Dubbelmoral och lögner går inte att skyla i längden

I förra veckan debatterades bl.a. den förda rovdjurspolitiken i Riksdagen, framförallt låg fokuset på den svenska vargstammens storlek där M, KD och SD vill låta skjuta ned denna till 170 individer från dagens över 300. Det finns i sammanhanget en påtaglig diskrepans mellan vad Riksdagen beslutat och vad Naturvårdsverket ser som en “livskraftig stam”.

Detta är förstås som att vifta med ett rött skynke framför inte minst Miljöpartiet vars syn på landsbygdsliv kännetecknas av ett markant von oben-perspektiv. Rebecka Le Moine (MP) har bl.a. kallat Svenska Jägareförbundet för “organiserad hatfabrik” och ifrågsatt “den statliga finansieringen” av det det offentliga uppdraget trots att detta finansieras av den statliga jaktkortsavgiften, en avgift som märk väl dessutom tidigare administrerades av jägarna själva innan MP var med och såg till att denna hamnade hos Naturvårdsverket – till priset av en kraftig administrativ fördyring.

https://blickovernejden.wordpress.com/2020/04/24/var-ligger-den-organiserade-hatfabriken/

Le Moines deltagande i Rovdjursmarschen ifjol har fått många, däribland undertecknad, att offentligt ifrågasätta hennes syn på parlamentariska spelregler då hon synbart inte har några dubier att legitimera extremistiska våldsbejakande grupper enligt devisen “ändamålet helgar medlen”.

I en Facebookpost härförleden urskuldande hon sitt agerande med följande rader:

”-Det handlar egentligen inte om vilka aktivister som är okej eller inte, det handlar om en grundvärdering; en grundvärdering om alla arters rätt att få existera.”

Detta är enligt mitt förmenande detsamma som att ge sitt outtalade stöd till s.k. “aktivister” som anser att hot och våld är legitima medel för sina politiska mål inom en parlamentarisk demokrati. Ur statsvetenskapligt perspektiv är detta liktydigt med att urskulda terrorism vilket borde vara högst kontroversiellt inom ett parti som säger sig värna landets demokratiska styre?

Le Moines syn på Jägarförebundet förefaller vidare att korrelera med den som återfinns hos bl.a. miljöåklagare Åse Schoultz som i Aktuellt ifjol höstas anklagade Svenska Jägareförbundet för att tala med “kluven tunga” och härbärgera en “tystnadskultur” vad beträffar förekomsten av tjuvjakt och krävde att förbundet offentligt skulle ta avstånd till denna.

Torbjörn Larsson, Svenska Jägareförbundets ordförande, replikerade med att det är de beslut som folkvalda fattar som skapar en grogrund för en ”Robin Hood-mentalitet” bland de landsbygdsbor som påverkas av rovdjursstammarna. Larsson var vidare tydlig med att tjuvjakt är något ger jägarkåren en negativ bild och definitivt inget man uppmuntrar till men att man måste vara införstådd med orsaksambanden. Vilka Svenska Jägareförbundet vidare skulle ta avstånd från var också oklart eftersom ingen som dömts det senaste decenniet för tjuvjakt på varg var medlem i förbundet. 

https://blickovernejden.wordpress.com/2019/12/04/tjanstemannaaktivismen-gar-ut-over-viltvardsetiken/

Det är dock inte bara hos Miljöpartiet man kan återfinna en direkt fientlig hållning till jakt, viltvård och landsbygdsliv. Även inom Vänsterpartiet återfinns ett dylikt narrativ. Jens Holm (V) deltog ifjol tillsammans Rebecka Le Moine i Rovdjursmarschen, arrangerad av ett flertal olika organisationer där de mest extrema utgjordes av Hunt Saboteurs Sweden, Djurens Revolt och Djurfront.  Ledare för sistnämnda är Richii Klinsmeister, tidigare politiker i Miljöpartiet och talesperson för Djurrättsalliansen. Klinsmeister har har bl.a. fällts för att ha skändat gravar, hotat familjer med yxor och för flera andra grova brott riktade mot lantbrukare. 

I riksdagsdebatten i förra veckan om vargförvaltningen hamnade nämnde Holm i ordväxling med Kristdemokraternas Kjell-Arne Ottosson efter att sistnämnde lyfte frågan om hur allt grövre den s.k. “djurrättsaktivismen” blivit i Sverige.

“-Vi såg nu när Adam Alsing dog, till exempel. Då gick en av dessa organisationer ut och hyllade det för att det var en jägare som hade dött i covid-19. Och den typen av organisationer är Jens Holm ute och demonstrerar med.”

Detta trampade uppenbart på en öm tå varpå Holm begärde en extrareplik av talmannen:

“-Det där var något av det grövsta jag har hört på väldigt länge. Jag har aldrig någonsin och kommer aldrig någonsin att demonstrera med extremister som tycker att det är bra när människor dör, oavsett om det är av covid-19 eller andra skäl.”

Jens Holm (V) får tycka hur mycket denne än vill om att Ottossons påpekande var grovt, sanningen svider, Holm och Le Moine legitimerade de facto våldsbejakande extremister genom att delta i samma demonstration. Talare före Le Moine var Johnny “Puma” Höglin, den gamle nynazisten som jag personligen sett uppmana till mord på jägare. Le Moine har tidigare försökt värja sig från personligt ansvar genom att hävda:

“-Jag kände inte alla som var där. Om det skulle finnas någon som har blivit dömd eller varit kriminell på plats kan jag inte skuldbeläggas eller ta ansvar för den personen, som jag inte känner eller någonsin har träffat förut.”

Jämför man detta uttalande med det om att det inte handlar om vilka “aktivister” som är ok och inte så är det uppenbart att Le Moine inte bryr sig om att hon frotterar sig med våldsbejakande extremister som nyttjar “utomparlamentariska metoder” så länge slutmålet i hennes ögon är gott. Detta vittnar om en påtaglig dubbelmoral som rimligtvis borde ifrågasättas inom Miljöpartiet om partiet menar allvar med att säga sig värna demokratiska spelregler? Dubbelmoral och lögner går inte att skyla i längden..