Turkiet och Saudiarabien spelar ett högt spel

I dagarna rapporterades att turkiskt artilleri beskjutit såväl kurdiska YPG, lierat med både USA och Ryssland i kampen mot IS, såväl som den syriska regeringsarmén över gränsen. Från Ankara hörs retorik om att “gränsstaden Azaz aldrig skall tillåtas falla i kurdisk hand.”

Synbart börjar det politiska läget bli alltmer trängt för Erdoğan i takt med att den ryska flyginsatsen i Syrien tillsammans med Irans och Hezbollahs markunderstöd hjälpt regeringssidan att avancera och nu står berett att skära av och inta rebellernas stora fäste Aleppo i norra Syrien. Tidigare har materiel och manskap till såväl “moderata grupper” som islamistiska dito likt al-Nusra, al-Quaidas väpnade gren i Syrien, kunnat flöda tämligen fritt över gränsen från Turkiet, något som nu börjar bli allt svårare. Ryssland och den syriska regeringssidan vidhåller att det inte bara är ”moderata” grupper som åtnjuter stöd utifrån och ett flöde av materiel till islamistiska grupper sker också, låt vara direkt eller indirekt. Den turkiska nedskjutningen av en rysk SU-24 i november skall troligen ses ur detta perspektiv. Denna skedde efter att ryskt flyg längs gränsen effektivt bekämpat turkmenska rebeller som är nära lierade med Ankara. Uppgifter om att ett av de turkmenska befälen i själva verket var turkisk medborgare och medlem i den ultranationalistiska rörelsen ”Grå vargarna” har cirkulerat. Huruvida dessa uppgifter är verifierbara eller del av ryska propagandan är svårt att uttala sig om. Klart är dock att den påstådda ryska kränkningen av turkiskt luftrum troligen mer skall ses som en politisk markering än en “incidentinsats” givet den tämligen påtagliga reaktion några sekunders överflygning gav. Klart är att planet störtade på den syriska sidan av gränsen. Att stater fientligt sinnade gentemot al-Assad kränkt syriskt luftrum tidigare står likaså bortom tvivel. Israel har exempelvis inte haft några dubier att bomba regeringsmål t.o.m. i Damaskus och närheten av Libanon, synbart för att förhindra att avancerade vapensystem når Hezbollah vilka är nära allierade med såväl den syriska regeringen och Iran. 2012 sköts också en turkisk F4 Phantom ned över Medelhavet av syriskt luftvärn. Det råder fortfarande delade meningar om detta skedde över internationellt eller syriskt luftrum.

Ryska krav på en offentlig ursäkt och ekonomisk kompensation efter nedskjutningen av det ryska attackplanet har mötts med kalla handen av Erdoğan och de tidigare goda relationerna mellan Ankara och Moskva har nått fryspunkten. Förhandlingarna om vapenvila i Syrien torde i detta sken i nuläget vara ett önsketänkande, trots det avtal om eldupphör undertecknats och som börjar gälla från och med midnatt 27/2. Det är tveksamt om detta kommer att hålla någon längre tid givet antalet olika kontrahenter i den pågående konflikten, därtill gäller avtalet inte IS och al-Nusra. Turkiet och Saudiarabien uttalade häromveckan en önskan om att själva sätta in en markinsats i Syrien med det officiella narrativet att bekämpa IS. Men precis som i Rysslands fall torde den verkliga anledningen troligen mer vara att fokusera på att säkra egna intressen och sin huvudfiende, vilket i Ankaras och Riyadhs fall vill säga regeringssidan, än att primärt bekämpa IS. Saudiarabien, Quatar och Turkiet har stora intressen att få bort al-Assad. Incitamenten skiljer sig dock delvis åt. Turkiet har intressen att säkra sitt inflytande i Syrien, i synnerhet i skenet av konflikten med kurderna. Gulfstaterna å sin sida har mer ekonomiska och storpolitiska skäl för sin agenda. Al-Assad, som tillhör den alawitiska befolkningsgruppen, en grupp som hörsammar shiaislam, är sedan länge det shiitiska Irans förlängda arm i Främre Levanten. För Iran gäller det att säkra sitt inflytande till det shiitiska Hezbollah i Libanon för att ha en geopolitisk flank gentemot Israel givet Irans geografiska läge, något som förutsätter att al-Assad styr Syrien. Med tanke på den animositet som råder mellan shia och sunni, något som al-Assad också skickligt spelar på för att få flera av de stora minoriteterna i Syrien på sin sida, har konflikten därigenom fått påtagliga sekteristiska och storpolitiska förtecken och där den syriska konflikten blivit att definiera som ett krig genom ombud mellan Iran och de sunnitiska Gulfstaterna. Syrienkonflikten bär därigenom liknande dynamik som stormaktskrigen i Vietnam och Afghanistan och än mer så när även Ryssland och USA är involverade.

Såväl Moskvas som Riyadhs engagemang har även en ekonomisk dimension, Saudiarabien och Quatar vill dra en pipeline från Gulfen till Turkiet för att slå sig in på den europeiska marknaden. Detta skulle vara en konkurrens på energimarknaden som den redan skadade ryska ekonomin inte är behövlig av. Lägger man därtill att Ryssland sedan decennier haft en flottbas i syriska Tartus ökar incitamenten påtagligt för Kreml att tillse att al-Assad blir kvar vid makten. Den ryska Svartahavsflottan må ha säkrat sin hemmahamn i Sevastopol genom annekteringen av Krim men för att ha ett fotfäste i Medelhavet och i Mellanöstern krävs det en hamn i närområdet då Bosporen i sin helhet ligger i Turkiet och med lätthet kan stängas av för rysk sjöfart. Kreml har redan påbörjat en upprustning och utökning av basen i Tartus, något som blir allt viktigare givet sabelskramlet i Ankara och Riyadh.

Turkiska armén verkar dock inte vara lika villig som Erdoğan att genomföra en unilateral turkisk inmarsch utan har uttryckt ståndpunkten att en sådan endast skall ske inom ramen för ett internationellt mandat. Erdoğan och APK har dock under sina år vid makten sett till att i tveksamma rättsprocesser rensa ut motsträviga delar av den politiskt förr så inflytelserika armén. Någon öppen revolt inom de egna leden står ännu att se men synbart är att flera inom det högre ledarskapet inom den turkiska armén inte delar Erdoğans expansionistiska sinnelag. För ett par decennier sedan hade Erdoğans alltmer auktoritära styre och drift från kemalismen varit otänkbart, ett ingripande från armén för att säkerställa arvet efter Mustafa Kemal hade utan tvekan skett, inte olikt det agerande som den egyptiska armén uppvisade efter Mursis tillträde till makten i Egypten efter Mubaraks fall. Frågan är dock om armén vågar utmana Erdoğans politiska styre som nu ställer Turkiet inför ett alltmer polariserat läge, både på det inrikes- och utrikespolitiska planet? Erdoğan är uppenbart mycket oroad för att kurderna i Syrien skall säkra gränsen mot Turkiet och tillsammans med al-Assad och Kreml därigenom kunna besegra de sunnitiska rebeller som Ankara stött i åratal och vilka utgjort en buffertzon och garanterat Ankaras inflytande i Syrien. Om YPG gör gemensam sak med PKK på den turkiska sidan så uppstår därmed en spillovereffekt utav det kaos som Ankara självt varit med om att skapa i Syrien. Plötsligt slår den utrikespolitiska agendan över och blir inrikespolitisk. En sådan spillovereffekt riskerar således att bli en påtaglig risk för Turkiets nationella integritet.

Om en turkisk inmarsch i Syrien sker så har den ryske premiärministern Medvedjev klart och tydligt uttryckt att denna riskerar att utlösa upptakten till ett tredje världskrig. Ryssland har idag inte särdeles stor trupp på plats i Syrien och den syriska regeringsarmén är efter flera år av inbördeskrig näppeligen slagkraftig nog att möta en fullskalig turkisk-saudisk inmarsch. Ryssland skulle således vara nödgat att vidta kraftfulla åtgärder för att inte förlora såväl ansiktet som det geopolitiska spelet i Syrien. En sådan inmarsch skulle således riskera att utlösa en kedjereaktion inte olik den under den så kallade ”Svarta veckan” i augusti 1914 varpå Medvedjevs uttalande inte är utan relevans.

I närområdet till konflikten i Syrien finns flera frysta konflikter som kan riskera att blossa upp igen, exempelvis i den azeriska exklaven Nachitjevan i och den armeniska utbrytarenklaven Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan. Armenien står under Rysslands beskydd och Moskva sörjer för landets luftförsvar samtidigt som Azerbajdzjan har goda relationer med Ankara. Skulle således en direkt militär konfrontation uppstå mellan Ryssland och Turkiet kan dessa frysta konflikter åter blossa upp som en andra front. Man skall som redan påpekats heller inte underskatta betydelsen av de usla relationerna mellan Iran och Saudiarabien. Redan i dagsläget förs ett krig genom ombud mellan Teheran och Riyadh i Jemen och shiitiska Houtirebeller har till och med tagit striden in på saudiskt territorium. Skulle en direkt konfrontation mellan Iran och Saudiarabien utlösas av en turkisk-saudisk inmarsch i Syrien är risken för att trafiken i Hormuzsundet skärs av, en flottled genom vilket gott och väl en femtedel av världens olja passerar, vilket genast skulle få det just nu historiskt låga oljepriset att stiga markant och utlösa en ny oljekris.

Man får således hoppas att såväl Washington och Moskva dragit lärdom av Suezkonflikten 1956 där Storbritannien och Frankrike, det sistnämnda duperat av Tel Aviv att tro Nasser materiellt stödde FLN i Algeriet, att tillsammans med Israel anfalla Egypten efter att Nasser nationaliserat Suezkanalen och stängt vägen för israelisk sjöfart. Angriparna vann kriget men förlorade diplomatin när såväl USA som Sovjetunionen gjorde politisk gemensam sak. Om Turkiet och Saudiarabien mot sunt förnuft beslutar att gå sin egen väg får man sannerligen hoppas att USA och Ryssland lägger sina ömsesidiga trätomål i regionen åt sidan och politiskt kväver dylika äventyrligheter i sin linda. Turkiet och Saudiarabien spelar ett högt spel..

Advertisements

About blickovernejden

Graduate from Umeå University in northern Sweden, with a Major in Social Sciences, specialized in Economic History, bachelor degree in Political Science as well as in History. Main academic fortes lies within the geopolitical field. Originally a farmers boy from Hjo in Västergötland I have maintained a firm foothold within the agricultural sector which has always had a profound effect on my political views and values.
This entry was posted in Geopolitical topics. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s