Är Sverigedemokraterna ett nazistiskt parti?

För många låter frågeställningen överdriven. Skulle var nästan var femte svensk plötsligt putsa stövlarna och dra på sig koppel och brun skjorta? Troligen inte. Likväl är frågan, eller snarare påståendet, inom dagens svenska politiska diskurs frekvent förekommande. Som stats- och samhällsvetare, tillika historiker,  är det ofta jag hör detta påstående, inte sällan från politiskt aktiva t.o.m. på högre nivå, socialistiska som borgerliga. Senast nu t.o.m. från statsministern i SVT även om denne tämligen snabbt var tvungen att göra en pudel på sin definition. Inte för att jag sympatiserar med Sverigedemokraterna per se, men som akademiker så har jag svårt att köpa detta påstående. Detta debattinlägg är således inte menat som något apologetiskt överslätande, eller normalisering för att använda ett idag frekvent använt ord i dessa sammanhang. Däremot är jag en fast förespråkare för ett korrekt empiriskt förhållningssätt.

Vad är nazism?

Vad är då nazistisk ideologi? Faktum är att det faktiskt kan vara svårt att definiera nazismen som ideologi. Den italienska fascismen var långt mer definierad och “genomtänkt” även om gemensamma beröringsgrunder fanns, såsom hårdför chauvinistisk nationalism, socialdarwinism, förkastandet av parlamentarisk demokrati och vurmen för en stark ledarkult. Den tyska nazismen var dock i högre grad populistisk med fokus på “makten framförallt” mer än ideologiskt definierad. De rasistiska och framförallt antisemitiska komponenterna var dessutom långt mer uttalade i nazismen än inom den italienska fascismen. Att vara jude var exempelvis inget hinder för att vara partimedlem i Mussolinis Italien.

Imperietanken och förespråkandet för nationell styrka, folkgemenskap och terza posizione, en tredje socioekonomisk position, fanns där likaså. I den italienska fascismen var den senare dock mer ideologiskt betingad emedan den inom nazismen kom att bli mer av ett opportunt propagandaspråk. De nationalsocialister som de facto var socialistiskt sinnade, såsom bröderna Strasser, blev sedermera snabbt utmanövrerade av Hitler och dennes närmsta krets varpå NSDAP och besutten tysk samhällselit blev alltmer intimt beroende av varandra.

Begreppet lebensraum, livsrum, som vi idag ofta förknippar nazismen med var i sig inget nytt utan ett flera hundra år gammalt tyskt fenomen, Drang nach Osten, som började redan under den Tyska ordens dagar under medeltiden. Fredsfördraget i Brest-Litovsk 1918 kan också ses i samma sken där Kejsartyskland skulle säkra sitt livsrum i öst. Givet Tysklands kontinentala läge, inklämt mellan Ententmakterna och med den snabba befolkningstillväxt man upplevt under förkrigstiden samt under kriget oförmågan att med vare sig Högsjöflottan eller ubåtsvapnet betvinga Royal Navy, såg man sig nödgat till expansion österut för nationens överlevnad. Vapenstilleståndet i november 1918, Wilhelm II:s abdikation och fredsfördraget i Versailles 1919 kom dock som vi vet att grusa dessa planer även om Tyskland gjorde sitt bästa att befästa sin position i Baltikum även efter krigsslutet genom stöd till balttyskarna och de så kallade”Bermondtarna”. Embryot till SA föddes även under Kejsartysklands dödsryckningar i form av de olika frikårer som med de tyska socialdemokraternas goda minne under Ebert kväste de marxistiska revolutionsförsöken i bl.a. Kiel och München. Att nazismen kom till makten kan således ses som logiskt ur ett strukturalistiskt perspektiv. Sådana teorier har t.ex. den tyske historikern Hans Mommsen företrätt. Han menade också, mot gängse uppfattning, att den nazistiska statens totalitära drag och ideologins betydelse kunde ifrågasättas. Mommsen ansåg Hitler som en svag diktator och Nazityskland behäftat med en statsapparat med stor inbördes konkurrens. Hans Mommsen har inte stått oemotsagd men det finns fog för delar av hans teorier.

Sverigedemokraterna ett nazistiskt parti?

På vilket sätt skulle då de svenska Sverigedemokraterna var att anse som ett nazistiskt parti, eller nyfascistiskt sådant, för att citera statsminister Stefan Löfvén? Mycket utav Socialdemokraternas narrativ är idag, dessvärre, definierat utav individer som Henrik Arnstad. Det är här jag som akademiker börjar invända. Det faktum att man hänvisar till denne Arnstad som forskare och historiker, trots att vederbörande saknar akademisk examen, är devalvera empirin. Arnstad är en samhällsdebattör som serverar “rätt historiskt narrativ” avsett för modern politisk konsumtion enligt devisen att den som definierar historien definierar även nutidens diskurs. Men Arnstad är ingen forskare i dess faktiska empiriska mening.  För egen del har jag efter dennes påhopp på vårt grannland Finland, som påstått delaktigt i Förintelsen, tappat all form av förtroende för denne rent ut sagt propagandist. Det faktum att det forskningsstöd som sades föreligga var hans eget och i avsaknad av fotnotsystem stärkte knappast trovärdigheten. Undertecknad är faktiskt förvånad att Finland inte krävde en offentlig ursäkt. Visst fanns det extremhögeranstrukna inom finska armén som under kriget som drömde om ett Storfinland och det förekom allt annat än sanitära interneringsläger med hög mortalitet och kadaverdisciplin för sovjetiska medborgare och “opålitliga samhällselement” såsom anhängare till Otto Ville Kuusinen men Fjärrkarelen administrerades som militärt ockuperat territorium och införlivades aldrig i Finland. Högerextrema element under 1930-talet som t.ex. Lapporörelsen, vilken i sig var en historisk fotnot, slogs också ned på och ledarna fängslades. Detsamma var även fallet i Ungern, som sedermera också var allierat med Nazityskland, där amiral Miklós Horthy, vars styre mer var att definiera som auktoritärt konservativt än fascistiskt, handgripligen slog ned på högerextrema element innan tyskarna invaderade Ungern och de fascistiska pilkorsarna under Szálasi kom till makten. Klart är dock att Ungern redan innan stod under större tyskt inflytande än vad Finland gjorde. Det är emellertid empiriskt fel att likställa nationalism, som ju i sig de facto har en enorm spännvidd, och socialkonservatism med nazism och fascism. Det finns dock påtagliga politiska incitament i dagens Sverige att göra så.

Men åter till Sverigedemokraternas påstådda hemhörighet i den nazistiska eller fascistiska fållan. Visst kom NSDAP till makten i demokratiska val, men vem tror på allvar att SD under Jimmy Åkesson har för avsikt att instifta diktatur i Sverige? Visst kan det säkert finnas några vilse individer i partiet som hyser dylika illusioner men sett till partiprogrammet så är partiet svuret till parlamentarismen. Så sett är det inte att definiera som vare sig fascistiskt eller nazistiskt. Därmed inte sagt att det inte finns fd. nazister och individer som även nu hyser rasistiska åsikter i partiet, exempel på detta är som vi vet tämligen prevalenta med ständigt återkommande blåsväder. Det föreligger likväl en skillnad i att vara fascist och att vara fascistoid. Vad SD i dess nuvarande form är så är det ett högerpopulistiskt parti med rötterna i en uttalat rasistisk rörelse, BSS, Bevara Sverige Svenskt. Det är också i hög grad att definiera som ett missnöjesparti. SD är oerhört duktiga på att slå an på den oro och stundom rädsla som finns i samhället. Därigenom så har man vuxit kraftigt genom att framstå som “sanningssägare”, inte minst i skenet av migrationskrisen.

Sista ordet i föregående mening är starkt laddat. Jag har själv flertalet gånger hört yttringar som: “-Vi skall inte använda sådan retorik som SD. Vi kan inte se människor som kostnad.” Eller traditionsenliga socialdemokratiska retoriken: “-Man får inte ställa grupp mot grupp!” På ett ideologiskt plan har jag full förståelse för sistnämnda. Men när såväl socialdemokrati och borgerlighet låtit ett i ärlighetens namn naivt flumparti likt Miljöpartiet, enligt undertecknads subjektiva åsikt, definiera det offentliga paradigmet med kontentan, “är du inte för fri migration är du rasist” så uppstår genast problem med trovärdigheten när de offentliga finanserna börjar bli ansträngda p.g.a. just migrationen. Denna blir sedan inte bättre av uttalanden såsom Åsa Romsons dito om hur “man tillfälligt måste anpassa sig till verkligheten” eller hur Ann Ramberg anmodar svenska pensionärer att avstå en del av sin välfärd i solidaritetens namn. Är inte sistnämnda att i praktiken just ställa grupp mot grupp och därtill från en besutten position såväl ekonomiskt som samhällsmässigt? All skattefinansierad verksamhet blir till syvende och sist att ställa grupp mot grupp. Vad får stå tillbaka till förmånför något annat när behoven ökar på ett visst område? Detta är av nöden krävt då skatteuppbörden inte kan bli hur stor som helst.

Hur bemöter man populism? 

Inom arbetarrörelsen är idag SD mycket starkt, trots att partiet är allt annat än arbetarvänligt sinnat. Detta är ett orosmoln för svensk socialdemokrati. Men hur skall man kunna vinna åter väljare genom att demonisera och idiotförklara dem? Som fackligt aktiv sedan många år oroar detta mig. Det är här individer likt Henrik Arnstad eller organisationer likt Expo, vars metoder och värdegrund inte problematiseras i den mån som skulle behövas, blir så oerhört kontraproduktiva. Ju mer koleriska och världsfrånvända dessa framstår, desto mer trovärdig framstår meningsmotståndaren.

I fallet Expo så är det i högsta grad märkligt att denna stiftelse i det offentliga rummet inte problematiseras mer utanför uttalade högerkretsar. En av dess grundare, Tobias Hübinette, är en känd vänsterextremist som figurerade i utredningen kring det så kallade Fryshusmordet på 90-talet där en ung skinnskalle mördades. Idag är Hübinette docent på Södertörns Högskola emedan dennes forskning utomlands inte anses valid. Hübinette har därtill gjort uttalanden som att det är ett uttryck för pedofili att västerländska män gifter sig med asiatiska kvinnor. För eget vidkommande kan jag utan tvekan finna detta som ett uttryck för omvänd rasism. Att Expo dessutom ofta påpekas bedriva illegal underrättelseverksamhet, åsiktsregistrering och hacking verkar heller inte vara något större problem i etablerade politiska kretsar? Visst skall samhället skyddas från extremism, men det är vad säkerhetstjänsten finns till för. Återigen så får man således problem med trovärdigheten genom att associera sig med företrädare vars eget mjöl kanske inte alltid är så rent uti påsen. Tidigare har svenskt socialdemokrati varit noga med att “hålla rent åt vänster”, men dessvärre verkar detta förhållningssätt blivit mindre viktigt i takt med att SD vuxit. SSU Stockholm och Rashid Musas nyligen uppmärksammade rasåtskilda evenemang befäster därtill verkligen identitetspolitikens intåg i Sverige och gagnar knappast socialdemokratins trovärdighet heller. Den omtalade “åsiktskorridoren”bidrar likaså till att bekräfta den som ifrågasätter dogmens narrativ. Ett talande exempel är t.ex. hur Fria Tider, oavsett vad man än tycker om denna publikation, inte skulle få delta på Bokmässan. I sanning anmärkningsvärt när temat var just yttrandefrihet.

Ett återkommande dilemma är hur man skall hantera SD:s tolkningsföreträde som “sanningsägare” vad gäller migrationens kostnader och samhällsinverkan. Offentligt narrativ hos såväl socialdemokrati och borgerlighet har varit att migrationen är ekonomiskt gynnsam för Sverige. Löser man bara integrationen så får Sverige en superkonomi hävdade exempelvis LO:s Karl-Petter Thorwaldsson. Och visst, löser man det “lilla” dilemmat så stämmer det. Kruxet är att här går retorik, förhoppningar och verklighet inte ihop. Bilden av den ekonomiskt goda affären blir allt svårare upprätthålla med skenande utgifter och ökat utanförskap. Att Sverige behöver arbetskraftsinvandring såsom gästforskare, läkare o.s.v. är dock sant. Många som lämnar konfliktområden är också initialt den så kallade intelligentian eftersom denna oftast har medlen för det. Över tid tenderar dock utbildningsnivån att sjunka. Men flyktingmottagande och arbetskraftsinvandring är två skilda saker. Stundom sammanfaller dock dessa, ett exempel var t.ex. hur många ungrare, däribland vänner till undertecknad, flydde till Sverige under revolten 1956 mot den kommunistiska diktaturen i landet under Rákosi och den påföljande sovjetiska inmarschen i landet. Svensk industri, skonad under kriget genom vår neutralitet, skrek då efter arbetskraft. Flyktingmottagandet var då ingen ekonomisk börda, tvärtom. Flyktingmottagandet från Balkan under 1990-talets början skedde under andra förutsättningar, Sveriges finanskris 1992 var ett nationellt elddop, men likväl gick det tämligen väl för de bosnier som flydde hit att komma in i det svenska samhället och komma i arbete. Svensk ekonomi förändras emellertid, industrin är sedan länge passerad av tjänstesektorn i betydelse och språkkunskaper blir alltmer viktiga för att komma ut på arbetsmarknaden. Graden av kvalificering blir allt högre.

Sverige i förändring

Något sker också socialt i det svenska samhället. Sverige är idag inte som det var för bara 20 år sedan. Utanförskapet ökar och samhället förmår i allt mindre mån bemöta detta. Oron för detta är något som SD i hög grad slår mynt av. Från etablerat politiskt håll framstår det däremot närmast som om man bemöter medborgarnas tilltagande oro med förnekelse. Hur många gånger har man inte hört: “Sverige har aldrig varit så tryggt som nu!” Polisen går på knäna, uppklarandegraden för vardagsbrott minimal, utsatta områden tappas kontrollen över och kåren hämmas av en hopplöst impelementerad ny toppstyrd organisation och politiserad ledning som inte förmår göra skillnad egna politiska åsikter och sitt tjänsteutövande. Detta gynnar knappast de etablerade partierna och allra minst Socialdemokraterna eftersom dessa sitter i regeringsställning.

Lägger man så samman alla dessa variabler tillsammans med det faktum att realpolitikens bistra verklighet kommit ikapp varpå man anammat mycket av den restriktiva hållning SD förespråkat, så haltar trovärdigheten betänkligt. Att migrationsströmmen skulle vara ett temporärt fenomen orsakat av konfliktsituationerna i Syrien och Afghanistan stämmer heller inte. I stora delar av Tredje Världen har den ekonomiska tillväxten gjort att fler människor får möjligheter att söka sig ett bättre liv, vilket är fullt mänskligt. Således kommer den “tillfälliga anpassningen till verkligheten” av nöden krävt att permanentas, även efter 2018. Häri ligger emellertid ingen rasism. Medborgarskapet måste vara exkluderade. En stats åtaganden vilar först och främst gentemot landets egna medborgare,  nota bene oavsett etnicitet och credo. Miljöpartiets rosaskimrande låtsasvärld där migrationen är helt fri är inte hållbar i realiteten. Vissa hävdar att asylrätten är överställd nationalstaten men så är fallet faktiskt inte. Det finns en passus i asylrätten som gör att en stat kan åsidosätta denna om man gör bedömningen att man inte klarar av situationen. Asylrätten kom också under Kalla kriget där syftet var att bl.a. kunna ge politiska dissidenter asyl, alltså var den inte anpassad för vad som kan definieras som folkvandringsliknande omständigheter. Att denna passus inte åberopas handlar dock troligtvis i hög mån om självbild. Man vill inte sänka sig moraliskt till SD:s nivå. Samtidigt som man “tillfälligt anpassar sig till verkligheten”.

Att vara trovärdig

Skall man vara trovärdig så kan man således inte snärja in sig i förmenta nyttoargument som inte nödvändigtvis har med verkligheten att göra. Man måste istället vara ärlig och öppen med de kostnader som är förknippade med migrationen, i synnerhet när SD i hög utsträckning lever på denna fråga. Men samtidigt måste man då också göra det till en värdegrundsfråga vilken är oerhört mycket svårare att falsifiera. Sedan får man se huruvida väljarna köper dessa moralfilosofiska argument eller ej? Man måste också förhålla sig empiriskt och däri ligger inte att benämna SD som ett nazistiskt parti. Att ropa varg, demonisera och idiotförklara får istället bara att motsatt verkan, vilket SD:s ökning också tydligt visat. Knappast ett vinnande koncept för att vinna tillbaka missnöjesväljare. Det är också i högsta grad nödvändigt att bemöta sakfrågorna, förnekelse är enkom att lämna över tolkningsföreträdet till den som ifrågasätter rådande paradigm. Man måste förutom att uppvisa en empiriskt korrekt hållning likaså uppvisa en ödmjukhet som sträcker sig bortom “vi har varit naiva”. I dagens Sverige är det faktiskt tvärtom fint att vara naiv, ty detta visar på att vederbörande har “rätt” värdegrund även om något barkar åt skogen. Intentionerna var iaf goda vilket ger moraliskt carte blanche. Det behövs således en ärlig realpolitik för att bemöta populismens tillväxt. Än viktigare är också att man själv inte hänger sig åt sistnämnda fenomen. Dessvärre är politiken i dagens Sverige i högsta grad kännetecknad av populism med kortsiktiga billiga politiska poänger och sist men inte minst “makten framförallt”. Det är sådant i kombination med en dysfunktionell cementerad blockpolitik i ett negativt parlamentariskt system som göder missnöjespolitiken. Således är Sverigedemokraterna ett logiskt strukturalistiskt symtom för att återkoppla till Mommsens teorier. Dessvärre verkar tunnelseendet vara alltför påtagligt hos såväl borgerligheten som svensk socialdemokrati för att inse detta.

 

 

 

Advertisements

About blickovernejden

Graduate from Umeå University in northern Sweden, with a Major in Social Sciences, specialized in Economic History, bachelor degree in Political Science as well as in History. Main academic fortes lies within the geopolitical field. Originally a farmers boy from Hjo in Västergötland I have maintained a firm foothold within the agricultural sector which has always had a profound effect on my political views and values.
This entry was posted in Domestic Swedish politics. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s