Karma is a bitch..

Som undertecknad skrivit så många gånger om på denna blogg och i pressen så har Polismyndigheten i åratal bedrivit ett korståg mot civilt legalt vapenägande i Sverige. Myndigheten bedriver med skattemedel en avancerad form av rättshaverism där man bl.a. först avslår licensansökningar på vapenmodeller som är godkända för jakt av Naturvårdsverket, på vars uppdrag det offentliga godkännandet av jaktmedel vilar, för att sökanden antingen skall ge upp eller överklaga varpå ärendet går till förvaltningsrättslig prövning. Förlorar Polismyndigheten så fortsätter man med samma modus operandi eftersom det inte uppstår ett prejudikat om en privatperson får rätt mot myndigheten. Om Polismyndigheten däremot får “rätt” så uppstår däremot ett prejudikat och en vapenmodell, godkänd av Naturvårdsverket, blir omöjlig att få jaktlicens på.

Bakgrunden är att tongivande tjänstemän på högre nivå inom Polismyndigheten “inte tycker om” vissa vapenmodeller vilka man tycker är för militäriska och därmed olämpliga för jakt. Det hela är en smula märkligt eftersom dessa tjänstemäns personliga åsikter för det första inte skall ha någon relevans i sammanhanget, utan vad myndigheten skall pröva är sökandens lämplighet att inneha vapenlicens, och för det andra så kan man fråga vad “för militärisk” betyder? Vad det gäller vapenteknik har alltid militära behov drivit på den tekniska utvecklingen. Således är vad vi definierar som civila vapen idag från början militära konstruktioner vare sig vi diskuterar mynningsladdare, rullblockstudsare eller Mausergevär. Peter Thorsell, som fram till häromåret var drivande på Polismyndigheten i dessa frågor, uttryckte sig exempelvis i ordalagen att benstöd, högförstorande kikarsikten, ljuddämpare och bildförstärkare var för “polisens och militärens taktiska behov” och därmed inte lämpade för civilt bruk.

Denna inställning är rätt intressant eftersom Polismyndigheten utfärdar licens på ljuddämpare och dessa har definitivt sin plats då hörselskador bland jägare inte är något ovanligt. En ljuddämpare är heller inte så tyst som Hollywood-filmer vill göra gällande, en studsarkula bryter ljudvallen, men decibelnivån minskas påtagligt. Vad gäller benstöd har dessa sin plats vid exempelvis topp-, säl- och rävjakt mm. Detsamma gäller högförstorande kikarsikten. I skenet av vildsvinstammens snabba tillväxt har även myndigheternas inställning till bildförstärkare ändrats varpå det numera är möjligt att få tillstånd att nyttja sådana vid vakjakt på vildsvin. Således har Peter Thorsell och dennes akolyter en obsolet syn på vad som är ett civilt behov.

Polismyndighetens tjänstemannaaktivism har emellertid inte bara tagit sig uttryck i att bedriva rättshaverism inom domstolsväsendet, man har även blandat sig i den parlamentariska processen, exempelvis vad gällde förhandlingarna om EU:s Vapendirektiv i GENVAL-rådet där Peter Thorsell, på inrådan av Nils Hänninger – hans gamle kollega från tiden på Dalapolisen och numera verksam på Justitiedepartementet, adjungerades av Regeringen som “teknisk expert.” I GENVAL-rådet ignorerade dessa herrar det riksdagsmandat dessa var ålagda att följa och propagerade för en egen hårdare linje, i sanning demokratiskt tvivelaktigt.

Senast i raden av exempel på politisk lobbyism från Polismyndighetens sida var övertalandet av Regeringen att inom ramen för sitt 34-punktsprogram för att stävja den allt grövre gängkriminaliteten vilja reglera vapenmagasin. Det hela är en uppenbar Potemkinkuliss eftersom den bakomliggande orsaken är en strävan att överimplementera EU:s Vapendirektiv, något Riksdagen flera gånger sagt nej till. Inrikesminister Mikael Damberg (S) anfäktade att det var ett problem att Polismyndigheten måste lämna tillbaka beslagtagna magasin till kriminella eftersom dessa inte är tillståndspliktig del och att ändra lagstiftningen skulle ge “ett kraftfullt verktyg” att komma tillrätta med gängkriminaliteten. Någon statistik kunde han emellertid inte presentera och ej heller hänvisa till något enskilt fall, däremot var det något han hört från poliser “på sina resor i landet” och en skrivelse från Polismyndigheten som råkade sammafalla i tid med att Regeringens utredare presenterade sitt förslag, styrkte inrikesministerns verklighetsbeskrivning. En polisman skrev dock i pressen att det hela är rent nonsens eftersom BrB 36:1 och RB 27:1 ger polisman rätt att beslagta i princip vad som helst som kan tänkas nyttjas i brottsligt syfte. Trovärdigheten i Regeringens och Polismyndighetens argumentation är således obefintlig.

SvD:s artikelserie om vapenproliferation till kriminella beskrev hur en 43-årig vapenhandlare i flera år missbrukat sitt handlartillstånd och sålt vapen illegalt till kriminella. Det hela användes som politiskt slagträ för att misskreditera landets vapenhandlare och därmed indirekt alla legala vapenägare. Dock uppdagades häromdagen hur en handläggare inom Polismyndigheten påtalat att något inte stod rätt till men hur detta sedan tystats ned på chefsnivå varpå den illegala verksamheten tilläts fortgå. Hur Polismyndigheten i skenet av detta har mage att framföra det narrativ man gör är anmärkningsvärt. Den så kallade “läckageteorin” – att legala vapen stjäls och hamnar i kriminellas händer, som Polismyndigheten i åratal framfört och vars validitet motbevisats av forskare som Hagelin och Lakomaa, haltar således än mer när tillståndsgivande myndighet själv inte sköter sitt uppdrag och medvetet tillåter illegal verksamhet att fortgå.

Regeringen har okritiskt lyssnat på den desinformation denna matats med av tjänstemannaaktivister på Polismyndigheten och Justitiedepartementet. Samtidigt har politiska företrädare likt Mikael Dambergs sakkunnige Oskar Magnusson på Twitter framställt kritiker av Regeringens vapenpolitik som konspiratoriska foliehattar. Anders Ygeman beskrev skyttegrenen IPSC, som är på väg att bli olympisk gren, som en sport “på marginalen”. I en replik på landslagskytten Pia Clertés debattinlaga i Nyheter24 2016 svarade han att:

“-Vi lyssnar på er sportskyttar – men vi måste tänka på säkerheten.”

Ygeman fortsatte:

“-Vi har ett gemensamt ansvar för att minska tillgången på de allra farligaste vapnen. Där måste även skytterörelsen vara beredd att anpassa sig efter det större samhällsintresset.”

Dessa ord var ett eko på den debattinlaga Peter Thorsell skrev i Dagens Nyheter 2015 med titeln “Vi behöver inte fler vapen med hög eldkraft”, en artikel undertecknad själv bemötte i en replik. Thorsells resonemang var närmast identiskt med det som EU-kommissionen framförde i sitt förslag till Vapendirektiv. Detta var föga förvånande eftersom Polismyndigheten genom Doris Högne Rydheim försökte driva igenom samma agenda i Sverige 2013, misslyckades och sedan gjorde ett nytt försök i Bryssel via svenska EU-kommissionären Cecila Malmström (L).

Regeringens och Polismyndighetens missriktade fokus på legala vapen som ett led i att bekämpa kriminellas bruk av illegala vapen är fullkomlig futil plakatpolitik. Dock följer detta den felaktiga “läckageteorins” logik. Från den politiska vänstern har man tagit sig an kritiken av denna agenda med identitetspolitiska medel. De som kritiserar framställs närmast såsom “egoistiska vapentokiga NRA-typer som inte förstår att vi har ett gemensamt ansvar”. Vänsterpartiets Linda Snecker kritiserade exempelvis Moderaterna för att man “..ena veckan kräver hårdare tag mot kriminella och nästa vecka vill ha liberaliserad vapenlagstiftning samtidigt som vi har den samhällsutveckling vi har. Det håller inte!”

Vad Snecker inte verkar förstå är att en kriminell i förorten som nyttjar ett illegalt insmugglat vapen, som aldrig någonsin haft ett svenskt diarienummer, och en jägare eller sportskytt som fått sin licens, som nota bene gäller för varje enskilt vapen, efter att vederbörande avlagt Jägarexamen eller t.ex. Pistolskyttekortet och fått licensen utfärdad av Polismyndigheten efter slagning i såväl belastnings- som misstankeregistret, inte har någonting med varandra att göra överhuvudtaget. Okunskap och känsloargument genomsyrar således debatten fullständigt.

När så Dagens Juridik idag rapporterade om hur 6 Glock-pistoler och 300 skarpladdade patroner stulits från ett skåp på Rosenbad var det inte utan att undertecknad log i mjugg. Självfallet är det inte bra att 6 pistoler kommit på villovägar men detta i kombination med Polismyndighetens undlåtenhet att agera mot den 43-årige vapenhandlarens illegala verksamhet visar på att det “gemensamma ansvaret” synbart inte är speciellt gemensamt. Om man inte klarar av att hålla reda på vapen inne på Rosenbad har man absolut inget att komma med när man ondgör sig över landets laglydiga vapenägare.

Karma is a bitch..

Posted in Domestic Swedish politics, EU, Firearms Directive, Hunting, fishing and wildlife | Leave a comment

Vem lägger tak på ett hus med rutten stomme?

Svenska Dagbladet har de senaste veckorna i skenet det ökande våldet i det svenska samhället publicerat en artikelserie om vapnens väg till de kriminellas händer. Ett av reportagen var minst sagt tendensiöst i sin rubriksättning och kunde få den oinsatta allmänheten att tro att en kriminell kan gå in i valfri jaktbutik och utrusta sig. Undertecknad påtalade detta i tämligen syrliga ordalag till SvD:s redaktion och fick en plattityd i respons om att artikeln var del i en serie artiklar “där alla skulle få komma till tals”.

Artikelserien sammanträffar passande nog med Regeringens försök att med sitt 34-punkters program riktat mot gängkriminaliteten driva igenom en överimplementering av EU:s Vapendirektiv, något man upprepade gånger tidigare stött på patrull i Riksdagen för. Inrikesminister Damberg har som bekant hävdat att det är ett stort problem att Polismyndigheten måste lämna igen magasin till kriminella eftersom magasin inte är en vital del i juridisk bemärkelse. Någon statistik eller enskilt fall kunde han emellertid inte referera till men likväl hävdade han att en sådan lagförändring skulle vara “ett kraftfullt verktyg i kampen mot gängkriminaliteten”. Detta är förstås nonsens och är enkom ett beställningsverk från tjänstemannaaktivisterna på Polismyndigheten som i åratal bedrivit ett korståg mot legalt vapenägande i landet, det så kallade “licenshaveriet” varandes en integral del i detta liksom Rydheims beställningsutredning 2013.

Det hoplofobiska narrativet har fått god draghjälp i massmedia, däribland av den folkkäre Leif GW Persson som sällan försitter en chans att misstänkliggöra halvautomatiska jaktstudsare, något han fälldes i Granskningsnämnden för efter ett inslag i Grabbarna på Fagerhult beträffande jaktstudsaren H&K 770. GW beskrev häromsistens det som ett problem att vi har för många vapenhandlare i landet. Uttalandet sammanföll med avslöjandet om att en 43-åring missbrukat sitt handlartillstånd, något som låg till grund för SvD:s artikel om jaktbutiker. Enligt Leif GW så bör Polismyndigheten utvärdera en handlares affärsplan innan de beviljar vapenhandlartillstånd. Frågan är vilken kompetens myndigheten har för detta?

Vidare har det uppdagats att Polismyndigheten känt till att den 43-åring som SvD baserade sitt scoop på missbrukade sitt tillstånd. En lokal handläggare flaggade uppåt i organisationen att det förelåg oegentligheter men detta tystades ned av cheferna på Polismyndigheten varpå verksamheten tilläts fortgå i flera år.

Det hela är sålunda så illa sköt att det inte är utan att man undrar om det föreligger mutbrott alternativt någon form av false flag-operation bakom? Rimligtvis måste de chefer som haft kännedom om 43-åringens illegala verksamhet och inte agerat ställas till svars. Polismyndighetens aktivism mot det civila legala vapenägandet ter sig likaså i sammanhanget som bortom oförskämt. Uppenbart är Polismyndigheten inte klarar av att sköta ens de mest elementära delarna av sitt uppdrag vad det anbelangar hantering av vapentillstånd varpå myndighetens förtroendekapital nu är helt förbrukat. Detsamma gäller regeringens argument om att “tänka på säkerheten”. Om vi skall “tänka på säkerheten” måste Riksdagens tillkännagivande om instiftande av en Viltmyndighet hörsammas eftersom de myndigheter som nu hanterar frågor relaterade till vapen och jakt, d.v.s. Polismyndigheten och Naturvårdsverket, kan liknas vid att lägga tak på ett hus med rutten stomme.

Posted in Domestic Swedish politics, Firearms Directive, Hunting, fishing and wildlife | Leave a comment

Nothing is new under the sun in Latin America?

Two days ago it was reported that Bolivian President Evo Morales stepped down after allegations of election fraud which caused wide scale rioting and news spreading of mutinies within the Police. When General Williams Kaliman, head of the Armed Forces of Bolivia, urged President Morales to step down in order to restore public order the game was over and the latter fled into exile in Mexico.

There are conflicting analyses of what actually transpired in Bolivia. That a coup took place is beyond doubt, however the question arises whether it was a just coup? That question is of course dependent on one’s ideological inclinations in the greater scheme of things, although there are certain aspects to be considered.

Evo Morales has done a lot to improve the living conditions for the poor in Bolivia, especially for the indigenous people. His party MAS – Movement for Socialism, has for years implemented a left wing agenda in the country. This has endeared him and the party to those Bolivians that have benefited from these policies and less so among those that have not. Thus a situation similar to that in Venezuela has developed. Morales had served his three terms according to the constitution which thus was changed in order to allow him to run for a fourth one.

The OAS – Organization of American States, became increasingly concerned as the Bolivian electoral authority website went down on election day on 20th of October and when it came back online the day after the ruling President had achieved enough votes in order to reach a 10% lead over his opponent Carlos Mesa. The political opposition thus cried out that an election fraud had been carried out and thus the rioting began.

Whether a fraud really transpired is up for debate? What we do know is that Evo Morales was ousted by his domestic right wing opponents and the Armed Forces. Thus this looks to be a purely domestic Bolivian affair. However there are other considerations that must be taken into account, considerations that have much more far reaching geopolitical incentives.

On November 4th it was announced that the Bolivian Government had cancelled a joint Bolivian-German venture regarding lithium extraction in the country. Rumors tells that the Germans had been outbid by the Chinese. Lithium is of great importance for the Chinese electronics industry and hence the question arises whether the regime change in Bolivia also had geopolitical dimensions related to the ongoing trade war between the US and China? It wouldn’t be the first time the US has meddled in Latin America, a modus operandi dating back to the Monroe Doctrine of 1823 and ever more so during the Banana Wars of 1898-1934 and the stand off with the influence of the Soviet Union during the Cold War. The attempted overthrow of the Maduro Government in Venezuela, has in spite of sizable domestic support, failed so far.

The dilemma in making an objective analysis of what is going on in Latin America is that it is difficult to ascertain what is driving what. That the political agendas of both Evo Morales and Nicolas Maduro have their pros and cons is undeniable, hence they enjoy support from the poorer part of the populace in their respective country. However it can’t be denied that there are also dubious aspects in the political process and the track record concerning human rights in Venezuela leaves a lot to be desired. That the US is heavily involved in Venezuela is without question, but regarding Bolivia it is still a matter of speculation.

In order to make an objective analysis one must however disregard from moral and ideological aspects, geopolitics is inherently an amoral matter. Niccolò Machiavelli wrote in Il Principe how a true statesman must look beyond moral qualms in order to secure power and political goals. The situation in Bolivia might be a case of either or regarding who’s really behind the coup, as things could coincide creating the perfect storm in which the US might see the opportunity or need, what Machiavelli described as virtú, to achieve it’s geopolitical regional goals in Latin America as well it’s global goals in relation to those of China. This is as already mentioned still only speculation but it doesn’t seem too far fetched. It remains to see if these speculations are correct. What is true though is that nothing is new under the sun in Latin America..

Posted in Bolivia, China, Geopolitical topics, Germany, International politics, Latin America, USA, Venezuela | Leave a comment

Liberalerna kliver än djupare in i politisk obsolitet

Föga förvånande så sluter inte C och L upp bakom SD, M och KD i ett misstroendevotum mot justitieminister Morgan Johansson (S). Anledningen är inte svår att lista ut, JÖK:en är viktigare än att depolletera en inept justitieminister. Agerandet medför dock på sikt långt större politiska konsekvenser för C och L än vad partistyrelserna verkar inse eller åtminstone vara villiga att medge.

Vad man säger är att våldsspiralen i landet inte trumfar JÖK:en. Justitieminister Morgan Johansson har rent objektivt gjort ett uselt jobb. I denna mening är han likaså en politisk belastning för Socialdemokraterna, även om statsminister Löfvén hävdar motsatsen. Genom att inte tvinga fram en förändring så bär C och L likaså ansvar för utvecklingen.

Att Centern fortfarande har det väljarstöd man som parti ändå åtnjuter är för undertecknad ett mysterium. Helena Lindahl är en av få centerpolitiker som fortfarande företräder partiets ursprung, Annie Lööf däremot framstår mest som en opportun nyliberal vindflöjel. JÖK:en bör rimligtvis medföra att partiet över tid tappar i opinionsstöd, detsamma gäller för Socialdemokraterna som genom överenskommelsen sålt mycket av sin ideologiska själ, något som märks tydligt i opinionssiffrorna. Liberalerna å sin sida är ett ideologiskt obsolet parti i och med att man inte företräder en klassiskt liberal politik. Istället framstår L som en allt mindre relevant lobbyistgrupp för europeisk federalism och företräder vad som närmast kan beskrivas som en halvmesyr till socialliberalism.

Jan Björklund insåg att denne var politiskt passé i och med JÖK:en och valde att stiga av varpå stafettpinnen övergick till Nyamko Sabuni. Om partiet istället valt Erik Ullenhag som ny partiledare hade opinionssiffrorna i dagsläget troligen legat ännu lägre men valet av Sabuni har inte blivit det lyft som man hoppats. Hon har mycket att bevisa samtidigt som hon är bakbunden av den överenskommelse som hennes förträdare ingick. Att ha fällt Morgan Johansson hade emellertid inte varit detsamma som att skjuta JÖK:en i sank per se även om det säkerligen skapat dålig stämning. Men genom att C och L nu ånyo agerar dörrmatta så bevisar partierna att man är en del av regeringen och inte alls en opposition som Annie Lööf hävdade.

Detta innebär att det nya politiska landskapet i Sverige bekräftas. Alliansen är oåterkalleligen död och det blir alltmer uppenbart att vi har två nya block istället för tre. Ett socialistiskt/nyliberalt dito och ett konservativt. För att M och KD någonsin skall ha skuggan av en chans till politiskt inflytande måste man nu behandla SD som ett normalt parti. Jimmie Åkesson har spelat skickligt i skenet av Morgan Johanssons usla statsmannaskap. Givet den samhällsutveckling vi nu ser och de valhänta, futila och demokratiskt tveksamma åtgärder sittande regering försöker kontra denna med är det uppenbart att klockan klämtar inte bara för Socialdemokraterna men också i allra högsta grad för Liberalerna som tar steg efter steg in i politisk obsolitet..

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

Debattinlaga i Svensk Jakt: ”Regeringens verkningslösa symbolpolitik”

https://svenskjakt.se/opinion/debatt/regeringens-verkningslosa-symbolpolitik/?fbclid=IwAR3c7CI2n2W716yKPRSCMCQc2kUCPdhZlsihUlloNFWbFd0zaKxK2f2JWTk

Posted in Domestic Swedish politics, EU, Firearms Directive, Hunting, fishing and wildlife | Leave a comment

Alla människors lika värde?

Igår stod att läsa i Aftonbladet om hur den socialdemokratiska kommunpolitikern Nina Burchardt i Hudiksvall i september meddelat att hon lämnar politiken vid årsskiftet, detta under motiveringen att ge plats för yngre politiker. Hon har under fem år varit ordförande i Kultur- och Fritidsnämnden i kommunen. Efter att Hela Hälsingland skrivit om de verkliga orsakerna skrev hon så i söndags på sociala medier om den faktiska bakgrunden. Hon lämnar inte alls politiken för att ge plats åt yngre förmågor utan anledningen stod att finna i hennes kärlek…till den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Johnny Skalin.

I en intervju med Aftonbladet svarade hon på frågan om varför hon nu går ut med detta med orden:

“– Jag befann mig under stor press och ville samtidigt både skydda partiet och säkerställa att det gick att få till en ordnad överlämning till en ny ordförande. Jag bryter tystnaden därför att jag vill låta det sista jag gör i partiet vara att påverka partiet lokalt till att gå tillbaka till partiets kärnvärden demokrati, delaktighet, alla människors lika värde och rätten att älska den man vill.”

Det går onekligen att förstå Nina Burchardts kval. Att som politiskt aktiv socialdemokrat vara i ett förhållande med en sverigedemokratisk riksdagsledamot torde vara bortom ogörligt, det uppstår en Romeo och Julia-situation givet att partierna står så långt ifrån varandra. Samtidigt vittnar denna historia om att mänsklig kärlek kan överbrygga ideologiska motsättningar, något som åtminstone undertecknad finner vackert. Nina Burchardt lever dessutom som socialdemokratin predikar, “Alla människors lika värde och rätten att älska den man vill.” Samtidigt visar denna historia på motsatsförhållandet mellan dogmer och praktisk gärning inom Socialdemokraterna, något som leder till problem med partiets trovärdighet.

Denna fråga är brännande givet att SD nu troligen är större än S inom LO. Jimmie Åkesson gjorde häromsistens ett utspel där denne ville att skyddsombuden skulle sortera under Arbetsmiljöverket och inte fackföreningsrörelsen, detta för att dessa skulle vara objektiva och inte vara att anse vad som kan beskrivas som “politiska kommissarier”. Att statsminister Löfvén replikerade med att man inte skulle röra “våra skyddsombud” var inte ett retoriskt högvattenmärke men Åkesson hade trots allt fel i sak, det krävs inte ett aktivt partimedlemskap för att utses till skyddsombud. 1987 togs kollektivanslötning av fackföreningsmedlemmar i Socialdemokraterna bort, ett fullkomligt rimligt beslut ur demokratiskt hänseende. Dock innebär att vara skyddsombud ett fackligt förtroendeuppdrag och då är det rimligt att den som väljs på en arbetsplats också delar värderingarna om betydelsen av kollektivavtal o.s.v. Av den anledningen får inte en politiskt aktiv sverigedemokrat uppbära ett fackligt förtroendeuppdrag, däremot föreligger inga hinder för en politiskt aktiv sverigedemokrat att vara medlem i facket. Med undantag för vissa fackförbund såsom Transport.

Det senare förbundets agerande att utesluta aktiva sverigedemokrater framstår som ytterst märkligt, särskilt som väljarsympatierna för partiet bland medlemmarna är bland det högsta inom LO-kollektivet. Därtill strider agerandet mot LO:s instegstadgar om åsikts- och yttrandefrihet. Tvärtom kan man se Transports agerande som ett uttryck för det man säger sig stå emot. I en tid där socialdemokratin hänger på gärdsgården inom arbetarrörelsen är det knappast läge att hemfalla till fascistoida tendenser, det krävs snarare nydaning och att faktiskt leva som man lär. Att köra på i väl inkörda hjulspår och demonisera människor har enkom burit fram den situation vi ser idag. Albert Einstein sade en gång:

“Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat.”

Man får således hoppas på att Nina Burchardts historia får människor att tänka till om hur vi ser på varandra..

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

“-Allt krig är vilseledning.”

Så beskrev Sun Tzu, den kinesiske generalen, strategen och filosofen krigföringens natur i sitt verk Krigskonsten på 500-talet före Kristus. Sun Tzus filosofiska tänkande kan emellertid också tillämpas inom politiken, företrädesvis i kombination med Niccolò Machiavellis tankar kring att gripa tillfället i flykten, något som han beskrev i Fursten (publicerad 1532 efter hans död) som virtù. Inom dagens svenska politik så förefaller denna degenererats bortom demokratiska ideal till att precis som beskrivs i Fursten “att gripa och behålla makten”, till alla pris.

Därav har vi kunnat se högst dubiösa parlamentariska kullerbyttor som Decemberöverenskommelsen och Januariöverenskommelsen, politiska överenskommelser som ställt den ideologiska spelplanen på ända vilket också avspeglats tydligt i allt påvrare väljarsympatier för bl.a. Socialdemokraterna.

Samtidigt råder en situation i landet som alltmer kan liknas vid ett lågintensivt krig där antalet sprängdåd bär tankarna till Spanien under ETA:s mest intensiva period eller till Nordirland under The Troubles. Samtidigt vidhåller justitieminister Morgan Johansson att risken att råka illa ut i Sverige var större på 1980-talet. Ett minst sagt märkligt resonemang som torde grunda sig på att fler då dog av de skador de tillfogades. Våldsbruket ser idag annorlunda ut och traumasjukvården är bättre och skadade kommer fortare under vård eftersom de flesta idag har mobiltelefon. Så för att kunna uttala sig om saker och tings beskaffenhet uti Riket måste man således se till hur många våldsincidenter som utförs, inte hur många som dör av dem, för att kunna ge en rättvisande bild.

Efter en osedvanligt våldsam helg, t.o.m. med Malmö-mått mätt, gick idag Sverigedemokraterna ut med att man avser rikta ett misstroendevotum mot justititeminister Morgan Johansson som man menar inte insett lägets allvar. Moderaterna och Kristdemokraterna slöt upp men föga förvånade förefaller Liberalerna och Centern inte vilja göra gemensam sak då man inte vill stöta sig med Regeringen givet JÖK:en. Således lär justitieministern kunna andas ut.

Samtidigt har Regeringen häromveckan gått ut med ett program om 34 punkter för att bemästra den allt grövre gängkriminaliteten i landet. En av punkterna handlade om att reglera vapenmagasin då inrikesminister Mikael Damberg påstod att det var ett problem att polisen tvingas lämna tillbaka dylika till gängkriminella, trots Brb 36:1 och RB 27:1, då magasin inte är tillståndspliktiga. Detta var något som också Polismyndigheten hävdade i en skrivelse 14/10, en skrivelse med osedvanligt god tajming. Adam Marttinen, SD:s ledamot i Justitieutskottet, ställde således en formell riksdagsfråga till inrikesministern varpå denne svarade att det:

“-..inte varit möjligt att få fram underlag som visar hur ofta det sker att polisen tvingas lämna tillbaka magasin till personer inom den gängkriminella miljön”

Vidare hävdade inrikesminister Damberg att:

“-Ytterst få jägare och sportskyttar påverkas.”

Det senare är en ren lögn liksom troligtvis även den beskrivna problematiken avseende magasin. Det är också värt att notera att det förslag Regeringen lagt om magasinreglering går tillbaka ända till den s.k. Doris-utredningen 2013. Den utredningen var så medioker att den inte ens blev en proposition. Doris Högne Rydheim, vid tiden ledamot i Rikspolisstyrelsen och rektor för Polishögskolan i Solna, påvisade sin bristande objektivitet genom att inför utredningen i SVT yppa:

“-Skytte är ingen sport, tacka vet jag hockey!”

Sin position till trots föreföll dock Rydheim besitta högst bristande kunskaper i juridik och förordade bl.a. grundlagsvidrig retroaktiv lagstiftning. Vidare så anfäktande hon tankemodellen att det legala vapenägandet i landet var oproblematiskt men att legala vapenägares vapen skulle bli stöldbegärliga efter att myndigheterna stoppat smuggligen av illegala vapen in i landet varpå en proaktiv lagstiftning riktad mot jägare, sportskyttar och samlare var nödvändig. Föga förvånande blev kritiken svidande mot utredningen.
Dock så kom utredningens narrativ genom svenska Polismyndighetens försorg att gå igen i Bryssel via EU-kommissionär Cecilia Malmström (L) 2014 för att då inte vinna gehör och genast uppstå i drakonisk form efter terrorattentaten i Paris hösten 2015. Detta kom så att utmynna i en kompromiss mellan EU-kommissionen och EU-parlamentet som ännu inte implementerats på nationell nivå i Sverige eftersom sittande Regering velat överimplementera direktivet, något Riksdagen inte gått med på. Således är det uppenbart att Regeringens 34-punktsprogram delvis handlar om att försöka driva igenom en överimplementering nämnda direktiv, låt vara i annan kosmetisk skrud.

På europeisk nivå så har samtidigt den nu avgående EU-kommissionen givit ECHA, den europeiska kemikalieinspektionen, en organisation där flera ledamöter i riskvärderingsgruppen uppges ha problem med att förhålla sig objektiva, i uppdrag att ta fram underlag för ett blyförbud i ammunition. Man hävdar att blyhagel vid sjöfågeljakt är ett problem liksom blysänken vid fiske. Detta må låta som något som inte är ett större problem, Sverige har redan ett blyförbud vid sjöfågeljakt. Dessvärre så innebär EU:s definitioner att det i väldigt stora delar av Sverige, som är ett land rikt på sjöar, mossar, vattendrag och myrar, i princip blir omöjligt att jaga med blyammunition. För de som likt undertecknad jagar med äldre vapen är detta ett stort problem eftersom dessa inte mår väl av stålammunition. Införandet av ett blyförbud har också inneburit en större skadeskjutningsfrekvens eftersom stål har lägre densitet än bly och därmed tappar hastighet fortare och har sämre energiavgivning.

EU-kommissionens slutmål är dessutom ett totalt blyförbud i all ammunition, något som innebär avsevärda problem för exempelvis sportskyttet då det inte finns några fullgoda substitut för bly i luftgevärskulor och kaliber 22 Long Rifle-ammunition, kategorier som brukar definieras som insteg inom sportskyttet. Undertecknad ser det som uteslutet att EU-kommissionen inte besitter insikt i detta dilemma utan att detta snarare är en uttalad strategi för att uppnå de mål som man inte fick igenom i den kompromiss man slöt gällande Vapendirektivet, d.v.s. att så långt det bara går avveckla legalt civilt sportskytte i Europa. Precis som den svenska Regeringen använder sig av gängkriminaliteten som svepskäl att överimplementera EU:s Vapendirektiv så använder sig EU-kommissionen av miljön som argument för samma hoplofoba agenda.

Precis som att den nuvarande samhällssituationen i Sverige kan liknas vid ett lågintensivt krig så kan också den politiska agendan att avveckla jakt och sportskytte för laglydiga medborgare liknas vid militär vilseledning i Sun Tzus anda i kombination med Machiavellis tankar om virtù, att gripa tillfället i flykten. Att berörda medborgare ser detta som en illa förtäckt krigsförklaring mot deras livsstil och intressen kan knappast te sig som förvånande även om exempelvis Mikael Dambergs politiskt sak(o)kunnige Oskar Magnusson gör sitt yttersta för att misskreditera dem som opponerar mot agendan som konspiratoriska foliehattar. Man måste dock komma ihåg att såväl Sun Tzu som Niccolò Machiavelli verkade i en tid där parlamentarism, offentlighetsprincip och tillgång på information inte existerade. Således kan det straffa sig att tro att så vore..

Posted in Domestic Swedish politics, EU, Firearms Directive, Hunting, fishing and wildlife, International politics, Philosophy | Leave a comment