Ett blodbesudlat firande

Firandet av 14 juli är egentligen ett firande av en våldsam händelse men likväl en händelse som bidrog till att skapa det Europa vi idag känner, stormningen av Bastiljen. Firandet blev dock inte den glädjefyllda dag av nationell stolthet och samhörighet som 14 juli skall vara. Än en gång färgas Frankrikes gator av oskyldiga medborgares blod i ännu ett islamistiskt terrordåd.


Mohamed Lahouaiej Bouhlel, en 31-årig tunisiskfödd fransk medborgare, av grannarna sedd som en otrevlig udda kuf, om än med utseendet för sig och med ögon för kvinnor och salsa, körde en lastbil rakt in i folkmassorna vid Promenade des Anglais och dödade 84 och skadade oräkneliga, däribland 50 barn. Ännu är omständigheterna oklara men Bouhlel sägs ha utväxlat eld med franska polisen varvid förstnämnde skjutits ihjäl. Enligt vittnen skall denne dessförinnan ha ropat “Allahu Akbar!” och öppnat eld mot flanörerna på strandpromenaden efter att denne plöjt fram bland dem i lastbil. Huruvida detta är ett terrordåd eller verket av en deprimerad galning råder delade meningar om. 

Valet av datum och tillvägagångssättet, gärningsmannens credo och ursprung talar dock alla för att detta rör sig om ett terrorattentat och inte bara ett “vansinnesdåd” även om det finns indikationer på att Bouhlel sägs ha varit deprimerad efter en separation. Han var sedan tidigare känd av polisen för våldsamhet och förbrytelser, dock inte som en potentiell säkerhetsrisk med kopplingar till militant islamism.

Här kommer det stora dilemmat vad gäller islamistisk terrorism. Konceptet fungerar som franchaise. Detta gör islamistisk terrorism så svårbekämpad. Det behövs sonika inte någon större planering av en organisation utan dåd kan utföras i t.ex. IS namn utan att al-Bagdadi på förhand godkänt dessa. Detta är vad som gör islamistisk terrorism så farlig, även om man skulle neutralisera ledningen för IS och al-Qaida lever ändå incitamenten och tankegodset vidare. Detta gör islamistisk terrorism i det närmaste omöjlig att besegra enkom genom militär interventionism. Sistnämnda är ett tveeggat svärd, visst berövar man dessa fän territorium, tillgångar och baser men samtidigt stärks deras “sak” bland meningsfränder. Radikaliseringen bland muslimer vilka bor i Europa, kanske rentav i andra eller tredje generationen, är en påtaglig risk. Radikaliseringen gynnas av socialt utanförskap och av en apologetisk hållning som vi alltför ofta ser.

Sätt att bekämpa radikaliseringen vore t.ex. att sluta med statsfinansiering till religiöst färgade kulturföreningar och förbud mot utländsk finansiering av dito. Religiösa organisationer som i offentlighetens ljus säger en sak men en annan bakom lykta dörrar. Detta vore ett steg i rätt riktning. Detta förfarande skulle fortfarande bibehålla religionsfriheten, något som vi intimt förknippar med ett öppet och demokratiskt samhälle, men detta skulle samtidigt lägga emfas på att religionen är en fråga mellan individen och Gud, helt enligt Luthers tankemodell. Därtill bör man också börja kontemplera över möjligheterna att dra in in medborgarskapet för individer som ställer sig i terrororganisationers sold. Att fara på jihad skall vara en one way trip.  Detta skulle kunna förhindra att vi får tillbaka radikala islamister som fått stridsvana, erfarenhet i bombtillverkning och knutit nätverk med meningsfränder. Sistnämnda hade dock inte hjälpt eller ens varit tillämpningsbart i fallet med Bouhlel. Vårt öppna demokratiska samhälle är sårbart mot extremister som inte delar våra värderingar och livsstil. Vi måste emellertid tillgripa verkningsfull politik snarare än meningslös symbolpolitik såsom EU:s Vapendirektiv som helt är inriktat mot laglydiga europeiska jägare och sportskyttar.

Samhället måste ändra attityd. Vi kan inte leva i villfarelsen att det mångkulturella samhället fungerar. Ett mångetniskt samhälle kan fungera, men inte ett mångkulturellt med parallella samhällsstrukturer utan att friktion uppstår. Med detta menar jag att att politisk islam/islamism inte är kompatibel med vår syn på sekulariserad demokrati. Detta har på inget vis med rasism att göra, hudfärg är inte en variabel. Det handlar om kultur och acceptans för europeiska värdegrunder. Vi får således inte falla till föga för politisk korrekthet och rädsla för det ökända R-ordet. Vi måste börja tala om assimilering istället för integration. Detta är enda sättet att säkerställa en gemensam samhällelig värdegrund. Religionsfrihet kan fortfarande tillämpas men måste vara underställd majoritetssamhällets värdegrunder. Vi kan inte tolerera parallella samhällen vilka styrs genom religiösa föreställningar vilka inte korrelerar med det övriga samhällets.

För att ha skuggan av en chans att besegra islamismens frammarsch krävs således en kombination av mjuka metoder såsom att bekämpa socialt utanförskap men också hårda metoder som“boots on the ground” på rätt ställen, d.v.s. företrädesvis på hemmaplan, att avhålla sig från katastrofala “demokratiseringsprojekt” utomlands som i t.ex. Irak, Syrien och Libyen samt att göra sig fri från politiska naiva skygglappar i form av symbolpolitik och politisk korrekthet. Det värsta som kan göras vore dock ett drakoniskt förhållningssätt mot muslimer generellt, det skulle vara att spela islamisterna rakt i händerna eftersom detta är exakt den reaktion dessa vill uppnå med sina terrorhandlingar. Islamisterna vill ha ogenomtänkta motreaktioner mot muslimer för att kunna hävda sin ståndpunkt, att Europa är Islams fiende.

Franska underrättelsetjänsten går så långt att man fruktar ett lågintensivt inbördeskrig i Frankrike.

http://www.expressen.se/geo/magnus-falkehed/domedagsprofetian-om-inbordeskrig-sager-mycket-om-oron-i-frankrike/

Det må låta extremt och defaitistiskt men faktum är att Frankrike inte varit särdeles långt borta från ett sådant i modern tid. När de Gaulle gav Algeriet självständighet -62 revolterade delar av Främlingslegionen och Pied noirs genomförde attentatsförsök mot honom. Således är det inte helt otroligt om en snarlik utveckling kan vara i antågande i Frankrike. Stadsgerilla, attentat och motattentant á la irländska “the Troubles”. I sanning en obehaglig tanke. Med risk för att låta som en konspiratorisk foliehatt kanske man skall se vissa incitament till EU:s Vapendirektiv i en dylik kontext? Att som politiker offentligt yppa sådana tankegångar skulle dock vara politiskt självmord. Således ger man sig på laglydiga medborgare istället för att fokusera på det man sagt sig vilja adressera, d.v.s ett typiskt fall av så kallad “false flag-operation”. Tilläggas skall att man i Frankrike länge haft förbud mot civilt ägande av vapen i militära kalibrar, t.e.x. 30-06 och 8X57JS som är vanliga i svenska älgskogen, p.g.a. alla f.d. armévapen som “funnits över” sedan Andra Världskriget.

Tiden för symbolpolitik och naiva skygglappar är dock sedan länge passé, görs inget realpolitiskt omgående är detta en kamp Europa förlorar. Vårt öppna samhälle är under attack..

 

Advertisements

About blickovernejden

Graduate from Umeå University in northern Sweden, with a Major in Social Sciences, specialized in Economic History, bachelor degree in Political Science as well as in History. Main academic fortes lies within the geopolitical field. Originally a farmers boy from Hjo in Västergötland I have maintained a firm foothold within the agricultural sector which has always had a profound effect on my political views and values.
This entry was posted in International politics. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s