Vilken väg går Frankrike? Och därefter Europa?

På söndag går fransmännen till valurnorna för den andra valomgången i det franska presidentvalet, ett val som av många beskrivits som ett ödesval för inte bara Frankrike utan också Europa.

Alternativen står mellan Front Nationals Marine Le Pen och Emmanuel Macron från En marche! Sistnämnda är mycket av en enmansshow som vid en seger skulle medföra en mycket svag presidentmakt som politiskt måste förlita sig på andra. Hade François Fillon varit motkandidaten till Le Pen i andra omgången hade denne vid en seger haft avgjort större förutsättningar för en stark presidentmakt då denne skulle haft Republikanerna som politisk bas att förlita sig på. Då en korruptionsskandal involverande Fillon avslöjades precis innan valet föll emellertid denne bort hos många väljare. Socialisterna under Hollandes styre har visat sig fullkomligt inepta att ta itu med Frankrikes stora sociala och ekonomiska problem och socialisternas kandidat Benoît Hamon rönte föga förvånande ingen större framgång i första valomgången.

De franska väljarna har således att välja på två sinsemellan politiska ytterligheter. Le Pen propagerar för Frankrikes plats i solen såtillvida att denna ser Bryssels makt som ett hot mot franskt självbestämmande och företräder en uttalat nationalistisk linje och avser häva Schengenavtalet och har t.o.m. talat om att utlysa folkomröstningar om utträde ur EU och NATO. Ett Frexit ses föga förvånande i Bryssel, som fortfarande är statt i chock efter Brexit, som ett existentialistiskt hot mot EU i sin helhet. Emmanuel Macron å sin sida är en uttalad EU-vän som hos Le Pens sympatisörer, samt troligen även hos många socialister, torde ses som en reklampelare för etablissemanget givet dennes Brysselvänliga agenda och med bakgrund som bankman hos Rothschilds. Vi har alltså en kandidat som är uttalat antietablissemang och en som är uttalat pro. Givet det usla förtroende som Hollande åtnjutit hos de franska väljarna med en inrikespolitik som gått i Bryssels ledband och en utrikespolitik som gått i Washingtons så är det dock inte särdeles förvånande att Le Pen är en av de två kandidaterna som når andra valomgången.

Skulle Le Pen segra och utlysa folkomröstningar beträffande Frankrikes medlemskap i EU och NATO så skulle Europa potentiellt kunna skakas i sina grundvalar. Även om det är Tyskland som är Europas ekonomiska motor så skulle Frankrikes eventuella utträde, en folkomröstning behöver ju inte nödvändigtvis gå Le Pens väg, få ödesdigra konsekvenser politiskt. Storbritannien hade ett avtal kännetecknat av “plocka russinen ur kakan” emedan Frankrike är en av grundpelarna i det europeiska samarbetet alltsedan Kol- och Stålunionen. Varför är då EU så impopulärt hos många européer idag? Tillskyndare för unionen hävdar att det är ett uttryck för populism och att EU är tacksamt att skylla på när många blivit arbetslösa och upplever att välfärden utmanas av migrationen. I många fall stämmer säkerligen detta. Men stundom är detta också ett uttryck för härskarteknik, att tillskriva kritiker till EU:s allt mer federalistiska agenda som mindre vetande för att misskreditera en i högsta relevant kritik. För eget vidkommande skulle jag vilja hävda att vi idag hamnat i läge där Bryssel fått ett eget liv, ett Bryssel vars parlament är en demokratisk halvmesyr som saknar motionsrätt och där vi har en Kommission som stundom dikterar sin egen agenda, stundom agerar politisk målvakt åt politiker på nationell nivå för impopulära agendor man inte har förutsättningar att få gehör för på hemmaplan. EU:s Vapendirektiv är ett sådant exempel. Till detta skall läggas påtagligt bristande demokratisk öppenhet med trialogförfarande utan offentlighetsprincip mm. Alltfler upplever således att Bryssel inte lyssnar, att Bryssel inte representerar befolkningen utan drivs av en politisk elit som som aldrig haft någon folklig förankring. Antietablissemangsmentaliteten växer under dylika förutsättningar. Att fostra den europeiska medborgaren har således visat sig lika svårt som att fostra sovjetmedborgaren. Sistnämnda iakttagelsen är inte utan relevans då en av EU:s främsta fäder var Altiero Spinelli, kommunist och uttalad förespråkare för en europeisk federalism.

En europeisk federalistisk statsbildning förutsätter en verkligt fungerande demokrati där majoriteten av medborgarna upplever att man de facto kan påverka politiken och där man känner en samhörighet, kulturellt och politiskt. Nationalstaten är ingalunda död som politisk tanke även om så hävdas från gång till annan. Tvärtom så har den icke-chauvinistiska nationalismen ur ett historiskt perspektiv haft en anda av krav på demokratisering och politisk och kulturell gemenskap, goda exempel på detta är den amerikanska självständighetsförklaringen 1776 och Revolutionsåret 1848 vars ideologiska drivkraft snarare hörde hemma inom liberalismen än socialismen. Nationalismen är således inte nödvändigtvis bara ett uttryck för en dröm om ett glorifierat förflutet som aldrig existerat, en bild som kritiker ofta framhärdar i, utan en kritik utav globaliseringen och federalistiska politiska strävanden. I dagens Europa är det dock främst konservatismen som driver nationalismen, exempelvis i Ungern, Polen liksom i Frankrike. I de förstnämndas fall skulle man kunna förklara detta med att dessa länders oberoende är tämligen nyfunnen efter decennier av kommunistiskt styre och dominans från Sovjetunionen. Att propagera för överstatlighet går således inte hem bland bredare befolkningslager. Liberalismen i dagens Europa är därtill inte särskilt traditionellt liberal i denna globaliseringens tidevarv, exempelvis Macron representerar en socialliberalistisk agenda, en agenda som inte är främmande för överstatlighet och att individen underordnas kollektivet. Samma sak kan vi se i Sverige där Alliansen knappast framstått som en trovärdig opposition som stått upp för traditionellt borgerliga värderingar. Det är i en sådan filosofisk kontext vi kan börja förstå varför nationalismen och konservatismen är krafter att räkna med i dagens Europa och att den som inte inser detta och agerar därefter är dömd att misslyckas. “-Mer EU!” som bl.a. Guy Verhofstadt bemötte nyheten om Brexitomröstningen är således ett narrativ som är dömt att misslyckas. Skall EU överleva som politisk och ekonomisk entitet måste unionen förändras, den måste demokratiseras och framförallt måste den tillerkänna medlemsstaterna deras suveränitet. Detta går dock rakt emot den federalistiska agenda som exempelvis Altiero Spinelli arbetade för varpå frågan infinner sig: Går EU att förändra?

Segrar Macron på söndag kommer Frankrike att få en svag president oförmögen att driva igenom de nödvändiga beslut som måste tas. Man kommer att få en president vars belackare kommer att beskriva vederbörande som en lakej till Bryssel och Berlin. I nästkommande val kommer så Front National tveklöst att ta hem segern. Skulle denna mot förmodan komma redan på söndag så kommer utvecklingen i Europa att bli turbulent i närtid. Att Europa står inför en turbulent framtid är utom tvivel, det handlar bara om när?

 

 

Advertisements

About blickovernejden

Graduate from Umeå University in northern Sweden, with a Major in Social Sciences, specialized in Economic History, bachelor degree in Political Science as well as in History. Main academic fortes lies within the geopolitical field. Originally a farmers boy from Hjo in Västergötland I have maintained a firm foothold within the agricultural sector which has always had a profound effect on my political views and values.
This entry was posted in EU, International politics. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s