Ett brev till Sveriges EU-parlamentariker

Mitt namn är Dennis Andersson, stats- och samhällsvetare med Umeå Universitet som alma mater. Jag var en av dem som var delaktig i remissrundan avseende EU:s kommande Vapendirektiv. Givet mitt ursprung ur jordbrukarsläkt så har jakt och skytte följt med modersmjölken, inte olikt flera hundratusen andra svenskar. För många är detta inte bara en hobby, det är en livsstil som i hög mån definierar individen. Jakt och skytte står således inte enbart för att på hösten fylla frysboxen, det står i lika hög mån för kamratskap, föreningsliv och livskvalitet. Med andra ord fyller dessa intressen i högsta grad en viktig social funktion i samhället och är en essentiell del utav svensk kultur, inte minst i glesbygden.

Dessvärre har det offentliga paradigmet i skenet av flera horribla politiskt motiverade terrordåd och en skenande kriminalitet blivit att skytte och vapenintresse i allt högre grad misstänkliggörs och ses som en samhällelig riskfaktor. Detta har skett inte minst igenom ett återkommande offentligt narrativ att civila legala vapen hamnar, eller riskerar att hamna, i orätta händer. Polismyndighetens verksamhetsansvarige vad gäller vapenfrågor, tillika Regeringens tekniske expert, Peter Thorsell, har i många år i det offentliga rummet drivit tesen att det legala svenska vapenägandet är ett problem då vapen stjäls och hamnar i händerna på kriminella. Ser vi till empiriska studier så är antalet vapen som stjäls per år förhållandevis litet, i synnerhet sett till att det finns bortåt 2 miljoner legala skjutvapen bara i Sverige, och än färre av dessa vapen används vid begångna våldsbrott. De flesta vet vid detta lag att det emellertid är till den absoluta lejonparten insmugglade f.d. militära vapen från Balkan som utgör ett samhällsproblem. Vän av ordningen kan man då ställa frågan hur en skärpt lagstiftning riktad mot svenska samhällets mest laglydiga medborgare skall ha någon som helst effekt för att stävja att kriminella och politiskt motiverade terrorister kommer över vapen?

Knappt hade krutröken hunnit lägga sig innan EU-Kommissionen blott dagar efter de tragiska terrorattentaten i Paris kom med sitt förslag till nytt Vapendirektiv som man avsåg trumfa igenom i strid med sitt eget regelverk avseende probleminventering, konsekvensanalys och subsidiaritetsprincip. Det var enligt Kommissionen alltför brådskande för att hinna hörsamma dessa gängse regler. Som mångårigt engagerad i dylika frågor tog det för undertecknad inte särdeles lång stund att lista ut hur denna slipsten dragits. Doris Högne Rydheim, rektor för Polishögskolan i Solna och ledamot i Rikspolisstyrelsen kom 2013 med en Vapenutredning i vilken hon påpekade att Polismyndigheten var välmedveten om att det var insmugglade illegala vapen som var det stora problemet. ”..men när vi stoppat smugglingen så blir de civila vapnen intressanta för kriminella att stjäla och därför måste vi lagstifta i förväg..” hävdade Rydheim och förordade förbud mot den sedan decennier etablerade kpistskyttegrenen och sportskytte med halvautomatiska gevär. Remissrundan, i vilken undertecknad deltog, sågade denna utredning längs fotknölarna. Rydheims objektivitet kunde kraftigt ifrågasättas, inte minst då hon i SVT inför utredningen sade: ”-Skytte är ingen sport. Tacka vet jag hockey!” Föga förvånande blev det inte mycket utav denna utredning men Polismyndigheten lät sig inte nedslås. När det inte gick att få igenom önskad politik på nationell nivå gick man istället via EU-kommissionen. Till sin hjälp hade EU-kommissionär Fabio Marini Peter Thorsells högra hand Lars Henriksson som tekniskt sakkunnig inför förslaget till nytt Vapendirektiv. M.a.o. förelåg en rak kanal för politisk lobbyism från tjänstemannanivå in i EU-kommissionen. Således ekade Rydheims utredning tydligt i Kommissionens förslag.

När det sedan var dags för överläggningar i Bryssel adjungerades Peter Thorsell in som Regeringens tekniske expert på inrådan av hans gamle kollega från tiden på Dalapolisen, Nils Hänninger som är numera chefsjurist på Justitiedepartementet. När det sedan läckte ut att dessa herrar överskridit Riksdagsmandatet i GENVAL-rådet försökte Justitieminister Morgan Johansson och Inrikesminister Anders Ygeman att dölja detta genom att genom att hemligstämpla offentliga handlingar med hänvisning till ”Rikets säkerhet”. Vidare framkom efter kontakt med Caroline Szyber (KD) att det hävdats i Justitieutskottet och Riksdagens EU-Nämnd att de vapen som använts i Paris var legala vapen vilket inte var fallet. Således utökades mandatet på en direkt lögn förmedlad genom dokument via Justitiedepartementet och som passande nog hade sammanställts av nämnda herrarna Hänninger och Thorsell. Vidare hade underlaget redigerats på ett sådant sätt att det framstod som om man hade remissrundan bakom sig. Så var definitivt inte fallet. Exempelvis hade det mycket kritiska remissvaret från Försvarsmakten helt utelämnats. För denna hantering KU-anmäldes ansvariga statsråd.

Vi kan således konstatera att den demokratiska principfrågan vida överstiger sakfrågan. Röstar ni för ett Vapendirektiv som baserats på direkta lögner, såsom den statistik som EU-kommissionär Elżbieta Bieńkowska presenterade i vilken man räknat in icke-medlemsländer såsom Turkiet för att få en värre statistik som syftade till att tjäna Kommissionens narrativ, så tappas förtroendet fullkomligt hos minst 600 000 svenska vapenägare vilka nota bene i princip samtliga har rösträtt. Detta skulle inte enkom gälla för hanteringen utav denna specifika fråga utan också för EU som institution. Detta skulle enkom bekräfta legitimiteten i det påtagliga missnöje som råder beträffande EU:s redan ansenliga demokratiunderskott.

Självfallet måste vi som samhälle verka för att stävja kriminalitet och terrorism, men detta gör man genom att ta itu med faktiska problem som smuggling, kriminalitet, utanförskap och radikalisering. Att bedriva verkningslös symbolpolitik baserad på propaganda, direkta lögner och uppenbar tjänstemannaaktivism och därigenom klämma åt laglydiga jägare och sportskyttar, de facto samhällets mest laglydiga medborgare, på grundval av deras legitima intressen och livsstil, bidrar enkom till att framställa EU som ett projekt av en politisk elit utan genuin folklig förankring. Så min uppmaning är att förpassa Vapendirektivet där det hör hemma, i papperskorgen.

 

Dennis Andersson,

Stats- och samhällsvetare, bloggare, jägare och sportskytt

Advertisements

About blickovernejden

Graduate from Umeå University in northern Sweden, with a Major in Social Sciences, specialized in Economic History, bachelor degree in Political Science as well as in History. Main academic fortes lies within the geopolitical field. Originally a farmers boy from Hjo in Västergötland I have maintained a firm foothold within the agricultural sector which has always had a profound effect on my political views and values.
This entry was posted in Domestic Swedish politics, Hunting, fishing and wildlife, International politics. Bookmark the permalink.

2 Responses to Ett brev till Sveriges EU-parlamentariker

  1. Stefan Adolfsson says:

    Perfekt formulerat. Tack för att du gett dig in i denna galna fråga också.

  2. David Andersson says:

    Väldigt bra skrivet. Jag är själv ganska irriterad på speciellt Ygeman i den här frågan. Han säger en sak i intervjuer och gör tvärs om i handling efteråt. Tack för en bra text.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s