En politiserad tjänstemannakår

Replik på http://www.dn.se/debatt/vi-behover-inte-fler-vapen-med-hog-eldkraft/

 

Återigen ser vi i Peter Thorsells artikel, ”Vi behöver inte fler farliga skjutvapen”, opinionsbildning från en alltmer politiserad tjänstemannakår. Detta är ingalunda en ny företeelse, senast i somras sändes ett högst vinklat inslag i TV4 om dessa ”kraftfulla vapen olämpliga att finnas i civil ägo”, initierat på Polisen och utav nämnde Peter Thorsell. I TV4:s sändningstillstånd finns emellertid inget krav på objektivitet varpå inslaget inte kunde vara föremål för Granskningsnämnden. Debatt skall i görligaste mån bedrivas utan personpåhopp så undertecknad skall sålunda försöka avhålla sig från detta genom att göra distinktion på privatpersonen Peter Thorsell och statstjänstemannen Peter Thorsell, sålunda skall jag bemöta denna debattinlaga utifrån ett principiellt perspektiv.

Det är i sin fulla ordning om Peter Thorsell i egenskap av privatperson har en politisk ståndpunkt, men det är inte enligt mitt förmenande i sin ordning att statstjänstemannen Peter Thorsell å sitt ämbetes vägnar idkar politisk opinionsbildning. På det sätt som denne agerar i massmedia så undergräver han ytterligare förtroendet bland Sveriges vapenägare för Polismyndigheten. Det finns ett lagstiftande organ i detta land och det är vår Riksdag. Polisen skall under inga omständigheter i en demokratisk stat ha lagstiftande makt eller bedriva en egen politisk linje. Dessvärre medförde den vapenutredning som genomfördes häromåret av Doris Högne Rydheim, själv ledamot i Rikspolisstyrelsen och rektor för Polishögskolan i Solna, att polisen gavs ytterligare befogenheter att definiera vad som är godtagbar skytteverksamhet och inte. Detta innebär i praktiken en ”gummibandslagstiftning” som inte är förutsägbar. I en rättsstat skall det vara ett grundkriterium att lagen skall vara förutsägbar. Undertecknad var delaktig i att skriva remissvaret på denna utredning å Svenska Jägareförbundets vägnar, och i egenskap av stats- och samhällsvetare ställde jag ytterligt tveksam till denna utredning som bl.a. propagerade för retroaktiv lagstiftning, något som bekant är förbjudet enligt Regeringsformen 2 kap. 10§. Samma sak gäller också för EU-kommissionens lagförslag som strider mot svensk grundlag.

Det praktiska utfallet av Rydheims utredning är att vi kan se hur vissa tjänstemän inom polisen förefaller ha fått intrycket av carte blanche att bedriva egen politisk agenda mot skyttegrenar och vapentyper polisen ”inte tycker om”. Vi kan se hur vapenlicenshanteringen i vissa län befinner sig i ett katastrofalt tillstånd med hundratals JO-anmälningar som följd, ett tillstånd som inte enkom orsakas av brister i datasystem och personalbrist som Polismyndigheten hävdar. Enligt gällande regelverk skall ett ärende ta 30 dagar att hantera, i bl.a. Västra Götaland kan det däremot ta år och tröskande i rättsapparaten att få en licens på t.ex. en AR15 för målskjutning inom IPSC utfärdad trots att den sökande uppfyller alla kriterier. Vad gäller IPSC förutsätter detta en särskild utbildning samt att vederbörande inte förekommer i belastningsregistret, vilket iofs gäller i samtliga licensärenden, samt att ett synnerligen aktivt och seriöst tävlande föreligger för att få ett s.k. föreningsintyg för att kunna söka en licens i första läget. Det rör sig således om minst ett par år innan en IPSC-skytt kan söka licens för ett eget vapen. På denna tid finns en påtaglig social kontroll. Tilläggas skall att det aldrig någonsin i svensk kriminalhistoria varken stulits eller begåtts något brott med ett legalt IPSC-vapen. En pistolskytt måste också genomgå en utbildning som är såväl praktisk och teoretisk samt genomföra godkända skjutprov och självfallet inte förekomma i belastningsregistret utöver att få ett föreningsintyg från en godkänd förening för att kunna få en licens utfärdad.

Vederbörande måste dock vänta sex månader från genomförd utbildning för att kunna söka licens för sin första 22:a, därefter ytterligare sex månader med påföljande nytt föreningsintyg för att kunna söka licens på sin första grovkalibriga tävlingspistol. Det har dock förekommit fall, bl.a. i Västra Götaland där sökanden nekats licens i strid med rådande regelverk på grundval av att polisen inte anser sig behöva följa regelverket, något som föranlett JO-anmälningar och fällanden. Bl.a. detta har gett upphov till begreppet ”Västra Götalandssjukan” i jakt- och skyttekretsar. Som bekant saknar emellertid JO tvingande makt.

När Thorsell vidare hävdar att svensk lagstiftning behöver harmoniseras med EU:s far denne med osanning, vår lagstiftning harmoniserades i samband med EU-inträdet. Tvärtom har EU medlemsländer med långt mer liberal lagstiftning än vad vi har och det finns medlemsländer med närmast drakonisk lagstiftning. En internationell jämförelse är således på sin plats. Efter att den psyksjuke Thomas Hamilton sköt 16 barn och en lärare i en massaker i skotska Dunblane 1996 med vapen vederbörande hade licens för beslutade Storbritannien att förbjuda legalt civilt innehav av enhandsvapen. Enligt svensk lag skall tilläggas så har en läkare anmälningsplikt till Polismyndigheten i fall likt Hamiltons. Initialt inleddes brittiska 22-skyttar i villfarelsen att dessa skulle undantas, förmodligen med syftet att dessa inte skulle opponera sig i enlighet med devisen ”söndra och härska”. Så blev emellertid inte fallet utan samtliga enhandsvapen konfiskerades av brittiska staten. Att jägare i Sverige inte skulle behöva oroa sig om IPSC-skyttet offras i hoplofobins namn stämmer inte, redan i dagsläget vägras t.ex. exempelvis licens på den halvautomatiska jaktstudsaren Heckler & Koch 770, en studsare som bär konstruktionsmässigt släktskap med G3, i Sverige mer känd som AK4, med halvreglad rullåsning men till utseende och användning ser denna ut som en vanlig studsare med träkolv och 5 skotts magasinkapacitet. Vis av erfarenheten hur Polismyndigheten tillämpar ”gummibandstolkning” av lagar och regler har svenska jägare snarare all anledning att vara oroliga. Vad Sverige behöver är mindre av politiserad tjänstemannakår, inte mindre av legala vapen som enligt all empirisk forskning inte utgör ett samhällsproblem. Vad vi definitivt behöver vore dock ett återinfört tjänstemannaansvar och en konstitutionsdomstol med tvingande mandat. För att slippa att uppleva det som brittiska pistolskyttar fick erfara behöver också jägare, sportskyttar och samlare hålla samman enligt den eviga devisen ”Enade vi stå, oeniga vi falla”. Tillsammans utgör vi 600 000 laglydiga medborgare och samtliga av oss har rösträtt, något våra politiska företrädare skall ha i åtanke då man tar ställning.

Dennis Andersson, jägare och sportskytt, stats- och samhällsvetare

Advertisements

About blickovernejden

Graduate from Umeå University in northern Sweden, with a Major in Social Sciences, specialized in Economic History, bachelor degree in Political Science as well as in History. Main academic fortes lies within the geopolitical field. Originally a farmers boy from Hjo in Västergötland I have maintained a firm foothold within the agricultural sector which has always had a profound effect on my political views and values.
This entry was posted in Domestic Swedish politics. Bookmark the permalink.

4 Responses to En politiserad tjänstemannakår

  1. Patrick Olsson says:

    Hej,
    Så bra skrivet så man blir tårögd,
    Mvh
    Patrick
    Olsson
    Jägare & sportskytt
    & vapensamlare

  2. Niklas Jansson says:

    Mycket bra skrivet. Argumentet “vi tycker inte om såna vapen” har jag själv stött på i kontakt med handläggare – en otroligt provocerande kommentar och ett osunt förhållningssätt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s