Vad fattas Sverige?

Som fackligt aktiv sedan många år är det med stort intresse som debatten följs om hur den allt viktigare integrationsfrågan skall lösas. Från borgerligt håll flaggas alltmer unisont för en politik där löntagarkollektivet ”skall ta sitt ansvar” och acceptera sänkta ingångslöner för nyanlända för att dessa skall komma i arbete. Dylikt är för fackföreningsrörelsen liktydigt med att vifta med ett rött skynke. Även om Alliansen hävdar att detta grepp skall vara något temporärt initialskede och att nyanlända sedan skall nå upp i ”svensk lönestandard” så är det högst troligt att en dylik politik blir normbildande på arbetsmarknaden i sin helhet och därmed urholkar kollektivavtalen. Den som arbetat fackligt är väl medveten om hur systemet med visstids- och deltidsanställningar missbrukas lite varstans och det är därför troligt att samma även kommer att ske vad gäller instegsarbeten med lägre ingångslöner. Särdeles många ”riktiga” självgenererande arbeten kommer knappast uppstå på en arbetsmarknad kännetecknad av LEAN-production. Ett företag idag anställer definitivt inte mer personal än vad absolut behövs och allra helst mindre än nödvändigt. Det är inte utan att man som den konspiratoriskt sinnade människa man är genast funderar på om det var så att Reinfeldts förment humanitära tal om att ”Öppna era hjärtan” och hur Sverige från ovan kunde ses ha plats för många fler människor i själva verket hade en baktanke med tankegods från “Det sovande folket”? Oavsett vilket så var och förblir sistnämnda tal inget annat än ett retoriskt floskelargument eftersom geografisk yta saknar relevans i dessa sammanhang, förutsättningarna att sysselsätta människor kvarstår som a och o.Tvärtom framstår migrationspolitiken mer och mer som ett verktyg att omstöpa Sverige i nyliberal anda där var och en får sörja för sig själv samtidigt som agendan genomförs med en Potemkinkuliss av humanitet. Den som ifrågasatt dogmerna har omgående brännmärkts som rasist vilket effektivt dödat en sund debatt. Någon större vilja att diskutera de faktiska skillnaderna på flyktingmottagande, arbetskraftsinvandring och ekonomisk migration verkar inte stå på dagordningen i någon större utsträckning.

Samtidigt har vi i Sverige en socialdemokrati som vidhåller en makroekonomisk modell med en air utav keynesianstiskt 60-tal. Det propageras för stora statliga satsningar finansierade genom upplåning skall kickstarta Sverige och skapa en ”superekonomi”. Sistnämnda förutsatt att integrationen lösts, en inte oansenlig petitess. Sverige som nation påstås stå inför en ”demografisk utmaning” när alla 40-talister skall gå i pension. Välfärdssystemen och pensionerna måste säkras genom invandring p.g.a. den svaga inhemska nativiteten. Det finns flera problem med detta narrativ, inte minst p.g.a. den usla svenska integrationen.

Staffan Danielsson (C), lät nyligen Riksdagens Utredningstjänst se hur sysselsättningen bland invandrare nu ter sig. Det visade sig att efter 8 år har 25% heltidsarbete, inte hälften efter 7 år som vanligtvis hänvisas till. Som vän av ordningen kan man då ställa sig frågan huruvida import av arbetslöshet är detsamma som att säkra välfärdssystemen? Tvärtom utgör dagens migration en påtaglig påfrestning på våra välfärdssystem. Ofta framförs argument om att migrationen varit självfinansierande. Det må så vara, till en kritisk gräns där volymen sedan överstiger sysselsättningen och finansieringen. Detta är vad vi nu ser. Dansk socialdemokrati har insett detta men bemöttes i Debattlandskapen i SVT ifjol vid påpekandet att migrationsvolym är en variabel för framgångsrik integration och sysselsättning utav sitt svenska systerparti med orden: ”-Nej, vi är rika länder. Vi löser detta!” En sådan håglös ovilja att ta problematiken på allvar förklarar i inte liten del varför SD nu är större än S inom LO-kollektivet.

Den demografiska utmaning vi sägs stå inför är heller ingalunda oproblematisk. Visst kommer många att gå i pension men samtidigt måste vi fråga oss vilka jobb som blir kvar och vilka bortrationaliseras? I en alltmer globaliserad och avreglerad ekonomi med ökande utländskt ägande i Sverige så ökar incitamenten påtagligt, framförallt vid ett höjt skattetryck, att flytta produktionen utomlands. Även om vi skulle sänka ingångslönerna så kommer vi fortfarande inte vara i närheten att kunna konkurrera lönemässigt med t.ex. Baltstaterna eller Östeuropa. Att flytta produktion till ett annat EU-land är således en hägrande tanke i en alltmer profitmaximerande ekonomisk kontext. Visst kvarstår och ökar måhända arbeten i exempelvis offentlig sektor men dessa arbeten finansieras fortfarande via skatteuppbörd och är inte ”självfinansierande”. Att då öka antalet människor i arbetslöshet, bidragsberoende och i ”konstlade arbeten”, i den mån vi nu lite vanvördigt skall kalla t.ex. offentlig sektor för detta, bidrar i viss mån till konsumtion i keynesianistisk anda, men skall fortfarande som sagt finansieras genom skatteuppbörd eller upplåning.

Här kommer vi så till vad som fattas Sverige. Vi har alltså en borgerlighet som i varierande utsträckning kännetecknas av nyliberalism samtidigt som vi har en socialdemokrati som lever kvar i ett 60-talstänkande. Sistnämnda backas upp utav en regeringspartner som lever i en idealistisk låtsasvärld utan realpolitisk förankring. Längre vänsterut har vi ett parti som förefaller leva efter en planekonomisk modell där det är statens ansvar att sysselsätta människor, inte att tillse att det råder ett ekonomiskt klimat där arbetstillfällen kan genereras. Därtill har vi ett högerpopulistiskt parti som vuxit lavinartat i och med att många väljare, inte minst inom löntagarkollektivet, känner oro inför migrationen och samtidigt som många väljare känner en avsaknad utav ett socialkonservativt alternativ i takt med att borgerligheten blivit alltmer nyliberal. Dilemmat är att SD ur en socialpolitisk aspekt är att anse som socialkonservativt men ingalunda ur ekonomisk synvinkel. SD är inte i liten mån nyliberalt även detta med en påtaglig ovilja inför fackföreningsrörelsen.

Att svensk politik nu framstår så handlingsförlamad och handfallen att tackla de utmaningar som vår nation står inför skulle jag vilja hävda bottnar i att den politiska startelvan kännetecknas av nyliberalism, obsolet vänsterpolitik och populism på de båda politiska ytterkanterna. Var finns socialliberalismen och var återfinns ett socialkonservativt alternativ även avseende den ekonomiska politiken? Vi har ett inkomplett politiskt landskap kännetecknat utav ett skyttegravskrig där de båda primära kontrahenterna bestämt att inte skjuta på varandra utan hukar i sina ställningar till samhällskontraktets förfång och de åtgärder som vidtagits kännetecknas av “för lite, för sent”. Realpolitik fattas Sverige.

Advertisements

About blickovernejden

Graduate from Umeå University in northern Sweden, with a Major in Social Sciences, specialized in Economic History, bachelor degree in Political Science as well as in History. Main academic fortes lies within the geopolitical field. Originally a farmers boy from Hjo in Västergötland I have maintained a firm foothold within the agricultural sector which has always had a profound effect on my political views and values.
This entry was posted in Domestic Swedish politics. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s