Svensk förnekelse och förnekandet av det svenska

“-Någon kanske tycker att det är otydligt. Skulle ni kunna förklara vad ni vill signalera med er scenografi?”

Orden är Veronika Palms och riktades på Twitter till Ebba Busch Thor och Kristdemokraterna av anledningen att bakom Ebba i solskenet i Almedalen fanns svenska flaggan. Orden kan tyckas harmlösa och befogade i dessa dagar där nationalismen uti Europa skördar nya lagrar, med t.ex. vill vissa hävda att Brexit är ett uttryck för detta snarare än missnöje med EU:s toppstyre men även mer tydliga exempel förekommer likt det högerpopulistiska styret i Ungern, stockkonservativa dito i Polen o.s.v. I Sverige har vi ju t.o.m. har ett riksdagsbeslut på att vi är ett mångkulturellt land i enlighet med den socialdemokratiska regeringens proposition 26 från 1975.

http://data.riksdagen.se/fil/901a899e-1277-496b-9552-e70bcf5c3783

Men så harmlösa är dessa ord inte. Tvärtom faktiskt. Vi skall skärskåda varför.

Gängse bild är att den moderna nationalismen, romantiken och borgerligheten gick hand i hand. Gamla nationsbyggen var oftast baserade på dynastiska och religiösa grunder, inte etniska.

http://www.svd.se/tysk-romerskt-rike-varken-romerskt-eller-tyskt

Med den moderna industrialiserade tiden var det däremot borgare och bönder som blev tongivande efter att parlamentarismen slagit igenom på allvar. För svenskt vidkommande var statskuppen mot Gustav IV Adolf 1809 en vattendelare. Som sammanhållande idé passade nationalismen utmärkt, den fäste betydelse vid etniska och kulturella gemensamma nämnare snarare än familjeband och dynastisk härkomst, även om royalismen och den konservativa nationalismen kom att ha nära band längre fram. Ett bra exempel på detta i en svensk kontext var det uppmärksammade och demokratiskt högst laddade Bondetåget 1914. Under Revolutionsåret 1848 var dock nationalismen oftast synonym med liberalismen och kravet på reformer i länder där de gamla strukturerna levde kvar och fick vittgående effekter i t.ex. det Habsburg kejsardömet där ungrarna kom att få samma ställning som österrikarna. I reaktionära monarkier likt Ryssland skedde ingen förändring vilket måhända bidrog till mer omvälvande händelser längre fram.

http://www.dn.se/arkiv/kultur/sag-bara-1848-ett-symboliskt-revolutionsar-fyller-hundrafemtio-och-firas/

Nationalismen var dessutom klassöverskridande vilket inte var en oansenlig aspekt givet förekomsten av såväl agrara proletariat såväl som ökande dito i städerna genom industrialiseringen. Internt kunde och kan således nationalismen ha positiva aspekter, den skapar sammanhållning i en nation med potentiella sprickor i samhällsbygget.

Externt kan den däremot ha förödande effekter om denna är chauvinistisk, exkluderande och expansiv. Skotten i Sarajevo, nazismen och Balkankrigen är bara några exempel på de negativa aspekterna på nationalismen som företeelse.

Det råder dock stor skillnad på chauvinistisk nationalism och integrerade patriotism. I förstnämnda fallet nyttjas begrepp som ”folkgemenskap” för att driva en expansionistisk politisk linje till förfång för minoriteter som upplevs som hot mot denna upplevda gemenskap. Integrerande patriotism däremot är inte exkluderande och expansionistisk. Exempel på sistnämnda är norrmännens 17 maj eller amerikanernas 4th of July. I dessa fall handlar det mindre att utmärka sin egen överlägsenhet gentemot andra utan att fira den gemenskap man delar inom nationen. Denna typ av nationalistisk yttring är således snarare integrerande än exkluderande och chauvinistisk. Så länge du delar värdegrunderna och kulturen spelar din etnicitet mindre roll. Klart är dock att samhällets värdegrunder i t.ex. USA framförallt baseras på anglosaxisk tradition. Detta även fast man brukar definiera USA som ett mångkulturellt land. Mer rättvisande vore således att definiera USA som mångetniskt snarare än mångkulturellt i det offentliga rummet.

I Sverige föreligger dock vad som närmast kan sägas vara en beröringsskräck för allt som kan ha en ton av nationalism och patriotism, undantaget i idrottssammanhang. Detta då vi i detta land sällan gör någon distinktion på sund integrerande patriotism och chauvinistisk exkluderande nationalism. När så Veronika Palm ställer frågan: “-Någon kanske tycker att det är otydligt. Skulle ni kunna förklara vad ni vill signalera med er scenografi?” till ett kristdemokratiskt parti så är detta ett typexempel på denna beröringsskräck. Ett ifrågasättande varför man har svenska flaggan i bakgrunden vid Sveriges största politiska konvent är i mitt tycke fånigt och rentav skadligt. Det borde vara en ickefråga. I länder som Norge, Frankrike, USA och Storbritannien hade troligen inte ens en sådan fråga ställts.

Här spelar tankegodset kring mångkulturalismen i Sverige in. Vi har problem med integrationen, assimilering talas inte längre om eftersom detta innebär att minoriteten anpassar sig till majoriteten emedan förhållandet är det omvända vid integration. Politiker likt Palm verkar dock leva i föreställningen att det går utmärkt att få kulturer med vitt skilda värdegrunder att fungera i harmoni utan friktion. Detta är en illusion, i synnerhet om man har att göra med en gammal nationalstat som tidigare haft en någorlunda homogen kultur. Värdegrunden i det offentliga rummet är definierad på den svenska, precis som den i USA är baserad på den anglosaxiska. Alltså är det omöjligt att upprätthålla tanken om mångkulturell plurali i kombination med minsta lilla tillstymmelse till politisk patriotism för att inte tala om nationalism. Därav uppstår en beröringsskräck som dessutom underblåses av rädslan av att bli utpekad som rasist. Integrerande patriotism har emellertid inget med rasism att göra men den utmanar idén om mångkulturalism där majoriteten skall anpassa sig efter minoriteten. Istället frodas identitetspolitiken i Sverige, något som snarare tillför splittring i samhällsbygget.

Man kan faktiskt gå så långt att hävda att vi ibland upplever omvänd rasism där den svenska kulturen ses ned på och förminskas. Detta inte bara utav företrädare på vänsterkanten utan även utav nyliberaler för vilka nationalstaten utgör en förlegad struktur i globaliseringens tidevarv. Dock skall sägas att även liberala ikoner likt Angela Merkel deklarerat att: “-Multikulti ist todt” och det redan innan senare tids “friktioner” i Tyskland. Jag minns emellertid själv hur man i skolan på 80-talet närmast blev inpräntad hur man skulle skämmas för t.ex. Sveriges förflutna som stormakt. Populärhistoriker likt Herman Lindkvist kom tack och lov att göra det historiska arvet till ett större allmänintresse och därmed har följt en mer nyanserad bild vårt gemensamma arv. Förnekandet har emellertid bidragit till att symboler och historiskt arv “kidnappats” av rörelser långt ut på högerkanten. Detta är resultatet av att inte göra distinktion på sund patriotism och chauvinistisk nationalism. Vad Sverige behöver är en sund diskussion utan politiskt korrekta skygglappar om mångkulturalism, identitetspolitik, patriotism och nationalism.

Något är allvarligt fel om man behöver hysa beröringsskräck inför vår egen flagga. Vi ser en svensk förnekelse och ett förnekande av det svenska.

Advertisements

About blickovernejden

Graduate from Umeå University in northern Sweden, with a Major in Social Sciences, specialized in Economic History, bachelor degree in Political Science as well as in History. Main academic fortes lies within the geopolitical field. Originally a farmers boy from Hjo in Västergötland I have maintained a firm foothold within the agricultural sector which has always had a profound effect on my political views and values.
This entry was posted in Domestic Swedish politics. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s