Normaliseringen av islamismen

Det brukar sägas titt och tätt att SD som parti inte skall normaliseras osv. Men samtidigt sker ett normaliserande på motsatta sidan av spektrat. I Göteborgsposten stod häromdagen att läsa om hur Iman Aldebe vill piffa upp modet för muslimska kvinnor. Det låter utan tvekan harmlöst och uppmuntransvärt. Det finns dock ett stort dock i sammanhanget.

http://www.gp.se/n%C3%B6je/iman-aldebe-vill-piffa-modet-f%C3%B6r-muslimska-kvinnor-1.4711511

Iman Aldebes far tillhör enligt uppgift Muslimska Brödraskapet, en organisation som är terroristklassad i bl.a. vårt grannland Ryssland och i ett flertal länder i Mellanöstern. Muslimska Brödraskapet angrep bl.a. kadettskolan i Aleppo 1979 med hundratalet döda som resultat. Den våldsvågen kulminerade med “Massakern i Hama” 1982, med 20 000 döda, när syriska regeringsarmén efter svåra gatustrider slutligen slog ned den islamistiska revolten. Med hjälp från “geopolitiska intressenter” kring Gulfen, i Turkiet, i Israel och i Väst vädrade sedermera islamisterna morgonluft efter Arabiska våren 2011 men efter Rysslands intervention i Syrien verkar nu luften alltmer gå ur dessa. Men på ett politiskt plan jobbar Muslimska brödraskapet hårt för att få acceptans, bl.a. här i Sverige. Man har lyckats bra, se bl.a. hur långt t.ex. Mehmet Kaplan tog sig innan det uppmärksammades att denne talade med kluven tunga och dinerade med representanter för den turkiska fascistiska organisationen Grå vargarna. Mehmet Ali Agça som sköt Johannes Paulus II var vid tiden för attentatet medlem i denna organisation.

Muslimska Brödraskapet har vidare nära koppling till SUM – Sveriges Unga Muslimer, och Rashid Musa. SUM bjöd in hatpredikanter som uppmanade till mord på homosexuella i Profetens namn. SSU Stockholm har dock fortsatt förtroende för sin ordförande Musa, denne sitter som bekant på båda stolarna. Att värna allas lika värde genom att arrangera segregerade evenemang går tydligen också bra. Musa har också stort stöd av religionshistorikern och professorn Mattias Gardell, vars bror är den inte helt okände Jonas Gardell. Hur den gode Mattias får ihop sin anarkism, eller f’låt, frihetliga socialism, med stöd till islamister samtidigt som hans bror är en av Sveriges mest kända öppet homosexuella artister, får jag inte ihop? S-märkta Frida Trollmyrs deltagande vid invigningen av Malmös senaste moské, som har salafistisk inriktning och delvis finansierats av diktaturen Qatar, är en annan tilldragelse där den påstådda värdegrunden inte korrelerar med handlandet. Vad predikar salafismen om kvinnans roll i samhället? Om HBTQ-personers rättigheter? Om religiösa minoriteters rättigheter? Trollmyr sade att hon såg moskén som en ny bra mötesplats för Malmöborna, men i praktiken innebär ett sådant agerande att islamistiska organisationer likt Muslimska Brödraskapet och deras agenda normaliseras i skenet av politisk korrekthet och konflikträdsla. Man brukar säga att man inte vill diskutera med SD eftersom det skulle legitimera partiet. Förhåller man sig då trovärdig när man säger sig värna allas lika värde när man vägrar ta i SD men inte hyser några dubier att göra så vad gäller islamister? Man måste vara konsekvent för att vara trovärdig. Tyvärr ser vi istället ett monumentalt hyckleri och prov på dubbelmoral. Tyvärr har symbol- och identitetspolitiken stora delar av Västvärlden i ett fast grepp. I USA har protesterna mot Trump skapat något som kan liknas vid en ohelig allians mellan påstådda antifascister, vilka själva snarast beter sig på ett fascistoit manér, demokrater som inte kan komma över att man förlorade, allehanda politiskt korrekta kändisar och en kvinnorättsrörelse under namnet Women’s March där en av förgrundsgestalterna är islamisten Linda Sarsour. På vilket vis är sharialagstiftning, slöja och månggifte ett uttryck för progressivitet? Suffragettrörelsen och kvinnorättsaktivisterna på 1960-talet skulle troligtvis inte haft särdeles mycket till övers för Frida Trollmyrs dubbelmoral, Gudrun Schymans påstådda feminism eller Linda Sarsours islamism.

Vad gäller Aldebes uniformsslöjor så finns det dock vissa yrken där strikt neutral uniform har ett syfte, polisyrket är ett sådant. Hur skulle t.ex. en polis i kippa bemötas i förorten? Men Muslimska Brödraskapet jobbar på som sagt för acceptans. Bit för bit, inte olikt hur t.ex. IS i sitt manifest skrev om hur organisationer, företrädesvis på vänsterkanten, skall infiltreras för att skapa en position där agendan inte kan ifrågasättas. Behandlar samhället t.ex. kristna extremister lika undflyende? Nu är ju t.ex. KKK tack och lov inte något större problem här men med risk för att kallas rasist och islamofob så ser jag med bekymmer på den normalisering som sker i svenska samhället av islamistiska organisationer. Att brännmärka kritik mot islamism såsom uttryck för rasism och islamofobi är en del i normaliseringsprocessen då detta tystar kritiska röster, i synnerhet så i ett politiskt klimat kännetecknat av politisk korrekthet och konflikträdsla.

Att kritisera islamism har dock inget med rasism att göra, det är en kritik av en politisk ideologi som är baserad på religiösa föreställningar. Det har inte ett jota med hudfärg att göra. Tyvärr verkar dock alltför många inte vilja se eller veta riktigt vad islamism står för, det är den politiska tolkningen av religionen i stort, i vardagslivet och i relationen mellan medborgarna, oavsett credo eftersom interaktion likväl måste ske dessa sinsemellan. Iman Aldebes incitament att få ut muslimska kvinnor i arbetslivet må vara bra, men kom ihåg bakomstående organisation och vilken värdegrund och agenda denna har. Vore det inte bättre att likt Mustafa Kemal Atatürk göra religionen en fråga för hemmet, att värna det sekulära samhället? Erdoğan gör dock sitt bästa för att demontera arvet efter Kemal och vrida klockan bakåt i Turkiet och gör detta i nära samarbete med just Muslimska Brödraskapet. Att normalisera islamismen är att göra det sekulära samhället en stor otjänst, och normaliseringen verkar gå allt högre tempo, såväl i Sverige såväl som runt om i vår omvärld.

Advertisements
Posted in Domestic Swedish politics, International politics | Leave a comment

When is democracy illegitimate?

Yesterdays attempted referendum for independence in Catalonia ended in violence on a level that was shocking to many, especially since it took place in a Western European country like Spain. The Spanish nation has been a democracy ever since King Juan Carlos I refused to take over after El Caudillo, as Ferdinand Franco, Spain’s autocratic strong man, was known. King Juan Carlos I led Spain on a transition to a constitutional democratic monarchy, something that endeared him to many Spaniards. Still Spain bares scars from the Civil War 1936-1939 and the years of francoism. The Basques for instance have long struggled for independence, being culturally and linguistically different from the rest of Spain, a struggle that was made more severe being on the loosing side of the Civil War. The more radical Basques turned to terrorism in the form of ETA, Euskadi Ta Askatasuna – Basque Homeland and Liberty. Today the Basque nationalists have turned away from terrorism to a political struggle, mostly in the form of Herri Batasuna, a far left nationalist party. The development is quite similar to that in Northern Ireland where the IRA, a movement that is ideologically quite similar to ETA, the two terrorist organizations even cooperating to a certain degree in the past, has laid down arms and instead embarked on a peaceful political solution through Sinn Féin instead.

Catalonia as well as the Basque country has it’s own historical, cultural and linguistical identity, and given the part Barcelona played during the Civil War, that identity was held down during the Franco Era. That is why Madrid’s harsh response, not only proclaiming the referendum illegal, but also like Prime minister Mariano Rajoy publicly refusing that it even took place, and also sending in the paramilitary Guardia Civil that left over 800 people injured, has been seen as a return of the ghost of the past.

https://www.theguardian.com/world/2017/oct/01/dozens-injured-as-riot-police-storm-catalan-ref-polling-stations

Of the abundant footage available online people injured where not just violent rioters, but also peaceful Catalans voting for independence. Reactions among leading politicians around Europe has been quite few, at least when it comes to the political repercussions other than the level of violence showed by Guardia Civil. However Ramón Luis Valcárcel, the vice President of the European Parliament wrote on Twitter:

“-Today we have witnessed a nationalistic propaganda act, undemocratic; a coup attempt against Spanish democracy, and so a coup against Europe.”

https://twitter.com/RL_Valcarcel/status/914591461357838337

This concerns me. Greatly. True enough, the Catalans attempted referendum is against the Spanish constitution. But the violent crack down from Madrid casts shadows from the sordid past and rather strengthens the Catalan cause. If Madrid had just said, go ahead, the vote is unconstitutional and as such it will not be adhered to, that would have been fine. But now what we are witnessing is rather more disturbing. Valcarcél is saying that voting is a coup against Europe. Really? Brussels had no problem in supporting the coup in Kiev back in 2014 when the albeit corrupt but still democratically elected Yanukovych was ousted which as we now know triggered the Russian invasion of Crimea when the the new regime expressed it’s desire to boot out the Russian Black Sea Navy from it’s home port in Sevastopol. Furthermore the Crimea is a historical region of Russia and predominantly Russian speaking, however Crimea’s referendum to secede from Ukraine to Russia was not accepted by the West, and the political development ultimately escalated into triggering the civil war in the Donbass with considerable Russian involvement as Russia saw it’s geopolitical interests under threat. Of course such activities are illegal under international law, however geopolitics seldom correlate with moral standards and law, it is a field that must be seen through Machiavellian eyes, regardless nations involved. Expressing support for the coup in Kiev that has led Ukraine into utter deluge wasn’t something that Brussels had any problems with however, although Brussels still claims the moral upper hand in it’s relation towards Russia. The latter is by no means innocent in this mess, but neither is the West. For example Brussels didn’t see any problems with Kosovo seceding from what was left of Yugoslavia, something that understandably has caused considerable animosity within Serbia and the Serbian President Alezandar Vucic has openly criticized the two faced attitude in Brussels. Some might argue that the events in Kosovo were under different circumstances, true enough, the Catalan referendum was not held under a situation of clouds of war at the horizon. But the response from Madrid and Brussels are troublesome nonetheless because this shows the double standards in today’s Europe. Machiavelli wrote Il Principe under a different era, during days of the dynastic Italian city states. However his theories still bares validity even to this day, albeit under different shapes and circumstances. Apparently Brussels sees it fit to adhere to the proverb: “-The end justifies the means.” as long as things come down to maintain political hegemony for Brussels and it’s political agenda. EU-commissioner Jean Claude Juncker as on repeated occasions denounced referendums among the citizens of Europe. Why? It is quite evident, it is unlikely that there is popular support for the ultimate goal of a United States of Europe, Altiero Spinelli’s life long dream. It is from the same perspective that we must see Valcárcel’s tweet.

Much of the West is today stuck in a narrative of identity politics. Being skeptical towards European federalism is frequently portrayed as being equal of being a xenophobic chauvinistic nationalist. There is however a great difference in being lets say a liberal conservative patriot and being a rampant chauvinistic national socialist. Being against the ultimate goal of the United States of Europe governed from Brussels is often made out to be equal to “running Moscow’s errands”. Standing up for democratic rule in the sense that the majority vote of the people should decide upon the political discourse is labeled as “populist”. The EU is portrayed as a project of peace, and sure enough the Coal and Steel Union certainly was so. The Common Market also brought former enemies closer. Still, when war broke out in August of 1914 between Britain and Germany it was the world’s two greatest trading partners that went to war against each other. The current animosity between the West and Russia regarding the situation in Ukraine bares an unpleasant resemblance to the situation in the Balkans preceding World War I. Unfortunately people tend to only see the parts of history that speak for their narrative and the most dogmatic pro-EU demagogues, like we saw in the case of Valcárcel’s comment on the Catalan referendum, tend to brand those opposing as equal to traitors against the greater cause, i.e. the idea of “Europe”. But lets be honest, it was liberal nationalism that ultimately paved the way for democracy as we know it today. What would 1848 been like without liberal nationalism? The EU is seen as the guarantor of liberty, freedom and democracy. But does Brussels stand for democracy when it’s non-elected leader demands that no popular referendums should be held that could interfere with the project? Is the EU a peace project when it begins to project a geopolitical agenda such as in the case of Kosovo, Libya and Ukraine? Spinelli’s idea of how the ultimate goal of a federal Europe was that this should be imposed upon the probably unwilling citizens of the various states that today make up the European Union step by step in order to create a federation that no one would really see coming, even less withdraw from. Bear in mind that Spinelli was a communist and as such probably had quite a different idea what constitutes a democracy compared to say a liberal or a conservative. Thus Brexit came as a shock to Brussels. Those that supported Brexit were by definition labelled as ignorant xenophobes that really did not know what was best their own good, whether this was the case or not.

So, the heavy handed response to the referendum of independence in Catalonia coupled with the comments made by leading European politicians, regardless if you support the Catalonian referendum or not, that is, lets be fair, unconstitutional, really concerns me for the future of Europe. I admit, I am not a keen supporter of the idea of a federal United States of Europe, but things are becoming rather disturbing when voting and the strife for democracy are being seen as illegitimate. Rather one could question the democratic legitimacy of those proclaimed defenders of democracy, such as the EU-commission, that question the people’s rights to determine the political agenda?

Posted in EU, International politics | Leave a comment

Att klä en agenda i andra kläder

Jakt och sportskytte var en gång i tiden tämligen okontroversiella företeelser, inte minst i Sverige men även så ute i Europa. Över tid, i takt med ökad urbanisering och kulturella förändringar ses emellertid dessa företeelser som inte lika självklara. Detta framförallt inte bland medborgare som inte berörs av eventuella inskränkningar eller vilka har en bild av dessa företeelser som inte stämmer med verkligheten. Generationer som vuxit upp med att kött kommer från butiken i tråg och där man från unga år genom sagor och Disneyfilmer likt Micke & Molle matats med en bild av jägaren som ondsint saknar av förståeliga skäl i stort en naturlig koppling till jakt, viltvård och landsbygdens förutsättningar och djurhållning i stort. Djurrättsaktivister vilka tillämpar ett moralfilosofiskt likhetstecken mellan djur och människor försöker titt och tätt sabotera jakter. Man ser människan som apart från biotopen och inte en del utav den. Ur ett biologiskt perspektiv är det ehuru lika naturligt för människan som för vargen att jaga älg, måhända än mer så när skogsbruket numera är en stor variabel vilket stundom kolliderar med viltvårdsintresset där jägarna förespråkar en större återhållsamhet emedan skogsbolagen vill hålla betesskadorna nere.

http://svenskjakt.se/opinion/debatt/jagaren-en-sista-bastion-viltet/

Vad gäller sportskytterörelsen så sågs denna förr om åren som en nationell tillgång och uppmuntrades. Med det Kalla krigets slut och värnpliktens avskaffande, låt gå att den senare återinförts i begränsad utsträckning, så har emellertid bilden förändrats. Snarare ses sportskytterörelsen som ett potentiellt problem, en bild som odlats av en aktivistisk tjänstemannakår inom Polismyndigheten under många år.

http://www.dn.se/debatt/vi-behover-inte-fler-vapen-med-hog-eldkraft/

Den så kallade “Doris-utredningen” 2013 var ett tydligt exempel på detta där utredaren Doris Högne Rydheim, tillika rektor för Polishögskolan i Solna och ledamot i Rikspolisstyrelsen,  i SVT inför utredningen sade att: “-Skytte är ingen sport, tacka vet jag hockey!” Hennes förslag involverade bl.a. retroaktiv lagstiftning för kpistskyttet, retroaktiv lagstiftning är dock som bekant förbjudet enligt svensk lag. Det föresvävade dock inte som ett problem för Rydheim som framför tevekamerorna sade: “-Vi tar död på en sport!” Resonemanget var att även om man visste om att det var insmugglade vapen som nästan uteslutande utgör problemet i dagens Sverige så skulle man lagstifta i förebyggande syfte eftersom när smugglingen stoppats så skulle laglydiga medborgares vapen bli stöldbegärliga.

Föga förvånande möttes Rydheims utredning av skarp kritik i remissrundan och fick inget större genomslag. Men så kom de ökända attentaten i Paris 2015 och genast kom EU-kommissionen inom några dagar med ett drakoniskt och kraftigt missriktat förslag, som ett eko av Rydheims utredning, som i princip helt fokuserade på laglydiga medborgare snarare än kriminella och terrorister. Detta var knappast förvånande då Bryssels utredare Fabio Marini haft svensk “experthjälp” utav Peter Thorsells högra hand Lars Henriksson. Efter många turer så gick ett urvattnat Vapendirektiv igenom, trots att detta inte följt gängse regelverk om konsekvensanalys, probleminventering och subsidiaritetsprincip, ett direktiv som nu skall implementeras på nationell nivå.

Morgan Johansson förefaller ha lärt sig av EU-kommissionen och ämnar lägga fram ett förslag om skärpt vapenlagstiftning, trots att lagrådet menar att det inte följer svensk lag.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6774555

Vad gäller Bryssel verkar man missbelåtna med att inte ha fått igenom sin drakoniska variant på vapendirektiv, vilket föranleder att man istället levererar ett generalangrepp på jakten och sportskyttet utifrån en förment miljöaspekt, genom att förbjuda bly i ammunition.

https://www.gunsweek.com/en/current/news/lead-ammo-ban-eu-it-again

Dock medför ett förbud mer problem än vad det gör nytta. För jaktens del innebär stålhagel ökad rikoschettrisk, risk för gräsbränder p.g.a. gnistbildning vid skott mot markvilt. Stockar som innehåller stålhagel riskerar att kasseras vid sågverken. Eftersom stålhagel har lägre densitet än bly tappar också haglen fart fortare vilket leder till högre skadeskjutningsfrekvens. För att få samma utgångshastighet som blyammunition måste stålammunition laddas hårdare, något som inte alltid är lämpligt för äldre hagelvapen, som ofta dessutom är hårt trångborrade. Substitut till bly mer än stål finns i form av vismut, som dock funnits ha andra miljömässiga sidoeffekter.

Vad gäller blyförbud i kulammunition skulle detta få grava konsekvenser för  t.ex. 22-skyttet. Helkopparkulor för centralantänd ammunition är bl.a. kontroversiell och förbjuden i vissa tyska delstater efter flera incidenter med rikoschetter, vissa med dödlig utgång.

http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0048969712013848

Koppar är i sig inte särdeles nyttigt. Kort sagt finns en hysteri kring bly i ammunition som inte kan backas upp empiriskt.

http://www.skyttesport.se/Information/Nyheter/Nyhetsarkiv2009/Vitbok-om-bly-i-kulfang1 

I vårt grannland Norge har man till och med återinfört blyammunition då det inte fanns empiriskt grund för förbudet.

https://www.nraila.org/articles/20150204/norwegian-parliament-votes-to-repeal-lead-shot-ban

Men om syftet från Bryssels sida att i görligaste mån göra livet surt för laglydiga jägare och sportskyttar så är agendan väldigt tydlig. Det gäller bara att klä agendan i andra kläder för att den skall framstå som mer lättköpt för den oinsatta massan.

Posted in Domestic Swedish politics, EU, Firearms Directive, fishing and wildlife, Hunting, Hunting, fishing and wildlife, International politics | Leave a comment

“God ton i debatten”

Häromdagen stod att läsa i Aftonbladet om doldisen bakom den nya brunhögeranstrukna överklassideologin, Patrik Engellau på Det Goda Samhället. Synbart lever inte Mikael Nyberg som Aftonbladet lär, “god ton i debatten”. 

http://www.aftonbladet.se/a/XVKLE
Personligen skulle jag, med akademisk examen i bl.a. statsvetenskap i bagaget, mer definiera Engellau som konservativ snarare än brunhöger. Det råder tämligen stor skillnad på att vara konservativ och att vara fascist. Konservatismen är inte en totalitär ideologi. Nybergs retorik bär dock en unken ton från Generation -68 där de flesta som inte höll med slentrianmässigt tillskrevs epitetet: “-Fascist!” Faktum kvarstår dock att den italienska fascismen och den tidiga tyska nazismen i mångt och mycket på ett ideologiskt plan hade mer gemensamt med den totalitära extremvänstern än den konservativa högern. 

I synen på individen i förhållande till kollektivet så kan kommunism, fascism och nazism hålla hand. Individen är helt underordnad kollektivets behov och bästa emedan en socialkonservativ fortfarande tillskriver nationen och den egna kulturen betydelse för samhällets sammanhållning så får detta likväl inte gå ut över individen. Än tydligare blir detta hos en liberalkonservativ. 

En historisk jämförelse är på sin plats. Järnkanslern, Otto von Bismarck, aristokratisk lantjunker, monarkist och statsman i Macciavellisk anda, i högsta grad en konservativ man, tillsåg att det infördes ett offentligt socialförsäkringssystem i Kejsartyskland. Måhända mer i syfte att stävja socialismens framväxt mer än av åtanke för arbetarklassens väl och ve men likväl. Bismarck var inte främmande för maktspråk, ty det var härigenom Tyskland enades i en lilltysk lösning genom Fransk-Tyska kriget 1870-71. Dock var krig inget självändamål för Otto, även om tidens romantiserande anda glorifierade äran att gå i strid för fosterlandet. Tvärtom var Bismarck en återhållsam man som exempelvis inte hyste några översvallande tankar om kolonialismens kapplöpning, något som den av mindervärdeskomplex drabbade Kaiser Wilhelm II såg som frustrerande utöver att finna sin mentor alltför återhållande av det egna egot vilket slutade med Bismarcks avsked. Därpå gick Tyskland ofrånkomligen mot en kollision med sina medtävlare, inte minst genom kapprustningen till sjöss i konkurrens med sin främsta handelspartner Storbritannien. Bismarck förblev emellertid en konservativ monarkist som torde haft föga tillövers för skränande SA-pöbeln om han levt då.

Under 1920-talet hade Sverige och Italien världens mest turbulenta arbetsmarknader. I Sverige löstes detta som vi vet av Saltsjöbadsavtalet 1938 som gav den “svenska modellen” där arbetsmarknadens organisering och lönesättning sker genom förhandling genom arbetsmarknadens parters organisationer utan statlig inblandning. I Italien däremot gavs arbetarna en del av lönen i aktier i företagen i korporativistisk anda. Således blev arbetsgivare och arbetstagare ömsesidigt beroende av varandra och lugn uppstod. Den italienska fascismen ville inte avskaffa klassamhället men göra det konfliktlöst. Lugn skulle råda hemmavid vilket var en förutsättning för expansion utåt. 

Det förment klasslösa Sovjetunionen var ingalunda befriat från expansionistiska aspirationer, oavsett hur mycket retorisk svada om internationalism man förmedlade i propagandan. Detta om något kom finnar, balter, moldaver, polacker, tyskar och japaner att få erfara under och efter kriget. George Orwell, som var demokratisk reformistisk socialist, skrev efter sina upplevelser från Spanska inbördeskriget i Animal Farm: 

“-The creatures outside looked from pig to man, and from man to pig, and from pig to man again; but already it was impossible to say which was which.” 

För den individ som drabbas av en totalitär stats förtryck är det tämligen egalt vilken politisk färg denna stat säger sig tillerkänna. 

Även inom den tidiga tyska nazismen förekom tydliga socialistiska drag som gjorde rätt för partinamnet NSDAP – Nationalsozialistisches Deutsches Arbeiterpartei. Det var inte minst bröderna Strasser som ledde vänsterfalangen inom partiet. Dessa förenade en socialistisk samhällsordning med nationalism, ideologiskt inte olikt Sovjetunionen när man 1943 upplöste Komintern som diplomatisk eftergift till de Västallierade och istället sade sig stå för “socialism i ett land”. Bröderna Strasser utmanövrerades dock av den oppurtunistiske Adolf Hitler i och med “De långa knivarnas natt” 1934. Hitler insåg att han aldrig skulle få gehör inom den tyska industrin eller inom Reichswehr för en socialistisk samhällsordning. Resten är som man säger, historia..

Vad vill då undertecknad ha sagt med denna historiska tillbakablick? Jo, att i dagens Sverige föreligger en påtaglig antiintellektualism i dessa frågor, en antiintellektualism som eldas på av bl.a. personer likt Henrik Arnstad som återkommande tituleras som “historikern” och “forskaren”, exempelvis av svenska Regeringen, trots att denne saknar akademisk examen och gjort mer än lovligt bisarra utspel, bl.a. gentemot vårt grannland Finland. Vad Arnstad gör är dock att servera “rätt” historiskt narrativ för dagens politiska konsumtion enligt devisen: “-Den som definerar historien kontrollerar nuet.” Problemet är att ju mer kolerisk Arnstad är desto trovärdigare framstår meningsmotståndaren. I högsta grad kontraproduktivt.

Samma typ av tveksamma agerande ger nu även Nyberg uttryck för. Kan man inte komma med relevanta motargument gentemot den som ifrågasätter den påbjudna samhällsberättelsen idkas karaktärsmord genom brunsmetning vare sig det är relevant eller ej. Så mycket för: “God ton i debatten.”

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

Svensk politik handlar om självbild

Ett sådant påstående kan måhända trampa på ömma tår, men sanningen är är stundom obekväm. För ett tag sedan invigde S-märkta förmenta feministen Frida Trollmyr en moské i Malmö vilken bl.a. Qatar varit med att finansiera. Hur Trollmyr kan finna salafistisk trostolkning av islam förenlig med sin värdegrund om allas lika värde kan hon bara själv svara för. För eget vidkommande finner jag dock Trollmyrs agerande mer som ett uttryck för självbild och populism än något annat.

Häromkvällen rapporterades på SVT att Socialdemokraterna ökat i senaste opinionsmätningarna p.g.a. hur man hanterat “Transportgate”. Hur detta är möjligt givet att Transportstyrelsens fullständiga haveri skett under nuvarande ministär, med dess kännedom och aktiva igensopande av spår och hållande om ryggen av generaldirektören Maria Ågren och statsrådet Anders Ygeman, är för mig obegripligt? Återigen ett uttryck för självbild, det handlar inte om vad man gör i aktiv handling utan vad man säger sig stå för.

Näst på tur så har vi Gustav Fridolin som sällat sig till de afghaner som fått avvisningsbeslut och sittprotesterar på Mynttorget. Det framstår mer än lovligt hycklande att protestera mot den politik man själv är med om att genomföra. Om Miljöpartiet istället avgått i protest mot vad man anser är ett inhumant agerande från Regeringens sida hade man åtminstone levt som man lär och på så vis bevarat någon trovärdighet, åtminstone på ett moraliskt plan. Men devisen “makten framförallt” förefaller överordnad alla ideologiska övertygelser, något som inte bara är fallet inom MP, utan är moralisk korrumpering som hemsöker det svenska politiska landskapet lite varstans.

Den teflonmentalitet vi sett prov på vad gäller hanteringen kring Transportgate och det uppenbara hyckleri och populism som t.ex. Trollmyr och Fridolin gett prov på skadar dock i förlängningen inte bara anseendet för dem som hemfaller till dylikt, men också förtroendet för det politiska systemet i sin helhet. Politikerföraktet har sällan haft så god grogrund i Sverige som idag. För att upprätthålla en trovärdighet kan inte politik handla om självbild, det måste vara att i handling omsätta sin ideologiska hemvist och leva upp till de principer som stipuleras i enlighet med denna.  “Makten framförallt” är dock ett tydligt exempel på att makt korrumperar även de mest passionerade av hjärtan. Huvudsaken är dock att man vidhåller sin självbild..

 

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

”Land skall med lag byggas”

Den närmast tragikomiska soppa som uppdagats senaste tiden vad gäller Transportstyrelsens hantering vad beträffar outsourcingen utav myndighetens IT-hantering kan knappast undgått någon. De politiska efterverkningarna är ännu inte över även om Anders Ygeman förekom Alliansens utfästelse om misstroendevotum gentemot honom genom att begära entledigande från posten som inrikesminister för att istället bli gruppledare för Socialdemokraterna. Detta trots prickningar från KU och tveksamheter inte bara gällande informationsplikten beträffande Transportstyrelsens haveri utan också vad gäller hanteringen av EU:s Vapendirektiv. Anna Johansson har tvingats avgå och försvarsminister Hultqvists framtid på posten är ännu höljd i dunkel. De politiska efterverkningarna därhän så kvarstår likväl potentiellt stora problem framöver, inte bara vad avser Transportstyrelsens IT-läcka utan det finns fler frågor som tarvar svar. Hur säkerställer vi att känsliga uppgifter om landets medborgare inte hamnar i felaktiga händer?

EU:s nyligen genomklubbade Vapendirektiv, vilket bland annat medför att medlemsländernas vapenregister skall delas sinsemellan, är en aktuell fråga som måste ses i samma sken som det infamösa ”Transportgate”. Grundtanken är förstås välment, att myndigheter runt om i Europa skall kunna spåra vapen som kommit i felaktiga händer. Men precis som många av Vapendirektivets beståndsdelar, av vilka en del som föreslogs av EU-kommissionen till och med bröt mot Europakonventionen, så har tanken vida rusat åstad framför den krassa verkligheten när detta skall implementeras i praktisk förvaltning. Vad är det som säger att en korrupt tjänsteman inte vidarebefordrar för organiserad brottslighet intressanta uppgifter mot en dusör?

När Rydheim-utredningen presenterades i Sverige 2013 sade utredaren Doris Högne-Rydheim, rektor för Polishögskolan och själv ledamot i Rikspolisstyrelsen, att ”Vi tar död på en sport!” med hänvisning till att Polismyndigheten ville i lag förbjuda exempelvis kpistskyttet i Sverige. Argumentet var att ”Vi vet att insmugglade vapen utgör det stora problemet men när vi stoppat smugglingen så blir dessa vapen (refererandes till kpistar och halvautomatiska sportskyttegevär) intressanta för kriminella.” En agenda påfallande lik EU-kommissionens, vilket kanske inte är en slump om man skall vara en smula konspiratoriskt sinnad givet att den Task Force under Fabio Marinis ledning som tillsattes av EU-kommissionen att utreda frågan hade svensk expertis från Rikspolisstyrelsen, i form av Peter Thorsells högra hand Christer Henriksson.

Hagelins utredning från 2012 visade att legala vapen statistiskt sett förekommer vid brott vid ca två tillfällen per år.

http://www.dagensjuridik.se/2013/06/antalet-brott-som-begas-med-stulna-legala

Då skall man ha i åtanke att det i Sverige finns nästan 600 000 vapenägare och strax under två miljoner licenspliktiga vapen och vapendelar. Legala vapen är med andra ord inte ett större samhällsproblem varpå EU:s Vapendirektiv och den agenda som Polismyndigheten företräder är kraftigt missriktade.

Smuggling av vapen från Balkan och Östeuropa utgör den absoluta lejonparten av de vapen som förekommer bland kriminella i Sverige idag. Stölder från Försvarsmakten är sällsynta då man tillämpar centralförvaring och jaktstudsare stulna från jägare är tämligen ointressanta för kriminella. Tillgången på illegala insmugglade pistoler och automatvapen förefaller dock god. Många av dessa kommer som sagt från Balkan där hundratusentals f.d. statliga vapen är i omlopp efter krigen i forna Jugoslavien och anarkin i Albanien på mitten 1990-talet. Eftersom dessa vapen inte återfinns i licensregister kan man som vän av ordningen fråga huruvida registerdelning mellan europeiska myndigheter kommer att få någon som helst effekt för att strypa smugglingen?

Tvärtom riskerar man att känslig information berörande laglydiga medborgare kommer på avvägar, något som istället skulle kunna få till effekt att vapenstölder och personrån i hemmet ökar och de facto blir ett samhällsproblem. Förhoppningsvis blir Transportstyrelsens haveri en ögonöppnare nu när Vapendirektivet skall implementeras på nationell nivå. Likaså kan kanske den lagvidriga hantering som förekommit i Transportstyrelsens fall även leda till en diskussion om hur Polismyndigheten ser på sitt uppdrag då man förefaller leva i villfarelsen att myndigheten har ett eget lagstiftande mandat som är apart från vår Riksdag. Exemplen på detta är många, bl.a. hur myndigheten flera gånger nekat att utfärda vapenlicenser med hänvisning till ännu ej existerande lagstiftning.

http://svenskjakt.se/jakt-prylar/vapen-skytte/polis-motiverar-avslag-med-lagar-som-inte-finns/

Svenska Polismyndigheten vägrar likaså efter mer än två decennier att hörsamma EU:s gemensamma så kallade vapenpass. Sistnämnda är till för att främja laglydiga medborgares fria rörlighet för att kunna tävla internationellt och stärka den allt viktigare jaktturismen.

http://nwt.se/asikter/debatt/2017/08/09/polisens-nya-pahittade-regler-slar

Karl XV:s valspråk var: ”Land skall med lag byggas”. Enligt undertecknads mening så inbegriper detta i en förment demokrati även de som skall upprätthålla lagen.

Posted in Domestic Swedish politics, EU, Firearms Directive, fishing and wildlife, Hunting, Hunting, fishing and wildlife | Leave a comment

Pax Americana being challenged

It can hardly passed anyone by that the Kremlin’s reply to American seizure of Russian diplomatic assets in the United States was unusually though, 755 US diplomats are to leave Russian soil. The alleged Russian interference through elaborate hacking in the American Presidential Election, bringing Donald Trump into office, has yet to be proven, even though it is more or less regarded as a fact by opponents to President Trump, especially due to some contacts with Russians supposedly in possession of information harmful to Hilary Clinton. However the actions taken by the Trump administration hardly speaks for the President being held in a Russian leash. On the contrary the Trump administration has done quite to opposite to what was promised during the election campaign, and has rather pursued a Clintonian discourse in it’s relations towards for instance Russia, triggering what can be seen as a whole out economic war, and in it´s approach towards Syria. That said, the administration is under tense pressure from the Congress, the latter hardly interested in a political defrosting with the Kremlin, and it seems that of lately a slight stepping down in Syria can be seen, with American support for so called moderates in Western Syria being cut, at least officially. Instead the United States are putting more emphasis on ramping up support for the predominantly Kurdish SDF in their battle against ISIS in the eastern part of the country. The SAA supported by Iran, Russia and Hezbollah has also made significant gains this summer against both Western backed militants as well as ISIS, the tide has definitely swung in Damascus favor. However the American geopolitical situation is becoming increasingly mired. Supporting the Kurds puts Washington even more at odds with Ankara, relations being already strained after the attempted coup against Turkish President Erdoğan last year. The latter is in turn also a vigilant supporter of Qatar in their collision with the United States foremost ally in the Persian Gulf, Saudi Arabia, and has placed troops in Doha. Russia’s decision to intervene in Syria has without a doubt made things quite complicated for those that wished to depose of al-Assad.

However, as if the situation in the Middle East wasn’t complicated enough without Russia’s active interference, the breakdown in relations between Qatar and Saudi Arabia, in part due to the failed regime change in Syria and Iran’s increased influence in Lebanon, Syria and Yemen the overall situation in the Middle East is becoming of increasing concern for not only Riyadh and Tel Aviv but also Washington. On the Korean peninsula the North Korean nuclear capability appears more advanced than previously expected. Grave problems no doubt. These are however just short term problems for the current American administration.

China’s emergence as a global player to be reckoned with is of greater importance in the long term, even so than today’s Russia. What is of grave concern to the United States is that its long term financial hegemony and geopolitical position as the world’s dominant power is under threat. It is from this perspective that we must see the latest sanctions against Russia, sanctions that are being heavily questioned by allies to the United States. The Nordstream Pipline 2 is the primary target for these sanctions. However, these sanctions are not only damaging for Russian interests, but also for the EU. This puts America at odds with it’s European allies while saber rattling is heard in Eastern Europe with a military build up due to the clash of Western and Russian interests after the Western supported coup in Kiev back in 2014, Russia’s annexation of the Crimean peninsula and the subsequent War in Donbass. However, why should Russia be interested in a military push towards the Atlantic coast in a Cold war scenario? That the Baltic countries are on their toes is understandable given their history and Estonia as well as Latvia have significant numbers Russian speaking inhabitants. There is however far less risk of a scenario similar to Russia’s annexation of the Crimea. Firstly, that action was due to what Russia perceived as a direct threat towards Russian interests on behalf of the West, for instance given that a pro-Western government took over in Kiev after a coup politically supported by Washington and Brussels, the majority of the population on the Crimean peninsula being Russian speakers and for most of all, being the home port of the Russian Black Sea Navy in Sevastopol. The latter from a historical perspective bitterly contested both during the Crimean War in the 1850’s against Britain, France and the Ottoman Empire as well as during the Second World War against Nazi Germany, struggles that are still very much part of Russia’s historical heritage of today. If Russia would use the same tactics as in the Crimea to expand it’s territory westwards on behalf of the Baltic nations, this would however trigger paragraph 5 in the NATO agreement, the paragraph of collective defense, and thus cause an all out conflict with NATO i.e. World War 3. Destabilizing activities could be used though, such asymmetric warfare and political impact actions, “should the need arise”. Russia’s economy is however very much dependent on it’s energy sector, just like Iran’s. Thus Russia is very vulnerable to low oil prices and much more interested in trading with the EU than territorial expansionism westwards, even though a Europe dependent on for instance Russian gas undoubtedly would be very susceptible to political pressure from the Kremlin. As such the unilateral American foreign policy is not just damaging to Russia’s economy but also Europe’s and using it’s foreign security policies to meet domestic economic interests, such as imposing new sanctions upon Russia in order to sell more expensive American energy to Europe, is very damaging for the United States in the long run if Washington is to keep it’s relations with the EU intact. Given Russia’s current status as the black sheep of Europe, the Kremlin’s interests have understandably been increasingly directed eastwards, to China.

The latter has experienced an economical development of unparalleled proportions and has gone from just a regional power to a global one. In fact, not only does China’s economic development begins to rival that of the United States, but Beijing’s military capabilities as well. China has declared that in 2035 there will be a Chinese Naval Task Force on each of the world’s oceans in order to safeguard Chinese interests and recently a naval facility was opened in Djibouti. A naval arms race is on, not entirely dissimilar from that of Great Britain and Imperial Germany before WWI. America’s relations with it’s old ally Pakistan has become increasingly soured after the American invasion in Afghanistan following 9/11, with Islamabad tightening it’s bonds with Beijing instead. Another old ally, the Philippines, has become increasingly Chinese orientated as well. As such, the United States seems to be loosing more allies than that it is gaining. The Pacific region is also of greater importance in the long perspective for America’s geopolitical interests than today’s Russia, Syria or Ukraine, and seeing old allies teaming up with Beijing is hardly a good sign of what to come.

As such it seems, even though the United States by far still is the undisputed power of the world, that there are dark clouds at the horizon. The unilateral ways that the United States have shown after the collapse of the Soviet Union in 1991 more bear the resemblance of an empire on the way of meeting it’s swansong rather than an empire on the rise in accordance with Pax Americana. As such the new sanctions against Russia, the loosing of allies and the erratic behavior in the Middle East brings to mind the actions of British Empire after the Second World War, for instance Anthony Eden’s politically ill fated endeavor at the Suez in 1956. Washington really must ask itself whether it want’s to be seen as an ally or a bully? If hawkish political elements at the Capitoleum are allowed to have their way, the chances are that the things that made America great will be just something to be remembered form the pages of history as Pax Americana is being challenged.

 

Posted in Geopolitical topics, International politics, USA | Leave a comment