Svensk politik handlar om självbild

Ett sådant påstående kan måhända trampa på ömma tår, men sanningen är är stundom obekväm. För ett tag sedan invigde S-märkta förmenta feministen Frida Trollmyr en moské i Malmö vilken bl.a. Qatar varit med att finansiera. Hur Trollmyr kan finna salafistisk trostolkning av islam förenlig med sin värdegrund om allas lika värde kan hon bara själv svara för. För eget vidkommande finner jag dock Trollmyrs agerande mer som ett uttryck för självbild och populism än något annat.

Häromkvällen rapporterades på SVT att Socialdemokraterna ökat i senaste opinionsmätningarna p.g.a. hur man hanterat “Transportgate”. Hur detta är möjligt givet att Transportstyrelsens fullständiga haveri skett under nuvarande ministär, med dess kännedom och aktiva igensopande av spår och hållande om ryggen av generaldirektören Maria Ågren och statsrådet Anders Ygeman, är för mig obegripligt? Återigen ett uttryck för självbild, det handlar inte om vad man gör i aktiv handling utan vad man säger sig stå för.

Näst på tur så har vi Gustav Fridolin som sällat sig till de afghaner som fått avvisningsbeslut och sittprotesterar på Mynttorget. Det framstår mer än lovligt hycklande att protestera mot den politik man själv är med om att genomföra. Om Miljöpartiet istället avgått i protest mot vad man anser är ett inhumant agerande från Regeringens sida hade man åtminstone levt som man lär och på så vis bevarat någon trovärdighet, åtminstone på ett moraliskt plan. Men devisen “makten framförallt” förefaller överordnad alla ideologiska övertygelser, något som inte bara är fallet inom MP, utan är moralisk korrumpering som hemsöker det svenska politiska landskapet lite varstans.

Den teflonmentalitet vi sett prov på vad gäller hanteringen kring Transportgate och det uppenbara hyckleri och populism som t.ex. Trollmyr och Fridolin gett prov på skadar dock i förlängningen inte bara anseendet för dem som hemfaller till dylikt, men också förtroendet för det politiska systemet i sin helhet. Politikerföraktet har sällan haft så god grogrund i Sverige som idag. För att upprätthålla en trovärdighet kan inte politik handla om självbild, det måste vara att i handling omsätta sin ideologiska hemvist och leva upp till de principer som stipuleras i enlighet med denna.  “Makten framförallt” är dock ett tydligt exempel på att makt korrumperar även de mest passionerade av hjärtan. Huvudsaken är dock att man vidhåller sin självbild..

 

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

”Land skall med lag byggas”

Den närmast tragikomiska soppa som uppdagats senaste tiden vad gäller Transportstyrelsens hantering vad beträffar outsourcingen utav myndighetens IT-hantering kan knappast undgått någon. De politiska efterverkningarna är ännu inte över även om Anders Ygeman förekom Alliansens utfästelse om misstroendevotum gentemot honom genom att begära entledigande från posten som inrikesminister för att istället bli gruppledare för Socialdemokraterna. Detta trots prickningar från KU och tveksamheter inte bara gällande informationsplikten beträffande Transportstyrelsens haveri utan också vad gäller hanteringen av EU:s Vapendirektiv. Anna Johansson har tvingats avgå och försvarsminister Hultqvists framtid på posten är ännu höljd i dunkel. De politiska efterverkningarna därhän så kvarstår likväl potentiellt stora problem framöver, inte bara vad avser Transportstyrelsens IT-läcka utan det finns fler frågor som tarvar svar. Hur säkerställer vi att känsliga uppgifter om landets medborgare inte hamnar i felaktiga händer?

EU:s nyligen genomklubbade Vapendirektiv, vilket bland annat medför att medlemsländernas vapenregister skall delas sinsemellan, är en aktuell fråga som måste ses i samma sken som det infamösa ”Transportgate”. Grundtanken är förstås välment, att myndigheter runt om i Europa skall kunna spåra vapen som kommit i felaktiga händer. Men precis som många av Vapendirektivets beståndsdelar, av vilka en del som föreslogs av EU-kommissionen till och med bröt mot Europakonventionen, så har tanken vida rusat åstad framför den krassa verkligheten när detta skall implementeras i praktisk förvaltning. Vad är det som säger att en korrupt tjänsteman inte vidarebefordrar för organiserad brottslighet intressanta uppgifter mot en dusör?

När Rydheim-utredningen presenterades i Sverige 2013 sade utredaren Doris Högne-Rydheim, rektor för Polishögskolan och själv ledamot i Rikspolisstyrelsen, att ”Vi tar död på en sport!” med hänvisning till att Polismyndigheten ville i lag förbjuda exempelvis kpistskyttet i Sverige. Argumentet var att ”Vi vet att insmugglade vapen utgör det stora problemet men när vi stoppat smugglingen så blir dessa vapen (refererandes till kpistar och halvautomatiska sportskyttegevär) intressanta för kriminella.” En agenda påfallande lik EU-kommissionens, vilket kanske inte är en slump om man skall vara en smula konspiratoriskt sinnad givet att den Task Force under Fabio Marinis ledning som tillsattes av EU-kommissionen att utreda frågan hade svensk expertis från Rikspolisstyrelsen, i form av Peter Thorsells högra hand Christer Henriksson.

Hagelins utredning från 2012 visade att legala vapen statistiskt sett förekommer vid brott vid ca två tillfällen per år.

http://www.dagensjuridik.se/2013/06/antalet-brott-som-begas-med-stulna-legala

Då skall man ha i åtanke att det i Sverige finns nästan 600 000 vapenägare och strax under två miljoner licenspliktiga vapen och vapendelar. Legala vapen är med andra ord inte ett större samhällsproblem varpå EU:s Vapendirektiv och den agenda som Polismyndigheten företräder är kraftigt missriktade.

Smuggling av vapen från Balkan och Östeuropa utgör den absoluta lejonparten av de vapen som förekommer bland kriminella i Sverige idag. Stölder från Försvarsmakten är sällsynta då man tillämpar centralförvaring och jaktstudsare stulna från jägare är tämligen ointressanta för kriminella. Tillgången på illegala insmugglade pistoler och automatvapen förefaller dock god. Många av dessa kommer som sagt från Balkan där hundratusentals f.d. statliga vapen är i omlopp efter krigen i forna Jugoslavien och anarkin i Albanien på mitten 1990-talet. Eftersom dessa vapen inte återfinns i licensregister kan man som vän av ordningen fråga huruvida registerdelning mellan europeiska myndigheter kommer att få någon som helst effekt för att strypa smugglingen?

Tvärtom riskerar man att känslig information berörande laglydiga medborgare kommer på avvägar, något som istället skulle kunna få till effekt att vapenstölder och personrån i hemmet ökar och de facto blir ett samhällsproblem. Förhoppningsvis blir Transportstyrelsens haveri en ögonöppnare nu när Vapendirektivet skall implementeras på nationell nivå. Likaså kan kanske den lagvidriga hantering som förekommit i Transportstyrelsens fall även leda till en diskussion om hur Polismyndigheten ser på sitt uppdrag då man förefaller leva i villfarelsen att myndigheten har ett eget lagstiftande mandat som är apart från vår Riksdag. Exemplen på detta är många, bl.a. hur myndigheten flera gånger nekat att utfärda vapenlicenser med hänvisning till ännu ej existerande lagstiftning.

http://svenskjakt.se/jakt-prylar/vapen-skytte/polis-motiverar-avslag-med-lagar-som-inte-finns/

Svenska Polismyndigheten vägrar likaså efter mer än två decennier att hörsamma EU:s gemensamma så kallade vapenpass. Sistnämnda är till för att främja laglydiga medborgares fria rörlighet för att kunna tävla internationellt och stärka den allt viktigare jaktturismen.

http://nwt.se/asikter/debatt/2017/08/09/polisens-nya-pahittade-regler-slar

Karl XV:s valspråk var: ”Land skall med lag byggas”. Enligt undertecknads mening så inbegriper detta i en förment demokrati även de som skall upprätthålla lagen.

Posted in Domestic Swedish politics, EU, Firearms Directive, fishing and wildlife, Hunting, Hunting, fishing and wildlife | Leave a comment

Pax Americana being challenged

It can hardly passed anyone by that the Kremlin’s reply to American seizure of Russian diplomatic assets in the United States was unusually though, 755 US diplomats are to leave Russian soil. The alleged Russian interference through elaborate hacking in the American Presidential Election, bringing Donald Trump into office, has yet to be proven, even though it is more or less regarded as a fact by opponents to President Trump, especially due to some contacts with Russians supposedly in possession of information harmful to Hilary Clinton. However the actions taken by the Trump administration hardly speaks for the President being held in a Russian leash. On the contrary the Trump administration has done quite to opposite to what was promised during the election campaign, and has rather pursued a Clintonian discourse in it’s relations towards for instance Russia, triggering what can be seen as a whole out economic war, and in it´s approach towards Syria. That said, the administration is under tense pressure from the Congress, the latter hardly interested in a political defrosting with the Kremlin, and it seems that of lately a slight stepping down in Syria can be seen, with American support for so called moderates in Western Syria being cut, at least officially. Instead the United States are putting more emphasis on ramping up support for the predominantly Kurdish SDF in their battle against ISIS in the eastern part of the country. The SAA supported by Iran, Russia and Hezbollah has also made significant gains this summer against both Western backed militants as well as ISIS, the tide has definitely swung in Damascus favor. However the American geopolitical situation is becoming increasingly mired. Supporting the Kurds puts Washington even more at odds with Ankara, relations being already strained after the attempted coup against Turkish President Erdoğan last year. The latter is in turn also a vigilant supporter of Qatar in their collision with the United States foremost ally in the Persian Gulf, Saudi Arabia, and has placed troops in Doha. Russia’s decision to intervene in Syria has without a doubt made things quite complicated for those that wished to depose of al-Assad.

However, as if the situation in the Middle East wasn’t complicated enough without Russia’s active interference, the breakdown in relations between Qatar and Saudi Arabia, in part due to the failed regime change in Syria and Iran’s increased influence in Lebanon, Syria and Yemen the overall situation in the Middle East is becoming of increasing concern for not only Riyadh and Tel Aviv but also Washington. On the Korean peninsula the North Korean nuclear capability appears more advanced than previously expected. Grave problems no doubt. These are however just short term problems for the current American administration.

China’s emergence as a global player to be reckoned with is of greater importance in the long term, even so than today’s Russia. What is of grave concern to the United States is that its long term financial hegemony and geopolitical position as the world’s dominant power is under threat. It is from this perspective that we must see the latest sanctions against Russia, sanctions that are being heavily questioned by allies to the United States. The Nordstream Pipline 2 is the primary target for these sanctions. However, these sanctions are not only damaging for Russian interests, but also for the EU. This puts America at odds with it’s European allies while saber rattling is heard in Eastern Europe with a military build up due to the clash of Western and Russian interests after the Western supported coup in Kiev back in 2014, Russia’s annexation of the Crimean peninsula and the subsequent War in Donbass. However, why should Russia be interested in a military push towards the Atlantic coast in a Cold war scenario? That the Baltic countries are on their toes is understandable given their history and Estonia as well as Latvia have significant numbers Russian speaking inhabitants. There is however far less risk of a scenario similar to Russia’s annexation of the Crimea. Firstly, that action was due to what Russia perceived as a direct threat towards Russian interests on behalf of the West, for instance given that a pro-Western government took over in Kiev after a coup politically supported by Washington and Brussels, the majority of the population on the Crimean peninsula being Russian speakers and for most of all, being the home port of the Russian Black Sea Navy in Sevastopol. The latter from a historical perspective bitterly contested both during the Crimean War in the 1850’s against Britain, France and the Ottoman Empire as well as during the Second World War against Nazi Germany, struggles that are still very much part of Russia’s historical heritage of today. If Russia would use the same tactics as in the Crimea to expand it’s territory westwards on behalf of the Baltic nations, this would however trigger paragraph 5 in the NATO agreement, the paragraph of collective defense, and thus cause an all out conflict with NATO i.e. World War 3. Destabilizing activities could be used though, such asymmetric warfare and political impact actions, “should the need arise”. Russia’s economy is however very much dependent on it’s energy sector, just like Iran’s. Thus Russia is very vulnerable to low oil prices and much more interested in trading with the EU than territorial expansionism westwards, even though a Europe dependent on for instance Russian gas undoubtedly would be very susceptible to political pressure from the Kremlin. As such the unilateral American foreign policy is not just damaging to Russia’s economy but also Europe’s and using it’s foreign security policies to meet domestic economic interests, such as imposing new sanctions upon Russia in order to sell more expensive American energy to Europe, is very damaging for the United States in the long run if Washington is to keep it’s relations with the EU intact. Given Russia’s current status as the black sheep of Europe, the Kremlin’s interests have understandably been increasingly directed eastwards, to China.

The latter has experienced an economical development of unparalleled proportions and has gone from just a regional power to a global one. In fact, not only does China’s economic development begins to rival that of the United States, but Beijing’s military capabilities as well. China has declared that in 2035 there will be a Chinese Naval Task Force on each of the world’s oceans in order to safeguard Chinese interests and recently a naval facility was opened in Djibouti. A naval arms race is on, not entirely dissimilar from that of Great Britain and Imperial Germany before WWI. America’s relations with it’s old ally Pakistan has become increasingly soured after the American invasion in Afghanistan following 9/11, with Islamabad tightening it’s bonds with Beijing instead. Another old ally, the Philippines, has become increasingly Chinese orientated as well. As such, the United States seems to be loosing more allies than that it is gaining. The Pacific region is also of greater importance in the long perspective for America’s geopolitical interests than today’s Russia, Syria or Ukraine, and seeing old allies teaming up with Beijing is hardly a good sign of what to come.

As such it seems, even though the United States by far still is the undisputed power of the world, that there are dark clouds at the horizon. The unilateral ways that the United States have shown after the collapse of the Soviet Union in 1991 more bear the resemblance of an empire on the way of meeting it’s swansong rather than an empire on the rise in accordance with Pax Americana. As such the new sanctions against Russia, the loosing of allies and the erratic behavior in the Middle East brings to mind the actions of British Empire after the Second World War, for instance Anthony Eden’s politically ill fated endeavor at the Suez in 1956. Washington really must ask itself whether it want’s to be seen as an ally or a bully? If hawkish political elements at the Capitoleum are allowed to have their way, the chances are that the things that made America great will be just something to be remembered form the pages of history as Pax Americana is being challenged.

 

Posted in Geopolitical topics, International politics, USA | Leave a comment

Äntligen krav på ansvarsutkrävande, men fler frågor tarvar svar

Så kom då till slut ett misstroendevotum från Alliansens sida gentemot de ministrar i regeringsministären som haft kännedom om Transportstyrelsens lagvidriga hantering men undlåtit att agera. Givet att Alliansen knappast framstått som en opposition i skenet av exempelvis DÖ fanns knappast några alternativ. Att inte ställa ett misstroendevotum mot Ygeman, Johansson och Hultqvist hade varit att själva bränna sin trovärdighet. Klokheten i att outsourca Transportstyrelsens dataregister kan ifrågasättas, något som exempelvis V gör och kontemplerar att KU-anmäla den förra ministären för detta.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sjostedt-v-vi-overvager-att-ku-anmala-den-tidigare-regeringen?cmpid=del%3Afb%3A20170726%3Asjostedt-v-vi-overvager-att-ku-anmala-den-tidigare-regeringen%3Anyh%3Alp

Hur säkerställer man att för Riket känslig information inte hamnar i orätta händer? I skenet av detta kan man ifrågasätta EU:s nyligen genomklubbade Vapendirektiv i vilket medlemsländernas vapenregister skall delas sinsemellan. Hanteringen av Vapendirektivet från inrikesminister Ygemans sida tarvar även detta svar såväl som ansvarsutkrävande av konstitutionell natur då de båda tjänstemän som å Regeringens vägnar skickades till förhandlingarna i Bryssel inte hörsammade riksdagsmandatet man var ålagda att följa utan propagerade för en än mer restriktiv linje. De båda tjänstemännen utgjordes av Lars Hänninger, chefsjurist på Justitiedepartementet och fd. kollega från tiden på Polismyndigheten i Dalarna och personlig vän till Peter Thorsell, sistnämnde numera ansvarig för vapenfrågor på Polismyndigheten och känd för sin politiserade förvaltning.

http://www.dn.se/debatt/vi-behover-inte-fler-vapen-med-hog-eldkraft/

Vapendirektivet klubbades igenom i Bryssel, låt vara befriat från de värsta avarterna i det ursprungliga förslaget från EU-kommissonen som t.o.m. de facto stred mot Europakonventionen, trots att detta inte följde gängse regelverk gällande probleminventering, konsekvensanalys eller subsidiaritetsprincip. Med tanke på den säkerhetsrisk som Transportstyrelsens hantering av outsourcingen av sina register utgör, är det då klokt i att dela vårt lands vapenregister? Hur säkerställer man att detta inte kommer i orätta händer? I värsta fall kan detta istället motverka sitt syfte, att t.ex. vapenstölder från laglydiga medborgare istället blir ett stort samhällsproblem.

På Transportstyrelsen förefaller det funnits en kultur av att ignorera gängse lagstiftning.

“Maria Ågren tycker dock att priset för säkerhetsklassning blir för högt och att en säkerhetsklassning hotar kontinuiteten i verksamheten. Hon beslutar därför att strunta i säkerhetslagstiftningen och tror enligt egen uppgift att hon som generaldirektör inte behöver följa svensk lag. Senare kommer hon i polisförhör att hålla fast vid denna sanslösa förklaring att hon inte trodde att hon begick ett lagbrott när hon bröt mot svensk lag.Generaldirektör Maria Ågren blir dock snabbt väckt ur sin fantasivärld. Hon får sparken och åläggs att betala 70 000 kronor i ett strafföreläggande och tvingas därmed inse att svensk lag även gäller generaldirektörer. Innan det går så långt att GD Maria Ågren ställs inför en rättsprocess och får sparken informerar hon dock Transportstyrelsens styrelseordförande Rolf Annerberg om att hon struntat i svensk lag och placerat hemlig information i händerna på främmande makt utan säkerhetsklassning. Tyvärr verkar Rolf Annerberg leva i samma fantasivärld om högre tjänstemäns frälse. Annerberg gör därför ingenting och godkänner därmed generaldirektörens lagbrott. För denna underlåtenhet får även Rolf Annerberg senare lämna sin post.”

https://arbetet.se/2017/07/25/transportstyrelsen-en-sanslos-harva-av-naivitet-hogmod-och-inkompetens/

Denna attityd är emellertid ingalunda begränsad bara till Transportstyrelsen. Polismyndigheten kännetecknas av samma kultur där ovan nämnde Peter Thorsell synbart inte är av åsikten att även han är skyldig att följa svensk lagstiftning i sin myndighetsutövning.

http://svenskjakt.se/jakt-prylar/vapen-skytte/polis-motiverar-avslag-med-lagar-som-inte-finns/

Således bör inrikesminister Ygeman även avkrävas ansvar, inte bara för sitt agerande gällande Transportstyrelsens haveri, men likaså kring hanteringen av Vapendirektivet från Regeringens sida och hur inrikesministern synbart blundat för den uppenbara tjänstemannaaktivism som hemsöker Polismyndigheten. Sistnämnda måste tas i beaktande nu när Vapendirektivet skall implementeras på nationell nivå.

 

 

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

Poland’s constitutional change – of greater than just domestic interest

It has hardly avoided anyone that there has been an outright political outrage in much of Europe and the United States over the Polish Sejm’s vote to change the constitution that allows the Sejm to replace judges if a parliamentary 3/5 majority can be reached. Many left wing and liberal commentators argue that this means that Poland is on it’s way to become a dictatorship. Well, yes and no.

One can certainly have doubts about the conservative government under Kaczyński especially from a liberal or socialistic perspective, for instance regarding minorities. The LGBT movement is understandably not overly fond of catholic values. The situation in Poland is however far more complicated that what can be seen at first glance from an international perspective. In a well functioning parliamentary democracy it seems obvious that there should be a watertight division between the law passing and the law upholding functions of society. However that is not always the case. For instance, in the United States, according to the American Constitution, appointments to the Supreme Court is made by the President after which candidates must be approved by the Senate after passing hearings made by the Senate Judiciary Committee. As such the judicial system is still politicized to a large extent. The same goes for Sweden.

In Poland there has been a situation where the judicial system, to a large degree inherited from the Communist past, has appointed it’s own successors, which has cemented a system of nepotism. In some cases this has also led to a situation where judges that disapproves of laws passed by the Sejm have simply ignored them. Thus the cohesion between the law passing and law upholding parts of the State has faltered. Many Poles that sympathize with Kaczyński also feel that the country’s communist past has not been dealt with and that the judicial system is a system within the system and as such a remnant of the past. Apart from that there is also a political divide between those that are more liberal and pro-EU and thus aligned with for instance Donald Tusk and Radosław Sikorski that for understandable reasons have few interests in a conservative government creating a Poland in their image. In this lies the dilemma, how to create cohesion while still trying to maintain water tight divisions between the judicial system and the parliamentary powers without democracy being impaired?

As a comparison one can see to Sweden where we now face a major political crisis where the top leadership at the Swedish Transport Agency has broken several laws, most probably with the consent of the current government, allowing for a large amount of sensitive information potentially reaching foreign hands when outsourcing it’s IT-services. Regardless if this was done out of sheer incompetence or not it is still damaging for our nation and most certainly so for the credibility of the Government and the Social Democratic Party. The head of the Transport Agency, Maria Ågren, was fired, albeit under completely different pretenses, and given less than a months pay in fine after which she was reassigned to the Enterprise Department with a raise. Since Ågren agreed to pay her fine she can’t be prosecuted further. Ministerial rule is however strictly forbidden while politicians can’t be held legally accountable for their decisions. Sweden also lacks a Constitution Court. This leads to a situation where no one takes any real responsibility or can be held truly accountable. Higher positions are also appointed in accordance with party allegiance rather than actual competence. Such examples can be found in Anna Johansson, the minister of Infrastructure and thus responsible for the Transport Agency although not in the legal or operative sense. Her appointment was probably due to her father being Göran Johansson, former strong man of the Social democrats in Gothenburg, rather than due to her actual competence or experience. The later lacking quite completely. Another appointment of dubious character was that of Dan Eliasson , the current National Police Cheif. While not having a professional background within the Police Force, apart from a politically appointed senior position at the Security Police for some time, while also having a very sordid reputation from previous positions, where he among other things broke the Principle of the public by erasing for him implicating information when he was head of the Insurance Agency this still didn’t prevent him from becoming the new National Police Cheif due his political loyalties. He is extremely unpopular among people on the force due to his highly politicized leadership and the Swedish Police is now in a state of acute crisis, a situation that the Minister of Interior Anders Ygeman publicly refused to acknowledge. Other people within the Swedish authorities also fail to realize that they are not politicians elected by the citizens and thus have to follow decisions made by our Parliament without question. One such example is Peter Thorsell, head of the Firearms Department at the Swedish Police. He was adjudicated by his former colleague and personal friend Lars Hänninger, nowadays General Counsel at the Ministry of Justice, to take part as an expert in the negotiations in Brussels regarding EU’s Firearms Directive where both failed to abide to the decision made by the Swedish Parliament. Where there any repercussions for these two gentlemen? None whatsoever. One of Thorsell’s acolytes, Barbro Jönsson, head of the legal administration at the Police Department in Gothenburg, was held in contempt regarding Publicity Principle twice in the same same matter. However there were only criticisms filed against her and she is still employed, with her career going strong even after saying: “-I am the law!” on public radio. She is however quite useful for Thorsell’s personal crusade against law abiding ownership of firearms in Sweden, a crusade in which his national position, that lacks support in legal and parliamentary sense, still is supported by Mr Eliasson who in turn enjoys political protection by the government. At the same time the Swedish Cultural Department presented a suggestion where only media subjected by political approvement should receive financial support for distribution. There has also been a draft to the Council of Legislation in order supposedly safeguard individuals from journalism that encourages to an anti feminist, racial and sexual orientation stigma. However where do you draw the line between hate speech and freedom of  speech? Isn’t there a potential danger of this legislation being used to silence those that are rightfully critical of the public narrative? This particular question is of great importance in today’s Sweden, for instance given the large number of sexual crimes being committed, something that many have linked to the large immigration of men with a different cultural attitude towards women than found among most Swedish men. Sounds somewhat like the political climate found in Poland doesn’t it?

It is not that one might wonder if the constitutional change in Poland thus is making people over here in Sweden as well as elsewhere nervous? The conservative government in Hungary under Viktor Orbán, one of the other pariahs of the EU, came to the aid of Kaczyński when Brussels threatened to expel Poland from the European Council by saying that he would vetoing this decision. However the Polish President Andzrej Duda prevented this matter by his own veto, saying that the new laws needed completion. Thus the constitutional change must be seen from a greater picture, not only as a matter of domestic Polish politics. The conservative Eastern European governments are at odds with the predominantly socialistic, neoliberal and social-liberal narrative found in Brussels and most of Western Europe, spanning from immigration to the limitation of Brussels influence over domestic affairs. Given that Donald Tusk is a central figure in Brussels as well as a warm proponent of the seemingly increasingly federalist tendencies of the EU it is hardly surprising that Warsaw and Brussels are going up head to head against each other. Conservatism is on the rise, and that threatens the cohesion of Europe, at least from an EU perspective, that is dominated by a liberal and socialistic paradigm.

I concur, in the best of all possible worlds to quote Candide, that it gives somewhat of a bad taste in one’s mouth that a politicization of the judicial system appears to be desirable. However, what can be done in a society where there is a discrepancy between the law upholding and the law passing systems? In Sweden’s case there are several necessary steps that must be taken, we must reintroduce public liability and introduce a Constitution Court. Politicians and civil servants that fail to acknowledge that they must abide to parliamentary decisions and laws must be held accountable according to the same principals as the ordinary citizenry. Meritocracy must further be implemented rather than nepotism. Only then can public trust in the political system be upheld. In the case of Poland things seem more simple, yet at the same time more complicated from a democratic perspective.  Those that claim that Poland is on it’s way to become a full fledged conservative dictatorship must remember that there must be a parliamentary 3/5 majority in order to replace a judge. If the opposition wins an election and can gather the same majority it can do the same thing however. So the difference really isn’t all that too great from the United States regarding appointment, to be remembered is that judges of the Supreme Court if necessary can also be removed from office through impeachment. The Polish system would however open up for an increasingly politicized legal system, and such potentially replacing one system of nepotism with another, apart from a system lacking continuity and water tight divisions between law upholding and law passing systems. Although, from my personal perspective I find the steps I deem necessary for Sweden far less impeding, rather the contrary, than the steps attempted by the Polish Sejm for safeguarding democratic parliamentary rule while also ensuring state management and a judicial system in cohesion with the law. However for those that are political opponents to the rise of European conservatism and right wing populism there is of course also a narrative to portray the Sejm’s vote in the worst possible manner, even more so than PiS and Kaczyński can do through this political action. There is a risk for a new Polish political deluge, one that has potential spillover effects in the eyes of Brussels. Thus domestic Polish politics are of interest also from an international perspective. We have not heard the last in this matter..

Posted in Domestic Swedish politics, EU, International politics, USA | Leave a comment

Det politiska etablissemangets härdsmälta?

Skandalen kring Transportstyrelsen började likt en fyrverkeriraket en smula småfräsande till att nu nå ett eskalerande crescendo. Från regeringshåll har försök till överslätningar gjorts där man menat att skadan inte är så allvarlig, att kodnycklar till känslig information inte hamnat i serbiska militärens händer. Så må kanske vara, men vad gör informationen i serbisk hand från första början? Det är ingen hemlighet att Serbien är en nära bundsförvant till Ryssland av historisk hävd. Kreml uppgraderar i nuläget serbiska flygvapnet och givet NATO:s agerande visavi Jugoslavien under Kosovokriget 1999 har knappast Belgrad någon större anledning att inte nyttja eventuell information till sin fördel i relationen till Moskva. Vem minns inte den ryska FN-kontingentens ilmarsch från Bosnien till Pristinas flygplats i Kosovokrigets slutskede, som utan tvekan skedde med Belgrads goda minne, där man så saboterade NATO:s tänkta triumfatoriska segertal inför världspressens kameror genom att rusa motorerna på sina pansarskyttefordon? Denna händelse utmynnade i en diplomatisk incident där det brittiska befälet på plats, general Mike Jackson, vägrade lyda den halsstarrige amerikanske generalen Wesley Clarks order med orden:

“-I’m not going to start the Third World War for you!”.

https://www.theguardian.com/world/1999/aug/02/balkans3

Serbien och Ryssland har en lång historia av ömsesidighet som föregick detta dock. Serbiens självständighet var tack vare Rysslands krig mot det Ottomanska väldet 1877-1878 och Rysslands mobilisering till stöd för Serbien mot Habsburgsk aggression var en av dominobrickorna som ledde till Första Världskrigets utbrott. Historielösheten, aningslösheten och naiviteten i det svenska politiska agerandet är på en rent kriminellt nivå emedan Transportstyrelsens agerande de facto är det även i juridisk mening. Om t.ex. adressuppgifterna till landets JAS-piloter hamnat i främmande makts händer så får detta spionskandalerna kring Wennerström och Bergling att framstå som en mild bris. Att statsminister Stefan Löfvén i skrivande stund ännu inte uttalat sig i frågan visar på ett allt annat än landsfaderligt ledarskap.

Maria Ågren, fd. generaldirektör på Transportstyrelsen svarade under SÄPO:s utredning att hon inte visste att det var olagligt att göra ”avsteg från gällande lagstiftning”. Hur kan man rekrytera en chef för en statlig myndighet som svarar på ett sådant sätt? Tyvärr är inkompetens inget som förhindrar en tillsättning till en högre chefspost i dagens Sverige.

http://www.bt.se/ledare/johansson-sverige-har-fatt-en-ny-adel/

Den politiska belastning som Rikspolischef Dan Eliasson utgör är ett annat exempel på en myndighetschef som fått sin position p.g.a. partibok snarare än faktisk kompetens. Polismyndighetens kris är inte enbart Eliassons fel, omorganisationen var inte hans verk, men han är inte rätt styrman vid rodret. Snarare framstår Eliasson som Charon förandes myndigheten på väg mot Hades givandes uppmuntrande ord om att “…snart vänder det..”.

Att Sverige verkar ha ett överskott av politiserade inkompetenta myndighetschefer är dock inte myndigheterna primärt skyldiga till, även om vänskapskorruptionen grasserar. Den senare är endemisk i det svenska politiska systemet. Positioner ges för visad politisk tapperhet vid grötfatet och partipolitiska lojaliteter snarare än kompetens. I slutändan resulterar detta i en perverterad statsförvaltning där den förhärskande mentaliteten till slut kännetecknas av: “-Det är inget fel på korruption så länge man själv är i den mottagande änden av den.” 

https://www.svd.se/om/skandalen-i-fastighetsverket

Detta är i förlängningen oerhört farligt för demokratin eftersom medborgarna förlorar förtroendet för systemet. Varför skall man betala bland världens högsta skatter till ett korrupt system? Det svenska politiska systemet bygger på en Bullerbymentalitet där vi förutsätter att tjänstemän är ärliga och följer gällande lagar och direktiv. Tyvärr är denna oskuldens tid förbi.

https://firearms-united.com/sv/something-rotten-kingdom-sweden-spreading-part-1/

https://firearms-united.com/sv/something-rotten-kingdom-sweden-part-2/

Men man kan som sagt inte bara skylla på aktivistiska och korrupta tjänstemän. Det vore en omöjlighet för dessa att fortsätta sitt värv om dessa inte hade aktiv politisk uppbackning eller åtminstone en attityd från våra folkvalda att se mellan fingrarna. Ur ett statsvetenskapligt perspektiv finns flera inneboende defekter i det svenska parlamentariska systemet. Vi tillämpar exempelvis inte ministerstyre, det är direkt förbjudet. Verkställande förvaltning ligger på tjänstemannanivå. Samtidigt har vi inget tjänstemannaansvar för politisk valda. Vi har heller ingen konstitutions/författningsdomstol. Detta gör att ingen tar eller kan avkrävas nämnvärt ansvar. Maria Ågren blev av med en knapp månadslön och sparkades snett uppåt till Näringsdepartementet med höjd månadslön. Är det att utkräva ansvar?

Vad gäller utkrävande av politiskt ansvar så stundar en intressant tid. Inför Transportstyrelsens outsourcing så röstade Alliansen med Regeringen, V lade ned sina röster och SD röstade som enda parti emot. Centerpartiet rapporteras i skrivande stund inte vilja rikta ett misstroendevotum mot Regeringen “då man inte vill skapa något parlamentariskt kaos” trots att M kontemplerar i den riktningen. Hur man kan underlåta att rikta åtminstone misstroendevotum mot statsråden Ygeman och Johansson, som haft inblick i Transportstyrelsens monumentala fadäs men inte agerat, är i sanning iögonfallande. Måhända har detta att göra med att C och L kan tänka sig att regera med S efter nästa val? Inte utan att man undrar hur Lööfs högra sko skall smaka? Men avkräver inte C ansvar av Regeringen kommer utan tvekan Lööf samtidigt att ses som en makthungrig Judas utan moral. Annie Lööfs utspel visar också med emfas vilken härdsmälta det politiska etablissemanget nu står inför. Vill man hålla SD utanför parlamentariskt inflytande saknar man i sådana fall fullkomligt insikt. Vilket parti framstår i denna fråga som ansvarsfullt givet hur man röstade? Parian SD kommer att gå ytterst stärkta ur detta inför valet 2018 och uppstickaren Medborgerlig Samling visar än en gång varför detta parti behövs inom den stagnerade och ideologiskt vilsna svenska Riksdagen. V å sin sida kommer troligen dra röster vänsterut från S. Vi kommer således se en förstärkt polarisering där den politiska mittenfåran får se sig akterseglad.

https://medbloggen.se/2017/07/22/nar-ansvarslosheten-slar-in-over-land/

Det står alltmer klart att Sverige är i akut behov av konstitutionella förändringar i skenet av det icke-ledarskap vi nu ser prov på. Vårt land är i behov av införande av en Konstitutionsdomstol med tvingande mandat liksom ett återinfört tjänstemannaansvar. Det måste för demokratins skull gå att utkräva verkligt ansvar av förtroendevalda och politiskt tillsatta tjänstemän som bryter mot lagen. Om nuvarande paradigm tillåts fortskrida kommer det politiska etablissemangets härdsmälta att spridas till vår parlamentariska demokrati i sin helhet.

 

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

De goda fördomarna

I USA arrangerar Women’s March en marsch mot NRA under förevändningen att NRA uppmuntrar till dödligt våld mot protesterande efter en tvkampanj från NRA:s sida där man menat att nuvarande paradigm håller på att “assassinate real news”.

https://www.theguardian.com/us-news/2017/jul/13/womens-march-organizers-nra-video-protest

http://dcist.com/2017/06/womens_march_organizer_calls_chilli.php

Oavsett vad man tycker om NRA:s tvkampanj så måste Women’s March mot NRA ses i en större kontext och i ljuset av den pajkastning med anklagelser om rysk inblandning och fake news etc. som följt efter Donald Trumps seger i presidentvalet, en seger som kom som en chock för Demokraterna. Färre republikaner har något emot NRA emedan situationen är den motsatta vad gäller Demokraterna, även om det finns en del demokrater som är pro-gun om än varandes i minoritet. Hillary Clinton utlovade att ta strid mot konstitutionens 2nd Amendment och bl.a. införa förbud mot s.k. “assault weapons”, en högst missvisande beskrivning då detta är en term för militära helautomatiska vapen, inte civila halvautomatiska dito, även om de kosmetiskt påminner om varandra. Att kalla moderna halvautomatiska sportskyttegevär för “assault weapons”, även om det är empiriskt felaktigt, finns det dock en retorisk anledning till då terminologin är avsedd för slå an till den oinsatta massans oro och profitera politiskt på denna. Men givet vilket starkt symbolvärde för individens fri- och rättigheter som 2nd Amendment har i USA, bl.a. med tanke på hur nationen föddes med t.ex. The Concorde Minutemen o.s.v., så lär dock Hillary Clinton förlorat fler röster än hon vann på sina utfästelser.

2nd Amendment ger laglydiga amerikaner lagstadgad rätt att äga vapen. I Sverige finns som jämförelse däremot ingen sådan lagstadgad rättighet utan detta är ett att anse som ett juridiskt undantag. Tvärtom har vi för närvarande ett pågående rättsfall i Högsta Förvaltningsdomstolen där utfallet kan bli om Polismyndigheten vinner att denna kan ta sig mandatet att definiera vilka sportskyttegrenar som skall få utövas i Sverige.

https://timbro.se/smedjan/sportskyttets-framtid-avgors-domstol/

https://firearms-united.com/sv/something-rotten-kingdom-sweden-spreading-part-1/

https://firearms-united.com/sv/something-rotten-kingdom-sweden-part-2/

Således talar vi om att icke folkvalda tjänstemän kan ta sig ett politiskt mandat, knappast ett förfarande som hör hemma i en förment demokratisk rättsstat. I en fungerande parlamentarisk demokrati är det nödvändigt att hålla lagupprätthållande och lagstiftande samhällsfunktioner åtskilda.

Den förbudslinje som Hillary Clinton drev i sin presidentvalskampanj var bl.a. den demokratiska senatorn Dianne Feinsten från Kalifornien med att initiera och denna var Clinton-administrationen behjälplig med att genomföra 1994-års begränsningar i vapenlagarna. Bl.a. innebar detta förbud mot magasin som tog mer än 10 patroner, förbud mot pistolgrepp på vissa halvautomatiska gevär, förbud mot bajonettfästen och flamdämpare mm. Föga förvånade var denna lag ett rent slag i luften, en kula är exempelvis lika farlig oberoende en gevärskolvs utseende eller om pipan har flamdämpare eller ej. När den tidsbegränsade lagen utvärderades då den var på väg att löpa ut fann man för gott att inte förlänga denna, den hade helt enkelt haft noll och intet inverkan för att begränsa vapenrelaterad brottslighet i USA. Detta empiriska faktum låter dock inte nedslå NRA:s motståndare.

Women’s March nu går till storms mot NRA under förevändningen att organisationen är en bastion för bigotta extremister och vapentokar, emedan en mer nyanserad bild är en dito för konservativa värdegrunder, i den mån det är att anse som konservativt att värna av den amerikanska konstitutionen som en intresseorganisation. Detta är utan tvekan att se som en del i Demokraternas chocktillstånd av att ha förlorat mot den uträknade Trump och för den radikalisering som sker inom det åtminstone påstått liberala lägret. Många torde dock inte ha röstat FÖR Trump, man röstade MOT Hillary Clinton. Många konservativa väljare är också besvikna över att Trump fortsatt den utrikespolitik som Obama förde i Mellanöstern och mot Ryssland och som Hillary sade sig vill gå än längre i, läs, förvärra. Trump har exempelvis eskalerat det diplomatiska läget i Syrien, bl.a. genom att låta beskjuta den syriska regeringssidans flygbas i Shayrat med kryssningsrobotar efter ett påstått kemiskt anfall mot civilia mål i Khan Sheikhoun, dock utan att ha några bevis för att det verkligen var regeringssidan som genomförde detta anfall, annat än vad rebellgrupper påstått. Vidare har Trumpadministrationen infört ytterligare sanktioner gentemot Ryssland och bland annat i praktiken förbjudit import av bl.a. sportskyttevapen därifrån, något som knappast välkomnats inom “the gun community”. Rysslands eventuella kollaborering med Trump inför amerikanska presidentvalet på det vis som det framställs inom pro-demokratisk massmedia framstår dock alltmer nå en nivå av masshysteri. Att ifrågasätta legitimiteten i detta innebär dock inte sällan en social stigmatisering, på båda sidor av Atlanten.

Narrativet att NRA per definition är något dåligt, ett narrativ som i princip är helt förhärskande i Europa och inte minst Sverige hos såväl socialister som förmenta liberaler, är emellertid en onyanserad bild fylld av bias. Även här innebär dock ett ifrågasättande av dogmen mycket av social stigma. Man skall dock inte sticka under stol med att det finns en del individer i organisationen som många vapenägare här skulle höja på ögonbrynen över, så även inom NRA, men det är stor organisation och den politiska och historiska kontexten är diametralt olika mot här. USA föddes genom en revolution mot ett maktfullkomligt London, låt dock vara att England vid denna tid var mer demokratiskt än de flesta stater, som beskattade kolonisterna men gav dem ingen demokratisk politisk representation. I denna kontext var kolonisternas miliser, d.v.s. vanliga medborgare som sörjde för sin egen utrustning, tillsammans med franskt stöd till reguljära kontinentalarmén essentiella för att nå självständighet och införa en demokratisk konstitution som i sin tur hade stor betydelse för tankegodset i Europas utveckling vad gäller franska revolutionen, 1848-års revolutionsår och Europas väg mot demokrati. Det var i Amerika som Upplysningstidens filosofi först omsattes i praktiken. Dessa händelser hade föga med marxism att göra utan rörde sig snarare om liberala revolutioner och nationella frihetsrörelser riktade mot otidsenliga autokratiska monarkier.

2nd Amendment handlar således inte om medborgarnas rätt att få äga vapen för jakt och självförsvar, även om detta i praktisk omsättning är huvudsyftet idag, utan dess historiska och politiska kontext är att se som en politisk garanti för att medborgarna skall ha maktmedel att störta en maktfullkomlig regering som åsidosätter konstitutionen, att jämföra med konfucianismens moralfilosofi i det gamla Kina där bondebefolkningen hade rätt att resa sig gentemot en orättfärdig kejsare. Ergo draget till sin spets så är tillblivelsen av 2nd Amendment en förutsättning för en demokratisk check and balance och därmed bär legalt civilt vapenägande det yttersta symbolvärdet för en demokratisk stat. För att citera Thomas Jefferson:

-The greatest danger to American freedom is a government that ignores the Constitution.”

Som relevant jämförelse så är däremot legalt vapenägande i diktaturer om inte alltid helt förbjudet så åtminstone ofta starkt begränsat och förbehållet regeringstrogna så kallade pålitliga samhällselement. Vilken yttersta garant finns för demokratiska fri- och rättigheter i en stat där ledarskapet inte litar på sin egen befolkning? Den politiska vänstern i dagens USA, dit Demokraterna ändå får räknas, har dock ofta en helt annan syn på Staten än vad republikanerna har. Det är Staten som skall stå som garant för medborgarna i högre utsträckning än det motsatta, således en fråga om kollektivism vs. individualism. Detta måste man ha klart för sig om man skall förstå varför NRA finns och varför denna organisation och dess meningsmotståndare är så polariserade.

Den amerikanska politiska vänsterns problemformuleringar har med eftertryck spridits till Europa, EU:s empiriskt och demokratiskt högst tveksamma Vapendirektiv, som inte följde Bryssels eget konstitutionella regelverk, har sitt tankegods därifrån tillsammans med Australien och Storbritannien som båda infört långtgående och ineffektiva vapenlagstiftningar.

http://www.dn.se/goda-nyheter/australien-farre-mord-med-tuffare-vapenlag/

http://www.express.co.uk/news/uk/831200/crime-figures-england-wales-violent-rise-warning-falling-police-numbers

Australiens påstådda framgångar vad gäller vapenlagstiftning tål emellertid inte alltför hård empirisk granskning, oavsett hur mycket denna hyllats av såväl Barack Obama, Hillary Clinton, EU-kommissionen m.fl.

“Police admit they cannot eradicate a black market that is peddling illegal guns to criminals,” the Adelaide Advertiser conceded a few years ago. “Motorcycle gang members and convicted criminals barred from buying guns in South Australia have no difficulty obtaining illegal firearms – including fully automatic weapons.”

http://reason.com/archives/2016/03/22/australias-gun-buyback-created-a-violent/

http://www.adelaidenow.com.au/news/south-australia/internal-rivalry-among-comancheros-led-to-gunfight-at-paesano-restaurant-police/news-story/629fb6190e3fc2e7966edd3c181a8a16

Att Australiens vapenlagar medfört att det inte förekommit masskjutningar är inte en relevant slutsats eftersom det inte förekommit något försök efter införandet där magasinbegränsning eller vapenkonstruktion varit en variabel. Den kostnad på 500 000 000 australiensiska dollar som Canberra lade på att lösa in legala halvautomater, pumphagelbössor etc. har således inte varit en kostnadseffektiv lagstiftning sitt till effekten. Huruvida det har en praktisk skillnad att en laglydig australiensisk jägare nödgas ladda om med en bygelrepeter eller pumprepeter kan kontempleras över? Klart är att lagstiftningen utformats av individer med bias mot vapenägande i sin helhet och med föga egen praktisk erfarenhet.

Förespråkare för förbud mot legalt civilt ägande av halvautomatiska sportskyttegevär i USA brukar hävda att 2nd Amendment tillkom när såväl civilister som kombatanter nyttjade mynningsladdade flintlåsvapen och därför inte är relevant i en modern kontext eftersom The Founding Fathers inte kunnat förutspå “eldkraften” i t.ex. en AR15. Denna logik haltar emellertid på flera grunder. Tekniken utvecklas men skall laglydiga civila nekas ta del av denna? Vidare så tillkom 2nd Amendment som sagt som en garant för upprätthållandet av konstitutionen, att garantera medborgarnas fri- och rättigheter, nyttjar idag amerikanska staten mynningsladdade flintlåsvapen?

Vad gäller synen på individen och staten så är denna också i mångt och mycket densamma emellan Demokraterna i USA och socialister och socialliberaler här i Europa. “-Vi kan inte ha det som i USA!” hörs alltför ofta i svensk och europeisk politisk debatt vad gäller vapen- och säkerhetsfrågor utan att man egentligen har någon faktisk sakkunskap om hur saker och ting faktiskt förhåller sig. Amerikanska vapenlagar har en enorm variation, vissa delstater har t.om. hårdare lagar än vad Sverige har. Precis som i Sverige så står “utsatta områden” för den absoluta lejonparten av mord och vapenrelaterad kriminalitet. Grannlandet Kanada har nästan lika många vapen per capita som USA, samma sak i Schweiz och Finland, och likväl har man färre mord och mindre kriminalitet i dessa länder. Vapentätheten hos legala vapenägare är alltså inte den utlösande faktorn utan sociala skyddsnät eller snarare avsaknaden därav, graden av utanförskap o.s.v. har långt större relevans som förklaringsgrund. Gängkriminella har ytterst sällan legala vapen, samma sak gäller här. Att då försöka motverka gängkriminalitet genom att frånta laglydiga rätten att äga vapen är således fullkomligt futilt och mer ett uttryck för handfallen symbolpolitik.

I Sverige är dessutom lejonparten av kriminellas vapen insmugglade, så någon spillover-effekt från legala medborgare till kriminella genom stölder finns knappast, trots att Polismyndighetens tjänstemannaaktivister och förbudsivrande politiker som är ute efter att hämta in lätta politiska poäng genom att “tänka på tryggheten” hävdar motsatsen.

http://www.dagensjuridik.se/2013/06/antalet-brott-som-begas-med-stulna-legala

Förtroendet för den samhällselit som föresvävar en dylik linje i skenet av ett alltmer havererande samhällskontrakt blir allt klenare. I takt med att samhället inte förmår upprätthålla lag och ordning så ökar incitamenten till medborgargardism. Måhända är det därför många förbudsivrare väljer att lägga krutet på att inskränka för laglydiga medborgare snarare än att ta itu med de svårlösta grundproblemen? Men varthän är samhället på väg när våldsmonopolets upprätthållande primärt riktas mot de människor som skall utgöra staten, medborgarna?

https://timbro.se/smedjan/det-varas-medborgargarden/

http://www.dagensjuridik.se/2017/06/ra-gar-till-hd-kraver-skarpt-straff-tonaringar-som-gripits-med-skarpladdade-automatkarbiner

Att NRA och konservativa i USA ser Women’s March som ett hycklande jippo som går demokraternas ärenden går knappast att undgå.

https://townhall.com/tipsheet/katiepavlich/2017/07/14/surprise-antinra-womens-marchers-hired-armed-guards-for-their-protest-n2355094?utm_campaign=townhallcom_twitter&utm_source=twitter.com&utm_medium=social

Den retorik som också hörs inom leden från Women’s March och Bloombergs antivapen lobbygrupp Everytown kräver onekligen ifrågasättande. Exempelvis “-Real men don’t need guns”, är en påtagligt sexistisk hållning då man föresvävar ståndpunkten att en skötsam legal vapenägare skulle vara “mindre man” än en icke vapenägare, att vapenägande skulle vara en form av “penisförlängare”. Samtidigt skall man dessutom ha i åtanke att det inte bara män som är vapenägare, många amerikanska kvinnor äger vapen och är också medlemmar i NRA. Sistnämnda gör ingen åtskillnad på kön, läggning, credo eller etnicitet för medlemskap. Konservativa kvinnor håller knappast med om Women’s Marchs samhällsbeskrivning och om den värdegrund som minst sagt tveksamma individer likt islamisten Linda Sarsour hyser, såsom att NRA skulle kränka kvinnors rättigheter bara för att man inte delar vederbörandes narrativ. Man utgår sonika ifrån utifrån helt olika ideologiska grunder. Ett tydligt exempel där motståndare till NRA inte tillerkänner organisationen tillbörlig kudos är exempelvis hur NRA varit drivande i införandet av bakgrundskontroller, att det sedan ibland fungerar med blandat resultat är emellertid inte NRA:s fel utan den amerikanska psykiatrins som stundom inte rapporterar in olämpliga individer till systemet som den de facto skall göra. Men att faktist tillerkänna NRA postiva aspekter vore samtidigt att ifrågasätta sitt eget narrativ varför detta inte görs.

Det finns på den politiska vänsterkanten en kraftig övertro om att den allsmäktiga Staten ständigt skall stå som garant för individens säkerhet. Den islamistiska terrorvåg som sköljt över såväl USA och Europa de senaste decennierna visar dock med all önskvärt tydlighet att Staten förmår inte skydda medborgarna mot asymmetrisk krigföring och terrorism i ett öppet samhälle. Samtidigt vill man förvägra laglydiga medborgare rätten att försvara sig och avväpna dessa så långt det är politiskt möjligt. Att problemen är långt mer komplexa och går bortom easy fixes föresvävar inte förbudsivrarna i deras dogmer. EU:s Vapendirektiv i kölvattnet på terrorattentaten i Paris 2015 är ett mycket tydligt och tragiskt exempel på detta.

http://www.bohuslaningen.se/%C3%A5sikt/debatt-och-ins%C3%A4ndare/eu-s-vapendirektiv-hotar-den-svenska-jakten-1.754930

Den kollektivistiska samhällsynen stannar emellertid enbart vid så grundläggande frågor som medborgarnas skydd mot kriminalitet och terrorism, även försörjning och samhällets ekonomiska ordning innefattas i varierande utsträckning i det ideologiska godset. Sålunda föreligger stor skillnad i synen på individens fri- och rättigheter, ur ett vänsterorienterat perspektiv blir individens intressen underordnade kollektivet. Ett oroande sådant perspektiv är att äganderätten som inte ens är en självklarhet här dagens i Sverige.

http://www.blt.se/ledare/tjadrigt-ologiskt/

Huruvida NRA skulle kränka kvinnors rättigheter så kan vi jämföra med debatten i Sverige. Här har vi Fi!, ett parti som företräder en påtagligt sexistisk politik, t.ex. att i sitt partiprogram ha punkten omskolning av män som grupp för att ändra dessas konsumtionsmönster, även om man självfallet vill hävda motsatsen. Likt marxister ser på klass ser man i Fi! könet som en närmast predeterminerad huvudvariabel vad gäller samhällsutvecklingen, inte till individen oavsett kön eller klass som en verkligt liberal eller konservativ skulle göra. Fi!:s syn på Statens roll omfattar det mesta, vilket ger en ekonomisk politik som snarast är att jämföra med SMS-lån, men man intar också en högst hoplofobisk hållning och man ser som utopiskt slutmål att avskaffa det militära försvaret, på sikt avskaffa fängelsestraffet som strafform och skrota samtliga vapen i världen. Med tanke på de senaste årens utveckling i vår omvärld så står det dock klart för de flesta rationellt tänkande medborgarna att de utopier som Fi! driver inte förblir något annat än just utopier.

https://feministisktinitiativ.se/wp-content/uploads/2016/01/for-en-feministisk-politik-rev01_2015.pdf

Fi!:s ideologiska agenda, inom vilken individen i princip fråntagits individuellt ansvar samtidigt som friheter såsom legalt civilt vapenägande fråntagits denne till förmån för statens oinskränkta makt, är i högsta grad snarlik den retorik som kommer från Women’s March och Everytown i deras tåg mot NRA. Men att invända mot de uppenbara empiriska bristerna och, åtminstone i undertecknads ögon, de tveksamma demokratiska värdegrunderna i synen på maktkorrelationen mellan staten och individen är dock liktydigt med fault by default i en debatt med individer som står för “goda fördomar”. Att ifrågasätta dogmen att NRA per definition är något dåligt, att ifrågasätta huruvida det är “extremt” att värna ett lands konstitution, att värna individens friheter gentemot en allt större stat, i vår kontext ett alltmer maktfullkomligt Bryssel som struntar i konstitutionella spelregler efter gottfinnande, är dock att vara extrem i meningsmotståndarnas ögon. Ur ett mer nyanserat synsätt är detta dock inte är särdeles extremt, bara satt i förhållande till meningsmotståndarnas paradigm. I praktisk omsättning handlar det således om att inom tidens debatt erövra det moralfilosofiska tolkningsföreträdet visavi den troligtvis oinsatta majoriteten. I förbudsivrarnas ögon förblir dock deras hållning alltid moraliskt överlägsen, oavsett hur empiriskt fel de än må ha i sakfrågor i sin argumentation, hur fördomsfulla dessa än må vara i sin attityd, allt detta på grund av att man enligt eget förmenande står för något “gott”. Detta förhållningssätt uppvisar likheter med de som går än längre, från ord till att driva politik med “utomparlamentariska metoder” för att citera V:s gamle partilledare Lars Ohly.

https://www.jp.se/article/allt-ar-vald-forutom-riktigt-vald-enligt-extremvanstern/

Saken är dock den att vad som är gott är kontextuellt och faller till syvende och sist på individen att avgöra. Men om individens betydelse underordnas klass eller kön vilken betydelse får då individen i den större kontexten? De konservativas värnande av 2nd Amendment måste således ses ur ett större perspektiv. Talesättet: “Ge lillfingret och du förlorar snart hela handen.” är inte utan relevans för att förklara varför värnandet av 2nd Amendment bär så stark symbolisk politisk betydelse. Det handlar inte bara om vapenägandet som sådant, det handlar om synen på maktfördelning och individens fri- och rättigheter.

http://www.bt.se/ledare/demker-demokratin-behover-de-konservativa/

The Founding Fathers skapade en konstitution med utgångspunkt från individens fri- och rättigheter i skenet av att ha varit underställa en maktfullkomlig stat, vart landar man då i slutändan om man börjar finna dessa värdegrunder obsoleta? Kärnan i frågan är således långt större än huruvida påstådda “gun nuts” skall få ha vapen eller ej. Tyvärr får man dessvärre aldrig underskatta den politiska kraften i historielösheten och “de goda fördomarna” .

 

 

Posted in Domestic Swedish politics, EU, USA | Leave a comment