Vilken väg går Frankrike? Och därefter Europa?

På söndag går fransmännen till valurnorna för den andra valomgången i det franska presidentvalet, ett val som av många beskrivits som ett ödesval för inte bara Frankrike utan också Europa.

Alternativen står mellan Front Nationals Marine Le Pen och Emmanuel Macron från En marche! Sistnämnda är mycket av en enmansshow som vid en seger skulle medföra en mycket svag presidentmakt som politiskt måste förlita sig på andra. Hade François Fillon varit motkandidaten till Le Pen i andra omgången hade denne vid en seger haft avgjort större förutsättningar för en stark presidentmakt då denne skulle haft Republikanerna som politisk bas att förlita sig på. Då en korruptionsskandal involverande Fillon avslöjades precis innan valet föll emellertid denne bort hos många väljare. Socialisterna under Hollandes styre har visat sig fullkomligt inepta att ta itu med Frankrikes stora sociala och ekonomiska problem och socialisternas kandidat Benoît Hamon rönte föga förvånande ingen större framgång i första valomgången.

De franska väljarna har således att välja på två sinsemellan politiska ytterligheter. Le Pen propagerar för Frankrikes plats i solen såtillvida att denna ser Bryssels makt som ett hot mot franskt självbestämmande och företräder en uttalat nationalistisk linje och avser häva Schengenavtalet och har t.o.m. talat om att utlysa folkomröstningar om utträde ur EU och NATO. Ett Frexit ses föga förvånande i Bryssel, som fortfarande är statt i chock efter Brexit, som ett existentialistiskt hot mot EU i sin helhet. Emmanuel Macron å sin sida är en uttalad EU-vän som hos Le Pens sympatisörer, samt troligen även hos många socialister, torde ses som en reklampelare för etablissemanget givet dennes Brysselvänliga agenda och med bakgrund som bankman hos Rothschilds. Vi har alltså en kandidat som är uttalat antietablissemang och en som är uttalat pro. Givet det usla förtroende som Hollande åtnjutit hos de franska väljarna med en inrikespolitik som gått i Bryssels ledband och en utrikespolitik som gått i Washingtons så är det dock inte särdeles förvånande att Le Pen är en av de två kandidaterna som når andra valomgången.

Skulle Le Pen segra och utlysa folkomröstningar beträffande Frankrikes medlemskap i EU och NATO så skulle Europa potentiellt kunna skakas i sina grundvalar. Även om det är Tyskland som är Europas ekonomiska motor så skulle Frankrikes eventuella utträde, en folkomröstning behöver ju inte nödvändigtvis gå Le Pens väg, få ödesdigra konsekvenser politiskt. Storbritannien hade ett avtal kännetecknat av “plocka russinen ur kakan” emedan Frankrike är en av grundpelarna i det europeiska samarbetet alltsedan Kol- och Stålunionen. Varför är då EU så impopulärt hos många européer idag? Tillskyndare för unionen hävdar att det är ett uttryck för populism och att EU är tacksamt att skylla på när många blivit arbetslösa och upplever att välfärden utmanas av migrationen. I många fall stämmer säkerligen detta. Men stundom är detta också ett uttryck för härskarteknik, att tillskriva kritiker till EU:s allt mer federalistiska agenda som mindre vetande för att misskreditera en i högsta relevant kritik. För eget vidkommande skulle jag vilja hävda att vi idag hamnat i läge där Bryssel fått ett eget liv, ett Bryssel vars parlament är en demokratisk halvmesyr som saknar motionsrätt och där vi har en Kommission som stundom dikterar sin egen agenda, stundom agerar politisk målvakt åt politiker på nationell nivå för impopulära agendor man inte har förutsättningar att få gehör för på hemmaplan. EU:s Vapendirektiv är ett sådant exempel. Till detta skall läggas påtagligt bristande demokratisk öppenhet med trialogförfarande utan offentlighetsprincip mm. Alltfler upplever således att Bryssel inte lyssnar, att Bryssel inte representerar befolkningen utan drivs av en politisk elit som som aldrig haft någon folklig förankring. Antietablissemangsmentaliteten växer under dylika förutsättningar. Att fostra den europeiska medborgaren har således visat sig lika svårt som att fostra sovjetmedborgaren. Sistnämnda iakttagelsen är inte utan relevans då en av EU:s främsta fäder var Altiero Spinelli, kommunist och uttalad förespråkare för en europeisk federalism.

En europeisk federalistisk statsbildning förutsätter en verkligt fungerande demokrati där majoriteten av medborgarna upplever att man de facto kan påverka politiken och där man känner en samhörighet, kulturellt och politiskt. Nationalstaten är ingalunda död som politisk tanke även om så hävdas från gång till annan. Tvärtom så har den icke-chauvinistiska nationalismen ur ett historiskt perspektiv haft en anda av krav på demokratisering och politisk och kulturell gemenskap, goda exempel på detta är den amerikanska självständighetsförklaringen 1776 och Revolutionsåret 1848 vars ideologiska drivkraft snarare hörde hemma inom liberalismen än socialismen. Nationalismen är således inte nödvändigtvis bara ett uttryck för en dröm om ett glorifierat förflutet som aldrig existerat, en bild som kritiker ofta framhärdar i, utan en kritik utav globaliseringen och federalistiska politiska strävanden. I dagens Europa är det dock främst konservatismen som driver nationalismen, exempelvis i Ungern, Polen liksom i Frankrike. I de förstnämndas fall skulle man kunna förklara detta med att dessa länders oberoende är tämligen nyfunnen efter decennier av kommunistiskt styre och dominans från Sovjetunionen. Att propagera för överstatlighet går således inte hem bland bredare befolkningslager. Liberalismen i dagens Europa är därtill inte särskilt traditionellt liberal i denna globaliseringens tidevarv, exempelvis Macron representerar en socialliberalistisk agenda, en agenda som inte är främmande för överstatlighet och att individen underordnas kollektivet. Samma sak kan vi se i Sverige där Alliansen knappast framstått som en trovärdig opposition som stått upp för traditionellt borgerliga värderingar. Det är i en sådan filosofisk kontext vi kan börja förstå varför nationalismen och konservatismen är krafter att räkna med i dagens Europa och att den som inte inser detta och agerar därefter är dömd att misslyckas. “-Mer EU!” som bl.a. Guy Verhofstadt bemötte nyheten om Brexitomröstningen är således ett narrativ som är dömt att misslyckas. Skall EU överleva som politisk och ekonomisk entitet måste unionen förändras, den måste demokratiseras och framförallt måste den tillerkänna medlemsstaterna deras suveränitet. Detta går dock rakt emot den federalistiska agenda som exempelvis Altiero Spinelli arbetade för varpå frågan infinner sig: Går EU att förändra?

Segrar Macron på söndag kommer Frankrike att få en svag president oförmögen att driva igenom de nödvändiga beslut som måste tas. Man kommer att få en president vars belackare kommer att beskriva vederbörande som en lakej till Bryssel och Berlin. I nästkommande val kommer så Front National tveklöst att ta hem segern. Skulle denna mot förmodan komma redan på söndag så kommer utvecklingen i Europa att bli turbulent i närtid. Att Europa står inför en turbulent framtid är utom tvivel, det handlar bara om när?

 

 

Posted in EU, International politics | Leave a comment

När välment blivit detsamma som menlös..

“Dagarna efter terrorattacken på Drottninggatan så svämmar nätet över av extremistiskt hat. Några få röster skriker ut sin frustration över att vi svarar på dådet med omtanke för varandra i stället för hat mot en osynlig fiende.
Flera röster stämmer in i kören. Vi borde hata. Vi borde vara rädda. Vi måste vara rädda! För rädslan är inte bara en naturlig instinkt – den är någonting positivt. Och den ska uppmuntras!
Ytterligare röster sluter upp. De provoceras av hur det gemensamma svenska samhället har reagerat på den vidriga akt som så bestialiskt berövat fyra människor sina liv.
Tragedin är ett faktum. Sorgen för de drabbade är bottenlös.
Men den misstänkta terroristen och barnamördaren verkar ha misslyckats med att skrämma oss andra, och det provocerar alla dem som eftersträvar ökade motsättningar.
Människor kramar poliser. Människor kramar varandra. Stockholms innerstad drunknar i ett hav av blommor, omtanke och nallebjörnar.
Och det retar dem till vansinne.”

Så skrev Malena Ernman i en debattinlaga i Östersundsposten 14/4.

http://www.op.se/kultur/malena-ernman-vi-har-visat-dem-att-samhallet-fungerar

Och visst, hon har rätt i att det gått ett drev enligt devisen “att få vatten på sin kvarn”, stundom med mindre civiliserad attityd. Ernman själv har en genomhumanistisk inställning á la vända andra kinden till. Det är snällt, godhjärtat och välment. Men satt i sin kontext blir samtidigt hennes argumentation menlös och rentav apologetisk. Och i den meningen kontraproduktiv och potentiellt farlig.

“Den gångna veckan har Sverige med all önskvärd tydlighet visat upp ett samhälle som fungerar.
Ett samhälle som är kraftfullt, rättssäkert och omhändertagande på samma gång.
Ett samhälle som bemöter det vi inte kan skydda oss mot på ett sätt som inger trygghet och lugn.
Ett samhälle som håller ihop.
Det samhället ska vi försvara. Det är vår gemensamma skyldighet.”

Vi har de facto en situation där samhället måhända fungerar för den som inte bor i de områden som i den politiska korrekthetens namn inte får kallas för “no go-zones”. Samhället fungerar för den som likt Ernman är besutten och som har ett behov att uttrycka sin godhet. Men för den som inte är besutten och som bor i de områden där samhället i allt högre grad checkat ut så fungerar inte samhället. I samma takt minskar också viljan att uttrycka “godhet”. För många kan tvärtom en debattinlaga likt Ernmans upplevas som rent provokativ, utan för att för den skull vara hemmahörande på den yttersta högerkanten. Genom att sätta sig på moraliska höga hästar uttrycker Ernman lika mycket ett förakt för kontrasterade åsikter som vissa av hennes belackare. 

Samhället fungerar heller inte såtillvida att statsmakten inte förmått förhindra en militant islamist som illegalt uppehållit sig i landet och som i sin religiösa tolknings namn utfört ett groteskt terrorattentat mitt i svenska huvudstaden riktat mot helt oskyldiga vanliga medborgare. Vanliga medborgare har blivit medvetet överkörda på en gågata där dessa råkade befinna sig vid fel tidpunkt. Så nej Ernman, samhället fungerar inte oavsett hur mycket du vill hävda motsatsen. Att medborgarna sluter upp kring varandra i mörkrets stund friskriver inte det faktum att det är dags att förpassa politiskt korrekta tomma floskler på soptippen och kräva att statsmakten, till vilken vi betalar världens högsta skatter, sörjer för det mest elementära, att skydda medborgarna, oavsett hudfärg, credo och ras, istället för att hemfalla till apologetism och symbolpolitik. Den fara islamistisk extremism utgör för samhället har påtalats i åratal av bl.a. forskaren Magnus Ranstorp och vad har hänt?

Det har diskuterats att man måhända måste ändra terrorlagstiftningen så att finansiering och rekrytering till terrorstämplande organisationer blir olagligt. Hittills har emellertid inte mycket skett i praktisk handling då föreningsrätten setts som överordnad.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/misstankta-is-man-terroratalas-inte/

REVA, polisens arbete att få fatt i de individer som fått avslag av Migrationsverket på sin asylansökan och avvikit eller på annat sätt uppehåller sig illegalt i landet, beskrevs med moralisk indignation högljutt av många “godhjärtade” som ett uttryck för institutionell rasism. Plötsligt var det rasistiskt att verkställa riksdagsbeslut och upprätthålla lag och ordning och tillse att potentiella säkerhetsrisker förpassades ut ur landet. Identitetskontroller vid landets gränser beskrevs i samma ordalag. Tvärtom skulle man kunna hävda att det förelegat något som närmast kan beskrivas som en omvänd rasism, att värna landets medborgare ses som underordnat en global humanism på bekostnad av befintliga medborgare. Miljöpartiets linje om öppna gränser, bakom vilken Alliansen under Reinfeldt slöt upp 2010 vittnade om hur detta globala perspektiv blivit överordnat allt annat. “Öppna era hjärtan”. Sistnämnda narrativ förutsätter emellertid att alla människor som söker sig till Sverige vill gott men så naiv kan man inte förhålla sig. Det finns människor, likt Rakhmat Akilov, som uppenbart inte alls vill det svenska samhället gott.

Att fortsätta att förhålla sig naivt godhjärtad blir således enkom kontraproduktivt. Så att hävda att “svenska samhället aldrig varit så tryggt som nu”, att svenska samhället står för rättssäkerhet och omhändertagande blir tvärtom att gynna exempelvis SD:s narrativ ju mer ihåliga dessa mantran ter sig. På vilket vis upprätthålls rättssäkerheten när terrorister inte ens blir åtalade för terrorbrott? På vilket vis är svenska samhället kraftfullt när det beskrivs som rasistiskt att verkställa riksdagsbeslut? Att SD senast idag statistiskt säkerställts som Sveriges näst största parti följer en enkel logik.

https://www.svd.se/novus-sd-nast-storst–m-tappar-ytterligare

Mycket av det SD flaggat för har slagit in liksom att stora delar av den hårdare linje som partiet propagerat för också genomförts. Meningsmotståndarna framstår således som hycklare i många väljares ögon, vilket bidrar till att förklara varför väljarsympatierna just nu ser ut som de gör. “Godhjärtade debattinlagor” likt Ernmans bidrar knappast till att gjuta olja på vågorna utan framstår snarare som ett anförande utav Bagdad-Bob. Sistnämnda jämförelsen känns inte alls avlägsen när man såg hur myndigheten Tullverket agerade i respons till Akilovs terrorattentat. 

http://www.helahalsingland.se/opinion/ledare/patrik-oksanen-dagen-da-en-myndighet-svek

Vi kan inte agera apologetiskt lika lite som vi som samhälle kan agera hatiskt och i affekt. Ett öppet och demokratiskt samhälle kan aldrig helt skydda sig mot terrorism och en polisstat är knappast önskvärt. Men vi måste agera resolut och göra upp med naiviteten. 

Idag har välment blivit detsamma som menlös..

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

Råder ett kulturellt och ideologiskt världskrig?

Det brukar ofta hävdas att historien är cyklisk och detta är inte utan relevans. Låt gå att världen inte är en konstant, teknisk och samhällelig utveckling förändrar spelets form men det finns komponenter som förblir desamma. Sistnämnda blev svenska samhället på en bryskt och handgripligt sätt påmint om för några dagar sedan då Rakhmat Akilov i profetens namn bestämde sig för att föra jihad till Stockholms gator. Dennes salafistiska tolkning av islam hör till en svunnen tid ur ett västligt perspektiv, om än anpassad till den moderna tidens förutsättningar. Det är dock inte bara den islamistiska terrorismen och kriget mot terror som fört världen till vad som närmast kan liknas vid ett lågintensivt Tredje världskrig utan vi ser även något som kan liknas vid ett kulturellt och ideologiskt världskrig.

Recep Tayyip Erdoğan, Turkiets alltmer auktoritäre president, har i ett accelerande tempo hamnat på konfrontationslinje med EU och liknade häromdagen skadeglatt Europa med “Europas sjuke man” med referens till den gamla liknelsen av det Ottomanska väldets svanesång. EU:s ekonomi är i dalande och den europeiska sammanhållningen knakar påtagligt i fogarna och Bryssels legitimitet ifrågasätts av alltfler européer. Andra spektakulära uttalanden från Erdoğans sida såsom: “-Mina bröder och systrar, skaffa fem barn vardera. Europa tillhör er!” och “-Som ni beter er kommer ni snart inte gå säkra på era gator!” passar den alltmer växande europeiska högern som hand i handske. I länder med ett historiskt arv av hotet från det Ottomanska väldet, såsom Polen, Ungern och Österrike, torde dylika uttalanden ses som att det snart är dags att gräva löpgravar utanför Wien á la 1683, i vart fall på ett ideologiskt plan. Erdoğans ageranden och ordbruk är något man snarare skulle förväntat sig från härskare som Mehmet II eller ungturkarnas Enver Pasha än någon som skulle helga det politiska arvet efter Mustafa Kemal. Att Erdoğan vidare hyser panturkiska aspirationer råder ingen tvekan om och Turkiet under dennes ledarskap har arbetat hårt för att öka sitt politiska och ekonomiska inflytande i länder såsom Azerbadzjan med vilket man har historiska, språkliga och kulturella band.

Detta föranleder också att traditionella spänningar åter blir aktuella. Armenierna, som av förståeliga skäl har ansträngda relationer med Turkiet, inte minst sedan 1915-års folkmord på kristna i det Ottmanska väldet, har däremot goda relationer med Ryssland precis som fallet var under 1:a Världskriget. Kreml ansvarar för att säkra det armeniska luftrummet och har flera militära baser i landet och har nyligen ytterligare stärkt sin militära närvaro, bl.a. genom postering av Iskander-robotar på armeniskt territorium. Arvet efter Stalins omritningar av kartan i Kauskasus har också lämnat svårlösliga konflikter mellan de forna sovjetrepublikerna Armenien och Azerbadzjan i form av dispyterna över enklaverna Nagorno-Karabach och Nakichevan. Därtill skall också läggas USA:s intressen i regionen med sitt stöd till Georgien som är i dispyt med de ryska protegéerna Abchazien och Sydossetien. Således kan Kaukasus liknas vid en potentiell krutdurk med spridningsrisk. Denna blir inte mindre farlig av närheten till den påtagliga problematiken i Mellanöstern där Väst och deras allierade sedan 2003 är engagerade i ett monumentalt geopolitiskt projekt med regimskiften. Irak var först ut, därefter Libyen och nu verkar Syrien stå på tur.

Ryssland å sin sida agerar utifrån ett läge med kraftigt stärkt självförtroende och påtagligt ökad militär förmåga, inte minst efter att ha ställt Väst inför fait accompli efter sin ockupation av Krim som respons på Västs aktiva stöd till statskuppen mot president Janukovytj i Ukraina 2014. Kreml har såväl politiska och ekonomiska skäl att agera motvikt gentemot Västs unilaterala agerande i Mellanöstern. Konkurrens på den europeiska marknaden av gas från Gulfen är knappast önskvärt ur Moskvas perspektiv. En närmast monopolliknande ställning på den central- och östeuropeiska gasmarknaden innebär inte bara ekonomiska fördelar utan också politiska dito. Givet de försämrade relationerna med Väst så ökar också den geostrategiska betydelsen av flottbasen i syriska Tartus. Svartahavsflottan kan med lätthet stängas in av NATO-landet Turkiet iom att Bosporen i sin helhet löper genom turkiskt territorium. Ryssland befinner sig således i en snarlik situation som under Krimkriget på 1850-talet. Storbrittaniens roll har emellertid ersatts av USA i detta nya globala “Great Game”. Att Ryssland i denna kontext intervenerat militärt i Syrien och med glädje odlar goda relationer med den EU-skeptiska europeiska högern är inte särskilt konstigt.

På ett ideologiskt plan framstår i Bryssel länder som Ungern, Tjeckien och Polen som smått obegripliga. Dessa länder har utan tvekan åtnjutit stora ekonomiska fördelar av sitt EU-medlemskap och den påtagliga motsträvighet som uppvisas av de konservativa och reaktionära regeringarna framstår som påtagligt otacksam av Bryssel. För att få någon förståelse för varför dessa regeringar åtnjuter ett tämligen stort folkligt stöd måste man se till deras kulturella och historiska arv. Katoliscismen i Polen är av hävd stark, inte ens den kommunistiska diktaturen lyckades knäcka denna. Och arvet efter kommunismen gör också att den nationella suveräniteten skattas mycket högt. Att bli mästrad från Bryssels sida går inte hem i t.ex. Warszawa, Prag och Budapest. Migrationsfrågan blir här i högsta grad symbolisk och situationen underlättas inte av Erdoğans uttalanden. På den motsatta planhalvan har Ungerns premiärminister Viktor Órban, som alltmer ses som en paria i Bryssel, gjort uttalanden som: “-I århundraden har Ungern hållit Europas gränser mot Islam och ni har mage att kritisera oss!” Órbans svurne politiske fiende, George Soros, lika mycket som denne är älskad av liberaler så är denne lika innerligt hatad av högersinnade och ses genom sitt arbete för globalisering som ett existensiellt hot mot nationalstatens suveränitet, inte minst i sitt ursprungliga hemland Ungern där Órban nu lagvägen försöker att utestänga Soros inflytande. Vi ser således ett kulturkrig, inte bara mellan islamister och det sekulära Väst, utan också ett västligt inbördeskrig mellan förespråkare för globalisering och ett federalistiskt Europa och de som värnar konservativa värdegrunder och nationalstaternas suveränitet. Det börjar bli alltmer uppenbart att nationalstaten som idé ingalunda är död och att Bryssel i sin panik över Brexit agerar kontraproduktivt. “-Mer EU!” för att citera Guy Verhofstadt är kanske inte ett vinnande koncept för att motverka ökad EU-skepticism när det just är Bryssels legitimitet i skenet av federalistiska tendenser och ett alltmer uppenbart demokratiunderskott som i allt högre grad ifrågasätts? Att t.ex. Ryssland och Turkiet tar tillvara på denna europeiska splittring för egna syften råder inget tvivel om. 

Vad vi nu ser är ett kulturellt och ideologiskt världskrig om “hearts and minds”.

 

Posted in Domestic Swedish politics, EU, Geopolitical topics, International politics, Libya, USA | Leave a comment

Is wasn’t a question of if but when..

Yesterdays tragedy in Stockholm was a surreal awakening that the Sweden of old is since long gone. As such this attack upon Swedish society was just a question about when and not if? Sweden has before been the target for Islamic terrorism, the Christmas of 2010 when the islamic militant Taimour Abdulwahab from Tranås, who had become radicalized in Luton, that is infamous as a holdout for islamic radicals, blew himself up in central Stockholm in the midst of people doing their Christmas shopping. However Abdulwahab only succeded in killing himself and perhaps due the lack of other killed Sweden continued it’s apologetic stance towards radical interpretations of Islam. The fear of being labeled as islamophobic and racist is very much a reality in Swedish public life.

Yesterdays terrorist didn’t use means that require special skills or connections on the black market, he used a stolen ordinary heavy truck, just like the terrorist in Nice did. (It was later found that the truck also contained an explosive devise that luckily did not detonate however.) Once again this clearly shows that symbol politics with easy fixes can’t deal with the hatred that politically and religiously motivated terrorists unleash against our open society. Ironically the Moderate Party the same day as death came to the streets of Stockholm, in form of a stolen truck, gave the Socialist Government green light to vote yes to the EU’s Firearms Directive. All other liberal and conservative parties opposed this. Seemingly good relations with Brussels are more important than standing up for the ideals of individual freedoms and civil rights. Hence the Moderates teamed up with socialists and greens.

But how can you protect society against individuals who in the name of religion are willing to steal trucks and mow down innocent civilians along a walk street with the intention of killing as many as possible?

The answer is that you can’t, and definently not through pointless symbol politics aimed only against law abiding citizens. The greatest chances to combat terrorism is through intelligence, improved border control, social efforts in areas that suffers the greatest risk of domestic radicalization and a review of the legal system how we define subversive activities.

Swedish society must have a debate where the boundry lies between freedom of religion and free speech and views when it comes to things like for instance salafist mission activities. What constitutes subversive activities? To put yourself in the service of a terror organization, to recruit and finanse such activities must be definied as terrorism. Subversive activities and organization of illegal militia are illegal in Sweden and yet a monumental leniency has been showed towards such activities. Two men that where recruiting for ISIS and financing the organization were recently only charged for fraud, not terrorism, here in Sweden since the legislation of freedom of organization was deemed as more important.

http://www.na.se/blaljus/terrormisstankta-mannen-fran-vivalla-ska-atalas-for-bedrageri-det-ar-ett-misslyckande

This debate must in the light of the tragedy in Stockholm be held and it will not be an easy one in a political climate in which every form of criticism related to Islam has been labeled as “fishing in murky waters”. The political paradigme in Sweden must change if not more innocent people are going to die in streets due to acts of terrorism.

 

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

Det var inte frågan om utan när..

Gårdagens tragedi i Stockholm var ett surrealistiskt bryskt uppvaknande och en påminnelse att bilden av det idylliska folkhemmet Sverige sedan länge är borta men likväl var händelsen inte oväntad, det var bara en fråga om när? Sverige har tidigare utsatts för islamistisk terrorism julen 2010 när Taimour Abdulwahab från Tranås, som radikaliserats i Luton, en plats som blivit ökänd som tillhåll för militanta islamister, tack och lov bara lyckades spränga ihjäl sig själv mitt i Stockholms julrush. Måhända var frånvaron av ytterligare dödsoffer något som gjort att det svenska samhället i mångt och fortsatt leva i förnekelse över det hot militant islamism utgör i dagens Sverige? Snarare har det offentliga Sverige fortsatt att hemfalla åt en apologetisk hållning med en uttalad beröringsskräck p.g.a. att framstå som islamofobiskt och rasistiskt.

Gårdagens terrorist använde inga medel som kräver någon större sakkunskap eller kontakter i undre världen, denne använde en stulen lastbil för att utföra sitt dåd likt terroristen i Nice. (Det framkom dock senare att lastbilen även innehöll en bomb som tack och lov inte detonerade.) Återigen visas att det hat som politiskt och religiöst motiverade terrorister släpper lös mot samhället inte går lagstifta bort med symbolpolitiska easy fixes. Som ett ironiskt sammanträffande gav Moderaterna Regeringen grönt ljus i EU-nämnden till att rösta ja till EU:s Vapendirektiv samma dag som döden kom till Stockholms gator. Samtliga övriga borgerliga partier och SD anmälde en avvikande hållning i frågan. Moderaterna däremot gjorde gemensam sak med S, V och MP. Så mycket för upprätthållandet av ideologiska värden om individens fri- och rättigheter alltså. Klart är att relationen visavi Bryssels korridorer synbart värnas högre än medborgarna. Men hur kan man försvara samhället mot individer som i religionens namn är villiga att stjäla en lastbil och plöja ned längs en promenadgata med syftet att döda så många oskyldiga som möjligt?

Svaret är att det går inte, och definitivt inte genom meningslös symbolpolitik riktad mot laglydiga medborgare. Största chansen att bekämpa terrorism är genom underrättelsearbete, stärkt gränsskydd, socialt arbete för att minska inhemsk radikalisering och att skärpa lagstiftningen kring vad som definierar omstörtande verksamhet. Svenska samhället måste ta en fundering på vart gränsen går mellan religionsfrihet, åsikts- och yttrandefrihet och vad som konstituerar omstörtande verksamhet när vi ser till saker som t.ex. salafistisk missionsverksamhet. Att ställa sig i en terrororganisations sold, att rekrytera till den eller att finansiera en sådan måste kunna klassas som terrorbrott. Omstörtande verksamhet och kårverksamhet är inte lagligt i Sverige, likväl uppvisas en monumental flathet gentemot islamister som hänger sig åt dylikt.

http://www.na.se/blaljus/terrormisstankta-mannen-fran-vivalla-ska-atalas-for-bedrageri-det-ar-ett-misslyckande

Denna diskussion är nödvändig och det kommer inte att bli en lätt sådan i ett politiskt klimat där kritiska röster per automatik avfärdas med att “fiska i grumliga vatten”. Många heliga politiska kor kommer att behöva slaktas om inte fler oskyldiga medborgare skall slaktas av sådana som anser att terrorism är en gångbar “politisk metod”.

Posted in Domestic Swedish politics, EU, Geopolitical topics, International politics | 1 Comment

A quick deteriation of the situation in Syria – Trump implementing a Clintonian strategy

Due to the American cruise missile strikes against the Syrian al-Shayrat airbase and the alleged destruction of six Syrian MiG-23’s (later information estimated some unspecified 20 aircraft) Russia has proclaimed it’s withdrawal from the hotline agreement with the USA regarding sharing information of flights in order to avoid confrontation between Russian and American air power in the skies over Syria. Furthermore Russia has declared that it will bolster Syrian defensive capabilities in order to protect crucial infrastructure against airstrikes.

The hopes for more normalized relations between Moscow and Washington seems to have evaporated. It seems that President Trump is implementing the same kind of policies that Hillary Clinton declared that she would if she had won the Presidential elections. At the same time Israeli airstrikes of targets outside Palmyra further brings up the temperature in the region. Tel Aviv is very concerned about the strengthened Iranian influence in Syria and Lebanon through it’s proxy, the Hezbollah, and seemingly has little against helping anyone who fights al-Assad and Iran.

However the missile strikes were allegedly announced beforehand to Moscow in order to avoid Russian casualties, something that otherwise could rapidly spiral out of hand and trigger open hostilities between the USA and the Russian Federation. The effects of the strikes, apart from the destroyed MiG’s, also seem to have been limited, with very modestly cratered runways, something that could indicate that it was a limited strike in order to appease hawkish warmongers in the West while also sending a signal of strength vs. Damascus and Moscow. That the Russians would relay this information to the Syrians was quite evident which also helps to explain why the attack was not as effective as one might assume. At the same time many that put their trust in Trump to avoid further political deterioration with Russia are becoming increasingly disillusioned with him. Had Hillary Clinton won the Presidential election a continued worsening of relations with the Kremlin would been almost certain however.

Whether it really was the Syrian Air Force that used chemical weapons against civilians or not in Khan Sheikoun is still not known although this was immediately assumed in the West. Another question is if it really was sarin gas that was used? If it for instance was chlorine gas that was used this could just as well have been the rebels, given that this agent is much more easily acquired than sarin gas, although not nearly as deadly, and that the use of this agent while attributing this to Damascus could be used to secure a propaganda victory before the upcoming conference in Geneva. And even if it really was sarin gas that was used, it is not without that such an agent could have been supplied from abroad. The Syrian regime had very little to gain by using chemical weapons in this fashion as suggested in Khan Sheikoun, especially since it was only after that Moscow through diplomatic efforts bailed Damascus out after the Gouta incident back in 2013 when President Obama threatened to strike Syrian targets after that Damascus was accused of using chemical weapons. Hence Western claims seem quite illogical. However the rebels have everything to gain in this situation.

The various opposition groups, including al-Quaida and ISIS, seem to to have taken advantage of the American cruise missile strikes against al-Shayrat airbase and have launched new offensives against government positions that have been supported by aircraft operated from al-Shayrat. Hardly surprising Moscow has used this for it´s own propaganda purposes and has expressed concerns that these offensives could have been coordinated with Washington.

The question is how far Russia is willing to go in order to secure it’s interests in Syria? Given how the West humiliated Russia back in 1999 over the war in Kosovo, the invasion of Iraq in 2003, the toppling of Ghadaffi in Libya in 2011 and how Russia in response to the coup against President Yanukovych in Ukraine in 2014 occupied the Crimea, it is not likely that Russia will stand down. Russia’s interests in Syria are to important to allow the West and the Gulf States to have their way. A gas pipeline from the Gulf competing with Russian gas on the European market is from a Russian perspective unacceptable. Also, given the worsened relations with the West this has made the Tartus Naval Facilities in Syria vastly more important to Moscow from a strategic perspective. The Black Sea Navy could easily be confined to it’s home waters since the NATO-member Turkey could cut off the Bosporus for Russian shipping at an instant.

Hence it would be less than surprising if we will see a renewed Russian military build up in Syria with additional air defense systems, fighter jets and perhaps substantial deployment of ground troops. If the Kremlin would deploy a substantial armored ground force in Palmyra Syrian troops could be freed up for the front lines in Idlib and Aleppo provinces. A Russian push towards Deir-Ezzor in order to lift ISIS’s siege would serve several purposes more than just relieving government troops there. It would severely hamper ISIS’s abilities to bring in supplies and troops from the south and also create a front line as far east as possible in case of an American push westwards after the anticipated fall of ISIS’s stronghold of Raqqa.

If the USA refrains from further strikes against the Syrian government there could be a possibility for a divided Syria after the downfall of ISIS. This could be a political solution that is acceptable also for Russia and the various minorities that supports al-Assad, even tough his rule is far from democratic. The minorities are quite aware that they don’t have a future in the country if al-Assad is toppled. The ensuing power vacuum would only serve ethnic cleansing and additional refugees to Europe. Western Syria is also the stronghold of the shiite Alawite minority that also coincides with the Russian presence in the country. A parliamentary democratic Syria with pre-war borders is just a figment of imagination that only seem to exist in the minds of Western politicians that are bereft of insight of the complex realities of the Middle East. With the experiences from Iraq and Libya it stands rather clear however that the narrative of freedom and democracy for the most times is more for political consumption in West while the true intentions are to impose geopolitical interests upon states that lack the ability to counter the military might of the West and it’s regional allies.

The question is whether Donald Trump realizes that the path he now has embarked on, a path that bares a striking resemblance to the agenda of Hillary Clinton, is a very dangerous one? A path that has all the potential to become “The Black Week” of our time..

 

 

Posted in Geopolitical topics, International politics, USA | Leave a comment

Brev till EU-nämndens delegater

Givet den povra tillgången på tid då det under morgondagen avgörs huruvida Regeringen skall ges klartecken till att via Ministerrådet votera om EU:s Vapendirektiv följer här ett massutskick till delegater och suppleanter i Riksdagens EU-nämnd i ärendet.

Som ni alla torde veta vid detta laget har Vapendirektivet mött ett kompakt motstånd från berörda laglydiga medborgare runt om i Europa, inte minst i Sverige där jakt och sportskytte är en livsstil för hundratusentals röstberättigade medborgare. Att Vapendirektivets syfte var att motverka terroristers och kriminellas tillgång på vapen är det få berörda som tror på givet att de åtgärder som vidtas till den absoluta lejonparten inriktas gentemot laglydigt vapenägande, i strid med empiriska studier. Att EU-kommissionen drivit på direktivet i strid mot det egna regelverket avseende subsidiaritetsprincip, probleminventering och konsekvensanalys är bortom anmärkningsvärt och skadar allvarligt förtroendet för EU som institution.
Klart är också att Regeringens ansvariga tjänstemän, Lars Hänninger och Peter Thorsell, i GENVAL överskridit det riksdagsmandat man haft att förhålla sig till och drivit på för en hårdare linje. Än mer anmärkningsvärt är att dessa sedan ljugit för Justitieutskottet och EU-nämnden och hävdat att det var “skyttevapen” som användes vid de fasansfulla terrordåden i Paris. Vad “skyttevapen” är för något kan kontempleras över? Troligen var ordvalet medvetet för att låta påskina att det var sportskyttevapen som användes, inte illegalt reaktiverade pluggade vapen som införskaffats på svarta marknaden. Det EU-direktiv som föreligger beträffande gemensam pluggningsstandard har inte implementerats varpå det direktiv som nu skall voteras om saknar relevans. Däremot kommer det att få vittgående konsekvenser inte minst för svenskt sportskytte.
Undertecknad uppmanar således EU-nämndens delegater att begära muntligt samråd innan en votering i Ministerrådet kan ske. Gå inte tjänstemannaaktivister likt Hänninger och Thorsell tillmötes då dessa herrar, gamla kollegor från tiden på Dalapolisen, uppenbart hyser föga respekt för svensk lag och för vår Riksdag.
Mvh
Dennis Andersson, jägare, sportskytt, stats- och samhällsvetare

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment