Bevittnar vi kemalismens dödsrosslingar?

Arresteringarna av kuppmakarna fortgår och bilder kablas ut på blåslagna soldater som kapitulerat, vissa har fått halsen avskuren av pöbeln, islamister ropar på återinfört dödsstraff och Erdoğan har kallat kuppförsöket “en gåva från Allah”.

Frågan är vad som är retorik för inhemsk politisk konsumtion och vad som är allvarligt menat? Klart är att kuppmakarna begått förräderi, rättegång och straff i enlighet med en rättsstat är att förvänta. Vad vi nu däremot verkar bevittna är en kontrakupp. Om Erdoğans Turkiet skall ha skuggan av en chans att bli en fullfjädrad del av Europa så är pöbelvälde påeldat av imamer och en alltmer auktoritär ledare som aspirerar på att omdana konstitutionen till presidentstyre knappast något som stärker chanserna. Nicholas Sarkozy, Frankrikes förre president, är en svuren motståndare till att släppa in Turkiet i EU. Med den retorik som nu förs i Ankara framstår Sarkozys motstånd alltmer relevant och sunt. Att Erdoğan nu utnyttjar kuppförsöket för att befästa sina positioner står bortom allt tvivel.

Det moderna sekulära Turkiet föddes ur blod och krutrök. Mustafa Kemal, sedermera mera känd med hedersnamnet Atatürk, turkarnas fader, hade som officer i armén sett hur det Ottomanska väldet föll samman under Första världskriget där Arabrevolten under Faisal och T. E. Lawrence, mera känd som Lawrence av Arabien, tillsammans med den brittiske generalen Edmund Allenbys offensiv genom Palestina berövade väldet sina positioner i Levanten. Detta trots att turkarna till en början givit det brittiska imperiet en blodad näsa vid såväl Gallipolli som Kut. I Kaukasus hade det initialt gått uselt mot ryssarna, Enver Pasha, Ottomanska arméns överbefälhavare, en man vars ego vida översteg dennes militära kvalitéer, genomförde en vinteroffensiv med påvra förberedelser vilket resulterade i katastrofala förluster, bl.a. vid slaget vid Sarikamish. En förlust som Pasha valde att skylla på sina armeniska soldater trots att det sägs att en armenisk soldat vid Hovhannes räddat livet på honom. Ryska revolutionen förrändrade dock helt läget i Kaukasus. Dessförinnan hade dock ungturkarnas ageranden för evigt befäst sinnesbilden av ottomansk brutalitet i det allmänna medvetandet. En sinnesbild som bar tankarna tillbaka till Konstantinopels fall 1453 och hur ottomanerna hotade den europeiska kristendomen innan avancemanget slutligen hejdades utanför Wiens murar 1683.

Friherre Colmar von der Goltz, preussisk fältmarsalk och sedermera rådgivare åt den i princip maktlöse Mehmed V, hade initialt välkomnat ungturkarnas revolt mot sultan Abdul Hamid II. Friherren var till en början förstående till deportation av armenier av militära skäl i skenet av ryssarnas avancemang in på ottomanskt territorium. Det folkmord som ungturkarna genomförde under Enver Pasha, det Ottomanska väldets verklige makthavare tillsammans med Mehmed Talaat och Ahmed Djemal efter statskuppen 1913, som svar på att armenierna gjorde gemensam sak med ryssarna, var dock von der Goltz synnerligen avogt inställd till och hotade t.o.m. att avgå från sin position. Att detta folkmord, som det moderna Turkiet vägrar erkänna, genomfördes var dock kulmen av mångåriga spänningar under det Ottomanska väldets sista decennier och hade föregåtts av flera tidigare progromer. Kristna folkgrupper hade en allt svårare situation i det Ottomanska väldet i takt med hur imperiet förföll och blev alltmer chauvinistiskt. Bl.a. armenierna formerade milisgrupper och andra kristna delar av det ottomanska väldet lyckades frigöra sig, bl.a. med rysk hjälp såsom bulgarerna och serberna. Detta ledde till ett eskalerande givande och ett tagande och sultanen Abdul Hamid II, precis som ungturkarna sedermera gjorde, försökte skapa enighet genom att nyttja kristna underåtar som syndabockar.

Det ottomanska väldet var under sin storhetstid ett för tiden tämligen tolerant samhälle. Så länge man tillhörde “Bokens folk” och betalade sin skatt var credot av mindre betydelse. På Balkan konverterade t.o.m. slaver frivilligt till islam eftersom detta innebar skattelättnader och ortodoxa och bogomiler lydde hellre under ottomanskt välde än under det katolska Habsburg. Efter La Reconquista flydde som bekant majoriteten av de sefardiska judarna från Spanien till det Ottomanska riket där man tillförde kapital och bankväsende. För såväl kristna som muslimer var det av religiösa skäl egentligen inte tillåtet att uppbära ränta varpå judarna var ett för kommersen nyttigt tillskott. Men i takt med att det Ottomanska väldet gick från ett av de mest avancerade rikena till att hamna i förfall och korruption desto mindre tolerant blev det. Det armeniska folkmordet, som även drabbade andra kristna folkgrupper såsom greker och assyrier, blev det yttersta uttrycket för detta förfall. Än i denna dag kastar denna händelse skuggor på relationerna mellan Armenien och Turkiet och Ankaras vägran att göra upp med det förflutna är ständigt närvarande.

Det moderna Turkiet som Mustafa Kemal skapade kom från ett strikt turkiskt nationellt uppvaknande. Under Första Världskrigets sista dagar föll det Ottomanska väldet samman och Grekland, som länge försökt hålla sig utanför Första Världskriget, gick under Venizelos på offensiven för att återföra historiskt grekiska områden under Athen. Till en början gick det bra men i takt med att försörjningslinjerna blev längre och fred slöts mellan turkar och ryssar blev situationen ohållbar. Freden i Lausanne medförde att greker som levt i Anatolien sedan före turkarnas ankomst till Mindre Asien överfördes till Grekland. Dessa var i vissa fall turkifierade och kände sig således helt främmande i sitt nya hemland och assimileringen gick dåligt och lade delvis grunderna för skiljelinjerna i det grekiska inbördeskriget 1946-1949. Den turkiska befolkning som sedan århundraden levt i Grekland repatrierades, i den mån man kan tala om detta, till den nya turkiska staten. Många av dessa var lika vilse som de greker som fått lämna Anatolien.

Mustafa Kemal, som på första parkett upplevt det ottomanska väldets förfall och inneboende problem, blev förutom den som militärt räddade det turkiska kärnlandet i kriget mot greker och Ententen sedermera Turkiets förste president. Han förutsatte sig att skapa en modern sekulär stat. Kemal moderniserade landet på i princip alla områden. Utbildningsväsendet, alfabetet, emancipering, konstitutionen o.s.v. Detta gick inte helt smärtfritt, exempelvis revolterade kurderna i provinsen Dersim 1937-38, en revolt som kvästes i blod. Kurdfrågan, som fortfarande i högsta fortfarande är aktuell, löstes inte således inte. Kurderna hänvisades också till som “bergsturkar”och inte kurder, trots att man språkligt och kulturellt skiljer sig från etniska turkar. På det stora hela så blev dock Turkiet en stabil statsbildning med framåtanda. Man höll sig utanför Andra Världskriget och blev sedermera en viktig allierad inom NATO givet landets strategiska läge. Under efterkrigstiden har emellertid dock Turkiet inte alltid varit lika stabilt som under Kemals dagar. Flera militärkupper genomfördes men armén har likväl traditionellt alltid setts som garanten för Kemals arv.

Erdoğan och AKP har dock kontinuerligt styrt Turkiet allt längre bort från den sekulära kemalismen och Erdoğan beter sig alltmer som Enver Pasha som även denne hyste panturkiska aspirationer. Sistnämnde stupade sedermera under Basmachiupproret i centralasiatiska Turkestan i strid med bolsjevikerna. Erdoğan har även efter en tid av avspänning med kurderna på nytt gått i krig och inblandningen i Syrien ställer frågor om Turkiets relation med IS. När så denne nu nyttjar kuppförsöket till att befästa sin egen position är det inte utan att man börjar tänka tillbaka på dagarna under Abul Hamid II. Erdoğan förefaller onekligen mer se sig som en sultan snarare än en president i ett kemalistiskt Turkiet. Är det dödsrosslingarna av Mustafa Kemals arv vi nu bevittnar?

Advertisements

About blickovernejden

Graduate from Umeå University in northern Sweden, with a Major in Social Sciences, specialized in Economic History, bachelor degree in Political Science as well as in History. Main academic fortes lies within the geopolitical field. Originally a farmers boy from Hjo in Västergötland I have maintained a firm foothold within the agricultural sector which has always had a profound effect on my political views and values.
This entry was posted in Geopolitical topics, International politics. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s