Råder ett kulturellt och ideologiskt världskrig?

Det brukar ofta hävdas att historien är cyklisk och detta är inte utan relevans. Låt gå att världen inte är en konstant, teknisk och samhällelig utveckling förändrar spelets form men det finns komponenter som förblir desamma. Sistnämnda blev svenska samhället på en bryskt och handgripligt sätt påmint om för några dagar sedan då Rakhmat Akilov i profetens namn bestämde sig för att föra jihad till Stockholms gator. Dennes salafistiska tolkning av islam hör till en svunnen tid ur ett västligt perspektiv, om än anpassad till den moderna tidens förutsättningar. Det är dock inte bara den islamistiska terrorismen och kriget mot terror som fört världen till vad som närmast kan liknas vid ett lågintensivt Tredje världskrig utan vi ser även något som kan liknas vid ett kulturellt och ideologiskt världskrig.

Recep Tayyip Erdoğan, Turkiets alltmer auktoritäre president, har i ett accelerande tempo hamnat på konfrontationslinje med EU och liknade häromdagen skadeglatt Europa med “Europas sjuke man” med referens till den gamla liknelsen av det Ottomanska väldets svanesång. EU:s ekonomi är i dalande och den europeiska sammanhållningen knakar påtagligt i fogarna och Bryssels legitimitet ifrågasätts av alltfler européer. Andra spektakulära uttalanden från Erdoğans sida såsom: “-Mina bröder och systrar, skaffa fem barn vardera. Europa tillhör er!” och “-Som ni beter er kommer ni snart inte gå säkra på era gator!” passar den alltmer växande europeiska högern som hand i handske. I länder med ett historiskt arv av hotet från det Ottomanska väldet, såsom Polen, Ungern och Österrike, torde dylika uttalanden ses som att det snart är dags att gräva löpgravar utanför Wien á la 1683, i vart fall på ett ideologiskt plan. Erdoğans ageranden och ordbruk är något man snarare skulle förväntat sig från härskare som Mehmet II eller ungturkarnas Enver Pasha än någon som skulle helga det politiska arvet efter Mustafa Kemal. Att Erdoğan vidare hyser panturkiska aspirationer råder ingen tvekan om och Turkiet under dennes ledarskap har arbetat hårt för att öka sitt politiska och ekonomiska inflytande i länder såsom Azerbadzjan med vilket man har historiska, språkliga och kulturella band.

Detta föranleder också att traditionella spänningar åter blir aktuella. Armenierna, som av förståeliga skäl har ansträngda relationer med Turkiet, inte minst sedan 1915-års folkmord på kristna i det Ottmanska väldet, har däremot goda relationer med Ryssland precis som fallet var under 1:a Världskriget. Kreml ansvarar för att säkra det armeniska luftrummet och har flera militära baser i landet och har nyligen ytterligare stärkt sin militära närvaro, bl.a. genom postering av Iskander-robotar på armeniskt territorium. Arvet efter Stalins omritningar av kartan i Kauskasus har också lämnat svårlösliga konflikter mellan de forna sovjetrepublikerna Armenien och Azerbadzjan i form av dispyterna över enklaverna Nagorno-Karabach och Nakichevan. Därtill skall också läggas USA:s intressen i regionen med sitt stöd till Georgien som är i dispyt med de ryska protegéerna Abchazien och Sydossetien. Således kan Kaukasus liknas vid en potentiell krutdurk med spridningsrisk. Denna blir inte mindre farlig av närheten till den påtagliga problematiken i Mellanöstern där Väst och deras allierade sedan 2003 är engagerade i ett monumentalt geopolitiskt projekt med regimskiften. Irak var först ut, därefter Libyen och nu verkar Syrien stå på tur.

Ryssland å sin sida agerar utifrån ett läge med kraftigt stärkt självförtroende och påtagligt ökad militär förmåga, inte minst efter att ha ställt Väst inför fait accompli efter sin ockupation av Krim som respons på Västs aktiva stöd till statskuppen mot president Janukovytj i Ukraina 2014. Kreml har såväl politiska och ekonomiska skäl att agera motvikt gentemot Västs unilaterala agerande i Mellanöstern. Konkurrens på den europeiska marknaden av gas från Gulfen är knappast önskvärt ur Moskvas perspektiv. En närmast monopolliknande ställning på den central- och östeuropeiska gasmarknaden innebär inte bara ekonomiska fördelar utan också politiska dito. Givet de försämrade relationerna med Väst så ökar också den geostrategiska betydelsen av flottbasen i syriska Tartus. Svartahavsflottan kan med lätthet stängas in av NATO-landet Turkiet iom att Bosporen i sin helhet löper genom turkiskt territorium. Ryssland befinner sig således i en snarlik situation som under Krimkriget på 1850-talet. Storbrittaniens roll har emellertid ersatts av USA i detta nya globala “Great Game”. Att Ryssland i denna kontext intervenerat militärt i Syrien och med glädje odlar goda relationer med den EU-skeptiska europeiska högern är inte särskilt konstigt.

På ett ideologiskt plan framstår i Bryssel länder som Ungern, Tjeckien och Polen som smått obegripliga. Dessa länder har utan tvekan åtnjutit stora ekonomiska fördelar av sitt EU-medlemskap och den påtagliga motsträvighet som uppvisas av de konservativa och reaktionära regeringarna framstår som påtagligt otacksam av Bryssel. För att få någon förståelse för varför dessa regeringar åtnjuter ett tämligen stort folkligt stöd måste man se till deras kulturella och historiska arv. Katoliscismen i Polen är av hävd stark, inte ens den kommunistiska diktaturen lyckades knäcka denna. Och arvet efter kommunismen gör också att den nationella suveräniteten skattas mycket högt. Att bli mästrad från Bryssels sida går inte hem i t.ex. Warszawa, Prag och Budapest. Migrationsfrågan blir här i högsta grad symbolisk och situationen underlättas inte av Erdoğans uttalanden. På den motsatta planhalvan har Ungerns premiärminister Viktor Órban, som alltmer ses som en paria i Bryssel, gjort uttalanden som: “-I århundraden har Ungern hållit Europas gränser mot Islam och ni har mage att kritisera oss!” Órbans svurne politiske fiende, George Soros, lika mycket som denne är älskad av liberaler så är denne lika innerligt hatad av högersinnade och ses genom sitt arbete för globalisering som ett existensiellt hot mot nationalstatens suveränitet, inte minst i sitt ursprungliga hemland Ungern där Órban nu lagvägen försöker att utestänga Soros inflytande. Vi ser således ett kulturkrig, inte bara mellan islamister och det sekulära Väst, utan också ett västligt inbördeskrig mellan förespråkare för globalisering och ett federalistiskt Europa och de som värnar konservativa värdegrunder och nationalstaternas suveränitet. Det börjar bli alltmer uppenbart att nationalstaten som idé ingalunda är död och att Bryssel i sin panik över Brexit agerar kontraproduktivt. “-Mer EU!” för att citera Guy Verhofstadt är kanske inte ett vinnande koncept för att motverka ökad EU-skepticism när det just är Bryssels legitimitet i skenet av federalistiska tendenser och ett alltmer uppenbart demokratiunderskott som i allt högre grad ifrågasätts? Att t.ex. Ryssland och Turkiet tar tillvara på denna europeiska splittring för egna syften råder inget tvivel om. 

Vad vi nu ser är ett kulturellt och ideologiskt världskrig om “hearts and minds”.

 

Advertisements

About blickovernejden

Graduate from Umeå University in northern Sweden, with a Major in Social Sciences, specialized in Economic History, bachelor degree in Political Science as well as in History. Main academic fortes lies within the geopolitical field. Originally a farmers boy from Hjo in Västergötland I have maintained a firm foothold within the agricultural sector which has always had a profound effect on my political views and values.
This entry was posted in Domestic Swedish politics, EU, Geopolitical topics, International politics, Libya, USA. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s