Girjas sameby vann mot staten – men det kan vara ett högst tveeggat svärd

Det går svallvågor genom norra Sverige, Girjas sameby, som stämt staten beträffande jakt- och fiskerätten ovan odlingsgränsen, har fått rätt av Högsta Domstolen med hänvisning till “urminnes hävd”. Detta innebär att det är samebyn som skall få bestämma över jakten inom dess område ovan odlingsgränsen, inte Länsstyrelsen. Detta kan låta fullt rimligt för en utomstående, särskilt för någon som inte inte bor i Norrland, såsom Linnéa Claesson som ondgjorde sig över svenska statens agerande gentemot samerna i en krönika i Aftonbladet 7/9 2019 med titeln Borde vi importera politiker från Uzbekistan? Den krönikan följde gängse stig som man kan förvänta sig av någon som är politiskt korrekt, fullkomligt oinsatt i spörsmål kring jakt, fiske och norrländsk glesbygdsproblematik, men med ett stort patos eller snarare behov att ge sken av ett sådant. Dygdsignalering är ett passande samlingsord.

Undertecknad är också ursprunglingen “sörlänning”, från Västergötland vars böljande och frodiga landskap alltid kommer att vara “hemma”, men efter mer än 20 år i Västerbotten är nog undertecknad likväl att anse som “naturaliserad norrlänning” eller låt åtminstone vara någon med “dubbla medborgarskap”. Genom den livsstil undertecknad har, i vilken jakt och fiske är en fundamental del, så kommer den problematik som Claesson skrev om mycket närmre än att beskåda detta genom ett politisk korrekt filter på en ledarredaktion i huvudstaden. Jag har många samiska vänner, vilket inte alls är så “exotiskt” som det kanske låter i en “sörlännings” öron. I inlandet är det numera lite svårt att göra distinktion på vem som är same och vem som är “svensk”. Svenskar är vi nämligen allihopa, vad man måste göra för att hålla isär begreppen är att skilja på t.ex. stats- och etnonationalitet, något som dock i dessa tidevarv är högst omodernt. Men även där är det problematiskt eftersom “intermarriage” förekommit sedan många generationer så vem är isåf “same” och vem är “svensk” även ur ett etniskt hänseende? Skogs- och fiskesamerna utgör majoriteten av samerna och partiet Jakt- och Fiskesamerna är också det största partiet i Sametinget. Ordföranden i partiet, Håkan Jonsson, sade i SVT Nyheter att Girjas-domen gynnar en liten grupp samer (renägarna) men missgynnar majoriteten av samerna:

“– Majoriteten av samerna är utanför samebyarna och utanför renskötseln, men har varit och är väldigt beroende av att kunna nyttja markerna för att jaga och fiska. Vi är rädda att samebyn ser det här bara som ett sätt att tjäna pengar.”

Håkan Jonsson menade att frågan skulle utgått från en process som handlat om det samiska folket mot staten i stället för en ekonomisk förening mot staten – som faktiskt en sameby är. En samisk jakt och fiskefond, delvis underställd Sametinget, hade måhända varit ett sätt att kringgå problematiken.

Ordförande i Girjas sameby, Matti Blind-Berg, kommenterade detta med att:

“– Den aspekten har aldrig vägts in från vårt perspektiv. Renens välbefinnande går i första hand.”

Vid SVT:s fråga huruvida alla som vill komma till Girjas för att fiska och jaga och köpa jaktlicens och fiskekort kommer att få göra det responerade Blind-Berg:

“- Det har vi inte landat i än. Vi måste se hur en framtida förvaltning ska se ut. Men det utrymme som finns ska i första hand utnyttjas av den lokala befolkningen.”

Girjas-domen baseras på begreppet sedvanerätten också kallad “urminnes hävd”. Skall detta ses som prejudicerande så kommer emellertid Girjas-målet att få konsekvenser, på gott och ont, långt utanför Girjas sameby och potentiellt även inom andra frågor än jakt och fiske. Undertecknad tänker närmast på Nordmalingsmålet 2011 där lokala skogsägare och Rans sameby, Ubmeje Tjeälddie och Vapstens sameby å den andra hamnade i rättsligt trätomål p.g.a. vinterrenbetet i kommunen. Stora skador åsamkades ungskogen givet att antalet renar per kvadratkilometer var väldigt stort. En jordbrukares boskap som gått igenom sin instängsling och åsamkat dessa skador hade föranlett att jordbrukaren blivit skadeståndsskyldig till berörda skogsägare, men inte en renägare. Detta skapar en olikhet inför lagen. Högsta Domstolens dom i detta ärende gav emellertid samebyarna rätt med hänvisning till sedvanerätten, precis som i Girjas-målet. Återigen så handlade det dock om att frågan utgick ifrån en ekonomisk förenings intressen, om än med hänvisning till samiska folkets sedvanerätt. Det är här det blir komplicerat.

Sverige har inte ratificerat FN:s konvention om urbefolkningar. Skulle Sverige göra detta så skulle i princip all mark norr om Dalälven kunna ses som samisk. Men vem äger ur juridiskt hänseende rätt till marken och naturresurserna utifrån dagens samhällskontext? Källmaterialet som skulle påvisa detta är högst sparsamt och går man långt tillbaka fanns det även bosättningar längs norrlandskusten, älvdalarna och inte minst Voullerim-kulturen som inte var samisk men som interagerade med den nomadiserande samiska befolkningen. Till syvende och sist så blir definitionen på vem som är same och inte i en norrländsk kontext sålunda inte tvärenkel att göra.

Det är förståeligt att Girjas renägare vill säkra sin näring, samtidigt har undertecknad full förståelse för att Skogs- och fiskesamerna inte hälsar slutdomen i Girjas-målet med glädje. Renägarna utgör som redan påpekats inte den samiska majoriteten. Sörländska debattörer såsom Linnéa Claesson, vilka inte har nämnvärd insikt i problematiken eller berörs av den annat än ur dygdsignalerande perspektiv, tenderar bara att ytterligare spä på polariseringen.

Samerna har, oaktat om vi talar om renägare eller skogs- och fiskesamer, behandlats illa av svenska staten. De samiska språken och kulturen förtrycktes länge i statens strävan att pådyvla undersåtarna konformitet. Detta gäller inte bara samiska språken men också exempelvis svenska dialekter, i skolan var det rikssvenska som gällde långt fram i tiden. Stora delar av Norrland, inte minst inlandet, blev nybyggarland och det förelåg en närmast kolonialistisk syn, inte minst på samerna. Likväl så var samerna ändå svenska undersåtar, återigen hamnar vi en fråga om att göra distinktion på etnicitet och medborgarskap. Sedan 1993 har de svenska samerna en egen politisk församling i form av Sametinget. Detta är också en svensk statlig förvaltningsmyndighet. En stor portition dåligt samvete hos den svenska staten torde ha bidragit dess skapande.

Att spörsmål som etnonationalitet och statsnationalitet är oerhört laddade i dagens Sverige råder inget tvivel om, detta i en större kontext med frågor som migrationspolitiken, bristande integration, Sverigedemokraternas framväxt som en politiskt maktfaktor o.s.v. Många förmår inte göra skillnad på begreppen. Ett sådant exempel var det indignierade ramaskriet över Björn Söders (SD) uttalande gällande att samer inte var svenskar. Det många meningsmotståndare tolkade uttalandet som var att Söder menade att samerna inte var en del av det svenska samhället, att SD exkluderade dem från samhällsgemenskapen. Det passade förstås in i gängse definition av SD som ett rasistiskt parti. Men vad Söder de facto gjorde var att han gjorde åtskillnad på etnonationalitet och statsnationalitet. Som undertecknad redan påpekat är detta dock i en norrländsk kontext i realiteten ibland svårt att göra men man faktiskt se att det finns en distinkt samisk kultur, flera samiska språk och sedan 1993 en samisk politisk församling. Om samerna inte haft en egen distinkt kultur, egna språk o.s.v. så hade det inte funnits anledning att ha ett politiskt organ separat från den svenska Riksdagen i första läget. Därmed inte sagt att samerna inte är svenskar ur statsnationalitetshänseende.

När sörländska debattörer uttrycker glädje över utfallet i Girjas-målet så utgår troligen detta oftast ifrån någon form av kollektivt dåligt samvete för historiska oförätter. Samma fenomen kan ses i länder som USA och Australien där urbefolkningen behandlades ännu sämre än här, något som kan liknas vid folkmord bedrevs trotsallt aldrig i Sverige. Som Håkan Jonsson från Skogs- och fiskesamerna sade så är domen i Girjas-målet dock något som gynnar en minoritet bland samerna på bekostnad av majoriteten. Frågan skulle således aldrig ha drivits utifrån de premisser som den drevs. Om sedvanerätten nu efter Nordmalings- och Girjas-målen ses som prejudicerande så riskerar en lång rad konflikter att uppstå i Norrland och de konfliktlinjerna kommer att stå mellan Skogs- och fiskesamer, icke-samiska norrlänningar eller “norrländska mestiser” – i brist på bättre ord, å ena sidan och renägarna å den andra. Inte samer som som etnisk grupp mot svenskar som etnisk grupp.

I dagens Sverige är dock synen på Norrland fortfarande i allra högsta grad kolonialistisk, fast kanske inte på det sätt som många förment progressiva tror. Norrland ses tyvärr i mångt och mycket som en tärande landasända när det i realiteten är det motsatta. Det går utmärkt att dra in skattemedel från norrländska naturresurser och exportnäringar men likväl är det förhärskande perspektivet att det är storstäderna som är de expansiva regionerna. Expansionen sker emellertid på bekostnad av landsbygden. Som själv havandes en magisterexamen i ekonomisk historia från en institution som är huvudsakligen inriktad på forskning kring de norrländska basnäringarna och med en uppväxt inom jordbruket i Västergötland så är det inte utan att det rådande politiska paradigmet i landet får det att krypa under skinnet. Vad Norrland behöver är inte ytterligare splittring, det Sverige behöver är inte ytterligare splittring, den huvudsakliga frontlinjen går vid stad kontra land. Domen i Girjas-målet riskerar att motverka en mer enad front när det trotsallt finns övergripande gemensamma problem, den kan således snarare bli ett uttryck för “söndra och härska”.

Oavsett om någon definierar sig som same, svensk, norrlänning, “surjämte”, västerbottning, norrbottning o.s.v. så står vi alla inför det faktum att vi har ett politiskt paradigm i huvudstaden vars politik utarmar Norrland och möjligheten att leva i glesbygden. Det behövs visas gemensam front mot skatte- och rovdjurspolitiken. Äganderätten är under anfall i dagens Sverige, och det främsta hotet kommer inte från internt norrländskt käbblande, det kommer från huvustaden.

Att Girjas sameby är nöjda med Högsta Domstolens domslut är förståeligt, hos många andra i Norrland är som sagt utfallet sett som bekymmersamt. Dock vad avser dagens problematik kring äganderätten så kan måhända Girjas-målet framgent ha viss bärighet vid en prövning av exempelvis minerallagen? Klart är dock att domen i Girjas-målet är ett tveeggat svärd..