Migrationsfrågan som nygammal huvudvärk

I fredags rapporterade Ekot på Sveriges Radio om att Nina Gregori, chef för EU:s asylmyndighet EASO, i en intervju flaggat för att asylinvandringen till EU kan komma att ta ny fart efter att coronapandemin mojnat. I dagsläget har denna fallit med hälften vilket är föga förvånande givet omständigheterna. Att den likväl ligger på en så pass hög nivå är dock anmärkningsvärt givet de begränsningar i den fria rörligheten som införts runt om i Europa för att kontra pandemin, en idikation på hur omfattande människosmugglingen är och att detta inte är något som är övergående.

EASO:s ledning påpekade att i efterdyningarna av covid-19 pandemin så kommer fattigdom, matbrist och instabilitet att öka. Lägger man därtill bristen på sjukvård, det faktum att många människor är bosatta i trångbodda i slumområden och givet att anafalbetismen är utbredd så gör detta befolkningarna i låginkomstländer än mer sårbara och därmed troligen mer benägna att söka ett bättre liv om möjligheterna ges. Därav påpekar EASO att EU-medlemsländerna måste vara uppmärksamma på konsekvenserna på lite längre sikt. Man kan samtidigt konstatera att människor som faller under kategorin analfabeter kommer ha än svårare att komma i arbete i Europa än vad som redan är fallet givet den arbetslöshet som följt i pandemins fotspår.

Redan i dagsläget föreligger dock påtagliga problem inom unionen att nå samsyn i att solidariskt dela på asylmottagandet. Österrike och Visegradländerna vägrar att pådyvlas en övereuropeisk styrning av migrationspolitiken då man menar att detta inkränktar på den nationella suveräniteten.

https://blickovernejden.wordpress.com/2020/04/03/borjan-pa-slutet-for-eu-som-vi-kanner-det/

Vad vi sonika ser är diametralt olika syn på migration och på vilken makt Bryssel skall ha i relation till medlemsländerna. Sverige och Tyskland har genomgående haft en långt mer liberal syn på migrationsfrågan än många andra medlemsländer. Oviljan att problematisera denna i Tyskland är ofrånkomligen bunden till den kollektiva skulden för Nazitysklands förehavanden under Andra världskriget. Måhända kan det argumenteras att vi ser litet utav samma fenomen i Sverige, att vi agerade med undfallenhet visavi Nazityskland vilket ger en beredvillighet att idag politiskt kompensera för detta faktum? Den humanitära självbilden är utan tvekan viktiga politiska varumärken i såväl Berlin som Stockholm och oviljan att problematisera migrationspolitiken och fullt ut erkänna de realpolitiska “utmaningar” som följer av den har gjort att missnöjespartierna AfD och SD vuxit kraftigt på senare år.

Coronapandemin är det ännu alldeles för tidigt att göra bokslut över. Ser man historiskt så tenderar pandemier ta ett antal år för att ebba ut. Vi kan således inte dra streck för vare sig de medicinska, ekonomiska eller politiska skador som förorsakats av denna. Klart är att det blivit ett bryskt uppvakande vad gäller bristerna i beredskapsförmågan, inte minst i Sverige, men politiskt sett förefaller likväl den sittande regeringen ha gynnats, iaf Socialdemokraterna. Men som sagt, det är för tidigt att göra bokslut.

SD å sin sida har missgynnats av pandemin då frågor som migration och brottslighet helt kommit i skymundan, trots att kommunkrisen knappast blivit mindre och skottlossningarna, bilbränderna och sprängdåden fortsatt, trots pandemi och Ringfrost. Det innebär dock inte att dessa spörsmål försvinner bara för att dessa för stunden inte står högst upp på den politiska dagordningen. När pandemin börjat att mojna kommer dessa frågor ofrånkomligen att återkomma längst upp på sistnämnda och sittande regering kommer då inte att gagnas av detta faktum. Den svenska migrationspolitiken måste av realpolitiska skäl förändras, i synnerhet om EASO:s förutsägelser besannas. Detta gör att de regerande Socialdemokraterna, som Viktor Barth-Kroon skrev i dagens Expressen, måste välja väg. Den utopiska regeringspartnern Miljöpartiet, som närmast förefaller se all form av migration som en mänsklig rättighet – asylskäl eller ej, eller de mer stringenta Moderaterna.

De senare verkar motvilligt ha insett att Fredrik Reinfeldts migrationspolitiska överenskommelse med Miljöpartiet 2011 var ett ideologiskt såväl som realpolitiskt misstag av monumentala proportioner. Socialdemokraterna å sin sida inser nog innerst inne att Miljöpartiets syn på migration på sikt undergräver vad som återstår av den svenska välfärden, även om man retoriskt måhända inte riktigt vill medge detta faktum. Till syvende och sist så innebär detta en påtaglig risk för att regeringskoalitionen kommer att spricka. Ur socialdemokratiskt ideologiskt hänseende hade det nog varit bättre från första början att ha bildat en renodlad socialdemokratisk minoritetsministär än att ha Miljöpartiet i regeringsställning? Klart är att migrationsfrågan kommer att återkomma som nygammal huvudvärk för statsminister Stefan Löfvén..

About blickovernejden

Graduate from Umeå University in northern Sweden, with a Major in Social Sciences, specialized in Economic History, Bachelor degree in Political Science as well as in History. Main academic fortes lies within the geopolitical field. Originally a farmers boy from Hjo in West Gothland I have maintained a firm foothold within the agricultural sector which has always had a profound effect on my political views and values. Do you like my work? Then please consider supporting me on Patreon: https://www.patreon.com/blickovernejden
This entry was posted in COVID-19, Domestic Swedish politics, EU, International politics, Philosophy, Sweden. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s