödlig med ett gammalt Krag–Jørgensen M/1894 med “hurtiglader” ute bland obeväpnade ungdomar på Utøya. Att fokusera på grundproblemen verkar däremot inte föresväva de folkvalda?

Den demokratiska administrationen under Joe Biden genomdrev nyligen med hjälp av ett antal republikaner en s.k. “red flag-lagstiftning i USA efter ännu masskjutning där gärningsmannen inte var vid sunda vätskor. I Sverige så är vapenägande däremot ingen konstitutionell rättighet utan ett juridiskt undantag och svenska läkare har anmälningsplikt till Polismyndigheten om en vapenägare lider av missbruk och/eller psykisk ohälsa. Vapenlicens tarvar vidare god vandel varpå en dom om t.ex. misshandel eller rattfylleri ofrånkomligen kan medföra indragna vapenlicenser. Samtidigt struntar vår Polismyndighet återkommande i vad vår lagstiftning säger utan hittar på egna tolkningar av densamma och gör “nationella ställningstaganden” på tjänstemannanivå då det passar i syfte att kunna vara mer stringent i sitt myndighetsutövande än vad lagen de facto stipulerar.

Så om vi då skall låna vår justitieministerns definition på “terrorvapen” så var alltså även det banskjutningsgevär som Esbensen nyttjade sig av igår att likställa med ett sådant, i.a.f. om incitamentet var politiskt. Men nu verkar det som att Esbensen inte har “alla hästar hemma i stallet” men det kommer knappast Morgan Johansson et al att ta notis om så länge en tragedi kan nyttjas i politiskt sammanhang till egen fördel.

En bokstavligen röd tråd löper genom detta – förment progressiva som nyttjar oskyldigas blod för eget gagn i syfte att slippa att ta i de verkligt jobbiga frågorna såsom psykisk ohälsa i kombination med en dysfunktionell psykiatri, politisk radikalisering i skenet av ett fallerat samhällskontrakt och en oförmåga att vidta annat än symbolpolitik för att säkra ännu en mandatperiod. Illusoriska s.k. “krafttag” får därmed företräde framför långsiktig realpolitik.

Så oavsett om en människas blodspår löper över golvet på ett danskt köpcentrum eller en ripas dito över snön i Ammarnäsfjällen så får tragedier likt förstnämnda konsekvenser, inte bara för direkt drabbade men också för oskyldiga laglydiga människor när opportuna populister skall framstå som dådkraftiga. Genom detta löper som sagt bokstavligen en röd tråd – lika röd som ripblod mot den gnistrande fjällsnön..

Posted in Britain, Canada, Denmark, Domestic Swedish politics, EU, Firearms Directive, Hunting, fishing and wildlife, Islamism, Journalism, Law, New Zealand, Norway, Philosophy, Sweden, Terrorism, USA | Leave a comment

Den beska eftersmaken när realpolitiken tillåts trumfa dogmerna

Som undertecknad skrev i bloggposten Att säga en sak men göra en annan häromdagen så uppvisar Moder Svea påfallande ofta en tendens att retoriskt använda sig av floskler men sedan i realpolitisk handling göra något helt annat, inte minst så när det handlar om det egna maktinnehavet.

Igår såg vi ännu ett exempel på detta fenomen när det islamistiskt styrda Turkiet slutligen deklarerade att man inte kommer att fortsätta att blockera Sverige och Finlands kandidatur till NATO, detta efter att Sverige i ett skriftligt avtal förbundit sig att inte stödja bl.a. Gülenrörelsen och kurdiska PYD och YPG samt utlämna vissa för den turkiska regimen misshagliga individer däribland journalister, författare och aktivister. Utrikesminister Ann Linde (S) försökte att gjuta olja på vågorna med orden:

“-Vi ska inte ha en fristad för terrorister. Om man inte är terrorist har man ingen som helst anledning att vara orolig.”

Undertecknad kan hålla med i sak men med tanke på nuvarande minoritetsministärs regeringsunderlag blir detta en komplicerad affär.

Det inofficiella vapenembargot mot Turkiet skall också hävas. Detta har knappast hälsats med glädje i alla led, allra minst så hos den politiska vilden Amineh Kakabaveh som var av essentiell betydelse för nuvarande socialdemokratiska maktinnehavet. Så sent som 7/6 sade partisekreterare Tobias Baudin (S) i Aftonbladet:

“-Vi socialdemokrater står alltid upp för de uppgörelser vi gör, det kan man alltid lita på.”

Den folkkäre författaren Vilhelm Moberg, som kände den svenska folksjälen utan och innan, beskrev redan på 1960-talet Socialdemokraterna som ett parti med två bärande idéer, att ta makten och behålla den

Enligt statsminister Magdalena Andersson (S) så kommer inga svenska medborgare att lämnas ut samt att uppgörelsen med sagda politiska vilde består även om:

“-..Sverige inte ska stödja kurdiska grupper på ett sätt som hotar Turkiets inre säkerhet.”

Som när svenskt bistånd till Palestina t.ex. använts till änkepension efter självmordsbomare? Skall det svenska stödet till kurdiska organisationer i Syrien hädanefter då enkom då bestå av skolmaterial och vattenreningstabletter för 376 miljoner dollar snarare än ett renodlat kontantstöd för att inte falla under understödjande av terrorism i Ankaras ögon?

I skenet av Rysslands angreppskrig i Ukraina, återkommande ryska kränkningar av svenskt luftrum och hotfull retorik från Kremls sida så återstod dock helt uppenbart för svenskt vidkommande inte så många andra realpolitiska alternativ än att söka säkerhetspolitiskt skydd under NATO:s Artikel 5 efter decennier av naiv försvars- och säkerhetspolitik.

Denna svängning på 180 grader som skedde på blott några veckor, där t.o.m. vår socialdemokratiske försvarsminister Peter Hultquist, som från att ha varit en uttalad motståndare till ett svenskt medlemskap i försvarsorganisationen plötsligt blev en förespråkare, var en realpolitisk nödvändighet och det är bra att dogmer kan oprövas under Damoclessvärdet.

Dock uppstår ett trovärdighetsmässigt dilemma för den som omprövar sina dogmer om vederbörande dessförrinan varit fullkomligt kategorisk och serverat indignerade bannbullor visavi andra som då var meningsmotståndare. Genast kan framstå en bild av någon som först intagit en självpåtagen position på moralens höga höstar för att därefter, efter att ha intagit samma hållning som de tidigare meningsmotståndarna, därefter istället framstår som en hycklare – särskilt så bland individer som fortsätter att klamra sig fast vid de tidigare dogmerna.

Den nuvarande socialdemokratiska minoritetsministären bygger i mångt såväl självbild som politiska raison d’etre på devisen om “Alla människors lika värde”, ett mantra man ofta och gärna använder för att demokratiskt devalidera meningsmotståndare såsom Sverigedemokraterna men stundom även M och KD. Regeringen föreslår nu också att för förstnämnda misshaglig media skall motarbetas genom villkorande av mediastöd i enlighet med samma devis, något som tveklöst kan ses som en slippery slope sett till den förment omhuldade yttrandefriheten.

Den nuvarande minoritetsministärens hela existensberättigande bygger de facto på det förmenta mantrat om “Alla människors lika värde”, det var också av denna anledning som nyliberalen Annie Lööf och C eutaniserade Alliansen. Devisen har implementerats så långt att Magdalena Andersson (S) satte hela regeringsunderlaget på spel när SD väckte misstroendevotum mot den inepte inrikes- och justitieministern Morgan Johansson (S) enär den senare påstods vara “viktig” för Sveriges medlemsansökan i NATO. Sonika gjorde sig S ännu en gång beroende av den politiska vilden Amineh Kakabaveh (f.d. V).

Den före detta gerillakrigaren och antiislamisten Amineh Kakabaveh villkorade som bekant sitt stöd för den “viktiga och historiska händelsen” att Sverige fick sin första kvinnliga statsminister med att Sverige förband sig att ekonomiskt utlova 376 miljoner dollar i stöd till det syrienkurdiska PYD som har band till det i Sverige terroriststämplade PKK – något som fick Turkiet, det senare styrt det av det islamistiska partiet AKP, att gå i taket – i synnerhet som Sverige sedan dessutom ansökt om medlemskap i NATO.

Eftersom antagande av nya medlemmar in i försvarssamarbetet tarvar godkännande från samtliga befintliga medlemsländer fick därmed Turkiet ett ess på handen. Turkiet självt antogs som medlem i NATO 1952, d.v.s. när det Kalla kriget blivit en realitet och där de två superblocken slogs by proxy på den koreanska halvön. Med kontroll över Bosporen och med sin landgräns till det sovjetiska Kaukasus var Turkiet av essentiell strategisk betydelse för NATO. Vid denna tid var också Turkiet som land fjärran från vad det idag är. Mustafa Kemal, med hedersnamnet Atatürk – turkarnas fader, hade varit instrumentell i att skapa den moderna staten Turkiet efter det Ottamanska väldets kollapsade i slutet av Första Världskriget och han ledde turkarna till seger i det Grek-turkiska kriget 1919-22. Kemal moderniserade Turkiet och styrde nationen bort från vad som dessförinnan hade kallats “Europas sjuke man” och hans politiska arv efter bortgången 1938 förvaltades väl av İsmet İnönü som omvandlade landet till en verklig flerpartidemokrati. Turkiet hade också så långt det varit möjligt förhållit sig neutralt under Andra Världskriget men förklarade till skillnad mot Sverige slutligen krig mot Nazityskland 1945.

Demokratin i Turkiet har haft en minst sagt ryckig gång, från 1950-talets reformer med Adnan Menderes (Demokratiska Partiet) som folkvald premiärminister 1950 till en militärkupp 1960 med påföljande rättegång mot denne med anklagelser om landsförräderi och påföljande avrättning genom hängning. Menderes hade genomfört ändringar i vallagarna som stärkte regeringsmakten på bekostnad av parlamentet och Turkiet hade därtill drabbats av en svår ekonomisk kris p.g.a. Menderes ekonomiska politik och han var mäkta impopulär bland landets arbetar- och bondeklass men protesterna från de senare slogs våldsamt ned. Förspelet till statskuppen 1960 kom så i 1957-års val som det kemalistiska CHP – Republikanska folkpartiet under İsmet İnönü menade var förfuskat eftersom det senare partiet vann majoritet men likväl inte makten. Det är inte utan att föreligger vissa paralleller med dagens Sverige.

Demokratiska Partiet kom att förbjudas och Turkiet styrdes intermittent genom åren av armén som ville slå vakt om det kemalistiska politiska arvet. CHP som länge var tongivande inom turkisk politik kom att förlora sin hegemoni under 1990-talet och Rätta vägens parti under Tansu Çiller, Turkiets första och hittills enda kvinnliga premiärminister, var inblandat i en politisk skandal varpå hon tvingades att avgå och partiets förbjöds 1998. Året efter drabbades Anatolien av en massiv jordbävning och den turkiska ekonomin genomled sin värsta kris sedan Andra Världskriget. 1949 infördes t.ex. förbud mot religionsundervisning i landet, något slopades av Menderes vid dennes makttillträde 1950 och utan arméns inblandning kom så 2001 det islamistiska partiet Rättvise- och utvecklingspartiet – AKP under Recep Tayyip Erdoğan till makten. Denne säger sig retoriskt värna Kemals politiska arv men har i realiteten vridit Turkiet tillbaka mot gamla ottomanska aspirationer både sett till religiösa spörsmöl som inom geopolitiken vilket i det senare fallet bl.a. inbegripit militär inblandning i grannländerna Syrien och Irak. Det moderna Turkiet har alltid haft ett minst sagt komplicerat förhållande till landets kurdiska minoritet och sedan 1984 har det socialistiska Kurdistans arbetarparti – PKK bedrivit en väpnad kamp, inbegripande terrorhandlingar, mot Ankara.

Efter den misslyckade statskuppen mot Erdoğan 2016 har AKP:s grepp om landet skärpts ytterligare och den ambivalenta turkiska hållningen visavi islamistiska rörelser i t.ex. Syrien, där Ankara kommit på kollisionskurs med sin förmenta allierade USA och det faktum att Ankara valde att köpa det ryska luftvärnssystemet S-400 snarare än det NATO-kompatibla Patriot – vilket gjorde att landet kastades ut från F-35 projektet, har gjort att Turkiet alltmer blivit en paria. Återkommande bråk med EU och natolandet Grekland, där Erdoğan använt flyktingar som politiskt påtryckningsmedel, liksom med Tyskland och Frankrike efter att AKP idkat politisk verksamhet i förstnämnda och haft åsikter om terroriststämplingen av den fascistiska rörelsen Grå Vargarna i dessa båda länder har tillsammans med det faktum att yttrandefrihetens status blivit allt sämre i Turkiet ytterligare förstärkt denna bild.

Idag hade det sålunda varit politiskt tveksamt om Turkiet tagits in i NATO, men man måste komma ihåg att 1952 så såg världen annorlunda ut även om vi i skenet av utvecklingen i vår omvärld alltmer verkar ha förflyttats bakåt i tiden. Turkiet ligger där det ligger, vid Bosporen, samtidigt som Ryssland synbart eftersträvar att dominera Svarta havets norra kust och geopolitik är som bekant till sin natur amoralisk.

Sveriges förhållningssätt under Andra Världskriget i relationen till Nazityskland är ännu källa för het politisk debatt med tanke på vår påstådda neutralitet, till skillnad mot Turkiet förklarade vi aldrig krig mot Berlin. Permittenttrafiken, malmtrafiken och den s.k. Midsommarkrisen 1941 ställde tveklöst frågor om vart Sveriges intressen egentligen låg? Efter kriget, när Nazityskland besegrats och Sovjetunionen stod som dominant över mer än halva Europa, innebar sålunda att nya förhållningssätt sågs som nödvändiga. Sålunda kom den s.k. Baltutlämningen 1946, där 167 f.d. baltiska soldater som varit i tysk sold utlämnades trots vetskap om vilket öde som väntade dessa, att förkroppsliga Sveriges moraliska anpassning i relation till realpolitiska förutsättningar.

Dagens politiska diskurs i Sverige förefaller högst förenklad, en fråga om svart och vitt, gott mot ont, Väst mot “Mordor” om man får tro Daniel Suhonens artikel i Aftonbladet häromdagen. Denna förenklade världsuppfattning är anpassad för en oinsatt allmänhet och ett politiskt ledargarnityr som är oförmöget att legitimera sin politik på annat sätt. Det blir således högst moraliskt komlicerat när en minoritetsregering i en nation som utmålat sig själv som en “humanitär supermakt” i praktiken förlitar sitt hela maktinnehav på syrisk inrikespolitik och sedan i skenet av omvärldshändelser bortom den egna kontrollen plötsligt måste anpassa sig.

Föga förvånande känner den politiska vilden Amineh Kakabaveh sig förråd.

“-Jag ser på detta med stor oro. Man undrar var S står. De är tyvärr inte pålitliga, det kan man inse.”

Vid frågan om aviserade utvisningar av kurder till Turkiet svarade hon:

“-Vem har ansvaret? Tyvärr, den här frågan ligger på politisk nivå och det är med hänvisning till beslutet som man gör att många människor lever i limbo.”

Sveriges justitieminister, den för det kommande medlemskapet i NATO förment “viktige” Morgan Johansson sade å sin sida:  

“-Det är viktigt att högsta domstolen och migrationsdomstolen avgör om det finns hinder för utlämningar. Till exempel om man riskerar tortyr. Den ordningen kommer vi inte ändra på.”

Justitieministerns svar imponerade synbart inte på Kakabaveh:

“-Jag tror inte att ministern har så mycket information om fallen. Mer än 50 av fallen är födda i Sverige. De har bara demonstrerat. Människor som inte alls har koppling till någon organisation. Jag förstår varför de är rädda.”

Hon fortsatte sedan: 

“-Det är inte kurder som är terrorister , det är faktiskt Daesh och andra terrorister och stater som Turkiet hjälper. Det är inte de människor som är asylsökande som är terrorister. Sverige sviker dem idag. De har räddat sig själva och världen. De ska belönas och inte bestraffas. Vår asylrätt måste gälla även dem och på en saklig grund. Inte bara gå på vad Turkiet vill.”

Klart är att kurderna i Syrien varit instrumentella i att trycka tillbaka IS och att Turkiet spelat ett dubbelspel i konflikten, men samtidigt är Turkiet som stat erkänd av Sverige med vidhängande säkerhetspolitiska intressen att värna och det finns uppenbara band mellan YPG och PYD, som inte företräder en erkänd statsbildning, med PKK och sistnämnda organisation är de facto klassat som en terroristorganisation. Den enes terrorist den andres frihetskämpe som talesättet lyder. Sveriges egna säkerhetspolitiska intressen som statsbildning ligger samtidigt i vårt närmoråde, inte i Syrien. Genast så är världen inte längre lika svart och vit.

Kakabaveh ställer sig nu inte främmande för tanken att väcka misstroendevotum mot utrikesminister Ann Linde (S). Även om Ann Linde precis som många andra statsråd i denna ministär utgör en enda stor pinsamhet så är det tveksamt att Kakabaveh så här kort inför valet kommer att få någon större politisk draghjälp, i synnerhet som det föreligger stor politisk enighet beträffande den svenska ansökan om medlemskap i NATO. Enligt uppgift till Expressen så diskuterar dock MP om att stödja ett ev. misstroendevotum. Sagda parti riskerar som bekant att åka ut ur Riksdagen i höst och famlar troligen efter alla halmstrån man kan för att framstå som politiskt relevant. Tyvärr kan detta också vara vad som gör att detta eskatologiska lilla extremistparti överlever till svenska nationens förfång.

Internationellt får den “humanitära supermakten” såväl ris som ros. Den välrenommerade tyska publikationen Bild kommenterade det hela med:

“-Tydligen hjälpte det att helt ge efter för Turkiet.”

Det norska Miljöpartiet de grönas utrikespolitiska talesperson Carl Johansen sade till Dagbladet:

“-Sverige och Finland tvingas offra sina demokratiska principer.”

och att:

“-Den brådskande handläggningen av utlämningsärenden baserat på information från Erdogans regim framstår som ett recept för att undergräva principen om rättstaten.”

Verldens Gang däremot påpekar att det kommande svenska och finska inträdet i NATO är ett ”stort politiskt nederlag” för Vladimir Putin.

Vad vi sålunda ser är en perfect storm där företrädare för moralens höga hästar och en dogmatisk och stundom naiv svartvit världsbild plötsligt känner den beska eftersmaken när realpolitiken tillåts trumfa dogmerna. Måhända är det på sin plats att rekommendera dessa att sträcktitta på t.ex. “Game of Thrones” under semestern? Vidare kan man konstatera att företrädare för narrativet om den “humanitära supermakten” kommer att ha en brant uppförsbacke framgent för att upprätthålla denna självbild men man motverkar måhända ett väljartapp till det islamistiska partiet Nyans som har kopplingar till turkiska AKP? Måhända hade det dock varit bättre för alla parter om den svenska NATO-anslutningen framförhandlats av en borgerlig ministär som inte förlitat sig på en politisk vilde med särintressen för sitt regeringsunderlag?

Posted in Domestic Swedish politics, EU, Finland, France, Geopolitical topics, Germany, Greece, History, International politics, Iraq, Islamism, NATO, Palestine, Philosophy, Russia, Sweden, Syria, Terrorism, Turkey, Ukraine, USA | Leave a comment

Att säga en sak men göra en annan

I helgen skulle Oslo Pride gått av stapeln, en tillställning som skall hylla tolerans, mångfald o.s.v. Men så blev det inte då den iranske migranten Zaniar Matapour, sedan 2015 känd av säkerhetspolisen som IS-sympatisör, öppnade eld mot kunderna på “Per på hjørnet” och gaybaren London Pub. Han dödade två, 60-årige Kåre Hesvik och 54-årige socialarbetaren Jon Isachsen och skadade 21. Av säkerhetsskäl ställdes sålunda Pride in. Norska myndigheter utgår ifrån att dådet är en islamistisk terrorhandling, även om Matapour likaså har en historia av psykisk ohälsa. Från SVT:s sida var man dock initialt ointresserad av att rapportera om gärningsmannen bortom “norsk medborgare”. Varför var det ointressant att förmedla nyheten att gärningsmannen var en känd islamist kan man undra?

Den kände svenske HBTQI-profilen Jonas Gardell skrev en debattartikel i Expressen om hatet mot homosexuella, men ingenstans nämnde han islamism. Däremot passande han på att ge de konservativa domarna i den amerikanska Högsta Domstolen en släng av sleven beträffande aborträttens förmenta slopande, något som den svenska vänstern gått i taket över. Oavsett vad man än tycker i sakfrågan så måste man dock komma ihåg att vad domstolen gjort är att göra spörsmålet delstatligt, uppskattar man sålunda inte vad ett delstatsparlament i demokratisk ordning beslutat kan man sonika flytta till en annan delstat där det politiska klimatet är mer till individens gillande, oavsett om vederbörande må vara progressivt eller konservativt sinnad. Med själv amerikanskt påbrå kan jag säga att jag gärna besöker t.ex. Kalifornien och New York men aldrig skulle drömma om att bosätta mig där av flera anledningar. Att den svenska politiska vänstern nu dock hemfaller till ren och skär populism och försöker att kapitalisera politiskt på en amerikansk inrikespolitisk fråga är dock bortom infantilt, i synnerhet som man samtidigt för allt smör i Småland försöker undvika inhemska svenska problem.

Norska medier har dock inte visat samma räddhågsenhet som SVT och Gardell, man har kallat en spade för en spade och den norska justitieministern Emelie Enger Mehl flaggar nu för utredning av såväl polisen som den norska säkerhetstjänsten på grundval av undlåtenheten att vidta tidigare åtgärder mot Matapour. Den senares bil stoppades enligt uppgift i våras av norsk polis vid en koranbränning och Matapour bedömdes vid förhör av myndigheterna inte vara i besittning av våldspotential. I samma fordon återfanns dock den från Pakistan bördige Arfan Bhatti. Den senare är en välkänd ledarprofil inom den islamistiska organisationen Profetens Ummah. Enligt NRK publicerade Bhatti två veckor innan helgens attentat ett inlägg på Facebook där han intill en brinnande Prideflagga uppmanade till mord på homosexuella i Profetens namn. Att norska myndigheter sålunda nu arbetar utifrån att attentatet ifråga var ett islamistiskt terrordåd förvånar sålunda föga.

Från svenskt håll har vår statsminister Magdalena Andersson (S) låtit hälsa att:

“-Vi står enade med vårt grannland.”

Gör vi som nation verkligen det? På flera svenska arabiskspråkiga nyhetetssidor uttrycks nu glada tillrop och många hyllar Matapour som en hjälte och religionens beskyddare. Den svenska nationens stöd är knappast unison.

En bokstavstroende tolkning av islam är nämligen oförenlig med det budskap som Pride förmedlar, för en islamist är den heliga text absolut och den stipulerar att homosexuella skall dödas. Abrahamitiska religioner har ursprungligen denna inställning gemensamt men delar av dagens Svenska Kyrkan har å sin sida anammat en inställning där t.ex. gruppsex skall ses som ett omfamnande av mångfald. 2008 blev ett prästpar i Stockholm, som involverat tredje part, föremål för såväl rättsväsendet som domkapitlet. Att mannen blev så efter att ha misshandlat sin fru efter att den senare raderat foton tagna under akten från en mobiltelefon är förståeligt, men även kvinnans prästerskap blev ifrågasatt av domkapitlet enär parets ”sexlekar gått över gränsen för vad de kan acceptera i den äktenskapliga samvaron.”

Häromveckan publicerades en debattartikel i Kyrkans Tidning, undertecknad kyrkoherde Gunilla Hallonsten och Malmöprästen Helena Myrstener, i vilken skribenterna uppmanade Svenska kyrkan att bejaka ”polyamorösa sex- och kärleksrelationer med fler än två personer inblandade”. Man kan tycka vad man vill om detta sett utifrån vad en mer konservativ syn på vad äktenskapet påbjuder men samtidigt visar detta på en vilja till förändring i religionens syn på val av livstil. Detta existerar inte inom islamismen. Det har genom åren funnits muslimska ledare som företrätt en sekulär stat såsom Mustafa Kemal och Abdel Gamal Nasser, men i t.ex. Turkiets fall har utvecklingen reverserats efter det islamistiska partiet AKP:s makttillträde. Som bekant blockerar nu även Turkiet av av såväl inhemska som geopolitiska skäl den svenska medlemsansökan till NATO med hänvisning till Sveriges hållning i relationen till kurdiska organisationer i bl.a. Syrien. Regimtrogen turkisk media, med koppling till den i Frankrike och Tyskland terroriststämplade fascistiska organisationen Grå Vargarna, uppmanar nu samtidigt svenska muslimer att i höstens riksdagsval rösta på det föga nyanserade islamistiska partiet Nyans lett av det ur C uteslutne Mikail Yüksel. Religion och politik är för en islamist oåterkalligen förenade med varandra, de är ett och samma.

Det är samtidigt lätt att se till andra för att peka finger, det är långt svårare att se sig själv i spegeln. Detta är uppenbart i Sveriges fall. Vår självbild stipulerar att vi är det stora föregångslandet, vi är fast i 1960-talet och får hjälp med detta av t.ex. den amerikanska vänstern företrädd av t.ex. Bernie Sanders (D) m.fl.

Dagens Sverige är dock fjärran från det tämligen kulturellt homogena land som existerade under “de goda åren” på 1960-talet. Vi hade en tämligen stor arbetskraftsinvandring men från länder vilka kulturellt inte stod alltför långt borta från majoritetskulturen och det svenska samhället utgick fram till mitten av 1970-talet ifrån assimilering som idé, inte integration. Människor som kom hit, stundom genom aktiv rekrytering utomlands, kom oftast i arbete tämligen fort och blev en del av samhällsgemenskapen. De senaste decennierna har dock immigrationen haft en helt annan karaktär, och för att begagna sig av det inom den politiska vänstern så avskydda ordet, “volym”. Istället har det skapats en bidragsberoende importerad underklass som i många fall saknar såväl humankapital som ekonomiska incitament att komma ut på arbetsmarknaden.

Samtidigt har begreppet integration blivit påbjuden statsreligion, d.v.s. att majoritetskulturen skall anpassa sig till minoriteten och det är här det svenska samhället och inte minst socialdemokratin, som fortfarande gör anspråk på att vara statsbärande, hamnar i ett Moment 22.

Vi ser i princip varje dag i nyhetsflödet hur majoritetssamhället checkat ut i alltfler områden. Svensk lag gäller inte längre över hela det geografiska territorium som svenska staten gör anspråk på att hysa suveränitet över, något som gäller i såväl det fysiska rummet som i sinnevärlden. Människor som samtidigt de facto vill bli del av det svenska samhället förhindras stundom från att bli det p.g.a. en dysfunktionell “integration” och en räddhågsenhet från majoritetskulturens sida att på allvar adressera problemen.

Vad den politiska vänstern, till vilka man idag även måste räkna nyliberaler, synbart inte förstår är att ett samhällskitt hålls samman av mer än bara “mer resurser”. Man är helt fast i sin historiematerialistiska samhällsanalys eftersom att erkänna att det finns andra variabler vore liktydigt med att falsifiera sin egen samhällsberättelse. Därav blir den senare istället alltmer populistisk och opportun. Ett samhälles kontinuitet är dock ofrånkomligen bunden till “mjuka aspekter” såsom gemensamma värderingar och delade kulturella föreställningar som går bortom socioekonomisk klasstillhörighet.

Hur skall man då kunna värna mantrat “Alla människors lika värde” samtidigt som man på opportunt manér i utbyte mot röster medvetet samarbetar med människor och organisationer som inte står upp för denna s.k. värdegrund?

Ideologisk opportunism och kohandel in absurdum är knappast något som gynnar trovärdigheten oaktat om vi talar om politiskt lönskaläge med islamister eller utopiska idealister vars inflytande ur samhällsekonomiskt hänseende är att likna med “Att såga av den gren man sitter på”.

Reformisternas chefsideolog Daniel Suhonen skrev härförelden i en ledare i Aftonbladet med titeln Utan Miljöpartiet är vi körda efter valet – Bara en vänsterkoalition kan rädda oss från Mordor hur Socialdemokraterna måste rädda sitt regeringsinnehav genom att tillse att det eskatologiska och höggradigt identitetspolitiska Miljöpartiet blir kvar i Riksdagen. Verkligen?

Definitionen på “Mordor” ter sig onekligen olika beroende på om man är partipolitisk ideolog eller om man likt undertecknad är skattebetalare, jordbrukare etc.? Till skillnad från Anna Björklund i dagens GP så ser jag t.ex. inte alls lågkonjunktur och stagflation som särdeles “mysiga” företeelser eftersom undertecknad är medveten om hur nationalekonomi faktiskt fungerar och vilka konsekvenser en ekonomisk nedgång får för såväl den enskilde som det allmänna. Förhoppningsvis var hennes text i själva verket ironiskt menad men tyvärr så tror jag inte det?

Visst, om man är socialdemokratisk företrädare som hörsammar “Makten framförallt” som överordnad all än form av ideologi så spelar måhända allt annat mindre roll. Men om man däremot faktiskt vill eftersträva långsiktig ideologisk trovärdighet och värna den svenska välfärdsstaten måste man också vara beredd att idka självkritik och vara införstådd med att man ibland ur taktiskt hänseende måste retirera för att vinna strategiskt. Jämför här med tyskarnas beslut att gå i igelkottsförsvar vid Stalingrad. Hur gick det?

Göran Greider, husgud hos SVT, skrev även han på Twitter hur han ansåg att det var bra att Operation Rädda Miljöpartiet inletts.

För vem? För svensk arbetar- och medelklass som nu upplever reallöneminskningar bl.a. p.g.a. en fullkomligt huvudlös energipolitik som påtvingats Socialdemokraterna i utbyte mot maktinnehavet? Sedan skall det i ärlighetens namn också påpekas att borgerligheten ursprungligen också gjorde sig skyldig till även denna folie á deux men har nu sent om sidor kommit på bättre tankar. Vidare tåls det att fundera på om Miljöpartiet kommer att agera dörrmatta åt S vid en ev. valseger för det senare om man ämnar göra verklighet av små kärnreaktorer som miljöminister Strandhäll (S) och energiminister Farmanbar (S) talade om i förra veckan? Det hela luktar härsket valfläsk.

Någonstans måste dock varje människa med förmåga till abstrakt eftertanke sålunda kontemplera över vad som är viktigast, någons kortsiktiga maktinnehav eller att leva som man lär och där vi som samhälle faktiskt månar om Upplysningstidens filosofiska arv och ser till helheten?

Vad händer med ett samhälle där “Makten framförallt” är överordnat allt annat? Vem får bära den verkliga ekonomiska bördan – den arbetarklass vars intressen nuvarande ledargarnityr säger sig värna eller “de rika”? Får individen välja att dela sitt liv med den den älskar i ett samhälle där inskränkhet skall omfamnas i mångfaldens namn? Vad vi ser är ett kardinalexempel på att säga en sak men göra en annan..

Posted in Domestic Swedish politics, Geopolitical topics, Islamism, Journalism, Norway, Philosophy, Sweden, Syria, Terrorism, Turkey, USA | 4 Comments

Förnekelsens välsignelse har företräde framför krass realpolitik

Häromdagen intervjuades den förre moderate statsministern Fredrik Reinfeldt i DN. Intervjun ifråga var en sällsamt världsfrånvänd historia där den gamle regeringschefen i sten vägrade att problematisera det politiska arv vederbörande efterlämnat sig.

“-Jag tycker inte att Sverige ska köpa bilden av att vi är det misslyckade exemplet.”

Vart befann sig den gamle statsministern i påskas? Hur ser integrationen ut i detta land? Häromdagen släpptes en rapport som undertrök att 75 000 av Malmös invånare inte är självförsörjande, många av dessa utomeuropeiska kvinnor vilka saknar ekonomiska incitament att söka sig ut i arbetslivet bl.a. på grund av flerbarnstillägget. Med tanke på att Malmö har ca 350 000 invånare så är det inte svårt att se att kommunen skulle ha gått i konkurs för längesedan om det inte varit för den kommunala utjämningen. Sonika får kommuner som balanserar sina budgetar betala för sådant som “Malmös ljudprofil” och “Pride-enhörning”. Den gamla dygdelärande serien om Spara och Slösa av Birgitta Lilliehöök som publicerades i Lyckoslanten 1926–1963 har ingen bäring längre, i dagens Sverige gäller snarare Slösa och Slösa för det finns ingen anledning till att sköta sin ekonomi, varken som kommun eller privatperson. Skapa en buffert och andra skall ta del av kakan.

Men enligt Reinfeldt så har Sverige för låga födelsetal, enligt honom riskerar Sverige att utan invandring att likt Japan bli ett enda stort äldreboende. Det är bara det att invandrare också blir äldre och att många, “som kommer mitt i livet” för att citera Reinfeldt, aldrig kommer att hinna jobba ihop till sin egen pension. Den lotten hamnar på andra vilket naturligtvis påverkar den allmänna välfärden.

Synbart så lever den gamle statsministern i samma villfarelse som Peter Kadhammar på Aftonbladet som härförleden talade sig varm om “enkla arbeten” såsom vårdyrket. Helt ärligt tror jag att många som orerar om “enkla arbeten” själva aldrig utfört ett sådant? Det går an att vara yrkespolitiker eller välsituerad murvel och tala om dylikt men faktum är att inget jobb är särdeles “enkelt” idag, framförallt inte vårdyrket. Hur många åldringar talar engelska eller ett annat värlsspråk, särskilt om demensen börjat att gröpa ur intellektet hos vederbörande? Hur skall någon med dåliga kunskaper i svenska kunna kommunicera med en dement åldring som talar Skelleftebondska? För den som fortfarande håller fast vid illusionen om “enkla arbeten” så bör vederbörande läsa Ann-Charlotte Martéus utmärkta ledare i Expressen med titeln De enkla jobben dog med långvården från igår. Martéus konstaterade krasst:

“-Kadhammars dröm om de enkla jobben klarar tyvärr inte mötet med den svenska verkligheten anno 2022.”

Synbart klarar inte Reinfeldts illusioner detta möte heller. Tvärtom så var han ointresserad att ta i några spörsmål utanför sin “comfort zone”, något som föranledde Martéus kollega Patrick Kronquist att å sin sida skriva:

“-Fredrik Reinfeldt ger sig in i migrationsdebatten, men vill slippa de besvärliga frågorna. Medierna borde inte servera honom den räkmackan.”

Undertecknad har återkommande skrivit om Arena Idés smått bisarra rapport 900 miljarder skäl att uppskatta invandring från 2014 vilken i hög utsträckning användes för att legitimera 2015-års illusoriska s.k. kompetensregn. I rapporten jämfördes i korthet äpplen med päron i syfte att legitimera den förda migrationspolitiken med förmenta ekonomiska nyttoargument, snarare än det moralfilosofiska ställningstagande det borde ha varit. T.ex. Stefan Löfvén hävdade bestämt att “-Det är kostnader nu men vi vet att det blir en vinst längre fram”. Dilemmat var dock det att Sverige aldrig haft en liknande immigration dessförinnan varpå det hade varit mer korrekt att yttra att: “-….vi hoppas att det blir en vinst längre fram.”, men det hade naturligtvis varit långt mer politiskt svårsålt. Alla som invände blev samtidigt ofrånkomligen rasiststämplade. Empiriskt underbyggd kritik undanbeddes. LO:s gamle ordförande Karl-Petter Thorwaldsson å sin sida förutspådde en “superaffär”. Idag meddelade finansminister Damberg att BNP-prognosen måste skrivas ned.

Visst, de stundande dyrtiderna beror inte enkom på en fallerad migrations- och integrationspolitik utan framförallt p.g.a. efterdyningarna av pandemin, Rysslands angreppskrig i Ukraina och inte minst en fullkomligt vanvettig energipolitik. Men import av arbetslöshet hjälper knappast, snarare blir den litet av “lök på laxen” i rådande läge.

Fredrik Reinfeldt vill vidare helt uppenbart inte kännas vid hur t.ex. den välrenomerade tyska publikationen Bild ifjol kallade Sverige för Europas farligaste land i skenet av vår numera välutvecklade gängkriminalitet. Men vad är att vänta från en gammal avdankad regeringschef som när det begav sig talade om att “-Öppna era hjärtan!” och beskrev hur han “-…ofta flög över Sverige och såg att det fanns plats för många fler”? Ärligt talat, vem vill byta Mogadishu mot en contortaplantering utanför Flen?

Vår gamle statsminister förkroppsligar sålunda tillsammans med Annie “30 miljoner” Lööf (C) den fullkomligt falska och dumnaiva globalistiska nyliberalism som idag går hand i hand med ytterhetsvänstern. Om man verkligen vill späda på framväxten av verklig rasism och anarkotyranni i detta land, då skall man fortsätta att låta sig duperas av dylika charlataner. Uppenbart är dock att såväl Reinfeldt som Lööf finner det lättare att med en dåres envishet hålla fast vid det falsarium till samhällsberättelse man så länge företrätt än att faktiskt förhålla sig till verkligheten. Förnekelsens välsignelse har företräde framför krass realpolitik..

Posted in Domestic Swedish politics, Philosophy, Sweden | 1 Comment