Socialdemokratisk stolthet och fördom

Att den allt grövre gängkriminaliteten blivit en av vår samtids politiska ödesfrågor har nu slutligen blivit uppenbart även för Socialdemokraterna. Länge har modus operandi varit att försöka tona ned problemen, exempelvis med hjälp av BRÅ, vars politisering nu uppdagats även officiellt av Linköpings universitet, eller av korta statistikserier på SVT för att utvecklingen inte skall se fullt så illa ut.

När den välrenommerade freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell i höstas i SvD liknade den svenska samhällsutvecklingen med en “inre väpnad konflikt” började det vara svårt att avfärda kritik av samhällsutvecklingen som svartmålning. Skottlossningarna och sprängningarna har nått sådana nivåer att dagens Sverige kan liknas vid Nordirland under The Troubles eller Spanien på det tidiga 1980-talet när basiska ETA var som mest aktivt.

Detta innebär ett stort problem för Socialdemokraterna, inte bara i direkt mening utan också ideologiskt. Samhällsberättelseskivan och fått ett hack i spåren och ur högtalaren hörs: “-Oacceptabelt! Oacceptabelt! Oacceptabelt! Oacceptabelt! Oacceptabelt!”

De största problemen återfinns också i områden där Socialdemokraternas idag har sitt främsta stöd. Därav är det en politiskt känslig fråga att avvika från den inslagna historiematerialistiska förklaringsmodellen – d.v.s. att rådande situation är orsakad av ekonomiska klyftor som kan avhjälpas med fördelningspolitik, retoriskt kallat “tillförande av resurser”. Detta innebär att de strukturella problemen inte avhjälps utan snarare cementeras. Att erkänna att den huvudlösa migrationspolitik som förts under många år, att dysfunktionell integration, kravlöshet och framväxten av normlösa subkulturer i dess kölvatten bär en stor skuld vill man inte kännas vid – detta då problemen står i kontrast till påbuden i den nu till leda uttjatade värdegrunden. Rättssystemets oförmåga att hantera rekryteringsbasen till gängkriminaliteten är nästa problem, också denna intimt förknippad med tidigare nämnda ideologiska ramverk. Detta innebär att den socialdemokratiska samhällsberättelsens övergripande trovärdighet är stadd i fritt fall, något som med all önskvärd tydlighet kan skönjas i princip varje väljarundersökning.

Från partiledningen avfärdar man detta med att detta beror på att man varit bundna av att styra på annans budget, att varje regering tappar efter ett val, o.s.v. Att erkänna att man håller på att tappa samhällskontraktet vore att begå politiskt självmord. Samtidigt så är det just detta man just håller på att göra, låt vara långsamt. Ett exempel på hur desperationen nu blir alltmer uppenbar är hur inrikesminister Mikael Damberg och dennes politiskt sakkunnige Oskar Magnusson agerar i skenet av att oppositionen och regeringens stödpartier C och L sagt nej till en överimplementering av EU:s Vapendirektiv och regeringens föreslagna magasinreglering, åtgärder i princip helt riktade gentemot laglydiga medborgare snarare än kriminella. Den socialdemokratiska idignationen är stor men man beter sig inte värdigt i nederlaget, tvärtom. Oskar Magnussons högfärdiga retorik på Twitter följer knappast de traditionella socialdemokratiska dygderna, istället avfärdar denne rättmätig kritik av regeringens hantering av frågan, en hantering som i hög grad definieras av Polismyndighetens mångåriga tjänstemannaaktivism i dessa frågor, som ett uttryck för “konspirationsteorier” trots att denna aktivism är synnerligen empiriskt väldokumenterad.

Malmös polismästare Stefan Sintéus var också snabbt ut i massmedia för att kritisera den politiska oppositionens agerande. Vad han bör ha i åtanke är att han är tjänsteman och således skall förhålla sig oförvitlig i sitt ämbetsutövande och därmed avhålla sig att i sin officiella roll blanda sig i politiken.

Inrikesminister Mikael Damberg å sin sida lät snabbt SIFO göra en undersökning för att visa att det fanns folkligt stöd för Regeringens politik i frågan. Att remissrundorna i dessa frågor, med några få undantag, däribland från beställande myndighets sida, d.v.s. Polismyndigheten, var negativt inställda låtsas inte Damberg om. Försvarsmaktens rättframma remissvar vad gällde Vapendirektivet verkar ha diskvalificerat denna myndighet från att skriva vidare remissvar i regeringens ögon. Vidare beskriver inrikesministern i Aftonbladet föraktfullt  landets jägare och sportskyttar som “vapenlobbyn” och i synnerhet pekar han mellan raderna ut landslagskytten Pia Clerté som bidragande orsak till att regeringen inte fått igenom sin symbolpolitiska agenda med orden:

”– Det finns en väldigt stark röst på nätet som missförstår i princip alla förslag som läggs på det här området och det påverkar säkert den allmänna debatten.”

Detta är liktydigt med härskarteknik och att infantilisera det offentliga samtalet. Vad Damberg gör är att sätta sig själv och Socialdemokraterna på moralens höga hästar, trots att man saknar empirisk underbyggnad för sin politik, och smetar invektiv på alla som ifrågasätter. Detta innebär att S alienierar över 600 000 röstberättigade medborgare genom att kalla dessa för “lobbyister”. Vad han också låter påskina är att dessa genom att inte skåda det socialdemokratiska ljuset därigenom går kriminellas ärenden. Detta är en attityd som närmast hör hemma inom en totalitär statsbildning. Agerandet är också ett sätt för Socialdemokraterna att friskriva sig från samhällsutvecklingen genom att påskina att det är den politiska oppositionens och landets legala vapenägares fel att polisen inte får ett “kraftfullt verktyg”. Att förundersökningsledare och ett flertal poliser i yttre tjänst i massmedia öppet deklarerat att regeringens förslag inte kommer att göra någon skillnad utan att man skulle göra större nytta genom att se över befintliga Brottsbalkens skrivningar och inte pådyvla myndigheten ytterligare administativt kaos tar man ingen notis om. Den verklighetsbeskrivning som tjänstemannaaktivisterna i Polismyndighetens ledning har det är också Socialdemokraternas dito. Men det är ehuru inte den empiriska verkligheten.

Det här handlar om dels om en prestigefråga, om socialdemokratisk stolthet, men också om fördom. Dagens socialdemokrati är höggradigt identitetspolitisk. Därav är empiri av underordnad betydelse. Samtidigt blir också retoriken därmed svartvit. Att erkänna att man haft fel, att man lyssnat på tjänstemannaaktivister, låter sig helt enkelt inte göras. Samtidigt kan detta agerande liknas vid att dricka saltvatten för att släcka törsten. Trovärdigheten blir bara allt sämre. Gängkriminaliteten, otryggheten och våldet i det svenska samhället utgör samtidigt fundamentala hot mot samhällskontraktet. En statsmakt som inte löser dessa uppgifter saknar legitimitet. Sedan spelar det ingen roll hur duktig en regering må vara inom andra frågor, löser man inte grunduppgiften har man ingen kredibilitet.

När man så demoniserar laglydiga medborgare för att därigenom skyla över sina egna tillkortakommanden så fortsätter Socialdemokraterna sin trovärdighetsmässiga vandring genom helvetets sju kretsar. De svikande opinionssiffrorna är således vad man förtjänar och vapenpolitiken är i högsta grad symbolisk för samhällsituationen i stort. Uppenbart är att med nuvarande ledarskap inom partiet så kan det bara gå en väg, till förfång för den arbetarrörelse som en gång skapade partiet – en arbetarrörelse som nota bene hade nära band till den frivilliga skytterörelsen då detta sågs som en garant för en demokratisk samhällsutveckling. Idag agerar däremot Socialdemokraterna istället från en maktställning och blickar ut från sitt elefenbenstorn med ett förfarande som man anklagar sina meningsmotståndare för att företräda. Den historielösa identitetspolitiken är ett gift..

 

 

About blickovernejden

Graduate from Umeå University in northern Sweden, with a Major in Social Sciences, specialized in Economic History, Bachelor degree in Political Science as well as in History. Main academic fortes lies within the geopolitical field. Originally a farmers boy from Hjo in West Gothland I have maintained a firm foothold within the agricultural sector which has always had a profound effect on my political views and values. Do you like my work? Then please consider supporting me on Patreon: https://www.patreon.com/blickovernejden
This entry was posted in Domestic Swedish politics, EU, Firearms Directive, Hunting, Philosophy. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s