Historielöshet och identitetspolitik är ingen lösning för arbetarrörelsen

I helgen talade LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson på Vänsterpartiets partidagar i Göteborg. I sitt tal gick han till storms mot såväl SD som den politik som den socialdemokratiska Regeringen för efter Januariöverenskommelsen med C och L. Situationen är smått schizofren eftersom SD nu troligen är större än S inom LO-kollektivet och LO grundade det parti vars politik man nu kritiserar. Karl-Petter Thorwaldsson sitter själv med i partiets verkställande utskott. Det är således ingen avundsvärd situation som kännetecknas av “hur man än vänder sig är rumpan bak.”

Den situation som socialdemokratin befinner sig i är unik, grunden för partiet, arbetarrörelsen, vittrar sönder ideologiskt i ett allt raskare tempo. Att LO söker en allians vänsterut är således inget förvånande men med detta följer ideologiska och historiska tveksamheter. Vänsterpartiet har inte på allvar gjort upp med partiets kommunistiska ursprung, partiet föresvävar fortfarande idéer om ekonomisk demokrati som inte hörsammar äganderätten som trots allt är en del av de mänskliga rättigheterna. Ett exempel på detta var hur den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Nooshi Dadgostar i egenskap av statlig utredare ifjol föreslog att kommuner skall kunna tvångsinlösa privatägd egendom utan ekonomisk ersättning så länge marken skall nyttjas för allmännyttig byggnation.

Historiskt sett har också socialdemokratin och kommunismen hyst en ömsesidig misstro alltsedan splittringen 1917, när det Socialdemokratiska Ungdomsförbundet lämnade partiet och gick samman med vänsteroppositionen och bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti SSV, det som idag är Vänsterpartiet. Denna form av splittring inom den politiska vänstern var inget som var begränsat till enkom Sverige. Det finns de som menar att exempelvis de tyska socialdemokraterna Friedrich Ebert och Gustav Noskes krossande utav Spartakisterna 1919 efter att dessa revolterat mot den demokratiska Weimarrepubliken, och i vilket de högerorienterade tyska frikårerna var instrumentella, omöjliggjorde ett effektivt socialistiskt block för att kontra nazismens framväxt i Tyskland. Inbördeskriget i Spanien 1936-1939 visade också på att demokratiska socialister och kommunister inte var på samma våglängd, något som relationen mellan bolsjeviker och mensjeviker m.fl. redan visat under den ryska revolutionen 1917.

Att som Thorwaldsson kritisera SD för partiets rasistiska ursprung och samtidigt frottera sig med V innebär grava problem för trovärdigheten. Vänsterpartiet, 1939 känt som Svenska Kommunistpartiet, stödde öppet Molotov-Ribbentrop-pakten och Sovjetunionens angrepp på Finland. Agerandet gentemot de s.k. Kirunasvenskarna var vidare inte ett moraliskt högvattenmärke i Vänsterpartiets historiska annaler. Kirunasvenskarna var övertygade kommunister från främst Norrland, däribland ingift släkt till undertecknad, som under 1920- och 1930-talen sökte sig till det illusoriska förlovade arbetarparadiset Sovjetunionen men fann att drömmen var av glas för att efter hemkomst till Sverige utsättas för spionage och misstänkliggörande med partiet villigt agerande lakej åt Stalin. Den offentliga ursäkt som partiet levererade till de fåtal då levande och deras familjer urvattnades av partiets dåvarande partiledare Lars Ohly till den nivå att den inte var mycket värd, något som bl.a. Janne Josefsson påpekade för en synbart trängd Ohly.

Att försöka vinna åter missnöjesväljare som idag väljer att rösta på SD genom att liera sig vänsterut framstår således som mycket märkligt. Den socialistiska retoriken klingar ihåligt eftersom arbetarrörelsen redan 1906 accepterade arbetsgivarsidans rättighet och skyldighet att leda och fördela arbetet och alltsedan Saltsjöbadsavtalet 1938, som gav svensk arbetsmarknad ett förfarande med kollektivavtal mellan löntagarnas och arbetsgivarnas organisationer, har de facto socialdemokratin accepterat kapitalismen som samhällsmodell. Kollektivavtalen förutsätter tillväxt för att ge reallöneökningar. Att då flirta med Miljöpartiets cirkulära ekonomiska utopier och Vänsterpartiets “ekonomiska demokrati” rimmar dåligt med Saltsjöbadsandans intentioner. Diskussionerna kring löntagarfonderna under 1970- och tidiga 1980-talen skadade kraftigt relationerna mellan LO och SAF. Att dagens nyliberala höger lystrar till globalismens lovsång råder ingen tvekan om, det står bortom allt tvivel när man hör företrädare för denna såsom Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt. Men att tro att “progressiva” toner skall främja reationen med Svenskt Näringsliv förefaller mer än lovligt naivt.

Många missnöjesväljare som gått till SD kan dock svårligen lockas tillbaka till socialdemokratins hägn med utfästelser om en internationalistisk vänsterpolitik. Ute i Europa har utvecklingen gått i allt större nationalkonservativ riktning, till den svenska socialdemokratins stora förskräckelse. Det finns emellertid en logik i detta, tanken om nationalstaten är ingalunda död, i synnerhet som motreaktion till en alltmer federalistisk agenda i Bryssel. Det är här man måste ha i åtanke att det råder väsensskillnad på etnonationalism och statsnationalism. Förstnämnda har sin utgångspunkt i etnicitetens särart och kan lätt anta chauvinistiska uttryck emedan statsnationalismen har sin utgångspunkt i medborgarskapet, oaktat etnicitet. Såväl Socialdemokratin som dess stödpartier och den nyliberala borgerligheten har dock i åratal bedrivit en politik som förnekat den egna nationen, detta ur såväl kulturellt som juridiskt hänseende. Detta skiljer sig kraftigt från den gamla folkhemsidén som SD kunnat kapitalisera på även om partiet knappast kan beskrivas som särdeles arbetarvänligt.

Så om Thorwaldsson tror att det är ett framgångskoncept att vända sig vänsterut, även om många är missnöjda med socialdemokratins tåflirtande med nyliberalismen, så tror denne fel. Vad socialdemokratin måste inse är att statsnationalism inte är något fult utan har ett egenvärde. Den svenska modellen är något genuint svenskt och att det finns svenska värderingar. För att detta land skall ha några förutsättningar till bibehålla något som kan liknas vid en välfärdsstat måste det finnas gränser, såväl i fysisk som intellektuell mening. Medborgarskapet måste ha ett egenvärde om det skall finnas någon vilja till att bidra till “systemet”.

Istället för att vara ett arbetarparti har dessvärre S i allt högre utsträckning börjat flirta med alternativa väljargrupper, något som exempelvis Socialdemokrater för tro och solidaritets namnbyte från Broderskapsrörelsen 2011 indikerade. Syftet var att göra rörelsen mer mångkonfessionell och sedan 1999 har organisationen samarbetat med Sveriges Muslimska Råd för att öka antalet muslimer på valbar plats. I Sveriges Muslimska Råd ingår bl.a. SUM – Sveriges Unga Muslimer som varit omstormade efter att ha bjudit in predikanter som uppmanat till mord på homosexuella i Profetens namn. Sveriges Muslimska Råd skrev 2012-2013 tillsammans med bl.a. studieförbundet Ibn Rushd, ofta hänvisat till företrädare för Muslimska Brödraskapet i landet, och MMRK – Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén en rapport till FN om “avskaffande av rasdiskriminering” i Sverige, den påstådda strukturella rasismen baserat på credo, inte etnicitet, ligger inom ramen för islamismens politiska agenda. Syftet är göra islamismen orörbar att genom att utmåla kritik av dennas tankevärld som ett uttryck för rasism. MMRK, som har en uttalat islamistisk profil, kom sedermera att hamna på kollisionslinje med Ann-Sofie “Soffan” Hermansson efter att hon stoppat en paneldebatt i MMRK:s regi i kommunens lokaler i Angered, något som troligen bidrog till att hon utmanövrerades ur Socialdemokraterna i Göteborg.

Socialdemokraterna av idag befinner sig i ett ideologiskt nödläge, man har för att bevara makten lierat sig inte bara med det utopiska Miljöpartiet utan med nyliberalismen samtidigt som fotfästet alltmer förloras till vad man beskriver som den ideologiska ärkefienden SD. Som åtgärd försöker man flirta med den ytterkantsvänstern och islamistiska organisationer. Det logiska tänkandet förefaller satt ur spel, iaf om intentionen är att återuppbygga den ideologiska kredibiliteten. Precis som Daniel Suhonen påpekade strax efter att Januariöverenskommelsen slöts så innebär denna ett ideologiskt underminerande av socialdemokratin. Vad som borde vara en rimlig slutsats vore istället att socialdemokratin släpper den antiintellektuella identitetspolitiken och inser att historielöshet inte är lösningen. Den svenska modellen är svensk och detta förusätter att man tillerkänner att det finns svenska värderingar som är värda att bevara. Svenska värderingar stammar ur en kulturell särart. Det finns en svensk stat och alltfler väljare vill att så skall förbli. Låter det som en populistisk vänstergir är vad som krävs för att återfå det ideologiska fotfästet?

About blickovernejden

Graduate from Umeå University in northern Sweden, with a Major in Social Sciences, specialized in Economic History, Bachelor degree in Political Science as well as in History. Main academic fortes lies within the geopolitical field. Originally a farmers boy from Hjo in West Gothland I have maintained a firm foothold within the agricultural sector which has always had a profound effect on my political views and values. Do you like my work? Then please consider supporting me on Patreon: https://www.patreon.com/blickovernejden
This entry was posted in Domestic Swedish politics. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s