Sverige befinner sig i strukturell parlamentarisk kris

Det blåser en politisk vinterstorm i Sverige. Anna Kinberg-Batras utspel om att depolettera den sittande regeringen med en motbudget från Alliansens sida är ett mångbottnat och högt politiskt spel. Synbart är Alliansen nu död likafullt som den formellt uppsagda Decemberöverenskommelsen fortfarande är vid liv eftersom såväl Liberalerna som Centern vägrar delta i Moderaternas och Kristdemokraternas resning mot den sittande regeringen.

Oavsett vilken partifärg man har måste man tillstå att Decemberöverenskommelsen var och är ett mycket märkligt kapitel i svensk parlamentarisk historia. Att en opposition skulle checka ut till nästa val är inte prov på en fungerande parlamentaristisk demokrati, än mindre om den sittande regeringen består av en minoritetsministär. Enda syftet med denna överenskommelse har åtminstone officiellt varit att isolera SD från verkligt politiskt inflytande och bevara en alltmer svårupphållen blockpolitik. Dock har denna isolering varit kontraproduktiv och påtagligt gynnat SD:s tillväxt som nu mycket väl har möjlighet att inom överskådlig tid bli landets största.

Anna Kinberg-Batras beslut att tillsammans med nu bara KD utmana Regeringen kan ses antingen som ett ärligt menat försök att få till stånd en högerinriktad minoritetsegering med SD:s informella stöd likt fallet var i Danmark under många år med Dansk Folkeparti vilket t.ex. Liberale Venstre officiellt vägrat ta i med tång. Officiellt skulle då SD fortfarande vara isolerat men fortfarande få reellt parlamentariskt inflytande och Regeringen santidigt få igenom sin politik. SD skulle självklart inte göra detta utan att få igen något i gengäld. Detta faktum fick t.ex. Henrik Arnstad att titulera Anna-Kinberg Batra som Anna Kinberg von Papen. Likväl hör detta till en parlamentarisk demokratis spelregler, oavsett vad man tycker om vissa partier.

En annan tänkbar förklaring skulle vara att detta är ett medvetet spel för gallerierna, att Anna Kinberg-Batra är väl medveten om att utspelet inte har möjlighet att lyckas i realiteten men att detta skulle tysta intern opposition inom M, att partiledningen skulle visa undfallenhet för en i partiets ögon skadlig politik från sittande regerings sida. Detta skulle även kunna ses som en skademinimering vad gäller väljarflykt till det allt starkare SD.

Vad som talar emot sistnämnda scenario är att Alliansens trovärdighet som opposition har gått från liten till i det närmaste ej existerande. Frågan är om man ens kan tala om en Allians 2018 längre? Sönderfallet började iom Decemberöverenskommelsen och därefter KD:s utträde ur denna. Alliansen har kort och gott inte bedrivit en trovärdig oppositionspolitik. Att Regeringen riktar kritik om att Moderaterna skulle ha tappat sin moraliska kompass genom att öppna för en borgerlig minoritetsministär med temporära majoriteter, vilket inte nödvändigtvis men om än troligt förutsätter SD:s stöd, är lite löjeväckande ur ett statsvetenskapligt perspektiv. Klart är att Regeringen vill kunna driva igenom sin politik utan att riskera att få sin budget fälld. Likväl är det de facto så att en minoritetsregering sitter på nåder av majoriteten. Kan man inte samla tillräckligt parlamantariskt stöd så får man vackert “gilla läget”, oavsett vad man tycker om detta på ett moraliskt plan. Det är så en parlamentarism fungerar.

Det talas ofta om att ta ansvar, inte minst från Löfvéns sida, men hittills har retoriken varit överordnad realiteten från såväl Regering som så kallad opposition. Regeringen tog med kniven mot strupen ansvar när man införde gränskontroller under migrationkrisens mest hektiska fas. Det var realpolitiskt nödvändigt. Samtidigt genomförde man vad SD propagerat för vilket fick dessa att framstå som sanningssägare. För Miljöpartiet var detta en moralisk och förtroendemässig katastrof. Partiet framstår nu som ett parti som agerar knähund åt Socialdemokraterna och vilka säljer ut sin värdegrund enligt devisen “Makten framförallt”. Detta har också visat sig i ett kraftigt medlemstapp och svikande opinionssiffror.Samtidigt har Miljöpartiet gång på gång visat sig vara ett icke regeringsfäigt parti vilket också dragit ned förtroendet för koalitionspartnern. Det hade för båda partier varit mer förtroendeingivande om Socialdemokraterna själva bildat en minoritetsministär.

Det politiska klimatet i Sverige har otvivelaktligen hårdnat avsevärt, en utveckling som inte enkom SD kan klandras för utan även i högsta grad det politiska etablissemanget. Arnstads uttalande om Anna Kinberg-Batra som von Papen är ett tydligt exempel på detta. Den farsartade storm som seglade upp kring Katarina Janouch är en annan. Att såväl Stefan Löfvén som Carl Bildt uttalde sig i Davos om vad en enskild medborgare har för åsikter är i högsta grad anmärkningsvärt, oavsett vad dessa herrar har för personliga åsikter i frågan. Beskrivningen av Sverige som en demokratur får i detta sken alltmer relevans. Detta politiska klimat bidrar i hög grad till att vi har den parlamentariska situation vi har idag. SD tjänar sympatimässigt ofrånkomligen på den isolering partiet lever i och likaså på debattklimatet i stort. Vad händer den dagen partiet blivit landets största? Ev. politiska diskussioner kommer då inte att ske annat än på SD:s villkor.

Om L och C vill upprätthålla DÖ så kommer det således inte att bli en borgerlig regering 2018. Att de fyra borgerliga partierna skulle få egen majoritet är uteslutet. Likaså att den rödgröna regeringen skulle få det. Antingen får då Annie Lööf äta upp sin högra sko och tillsammans med Björklund stödja en socialistisk politik, eller så får vi en minoritetsministär bestående av M+KD understödda av SD såtillvida inte mittenpartierna går i koalition med de rödgröna. Sistnämnda kan dock ses som osannolikt givet hur långt ifrån varandra man står i annat än motståndet till SD. Sistnämnda partis tillväxt gör således mittenpartierna alltmer irrelevanta såtillvida man inte vet vilken väg man skall ta. Att tala om en borgerlig politik samtidigt som man stödjer en socialistisk dito lär potentiellt kunna straffa sig parlamentariskt. En del socialliberala väljare må måhända appelleras till utifrån ideologiska skäl men hur detta sedan skall omsättas i praktiken är en mycket bra fråga?

Klart är att Sverige alltsedan Reinfeldts dagar befinner sig i en strukturell parlamentarisk krissituation som blir allt djupare ju starkare SD blir. Måhända är Kinberg-Batras utspel den sista uppgörelsen med arvet efter Reinfeldt men detta är likaså spiken i kistan för Alliansens trovärdighet. Måhända är detta Medborgerling Samlings stora chans att slå igenom. Alltfler disillusionerade borgerliga väljare vilka ledsnat på etablissemanget men vilka av ideologiska skäl inte vill lägga sin röst på SD torde finna detta parti som ett alltmer trovärdigt alternativ.

Advertisements

About blickovernejden

Graduate from Umeå University in northern Sweden, with a Major in Social Sciences, specialized in Economic History, bachelor degree in Political Science as well as in History. Main academic fortes lies within the geopolitical field. Originally a farmers boy from Hjo in Västergötland I have maintained a firm foothold within the agricultural sector which has always had a profound effect on my political views and values.
This entry was posted in Domestic Swedish politics. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s