Högmod går före fall

Det politiska etablissemanget verkar statt i chocktillstånd efter att brittiska folket med knapp majoritet valde att lämna EU. Camerons beslut att utlysa folkomröstning var med facit i hand inget som Bremain-förespråkarna och EU-anhängare inom övriga unionen applåderar. Varför valde britterna då att lämna skutan?

Många skribenter påpekar att Bremain-kampanjen var kontraproduktiv. Retoriken var sällan annat än svartvit, antingen var man en “god liberal” och pro-EU eller så var man en “inskränkt chauvinistisk, rasistisk nationalist” eller så kommunist. Denna bild förstärks här hemma då det enbart är SD och V som vill få till stånd en svensk omröstning om Swexit. Men riktigt så enkel och onyanserad är inte EU-skepticismen.

Det går utmärkt att vara liberal, konservativ eller socialdemokrat och fortfarande vara kritisk till konceptet om ett “Europas Förenta Stater”. Det står inte mellan EU som garant för fred och demokrati, ett argument som ofta förs fram, och chauvistisk nationalism, kaos och världskrig å den andra. Riktigt så deterministisk inte verkligheten men att framställa den i dylik dager har förstås politiska incitament.

Sant är att EU startade som ett genuint fredsprojekt i.o.m. Kol- och Stålunionen i vilket de gamla arvsfienderna Tyskland och Frankrike (samt Beneluxländerna) vidtog åtgärder för ömsesidighet för sin strategiska basindustri för att tillse att krig inte skulle utbryta igen. Fullt förståeligt efter bl.a. två världskrig. Kol- och Stålunionen utvecklades sedan till EG. Utbytet var gynnsamt för tillväxten och Sverige blev sedermera medlem i vad som då blivit EU. Frihandel med varors, tjänsters och människors fria rörlighet garanterades.

Lissabonfördraget gav EU-parlamentet mer makt. MEN, och häri ligger det stora MEN, så är och förblir EU-Kommissionen den verkliga makten inom EU även om votering måste ske i parlamentet. EU-Kommissionen består av utsedda tjänstemän. Hade dessa utsetts genom direktval skulle detta skänkt verklig demokratisk legitimitet. Steget mellan medborgaren och EU-Kommissionären är nu påtagligt. Även om en representativ demokrati kännetecknad av partipolitik utser en tjänsteman på högsta nivå i Bryssel så kan det likväl diskuteras hur den enskilde medborgaren har förmåga att påverka detta? Svaret är att medborgaren i realiteten inte kan påverka detta vilket också gör att den demokratiska legitimiteten för EU-Kommissionen är tveksam.

EU-Parlamentarikerna äger därtill inte rätt att lägga motioner, något som annars är en essentiell del av en parlamentaristisk demokrati. Skall man vara elak så kan man hävda att EU-Parlamentet finns till för att hjälpligt skänka demokratisk legitimitet för EU-projektet. Parlamentet fungerar “återhållande” gentemot Kommissionen men man är likväl alltid “pucktvåa” eftersom man inte äger rätt att sätta agendan. Denna sätts av utsedda tjänstemän som i sin tur påverkas av andra tjänstemän som agerar genom lobbyism.

Här börjar så den demokratiska legitimiteten halta betänkligt. Tar vi EU-Kommissionens förslag till nytt Vapendirektiv som kom blott fem dagar efter attentaten i Paris så är det för majoriteten en petitesse. Vilket också förklarar hur man kunnat agera som man gjort. Som sakfrågan hanterats så blir dock plötsligt principfrågan avsevärt mycket större.

EU-Kommissionens förslag har lagts fram utan probleminventering och konsekvensanalys, vilket egna regelverket de facto stipulerar. Den opinionsundersökning som EU lät göra i frågan, vilken undertecknad själv deltog i, hemligstämplades eftersom resultatet troligen inte var vad man önskade. EU-Kommissionärer som Fabio Marini och
Elżbieta Biénkowska har medvetet farit med osanning gentemot EU-Parlamentet och massmedia enligt devisen ändamålet helgar medlen.

Nämnde Marini ledde en “Task Force” i frågan i vilken Lars Henriksson, en av Peter Thorsells akolyter från svenska Polismyndigheten, ingick som expert. Polismyndigheten är en myndighet vars ledning under flera år kännetecknats av “tjänstemannaaktivism” där gränsen mellan tjänsteman och politiker suddats ut. Att Thorsell adjungerats till Bryssel på inrådan av sin gamle tjänstemannakollega Hänninger på Justitiedepartementet är således tämligen symptomatiskt. Här ser vi således exempel på lobbyismen som funktion i europeisk politik. Lyckas man inte få det nationella parlamentet att dansa efter sin pipa så går man till EU istället. Icke valda tjänstemän som idkar lobbyism mot andra icke valda tjänstemän.

Den politiska agendan sätts således inte av folkvalda utan av tjänstemän vilka medborgarna inte kan påverka. Lissabonfördraget gav förvisso EU-Parlamentet en starkare position, förslaget måste voteras om. Men kan parlamentarikerna votera i god demokratisk ordning om man de facto serverats lögner och halvsanningar från EU-Kommissionens sida och saknar en konsekvensanalys om det man skall votera?

EU-Kommissionen har högtidligen ignorerat sin egen subsidiaritetsprincip i denna sakfråga. Hur kan man då säkerställa den demokratiska legitimiteten? Man kan tycka vad man vill om den specifika sakfrågan men det förtar inte det faktum att konstitutionella regler finns för att garantera att demokratin upprätthålls. Om EU:s högsta ledning ignorerar dessa och tillåts göra så, är EU då en demokratisk organisation?

Ofta förs argument fram om att man måste se till “the greater good” men det är inte rimligt att det skall behöva innebära att man samtidigt accepterar att vi har en europeisk “regering” som struntar i sin egen konstitution. Hur kan en organisation som gör anspråk på att vara garant för demokratin åsidosätta de demokratiska spelreglerna?

Som sagt, Vapendirektivet är en ickefråga för majoriteten och att undertecknad grottat ned sig i denna specifika sakfråga är just på grund av att jag är jägare och sportskytt och kommer att drabbas av EU-Kommissionens förslag. Men genast kommer då följdfrågan, om man agerar så här i frågan om Vapendirektivet, agerar man likadant i andra spörsmål? Principfrågan överstiger således vida sakfrågan.

Så nej, den som är EU-skeptiker är inte per automatik en inskränkt chauvinistisk rasistisk nationalist som går i Putins ledband. Bremain-kampanjens retorik präglad av invektiv baktände. Man kan fortfarande vara en god demokrat som värnar parlamentarismen men som råkar invända mot toppstyre och teknokrati och som anser att om EU inte följer sitt eget regelverk för att säkerställa demokratiska beslut så är det bättre att stå utanför. Swexit har gått från att vara något som företrätts av “foliehattar” till att vara en kredibel ståndpunkt. Ju mer federativt EU blir desto större behov på åtgärda det demokratiska underskottet. Istället ser vi det motsatta.

Högmod går före fall.

Advertisements

About blickovernejden

Graduate from Umeå University in northern Sweden, with a Major in Social Sciences, specialized in Economic History, bachelor degree in Political Science as well as in History. Main academic fortes lies within the geopolitical field. Originally a farmers boy from Hjo in Västergötland I have maintained a firm foothold within the agricultural sector which has always had a profound effect on my political views and values.
This entry was posted in International politics. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s