En S-märkt islamistisk följetong

Idag rapporterade Frederico Moreno i Kvällsposten om hur medlemmar inom SSU, Transport och LO i Skåne än en gång flaggat för att något inte står rätt till inom SSU Skåne. Det riktas anklagelser om homofobi, sektliknande styre och om hur unga medlemmar som manipulerats att konvertera till islam.

Den som främst utpekas är 29-årige Ahmed Mansour. Efter en granskning för två år sedan nödgades tre SSU-profiler att stiga utav utöver nämnde Mansour. Den senare lämnade ordförandeskapet för SSU Skåne, men har varit fortsatt aktiv i Helsingborg. Kvällspostens nya granskning visar på att kretsen under Mansours tid som kassör nyttjade 90 000:- utav föreningspengarna på högst tvivelaktigt sätt, dessa gick bl.a. till parkeringsböter, elektroniska prylar, bio, bensin, livsmedel och snabbmat.

Det är t.ex. en sak om en organisation bjuder kursdeltagare på mat vid utbildningstillfällen eller att någon elektronik köps in till ett event. Att däremot betala parkeringsböter med föreningsmedel framstår som högst tveksamt vilket gör att det även går att fundera över hur övriga medel spenderats? Den revision som gjordes av SSU Helsingborgs kassahantering kom fram till att denna inte var stadgeenlig varpå revisorerna rekommenderade årsmötet att inte bereda sittande styrelse ansvarsfrihet.

Dessvärre är förskingring inget nytt fenomen inom föreningslivet. Vad än värre är att det finns en ideologisk dimension i detta som är graverande för moderpartiet, i synnerhet då det likaledes finns fog för att även ifrågasätta människosynen inom SSU Helsingborg.

Flera medlemmar har flaggat för att Mansours värderingar inte stämmer överens med SSU:s och moderpartiets dito när det gäller tanken om allas lika värde.

”-Ahmed Mansour har vid flera tillfällen sagt att homosexualitet är fel.”

Fredrico Moreno och Kvällsposten har uppger att man varit i kontakt med ett flertal medlemmar som oberoende av varandra uppgett att SSU Helsingborg styrts som en sekt, där unga kontrollerats och manipulerats och att minst fem ungdomar som gått med i SSU Helsingborg sedermera konverterat till islam och blivit inpräntade att bögar är äckliga och att homosexualitet syndar mot religionen. Flera uppger att man sedermera helt lämnat arbetarrörelsen.

När Socialdemokraterna i Helsingborg nåddes dessa uppgifter och lyfte dessa anklagelser med Ahmed Mansour avgick vederbörande från sina uppdrag i såväl S som SSU. Därefter blev han uppsagd av Transportarbetarförbundet. Mansour är dock inte utesluten som medlem, vilket gör att han har motionsrätt till kongressen. Vissa fackförbund tillåter till exempel att aktiva Sverigedemokrater får vara medlemmar men att dessa inte får uppbära förtroendeuppdrag. Enligt vissa medlemmar är dock Mansour fortfarande aktiv i SSU Helsingborg och styr bakom kulisserna.

I en kommentar till Kvällsposten skrev Mansour:

”-Det stämmer att jag inte längre är politiskt aktiv och har därmed lämnat samtliga politiska uppdrag för S och SSU. Jag lämnade för att jag inte riktigt kände att jag hade samma energi som tidigare så jag valde att prioritera att göra andra saker.

Det är väldigt tråkigt om någon ska ha påstått någon av de andra oerhört allvarliga anklagelserna, som inte ens stämmer.”

När de första varningsflaggorna höjdes 2018 om att något inte stod rätt till gick 33 SSU-medlemmar ut i en debattartikel i Aftonbladet om hävdade att granskningen av SSU Skåne var liktydigt med fake news och del i en medveten desinformationskampanj. Två av de undertecknande medlemmarna har därefter ertappats med att hysa antisemitiska och antisionistiska åsikter. Detta är dessvärre inga isolerade händelser som är begränsade till SSU Skåne. Socialdemokraterna har alltsedan 1994 hyst ett internt islamistiskt problem, något som bl.a. Helena Edlund redogjorde för på ett föredömligt sätt i sin bloggpost Socialdemokratins islamistiska draksådd. Även Arbetarepartiet belyste problemet i sin nätpublikation Nya Arbetaretidningen i samband med avslöjandet om problemen i SSU Skåne 2018.

Det hela började med att islamisten Mahmoud Aldebe, make till den utskämda f.d. centerpartisten och nämndemannen Ebtisam Aldebe och far till klädskaparen Iman Aldebe, som bland annat uppmärksammats för sina moderniserade varianter på hijab och försök till att göra “slöjan hip”, tog kontakt med Socialdemokraterna för att sondera terrängen beträffande ett samarbete mellan dessa och Sveriges Muslimska Råd (SMR).

https://blickovernejden.wordpress.com/2018/03/06/det-sekulara-samhallet-ar-garanten-for-religionsfrihet-liksom-for-friheten-fran-religionen/

Det var dock ingen hemlighet att SMR ansågs ha islamistiska kopplingar och leddes av någon som förespråkade sharia- och särlagstiftning. Mahmoud Aldebe pekades exempelvis ut som Muslimska brödraskapets nyckelperson i Sverige i professor Jonas Otterbecks avhandling Islam på svenska (2000). Muslimska brödraskapet grundades i Egypten 1928 och uttryckte under Andra världskriget öppet stöd för Nazityskland och uppbar även finansiering därifrån. Organisationen EXPO definierar således Muslimska brödraskapet som en öppet antisemitisk organisation. Att notera är också att Muslimska brödraskapet är terroriststämplat i Ryssland, Syrien, Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. 16 juni 1979 genomförde organisationen ett uppmärksammat terrorattentat mot Artilleriets Kadettakademi i syriska Aleppo, ett attentat som lämnade någonstans mellan 50 till 80 döda.

I tidningen Broderskap kommenterades dock från socialdemokratisk sida förutsättningarna för ett samarbete på följande vis:

”-Det finns nästan en halv miljon muslimer i Sverige – de skulle tillsammans kunna lyfta vilket parti som helst till oanade höjder.”

Ett direkt samarbete hade dock kunnat ses som politiskt känsligt givet Aldebes “profil”. Därav kom samarbetet att gå igenom ombud, via Broderskapsrörelsen -socialdemokratins kristna förgrening. Den senare kom 2011 att byta namn till Tro & Solidaritet för att ha en mer mångkonfessionell framtoning istället för en uttalat kristen sådan.

Under åren 1996-1998 hölls fyra utbildningstillfällen för Sveriges Muslimska Råd av Socialdemokraterna och Broderskapsrörelsen, däribland på Bommersvik. Dessa bekostades dels med skattemedel i form av projektmedel från dåvarande Invandrarverket och Inrikesdepartementet samt genom medel ur SAP:s jubileumsfond. Utbildningarna sågs som framgångsrika och beskrevs i följande ordalag:

“-En rejäl dialog mellan socialdemokratiska idéer och traditioner samt muslimska ideal för samhället”.”

Det är dock i sanning anmärkningsvärt att ett parti vars värdegrund vilar på ett egalitärt och sekulärt samhälle där alla människors lika värde är essentiella begrepp medvetet inledde ett samarbete med en organisation vars ideologiska grundvalar bär på uppenbara fascistiska drag. Vad gäller synen på t.ex. kvinnans roll i samhället säger sig Muslimska Brödraskapet stå för jämställdhet men i praktiken ser man helst att kvinnan inte “belastas” med något utöver hennes “naturliga roll” inom familjelivet. Vilken syn man hyser på sexualitet utöver den heteronormativa behöves knappast redogöras för.

2006 riktade Aldebe i ett brev till samtliga riksdagspartier följande krav, under föresatsen att själv representera ”den muslimska minoriteten” i landet:

Statlig imamutbildning

Betald ledighet vid muslimska helgdagar

Automatisk lärarlegitimation till imamer och hemspråkslärare – detta med syftet att ”skapa en naturlig integrering av islam i svenska skolor”.

Muslimska begravningsplatser i samtliga kommuner

Halalslakt

Könssegregerade simhallar och gym

Byggnation av en moské i varje svensk kommun finansierat genom räntefria lån

Särlagstiftning och sharia, främst gällande familjerätt, för att ”befrämja den muslimska gruppens status och skydda den mot majoritetssamhället.

Det var således helt uppenbart av de krav som Mahmoud Aldebe ställde att vederbörande på inget sätt hyste något intresse av att se en assimiliering av muslimer in i det svenska samhället. Alltför många blandar dock ihop begreppen integration och assimilering. Integration innebär att majoritetskulturen måste anpassa sig till minoriteten och assimilering å sin sida att minoriteten anpassar sig till det omgivande majoritetssamhället. Alltsedan mitten på 1970-talet så talar vi emellertid inte längre om assimilering eftersom Sverige numera är ett förment mångkulturellt land. Därav skall minoritetskulturer integreras och majoritetskulturen anpassa sig. Frågan som omedelbart infinner sig är dock hur en samhällelig kohesion kunna upprätthållas om man t.ex. i en nationalstat skall tillämpa rättskipning efter credo? Vem definierar efter vilket rättesnöre någon skall dömas efter, särskilt om någon definerar sig som sekulär? Detta är förstås en fullkomligt orimlig samhällsmodell som ofrånkomligen kommer att skapa friktion. Islamismen gör dock ingen differentiering mellan politik och religion, dessa är symbiotiska.

Det är således fullkomligt ideologiskt ohållbart att definiera sig som socialdemokrat och samtidigt inta en apologetisk hållning visavi islamister, än mindre att aktivt samarbeta med sådana. Det har länge varit en uttalad strategi bland islamister att erövra tolkningsföreträde och säga sig representera Sveriges muslimer, precis som Aldebe gjorde i sitt brev till riksdagspartierna 2006. Vi lever dock i ett tidevarv kännetecknat av antiintellektualism och identitetspolitik och där rasistkortet delats ut med sådan frenesi och att många inte längre vågar ifrågasätta. Därmed har islamisterna i hög utsträckning lyckats i sin strategi att få all kritik mot islamismens politiska mål att likställas med uttryck för rasism. Detta är vad man i militära termer kallar för psykologisk påverkansaktion. Att ifrågasätta får ofrånkomligen konsekvenser, något som inte minst märktes i fallet med den principfasta socialdemokraten Ann-Sofie “Soffan” Hermansson.

https://blickovernejden.wordpress.com/2020/01/29/rattegangen-mot-ann-sofie-soffan-hermansson-demokrati-vs-despoti/

Tyvärr har vi ett flertal i detta land som gör sig till s.k. nyttiga idioter för islamisternas politiska mål. En av dessa är Martin Aagård som tidigare jobbade som skribent på Aftonbladet. Denne skrev i samband med rättegången mot Hermansson en artikel om islamisterna Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi från Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén i vilken han vägrade kalla dem för extremister utan istället beskrev dem i följande ordalag:

“..ett par antirasistiska svarta pantrar som vill bekämpa hela jävla systemet genom att stämma det förra kommunalrådet för att ha kallat dem ”extremister” på sin blogg.”

https://blickovernejden.wordpress.com/2020/02/12/nyttiga-idioter-ar-en-samhallsfara/

Martin Aagård bör måhända skriva in sig på Historia A på Stockholms universitet då Svarta Pantrarna som han jämförde Doubakil och Abdullahi med i allra högsta grad var en vänsterextrem organisation som hämtade inspiration från bl.a. marxism-leninism och maoism.

De nya larmen inom SSU Skåne är således inget som enkom utgör ett isolerat regionalt problem inom svensk socialdemokrati. Detta är en endemisk S-märkt islamistisk följetong och det en soppa man medvetet kokat ihop över decennier, helt på egen hand, vilket således utgör ett problem som inte går att lösa i en handvändning. Detta är dock frågor man måste ta itu med om man har för avsikt att återbygga någon form av politisk trovärdighet vad avser spörsmål som islamism, kvinnoförtryck och hederskultur.

Opportunism, populism och hyckleri som politiska drivkrafter

Paolo Robertos uppmärksammade sexköp häromveckan, av honom själv beskrivet som “ett riktigt dumt beslut”, får nu konsekvenser inte bara för honom själv men också ur juridiskt hänseende då Regeringen nu flaggar för att sexköp per definition skall ge fängelse istället för böter. I ett inlägg på Instagram skrev Roberto att det var rätt åt honom och det är helt korrekt, ur såväl moraliskt som juridiskt hänseende. Det finns något som heter egenansvar och att prostitution är förbjudet i Sverige var inte något okänt för honom. Robertos affärsrörelse rasar nu samman varpå bötesbeloppet om 25 000:- således är hans minsta bekymmer. Men som sagt, skylla sig själv-faktorn är påtaglig..

Vad som däremot skett runt omkring denna händelse är intressant att skärskåda. Linda Snecker (V) tungade fradga som om hon drabbats av rabies då Richard Herrey (M), innan det blev känt vad det handlade om, replikerat på Robertos inlägg i stöttande ord. Herrey fick omgående ett vänsterdrev efter sig anfört av nämnda Snecker. Enligt henne var det en självklarhet att offentligt ta avstånd från sexköp. Det må te sig som en självklarhet vid första anblicken men det finns likväl ett problem i Sneckers syn på saker och ting och sätt att bedriva politisk debatt.

Varför skall en man ta ansvar för en annan mans agerande? Detta är en del utav den vänsterdogmatiska synen på genus och samhällsordning. Exempelvis argumenteras för att gemensam nämnare bland våldtäktsmän är det biologiska könet, alltså skall alla män ta ansvar och offentligt anamma vänsterfeminismens påbud, annars har dessa män “fel” värdegrund och tycker sonika att mannen har rätt att ta för sig av kvinnans kropp. En minst sagt dogmatiskt och totalitärt synsätt. En konservativ man behöver dock inte anamma vänsterfeminismens definitioner och samhällsanalys för att tycka att det är moraliskt fel med prostitution och våldtäkt. Men t.ex. kulturellt betingad kvinnosyn vill inte den vänstra politiska planhalvan beröra eftersom detta gör det problematiskt om en våldtäktsman har annan härkomst än svensk dito.

Dagens vänster förefaller annars besatt vid hudfärg, något som märktes i den starkt kritiserade epitaph som Athena Farrokhzad skrev i Dagens Nyheter över den dansk-palestinske poeten Yahya Hassan. Farrokhzad är ideologiskt något av en logisk anomali, något som dessvärre i mångt och mycket är kutym inom dagens vänster. I en tidigare artikel i Aftonbladet uppmanade hon Hassan att inte skriva så sanningsenligt om islamism och invandrare i förorten då detta skulle gynna ”rasisterna”. Hassans dödsorsak är ännu inte fastställd men han hade ett missbruksproblem att brottas med. I Farrokhzads strukturalistiska omvärldsanalys så var dock denna tänkbara orsak till frånfället orsakat av den strukturella rasism som det vita patriarkatet i det danska klassamhället påtvingat den rasifierade Hassan. Något egenansvar finns alltså inte såtillvida man inte är en vit och därmed priviligerad man.

Samma strukturalistiska samhällsanalys går igen i den svenska sexköpslagstiftningen. Att sälja är tillåtet, men inte att köpa. Anledningen till detta märkliga synsätt är att man inte vill kriminalisera kvinnan. Detta har gjort att den svenska öppna gatuprostitutionen i mångt försvunnit för att istället i allt högre grad ersättas av bordellverksamhet underhållen genom trafficking av utländska utsatta kvinnor. Således kan argumenteras att den svenska sexköpslagstiftningen mer är definierad av en progressiv svensk självbild och symbolpolitik än faktisk realpolitik. Att erkänna att de högststående moraliska ställningstagandena fått högst omoraliska konsekvenser är förstås inget man vill höra talas om. Att notera är också att Amnesty International 2015 klubbade igenom ett beslut, som svenska sektionen reserverade sig emot, där man såg kriminalisering av sexköp som ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

https://blickovernejden.wordpress.com/2020/05/15/den-svenska-sexkopslagen-spelar-den-organiserade-brottsligheten-i-handerna/

Den hierarkiska könsordningen stipulerar att kvinnan är underordnad mannen varpå det är köparen, mannen, som skall straffas. Det har även höjts röster för att Paolo Roberto utöver böter skall åtalas för oaktsam våldtäkt. Det är här det blir en smula prekärt ur juridiskt hänseende. Om en kvinna utsatts för trafficking och tvingats in i prostitution och kunden är medveten om detta kan det finnas validitet i att se sexköpet som våldtäkt i någon form. Men om det är en kvinna som av fri vilja prostituerar sig, kan då köparen göra sig skyldig till en “frivillig våldtäkt”?

Ifjol somras skrev S-kvinnor i Skåne i en debattinlaga i Sydsvenskan att man förordade att klassa pornografi som hets mot folkgrupp. Enligt S-kvinnor skulle detta vara en självklar politisk kontinuitet för världens första feministiska regering för att få slut på våldet mot kvinnor och på kvinnohatet. Det finns onekligen ett samhällsproblem med sexualiserat våld mot kvinnor, det är absolut inget som skall förnekas. Frågan är dock om S-kvinnorna i Skåne lägger fokus på rätt sak? Betydelsen av kulturellt betingad kvinnosyn vid överfallsvåldtäkter tror jag exempelvis inte att S-kvinnor i Skåne är speciellt intresserade av att diskutera givet det rådande politiska paradigmet? Klart är dock att pornografi inte är en helt okomplicerad företeelse, unga människor kan ges en skev bild av vad som är “vanlig” sexualitet och vad som är mer att anse som kittlande fantasi. Men som med allt så handlar detta till syvende och sist om en utbildnings- och uppfostringsfråga, vilken människobild förmedlar medborgarna till sina barn och vilken sexualutbildning ges de senare? Om pornografi skulle klassas som hets mot folkgrupp blir det nödvändigt att definiera vad som är att se som pornografi? Vart drar man gränsen för erotisk konst och pornografi? Det blir till syvende och sist en subjektiv definitionsfråga som inte alls är så enkel att svara på då detta ligger i betraktarens öga. Vem skall vidare ha mandatet att göra denna definition? En statlig påbjuden konstnorm?

https://blickovernejden.wordpress.com/2019/08/13/den-progressiva-sexualmoralismen/

I den proposition som Regeringen på rekordtid nu ämnar leverera efter Paolo Robertos uppmärksammade sexköp är intentionen att alla sexköp skall rendera i fängelsestraff snarare än böter. Detta applåderas av bl.a. Linda Snecker. Samtidigt är den senare förespråkare för att fängelsestraff skall minimeras som åtgärd vad gäller unga gärningsmän och gängkriminella. Denna inställning handlar förstås om förkärleken att se rasifierade kriminella som offer för strukturell rasism från majoritetssamhällets sida och socioekonomiska orsaker som drivande bakom valet av till en kriminell livstil. Att vi har fri utbildning, ett socialt skyddsnät o.s.v. verkar inte spela någon roll. En ung rasifierad kriminell man är alltså ett offer för strukturell rasism och det kapitalistiska klassamhället varpå denne skall straffas så milt som möjligt. Detta tills dess att vederbörande köper sex vill säga, för då handlar det om att vederbörande biologskt sett är man och skall då straffas så hårt som möjligt.

https://blickovernejden.wordpress.com/2020/02/07/ar-vi-alla-offer/

Undertecknad har inget problem med en straffsats som innebär fängelse som sådant. Vad jag har problem med är att det inte finns någon logik och konsekvensanalys i lagens tillämpning. Antingen förbjuder man en hantering i sin helt eller också inte alls, koppleri undantaget. Vad vi nu bevittnar är vad undertecknad skulle vilja beskriva som en perfect storm av politisk opportunism, populism och hyckleri bara för att en känd person åkt fast. Hade vi haft samma diskussion om det enbart varit för allmänheten okända män som arresterats i Operation Torsk?

Politisk opportunism är dessvärre inget som som kan återfinnas bara i frågor som berör sexköp. I Jakt och Jägare stod häromdagen att läsa en debattinlaga signerad EU-parlamentarikerna Sara Skyttedal (KD) och Tomáš Zdechovský (KDU-ČSL) om hur EU-kommissionen bortser från gängse arbetssätt och ägnar sig åt fulspel i frågor om vapenreglering och andra jaktpolitiska frågor. Vi såg ett paradexempel på detta efter terrorattentaten i Paris hösten 2015 vilket resulterade i EU:s Vapendirektiv, en fråga undertecknad återkommande skrivit om på denna blogg. Denna gång har EU-kommissionen låtit antijakt-lobbyister spökskriva förslaget som berör blyförbud i ammunition. EU-kommissionen avser samtidigt definiera stora delar av Sverige som våtmark, vilket i sig är fullkomligt orimligt. Samtidigt föreslås ett förbud mot att medta blyammunition när en våtmark passeras. Detta omöjliggör förflyttning i skog och mark även om blyammunition skulle användas till en annan jaktform på en annan lokal. Det är sålunda helt uppenbart att förslaget inte handlar om en miljövurm i sig, denna är enbart ett svepskäl för att göra livet så surt som möjligt för Europas jägare, de svenska och finska dito i synnerhet givet vår geografi.

Det lagförslag som Regeringen nu har för avsikt att genomdriva avseende sexköp har likaledes en internationell dimension. Man vill göra det straffbart för en svensk man att köpa sex utomlands. Det finns säkert de som vill argumentera för att detta förfarande inte skulle utgöra någon skillnad i jämförelse med t.ex. krigsförbrytelser. Det juridiska dilemmat är att krigsförbrytelser sällan är legala någonstans. Sexköp är däremot lagligt i t.ex. EU-medlemslandet Tyskland och Sverige uppbär inte juridistiktion över tyskt territorium. Om vi vänder på det och argumenterar för att nationalitet skall vara bärande för vad som är lagligt och inte, hur gör vi då med en fråga som barnaga i Sverige? Vem minns inte det uppmärksammade fallet då en italiensk man dömdes för barnaga i Sverige? I Italien är barnaga tillåtet men om vi tillåter en princip om att nationalitet skall vara bärande för rättskipningen så borde ju en italienare få aga sitt barn i Sverige? Och vad händer då om en tysk man köper sex i Sverige? I Tyskland är det ju lagligt? Regeringens intentioner visar således på en logisk kullerbytta av rang.

Att Paolo Robertos sexköp satte sådan eld i ändan på Regeringen är också intressant att jämföra med andra frågor där långbänken får landhöjningen att framstå som en tämligen rask affär. Vad har hänt med Riksdagens tillkännagivanden om införandet av en Viltmyndighet och återinfört tjänstemannaansvar? För att citera Olof Palme: “-Politik är att vilja.” Om det inte finns någon vilja är det uppenbart att inget händer. Synbart är att man däremot aldrig skall underskatta opportunism, populism och hyckleri som politiska drivkrafter..

Ett problematiserande filosofiskt perspektiv på begreppet politisk korrekthet

Vi lever idag i ett tidevarv där politisk korrekthet i allra högsta grad är definierande faktor inom politik och offentligt samhällsliv. Samtidigt används begreppet PK som närmast en svordom, även av undertecknad skall jag villigt erkänna. Det är PK att vara politiskt korrekt. Det säger sig självt, det är ett cirkelargument men läsarna förstår säkerligen andemeningen. De flesta tenderar nog att se begreppet som ofarligt, den som är politiskt korrekt menar ju trots allt väl. Eller?

Det här det är nödvändigt att problematisera begreppet. Innehållet i detta är kontextuellt och påverkas av samtiden. Vissa element kan vara av mer “evig” natur med ursprung långt tillbaka i vår kultur och historia, t.ex. det ursprungligen religiösa påbudet “-Som du vill bli behandlad skola du behandla andra.” o.s.v. Samtidigt finns mer sentida delar inom begreppet som av samtiden i mångt ses som självklara men vars filosofiska rättfärdigande kontradikterar tidigare påbud. Ett sådant exempel är kollisionen mellan land skall med lag byggas och t.ex. den så kallade Gymnasielagen.

Det är plötsligt PK att vara för en liberal migrationspolitik som kontradikterar gammal dygd om att land skall med lag byggas och därför trumfar plötsligt en minoritets moralfilosofiska tolkningsföreträde månghundraårig rättslig tradition. Vi har ett märkligt konstitutionellt system med negativ minoritetsparlamentarism som gör att att ett diminutivt parti såsom Miljöpartiet kan utöva ett inflytande över politiken långt över vad det faktiska väljarstödet stipulerar. Att vara demokrat är så politiskt korrekt att det knappast är att definiera som PK, men plötsligt så har det mest politiskt korrekta antagit toner som egentligen inte borde vara att definiera som PK?

Politisk korrekthet kan sålunda anta antidemokratiska former. Som undertecknad skrev ovan så är innehållet anvhängigt samtidens definitioner. Vad som var att anse som politiskt korrekt i t.ex. Stalins Sovjetunionen, Hitlers Nazityskland och Kulturevolutionens Kina skilde sig avsevärt från dagens definitioner, men likväl fanns påbud om vad som var att att definiera som “acceptabla åsikter” i respektive samhällskontext.

Dagens Sverige har demokratiska problem på samma sätt som dagens EU har ett demokratiskt underskott. Det är dock inte speciellt politiskt korrekt att påpeka dessa faktum, vilket är ett uttryck för en allt tydligare identitetspolitiskt drivet debattklimat. Likväl lever vi tack och lov inte under totalitära diktaturer likt de ovan nämnda. Vi har dock begränsningar inom yttrandefriheten, syftet är att säkerställa att olika minoriteter inte skall utsättas för olika former av hat. Dessvärre är tillämpningen inte stringent. Ett sådant exempel var hur en enig Granskningsnämnd häromveckan friade P4 Stockholms morgonprogram efter att en av de statligt avlönade journalisterna i en diskussion om fjolårets nyord definierade en systemkritisk ej statligt avlönad frilansjournalist som “Swishhora”. Man kan tycka vad man vill om den journalistiska kvalitén och den ideologiska kompassen hos journalister som inte uppbär från någon lön från någon av de större mediakoncernerna eller staten, det har inte med saken att göra då en statligt avlönad journalist är ålagd ett objektivitetskrav.

“Granskningsnämnden konstaterar att programledarna i det aktuella inslaget samtalade i en lättsam ton och i direktsändning. Programledare B:s (Ola Gäfverth) uttalanden om swishjournalister var raljerande men riktades inte mot några enskilda journalister och förekom i en diskussion med anledning av språkrådets nyordslista. Mot bakgrund av inslagets kommenterande karaktär anser nämnden att uttalandet inte medför att inslaget strider mot kravet på opartiskhet.“

Vi kan också se hur majoritetskulturen och majoritetsbefolkningen kan beskrivas i nedsättande ordalag utan påföljder. Orsaken till detta bottnar i den politiskt korrekta diskursen om strukturell rasism. Logiken som följer därav är att det inte finns en omvänd rasism. Denna minst sagt märkliga inställning har sitt ursprung inom marxistisk strukturell teori och kan likaledes skönjas inom jämställdhetsdebatten. Kvinnan är per definition i beroendeställning och därmed underordnad mannen. Alltså skall det i den politiska korrekthetens namn tillämpas t.ex. kvotering för att nå jämställdhet. Följdfrågan, som inte är politiskt korrekt men nödvändig, är huruvida jämställdheten gynnas av en inkvoterad välutbildad och välavlönad etniskt svensk kvinna i en bolagstyrelse i förhållande till en lågutbildad kvinna med bristande språkkunskaper i en förort? Den klassiska marxistiska samhällsanalysen tenderar här att försvinna när denna omsätts i dagens genuskontext. Vi ser också alltfler hur teoretiska marxister ledsnar på dagens politiska vänster, något som gett t.ex. Örebropartiet och Malmölistan.

Att vara politisk korrekt handlar inte bara om att vara “god”, då fenomenet i en demokratisk kontext inte sällan blir ett sätt att skapa ett paradigm som begränsar det politiska manöverutrymmet i önskad riktning. Därmed har vi fått sådana fenomen som “åsiktskorridoren” som stipulerar vilken åsikt är acceptabel och inte trots att förment åsikts- och yttrandefrihet skall råda. Plötsligt så tenderar därmed den politiska korrektheten att bli totalitär och bär därmed tankarna till andemeningen i George Orwells litterära gärning. Det är ett problematiserande filosofiskt perspektiv på begreppet politiskt korrehet som tål att tänkas på..

Revolutionen som åt sina egna

Efter att Ententen under Hundradagarsoffensiven i augusti till november 1918 slagit den kejsartyska armén vid Amiens, vid andra slaget vid Marne och Somme och brutit igenom Hindenburglinjen vid Cambrai det stod klart för generalkvartersmästare Erich Ludendorff, Kejsartysklands verklige ledare, att kriget var förlorat trots att den tyska armén ännu stod på främmande mark och Ententens förluster högre än de tyska. Det var bara en tidsfråga innan kriget skulle komma att föras in över tyska gränsen och därmed rekommenderade han begäran om vapenstillestånd. Att tyska armén ännu inte var i grunden slagen i fält gav upphov till den av nazisterna sedermera exploaterade s.k. “Dolkstötslegenden”, att det var hemmafronten som svek, inte den tyske frontkämpen.

Detta var dock en sanning med mycket stor modifikation. Kejsartyskland hade förvisso segrat på östfronten men freden i Brest-Litovsk i mars 1918 innebar inte att resurserna som en territoriell expansion i öst på sikt skulle komma att medföra hann att göra någon skillnad i väst och på hemmafronten. Kejsartyskland hade allt sedan den s.k. Kålrotsvintern 1916 befunnit sig invid svältens rand p.g.a. av Ententens blockad. Efter att den tyska Högsjöflottan vunnit en taktisk seger, såtillvida att de brittiska förlusterna var långt högre, förlorade man ur strategiskt hänseende likväl Skagerackslaget 1916. Oförmågan att tvinga fram ett militärt avgörande i fält efter att Marsoffensiven 1918 ebbat ut och Ententens upprätthållande av flottblockaden gentemot Kejsartyskland gjorde att Högsjöflottans överkommando 29 oktober 1918 beordrade att flottan skulle löpa ut för att i ett sista kataklysmiskt slag ta sig an den brittiska flottan, ett slag som skulle burit tankarna till Götterdämmerung i Richard Wagners Nibelungens ring.

Många tyska matroser var dock i detta läge inte villiga att dö för kejsare och fosterland då socialistisk aggitation hade varit påtaglig. Låt vara att de tyska socialdemokraterna slutit upp bakom krigsinsatsen, om måhända inte jublande så. Värt att notera är dock att den tyske kejsaren Wilhem II inte var den krigshetsare som han oftast framställs som, tvärtom hade han varit tveksam inför Österrike-Ungerns agerande gentemot Serbien sommaren 1914. Under kriget så blev emellertid ovan nämnde generalkvartersmästare Erich Ludendorff och generalfältmarsalk Paul von Hindenburg Kejsartysklands egentliga ledare och kejsarens inflytande över krigsinsatsen blev mer av nominell karaktär. Likväl så kom kejsaren att ses som symbolen för den tyska militarismen och bourgeoisien och matroserna på ett antal större örlogsfartyg i Kiel och Wilhelmshaven gjorde sålunda myteri som kom att sprida sig till hamnarna och sedan vidare. Detta gjorde att kejsaren abdikerade 9 november 1918 och gick i landsflykt i neutrala Holland. Ludendorff å sin sida underskattade sitt politiska stöd och tvingades likaledes att stiga tillbaka. Således kom de tyska socialdemokraterna att få ta över den sjunkande tyska skutan. Socialdemokraten Philipp Scheidemann utropade Tyskland som republik från riksdagshuset samma kväll som kejsaren abdikerade.

Två dagar innan, 7 november 1918, hade den bayerska Wittelsbach-dynastin störtats och den bayerska rådsrepubliken utropats under Kurt Eisner. Den senare var ledare för “Det Oberoende Socialistpartiet” och lydde således inte under socialdemokraten Friedrich Ebert i Berlin. Det 1914 så mäktiga Tyskland var i början av november fyra år senare således statt i maktvacuum och kaos. Eisner var mer revolutionärt sinnad än socialdemokraterna, även om denne till skillnad mot bolsjevikerna i Ryssland förutsatte sig att respektera äganderätten. Ebert å sin sida var inte främmande för att bibehålla den tyska monarkin, men ville demokratisera denna. Revolutionen i Ryssland, där tsaren och bourgeoisien störtats och proletariatets diktatur införts, åtminstone i de delar av det forna tsardömet där boljsevikerna hade kontroll, var en inspiration för mer radikala samhällselement även i Tyskland. 5 januari utlystes generalstrejk i Berlin vilket blev till öppen revolt mot den demokratiska socialdemokratiskt styrda Weimarrepubliken. Bakom revolten stod Spartacusförbundet, som i december 1918 bytte namn till KDP –Tysklands Kommunistiska Parti , under Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. Dessa hade under kriget vänt sig mot SPD:s stöd för krigsinsatsen och var politiskt mer vänsterradikala. Liebknecht hade samtidigt som ovan nämnde Scheidemann utropat Tyskland som republik själv från Berlins stadhus deklarerat Tyskland som en socialistisk fristat.

Ebert och dennes inrikesminister Gustav Noske befann sig i detta läge i en prekär situation eftersom socialdemokraterna i detta läge var utmanade av kommunisterna i en maktkamp om landet och de förstnämnda nödgades således i detta läge att liera sig med de högersinnade frikårer som uppstått i det maktvacuum som följt i samband med kejsarens abdikation och vapenstillståndet. De flesta frikårerna hade inte särdeles mycket till övers för vare sig SPD eller Weimarrepubliken per se, men de hatade kommunisterna än mer. Således kom frikåren Garde-Kavallerie-Schützendivision att slå ned den kommunistiska revolten i Berlin. Det sägs att Gustav Noske lär ha sagt att det inte gjorde så mycket “om något skulle råka hända med Liebknecht och Luxemburg”. Den 15 januari var revolten över och såväl Luxemburg och Liebknecht hade “råkat” avlida i frikårens förvar.

Liebknechts hädanfärd kom ha viss svensk koppling genom marinofficeren Horst von Pflugk-Harttung som var involverad i denna. von Pflugk-Harttung var sedan bosatt i Sverige mellan 1919-1932 och blev här involverad i den svenska frikårsverksamheten inom den s.k. Munckska kåren, även kallad Stockholms luftförsvars frivilliga beredskapsförening. Denna grundades 1927 av generallöjtnant Bror Munck som en direkt följd av 1925-års Försvarsbeslut som kraftigt skar ned den svenska försvarsförmågan. Munck var adlig och svuren monarkist och fosterlandsvän och hyste rädsla för ett kommunistiskt maktövertagande i Sverige. Han var inte den ende inom svensk borgerlighet som hyste samma farhågor. Enligt Munck skedde bildandet av kåren i samförstånd med Stockholms polismästare Gustav Hårleman. Således hade Munckska kåren precis som de tyska frikårerna några år innan en halvofficiell status, om än inte för allmänheten. Kåren kom även att beväpnas genom att 300 pistoler, 40 kpistar och 10 000 patroner införskaffades i Tyskland och skickades som kurirgods till Sverige genom kapten i Fälttelegrafkåren Verner Gyllencreutzs försorg. Hösten 1931 kom emellertid den svenska pressen att få kunskap om Munckska kåren efter att denna tipsats av Konrad Hallgren, en karaktär som politiskt stod den italienska fascismen nära. Hallgren hade kommit på kant med en annan funktionär inom organisationen, löjtnant Sven Hedengren. Hallgren menade att var den senare som kontaktat von Pflugk-Harttung och därigenom genomfört vapenaffären i Tyskland. Vidare skrev Hallgren sitt brev till svenska pressen att dessa vapen hamnat i händerna på personer som skulle kunna utgöra ett potentiellt hot mot samhället. Till saken hör dock att vapnen inte var olagliga, vapenlicenser för dessa hade utfärdats av ovan nämnde polismästare Gustaf Hårleman. Det hela blev emellertid en politiskt högst känslig fråga och vapnen kom sedermera att inhämtas och förvaras hos Stockholmspolisen. Några åtal kom emellertid aldrig att väckas, vilket torde vara en indikation på den halvofficiella ställning som Munckska kåren haft.

Efter von Pflugk-Harttungs delaktighet i att undanröja KPD:s högsta ledning i Berlin i januari 1919, kom så turen till den bayerska frirepubliken i maj samma år då delar av vad som återstod av den tyska armén tillsammans med frikårsenheter gick in i München. Vid detta lag var Eisner redan död, han hade skjutits av nationalisten och adelsmannen Anton Graf von Arco auf Valley 21 februari 1919. Arco auf Valley hyste förakt för Eisner då denne i den förstnämndes ögon var “bolsjevik och jude och därmed inte tysk” . Intressant nog hade emellertid Arco auf Valley själv österrikiskt och judiskt påbrå och släktnamnet stammade från italienska Trentino. Ironiskt nog sköts Eisner i ryggen när denne var på väg till det bayerska parlamentet för att överlämna sitt avgångsbesked.

Efter Eisners död så spreds ryktet att initiativtagare bakom dennes död i själva verket var socialdemokraten Erhard Auer, som prompt sköts av servitören Alois Linder. Detta skapade anarki i Bayern, universitetet i München stängdes och aristokrater kidnappades samtidigt som republiken stod utan regering. 7 mars utsågs den f.d. läraren och uttalade antimilitaristen Johannes Hoffman till ny regeringschef. En månad senare, natten mellan 6-7 april genomförde kommunister och anarkister en kupp efter att nyheter kommit från Ungern om Béla Kuns bolsjevistiska revolution mot landets borgerliga demokratiska styre under Mihály Károlyi. Hoffmanns frihetligt socialistiska bayerska regering tvingades således att fly till Bamberg. Värt att notera är att bolsjeviken Kun sedermera kom att utmanövrera sina socialdemokratiska allierade i Ungern och utlöste den röda terrorn i landet innan dennes regering kollapsade efter den rumänska armén brutit in i landet efter att Kun försökt att återta territorier som gått förlorade i och med Första världskrigets slut samtidigt som denne försökt nå nationell enighet genom den klassiska taktiken att skaffa en extern fiende.

Nu kom istället Ernst Toller från USPD, samma parti som Eisner styrt, till makten och denne styrde tillsammans med anarkister såsom Gustav Landauer, Silvio Gesell och pjäsförfattaren Erich Mühsam, vilket gav regeringen smeknamnet “kaféanarkisterna”. Denna ministär hann emellertid bara sitta i sex dagar innan denna i sin tur med Lenins välsignelse störtades utav kommunistpartiet KPD lett av den ryske émigrén Eugen Leviné. Den senare genomförde en hårdför kommunistisk politik och konfiskerade mat och privatägda vapen och expropirerade luxösa bostäder och gav dessa till hemlösa. Produktionsmedlen sattes i arbetarnas ögo och en röd armé skapades. Leviné hade också planer på att avskaffa papperpengar men den senare planen han inte verkställas innan sovjetrepubliken föll för den tyska armén och Freikorps inmarsch i Bayern.

Den omaka alliansen mellan SPD och Freikorps kom emellertid inte att vara helt friktionsfri. 13 mars 1920 genomförde Wolfgang Kapp och general Walther von Lüttwitz, stödda av frikåren Marinebrigade Ehrhardt, den så kallade Kapp Putschen. Målet var att störta Weimarrepubliken och återgå till en de facto militärdiktatur av det snitt som existerade i Kejsartyskland under Ludendorff. Det fanns dock inget större folkligt stöd för detta, även om kuppförsöket stöddes av delar av Reichswehr, monarkister och nationalister, och revolten kom snabbt att lamslås av en generalstrejk och ebbade ut. I den tyska industrins hjärta i Ruhr mobiliserades dock den ca 50 000 man starka Ruhrs Röda Armé som respons. Den tyska socialdemokratiska regeringen fruktade i detta läge en repris på Spartacistupproret och skickade således in Reichswehr och regeringstrogna frikårer som med stor brutalitet och summariska avrättningar slog ned allt motstånd mot Berlin och 23 september var allt motstånd brutet.

Detta var dock inte slutet på kommunistiska revoltsförsök mot Weimarrepubliken. 23-25 mars 1923 stormade KPD:s mest militanta fraktion KP Wasserkante med 1300 man 24 polisstationer, 17 av dem belägna i Hamburg, därav kom revolten att kallas för Hamburgrevolten även om 7 poliststationer i Schleswig-Holstein också stormades. Weimarrepubliken svarade med vapenmakt. 17 poliser, 21 upprorsmakare och 61 oskyldiga dog. Hamburgrevolten var det sista stora kommunistiska försöket att gripa makten i Weimartyskland. Revoltförsök från höger skedde dock såsom bl.a. den misslyckade s.k. Küstrin Putsch 1 oktober 1920 i fästningstaden Küstrin liksom den berömda Ölhallskuppen i München 8-9 november 1923 där Tysklands framtida diktator Adolf Hitler kom att arresteras.

Tiden efter Wilhelm II:s abdikation och Hitlers tillträde som rikskansler kännetecknades ur ett högerperspektiv av ett nationellt trauma givet nederlaget i Första världskriget och den påföljande förnedringen i och med Versaillesfördraget. Detta föranledde en politisk radikalisering på de politiska ytterkanterna, våld, anarki, fattigdom, inflation men också stunder av tillväxt, artistisk frihet och hedonistiskt leverne. Tiden i Tyskland 1918-1933 var således mångfacetterad. Animositeten mellan de tyska kommunisterna och socialdemokraterna kom dock att medföra att man inte förmådde att göra gemensam front mot det framväxande NSDAP, vars tillväxt berodde just på krigsförlusten och den revanschism som följde genom odlandet av “Dolkstötslegenden” och den tyska vänsterns påstådda skuld i den senare. Ekonomiska dyrtider och inte minst borgerlighetens rädsla för ett kommunistiskt maktövertagande i landet var likaså högst bidragande faktorer. Detta beredde således vägen för det nazistiska dito och därmed också i förlängningen vägen till ännu ett världskrig.

Genomgående kan man konstatera genom att skärskåda de olika vänsterrevolutionära rörelserna vid tiden det första världskrigets slutskede att den socialdemokratiska beredvilligheten, oavsett om man ser till Ryssland, Ungern eller de frihetliga socialisterna i Tyskland, att dessa ofrånkomligen själva blivit offer för än mer radikala krafter till vänster. Det var bara i Tyskland som SPD lyckades stävja kommunismen, genom att liera sig högerut enligt devisen min fiendes fiende är min vän. Vissa vill hävda detta var liktydigt med att gå till sängs med djävulen då det utan tvekan bidrog till att den tyska vänstern sedermera inte förmådde enas mot Hitler men en än större skuld för detta faktum vilar på de radikala vänsterkrafter som revolterade mot den demokratiska Weimarrepubliken.

Vilken lärdom skall vi då dra av historien? En tydlig lärdom är att det sällan kommer något gott ur radikalism, vare sig denna kommer från höger eller vänster. Det gör att tankegodset hos den man lierar sig med också har betydelse. Historien lär oss också att man behöver se bakåt för att kunna blicka framåt. Likaså är det nödvändigt att blicka bortom sina egna ideologiska dogmer för att kunna göra en adekvat konsekvensanalys av ett skeende, detta då inte alla hörsammar samma dogmer som en själv. Därav finns det lärdomar att dra för dagens svenska kontext från 1920-talets Weimartyskland.

Likt den bayerska frirepublikens regeringschef Kurt Eisner sköts i ryggen på öppen gata 1919, blev år vår dåvarande regeringschef Olof Plame likaså bragt om livet på öppen gata 1986 – även han skjuten i ryggen. Mordet är ännu olöst med det vore osannolikt om det inte hade politiska förtecken. Till skillnad mot Tyskland 1918-1919 har dock inte Sverige inte nyligen förlorat ett världskrig, men vi upplever just nu en pandemi i vilken snart 4000 medborgare avlidit. Inte på när en lika hög mortalitet som när Spanska sjukan svepte över världen samtidigt som de händelser som ovan beskrivits utspelade sig, men likväl. Inställningen till avlida åldringar på våra äldreboenden verkar dock ses på med samma lättsinne som den franske generalen Nivelle såg på egna förluster inom infanteriet under Första Värlskriget. Vår beredskap är likt Kejsartysklands 1918 dålig, men till skillnad från Tyskland började vi från ett uselt utgångsläge men med chans till förbättring.

Vi har dock samtidigt en snarlik politisk handlingsförlamning som den som kunde återfinnas i den tyska Weimarrepubliken givet vårt konstitutionella system med negativ minoritetsparlamentarism. Det finns radikala våldsbenägna samhällselement på de politiska ytterkanterna och vi har en allt större grupp med islamister som inte hörsammar de värderingar som vår demokratiska samhällsmodell påbjuder och dessa bedriver, stundom med statligt stöd, infiltration av civilsamhället liksom omstörtande verksamhet. Jämför med den kommunistiska agitationen Kejsartyskland i slutet av Första världskriget. Därtill ser vi alltmer militanta “djurrättsaktivister” som legitimeras av riksdagsledamöter. Samtidigt har vi en situation med allt grövre kriminalitet på våra gator som nu är på en nivå så att den går att likställa med ett lågintensivt krig. Dessvärre är upprätthållandet av våldsmonopolet och samhällskontraktet från det allmännas sida allt klenare. Därtill har vi en rättsstat i förfall där kriminella själva ses som offer som resultat av ett strukturalistiskt synsätt.

Det finns i landet ett de facto folkligt missnöje med den förda migrationspolitiken med närliggande spörsmål givet att nämnda samhällselementen är intimt knutna till denna givet problematiken med gängkriminaliteten. Vi har också en situation där den politiska vänstern blir alltmer inbördes splittrad. Malmölistan och Örebropartiet är exempel på hur marxister ledsnat på den alltmer identitetspolitiska profil dagens vänster har. Ett tydligt exempel var hur Kajsa “Ekis” Ekman, vänsterfeminist och mottagare av Jan Myrdals Stora Leninpris, häromdagen avbokades som förläsare av Vänsterpartiet då hon hade “fel” åsikt avseende transsexualitet.

Sverige är numera begåvat med en “oberoende” statligt finansierad television som censurerar barnsagor såsom Alfons Åberg utifrån politisk grund och som gång till annan bedriver politisk opinionsbildning trots ett objektivitetskrav. Vi har samtidigt ett socialdemokratiskt arbetarparti som hörsammar ett politiskt modus operandi om makten framförallt vilket innebär att man alltmer nödgats acceptera nyliberalismens påbud. Samtidigt har vi en liberalism som är alltmer illiberal och internationalistisk, åtminstone sett till begrepp som nationalstaten och medborgaren. Globalismen i dess mer extrema uttolkningar blir i dessa sammanhang något som kan liknas vid en kapitalistisk boljesvism i förhållande till nationalstaten.

Vi befinner oss sålunda i en situation där vi som nation alltmer framstår som en del i det gamla Österrike-Ungern givet den alltmer uttalade federalistiska agendan i Bryssel. Samtidigt har Sverigedemokraterna har gått från en rasistisk ytterkantsrörelse till ett alltmer folkligt alternativ, även om det fortfarande i mångt och mycket innebär ett socialt stigma för den som är politiskt aktiv inom partiet. Som lök på laxen förekommer en alltmer utbredd tjänstemannaaktivism inom ett flertal statliga myndigheter där demokratiska riksdagsbeslut inte hörsammas och där ämbetsmän driver egen politisk agenda i sitt tjänsteutövande. Därtill har vi vidare ett utopiskt grönt parti i regeringsställning som inte hörsammar äganderätten och som till sin natur är lika internationalistiskt som de gamla bolsjevikerna. Till den gröna internationalismen finns dessutom knuten en alltmer totalitär klimatrörelse som talar om “verklig demokrati och instiftandet av medborgarråd”.

Det finns således element i dagens svenska samtidskontext som har uppenbara paralleller till Weimartyskland, vi har ett samhälle som uppvisar allt sämre kohesion. Den tyska revolutionen 1918-1919 brukar refereras till som revolutionen som åt sina egna – som i princip de flesta revolutioner tenderar att göra skall sägas. Vi bevittnar i dagens Sverige resultatet av en annan typ av revolution, resultatet av Generation -68:as marsch genom institutionerna, liberalismens illiberalisering, en påtaglig grön entrism och en allmän oförmåga att dra lärdom av historien. Vi förefaller ha ett samhälleligt påbud om att se naiv idealism som en dygd. Inte för att undertecknad tror att en diktator står och väntar runt hörnet – nej, jag har svårt att se Jimmie Åkesson som en svensk Hitler oavsett vad än t.ex. Henrik Arnstad har att säga i saken, men det vore ändå bra om det uppvisades en lite större förmåga till historiska reflektioner för att förstå konsekvenserna av utopisk idealism. Vårt samhälle skulle må bra av det..

Migrationsfrågan som nygammal huvudvärk

I fredags rapporterade Ekot på Sveriges Radio om att Nina Gregori, chef för EU:s asylmyndighet EASO, i en intervju flaggat för att asylinvandringen till EU kan komma att ta ny fart efter att coronapandemin mojnat. I dagsläget har denna fallit med hälften vilket är föga förvånande givet omständigheterna. Att den likväl ligger på en så pass hög nivå är dock anmärkningsvärt givet de begränsningar i den fria rörligheten som införts runt om i Europa för att kontra pandemin, en idikation på hur omfattande människosmugglingen är och att detta inte är något som är övergående.

EASO:s ledning påpekade att i efterdyningarna av covid-19 pandemin så kommer fattigdom, matbrist och instabilitet att öka. Lägger man därtill bristen på sjukvård, det faktum att många människor är bosatta i trångbodda i slumområden och givet att anafalbetismen är utbredd så gör detta befolkningarna i låginkomstländer än mer sårbara och därmed troligen mer benägna att söka ett bättre liv om möjligheterna ges. Därav påpekar EASO att EU-medlemsländerna måste vara uppmärksamma på konsekvenserna på lite längre sikt. Man kan samtidigt konstatera att människor som faller under kategorin analfabeter kommer ha än svårare att komma i arbete i Europa än vad som redan är fallet givet den arbetslöshet som följt i pandemins fotspår.

Redan i dagsläget föreligger dock påtagliga problem inom unionen att nå samsyn i att solidariskt dela på asylmottagandet. Österrike och Visegradländerna vägrar att pådyvlas en övereuropeisk styrning av migrationspolitiken då man menar att detta inkränktar på den nationella suveräniteten.

https://blickovernejden.wordpress.com/2020/04/03/borjan-pa-slutet-for-eu-som-vi-kanner-det/

Vad vi sonika ser är diametralt olika syn på migration och på vilken makt Bryssel skall ha i relation till medlemsländerna. Sverige och Tyskland har genomgående haft en långt mer liberal syn på migrationsfrågan än många andra medlemsländer. Oviljan att problematisera denna i Tyskland är ofrånkomligen bunden till den kollektiva skulden för Nazitysklands förehavanden under Andra världskriget. Måhända kan det argumenteras att vi ser litet utav samma fenomen i Sverige, att vi agerade med undfallenhet visavi Nazityskland vilket ger en beredvillighet att idag politiskt kompensera för detta faktum? Den humanitära självbilden är utan tvekan viktiga politiska varumärken i såväl Berlin som Stockholm och oviljan att problematisera migrationspolitiken och fullt ut erkänna de realpolitiska “utmaningar” som följer av den har gjort att missnöjespartierna AfD och SD vuxit kraftigt på senare år.

Coronapandemin är det ännu alldeles för tidigt att göra bokslut över. Ser man historiskt så tenderar pandemier ta ett antal år för att ebba ut. Vi kan således inte dra streck för vare sig de medicinska, ekonomiska eller politiska skador som förorsakats av denna. Klart är att det blivit ett bryskt uppvakande vad gäller bristerna i beredskapsförmågan, inte minst i Sverige, men politiskt sett förefaller likväl den sittande regeringen ha gynnats, iaf Socialdemokraterna. Men som sagt, det är för tidigt att göra bokslut.

SD å sin sida har missgynnats av pandemin då frågor som migration och brottslighet helt kommit i skymundan, trots att kommunkrisen knappast blivit mindre och skottlossningarna, bilbränderna och sprängdåden fortsatt, trots pandemi och Ringfrost. Det innebär dock inte att dessa spörsmål försvinner bara för att dessa för stunden inte står högst upp på den politiska dagordningen. När pandemin börjat att mojna kommer dessa frågor ofrånkomligen att återkomma längst upp på sistnämnda och sittande regering kommer då inte att gagnas av detta faktum. Den svenska migrationspolitiken måste av realpolitiska skäl förändras, i synnerhet om EASO:s förutsägelser besannas. Detta gör att de regerande Socialdemokraterna, som Viktor Barth-Kroon skrev i dagens Expressen, måste välja väg. Den utopiska regeringspartnern Miljöpartiet, som närmast förefaller se all form av migration som en mänsklig rättighet – asylskäl eller ej, eller de mer stringenta Moderaterna.

De senare verkar motvilligt ha insett att Fredrik Reinfeldts migrationspolitiska överenskommelse med Miljöpartiet 2011 var ett ideologiskt såväl som realpolitiskt misstag av monumentala proportioner. Socialdemokraterna å sin sida inser nog innerst inne att Miljöpartiets syn på migration på sikt undergräver vad som återstår av den svenska välfärden, även om man retoriskt måhända inte riktigt vill medge detta faktum. Till syvende och sist så innebär detta en påtaglig risk för att regeringskoalitionen kommer att spricka. Ur socialdemokratiskt ideologiskt hänseende hade det nog varit bättre från första början att ha bildat en renodlad socialdemokratisk minoritetsministär än att ha Miljöpartiet i regeringsställning? Klart är att migrationsfrågan kommer att återkomma som nygammal huvudvärk för statsminister Stefan Löfvén..

Den svenska sexköpslagen spelar den organiserade brottsligheten i händerna

Det kan knappast undgått någon vid detta lag att den kände TV4-profil som arresterades natten till fredag var Paolo Roberto. Han har tidigare gjort sig känd som en “bad boy” med en påtaglig machismo, något som retat gallfeber på vissa uttalade feminister, även om om en del uttalanden som de senare retat sig på knappast varit kontroversiella annat än ur uttalat identitetspolitiskt vänsterperspektiv.

Roberto har annars en bakgrund som politiskt aktiv socialdemokrat, något som gör hans sexköp än mer “pikant”. Socialdemokraterna har en uttalad “feministisk” politisk profil som dessvärre i praktisk omsättning tenderar att bli hycklande. Världens första feministiska regerings statsbesök i Iran blev exempelvis synnerligen kritiserat då man gjorde det rakt motsatta mot vad iranska feminister kämpar för.

Feministen Linda Snecker (V) var föga förvånande rasande efter att det blev känt vem tvprofilen var och efterlyste fängelsestraff för sexköp. I ett inlägg på Instagram uttryckte Paolo Roberto självkritik, vissa menar mer ett uttryck för försök till skademinimering då självcentreringen var uppenbar, som bekräftade att han var den arresterade TV4-profilen. I inlägget skrev han:

”När jag är som lyckligast i livet så lyckas jag alltid sparka undan benen på mig själv. Nu är jag tyvärr här igen och den här gången finns det ingen förlåtelse… För att krossa sig själv är en lång process. Som kräver total hängivenhet. Det betyder att du behöver gå emot 100% av vad du står för. Det betyder att du måste förlora varje gnutta av hopp. Det betyder att du måste strunta i all typ av moral du någonsin stått för. Det betyder att du förlorar all kärlek du någonsin känt. Det betyder att du varit illojal mot alla du varit lojal mot. Det betyder att du är ingen och mycket mindre än så. Jag är helt enkelt en parasit som ska utrotas! Inatt har jag fattat ett riktigt dumt beslut som kommer ta ifrån mig min kärlek, mina barns respekt, mina företag, tv-kontrakt och allt vad jag kämpat för under alla dessa år. Och vet ni vad? Det är rätt åt mig! Nu är det dags att en gång för alla söka hjälp för att reparera hålet i min själ.”

Inlägget bär tankarna till när den välkände brittiske skådespelaren Hugh Grant, då i ett förhållande med skönheten Elizabeth Hurley, blev arresterad för samma typ av brott i Los Angeles 1995. Grants resonemang var att hans roller alltid framställde honom som en svärmorsdröm och att han var less på att folk såg honom som en sådan. Därför ville han göra något som var den diametrala motsatsen. Psykologin bakom finns en depraverad logik i, men det förtar inte den moraliska och juridiska aspekten. Av Paolo Robertos inlägg att döma, om man tror på utsagon, så handlar det om någon form av emotionellt självskadebeteende, inte olikt det som kunde ses i Grants fall.

Detta incitament förtar dock inte att sexköp enligt lag är förbjudet i Sverige och lagen skall upprätthållas. På ett moralfilosofiskt plan så kan dock den svenska sexköpslagen diskuteras. Denna framställs som “framgångsrik”, inte olikt hur t.ex. den australiensiska vapenpolitiken framställs i samma dager av förespråkarna. En närmre empirisk granskning visar dock på något helt annat. Den svenska lagstiftningen lyckades till stor del att få den öppna gatuprostitutionen, som polisen och de sociala myndigheterna hade hyfsad koll på, att till stor del försvinna. Dock fortgår prostitutionen, om än mer i det fördolda, och den har ändrat klaraktär. Fattiga kvinnor från bl.a. Östeuropa lockas till Sverige under förevändningen om riktigt arbete, fråntas sina pass och tvingas till att prostitutera sig i lägenheter där de noga övervakas av den organiserade brottsligheten. Om dessa kvinnor klagar så är det inte ovanligt med hot om att släkten hemma kommer att råka illa ut. Därigenom gynnar den svenska sexköplagstiftningen den organiserade brottsligheten eftersom man skapat förutsättningarna för den.

Att tredje person skall tjäna pengar på försäljning av sexuella tjänster är något som svårligen kan försvaras ur moralfilosofiskt hänseende. Men vad två vuxna människor i samförstånd gör – är det något staten skall lägga sig i? Enligt svensk lag är det helt uppenbart så men till syvende och sist så är goda intentioner underordnade det realpolitiska resultatet. Då ser det genast inte särskilt bra ut för den svenska lagstiftningen givet den dogmatiska ideologiska dikteringen av den senares utformning. Undertecknad gissar att det torde vara långt emellan prostituerade kvinnor som ser sig som “lyckliga horor”, även om det finns sådana som säger sig vara det. Lilla Lilith, svensk sexarbetare verksam i Amsterdam, skrev i en debattinlaga i Expressen hur hon ser sexarbete som queer då detta omkullkastar den heteronormativa inställningen till sex och samlevnad men hur hon samtidigt för sina åsikter bemöts av hat och härskartekniker från förmenta feminister.

Personligen skulle undertecknad aldrig kontemplera över att köpa sex. Inte bara för att det olagligt men det skulle kännas omoraliskt och smutsigt utifrån mina värderingar och självbild och det skulle sålunda vara något som skulle skada undertecknads manliga självkänsla. Den inre frågeställningen om vad för karl man egentligen är om man inte kan få en kvinna att för egen vilja och lust att gå tills sängs med en skulle omdelbart ställas. Det är måhända ett uttryck för en viss machismo och en konservativ syn på manlig norm – att vara en “good old boy” kontra att vara en “bad boy”. Båda inställningarna ifrågasätts dock av vänsterorienterade feminister som Linda Snecker. Men det förhindrar likväl inte att man kan ifrågasätta den svenska sexköpslagstiftningen. Det är tillåtet att sälja sex, detta då man inte vill kriminalisera kvinnan, men det är olagligt att köpa. Logiken utgår ifrån att mannen alltid är i maktställning och kvinnan i beroendeställning.

https://blickovernejden.wordpress.com/2019/08/13/den-progressiva-sexualmoralismen/

Men denna beroendeställning cementeras snarare i realpolitisk omsättning eftersom den svenska sexköpslagstiftningen som redan nämnts gynnar trafficking av utländska utsatta kvinnor. Således är lagstiftningen utopisk, dogmatisk och hycklande. Antingen förbjuder man hanteringen i sin helhet eller så låter man den vara laglig, förutsatt att tredje person inte profiterar. Klart är att den svenska sexköpslagen spelar den organiserade brottsligheten i händerna, att Paolo Roberto ”fattat ett riktigt dumt beslut” och åkt fast förändrar inte detta övergripande faktum..

Miljöåklagare som snackar skit

I måndags skrev Jaktjournalen om det fall där en varg, med ID-kod G95-16, som i januari 2017 påstods ha dödats illegalt på Valåssjön i Hälsingland. Hela historien började med att det hade påträffats en blodfläck på en sjö mellan Ljusdal och Ovanåker. Blodfläcken hade blivit överkörd av skotrar och hade därför smetats ut på isen. Detta ledde till att det sattes in hemlig telefonavlyssning mot de misstänkta, där bl.a. en pågående rävjakt antogs handla om tjuvjakt på varg. I början av april 2017 frihetsberövades sex inblandade i en stor polisinsats. Fyra av dessa misstänktes sedan för illegal vargjakt i nästan tre år innan utredningen i brist på bevis lades ned i mars i år. Två av de jägare som misstänktes och häktades begär nu ersättning från staten hos Justitiekanslern. En av dem har begärt inte mindre än 7,5 miljoner kronor i skadestånd.

Bevisbördan i fallet var påver, precis som i Karl Hedins uppmärksammade fall fanns ingen kropp som styrkte misstanken om begången tjuvjakt. Miljöåklagare Åse Schoultz sade emellertid i en intervju:

“-Vi har bara konstaterat, med hjälp av människor som varit på platsen och blod och annat, att vargen inte kan ha tagit sig därifrån på egen hand.”

Det påvra bevisbördan blev dock än mer tveksam när förre urskogsinventeraren Rolf Lundqvist, medlem i Svenska Naturskyddsföreningen och som bland annat har jobbat med skogsinventeringar åt länsstyrelsen i Dalarna, 14 månader efter att blodfläcken påträffades på Valåssjön i Hälsingland bokförde ett spillningsprov från samma varg, G95-16, i Långsjöreviret beläget ca 70-80 kilometer sydväst om Valåssjön. En död varg gör knappast tarmrörelser.

Detta var förstås något som ställer miljöåklagare Åse Schoultzs kredibilitet i synnerligen tvivelaktig dager varpå hon fällde uttalandet: ”-Man fryser ju skitar också.” För att den händelsekedja som miljöåklagaren insinuerar skall ha kunnat ske skall således de misstänkta antingen på förhand ha hittat avföring från den varg man sedan illegalt påstås ha bragt om livet på isen, i sig osannolikt om man inte haft tillgång till avancerad DNA-teknik, alternativt att avföringen tagits från den döda vargen och frusitis in för att sedan långt i efterhand planteras ut för att en medlem i Naturskyddsföreningen skulle hitta denna. Allt för att rentvå sig själva och misskreditera miljåklagare Åse Schoultz. Med andra ord en synnerligen osannolik händelsekedja. Tyvärr är beslut om hemliga tvångsmedel och häktningar för påstådd tjuvjakt på varg något som idag tas med stort lättsinne från svenska statens sida.

Åse Schoultzs kollega Lars Magnusson driver det pågående justitiemordet kring Karl Hedin, ett ärende som kan få bäring för all hantering om hemliga tvångsmedel eftersom detta fall ligger till grund för den s.k. Lex Hedin. Det som var olagligt föreslås m.a.o. göras lagligt och begångna tjänstefel beivras inte eftersom de inte anses som grova.

https://blickovernejden.wordpress.com/2020/02/27/den-svenska-rattsstatens-embarmeliga-tillstand/

Miljöåklagareämbetet framstår således som ett dåligt skämt, en myndighet som inte förmår göra skillnad på lag och politik i sitt ämbetsutövande. Och Åse Schoultz et al undrar varför, för att citera Svenska Jägareförbundets ordförande Torbjörn Larsson, det göds en “Robin Hood-mentalitet” på den svenska landsbyggden?

https://blickovernejden.wordpress.com/2019/12/04/tjanstemannaaktivismen-gar-ut-over-viltvardsetiken/

Klart är att vi har miljöåklagare som snackar skit..