The end of ISIS?

This week the Syrian Arab Army retook Abu-Kamal, the last city of importance held by ISIS. The operation was coordinated with the Iraqi Popular Mobilization Units, PMU, from south of the border and with assistance by the Russian Aerospace Forces and the Hezbollah. ISIS still control areas between Abu-Kamal and Deir-Ez-Ezor and elsewhere but the terrorist organization is soon gone as an informal state due to it’s economic basis like illegal oil refenues are gone and the remenants of it’s field units being destroyed by the combined efforts of Damascus and it’s allies. But that doesn’t mean that the threat of ISIS is gone, on the contrary. ISIS will revert to gerilla warfare, terrorism and redeployment elsewhere, for instance to Libya, the Horn of Africa and Afghanistan. Many western volunteers have also been returning to Europe where they pose a grave security risk. With thousands of trained terrorists with experience of war with a world wide network behind them this will pose a greater threat to the West than a islamist state controlling territory. The latter can easier be confined whereas sleeper cells “behind the lines” are much more difficult to keep an eye on.

The end of ISIS’s Caliphate will however not bring peace to war torn Syria and Iraq. On contrary new conflicts are brewing, primarily in eastern Syria where the tension is on the rise between the US-backed SDF, which is predominantly Kurdish, and the SAA. The race is on to secure the economic assets, the oil fields of eastern Syria, and make sure that one’s positions are as strategically tenable as possible. In Iraq the Kurdish referendum for independence caused a swift military response from Bagdad and the Kurdish leader Barzani was forced to resign. The referendum was a political gamble that seems to have backfired. Thankfully so far there hasn’t been substantial bloodshed but this can quickly change. The only real friends of the Kurds in this situation is the US and Israel. The American support for the Kurds, especially in Syria, is contributing to the seemingly ever deteriorating relations between Washington and Ankara.

The US is still in possession of a large pocket of the southern border of Syria around Al-Tanf. The base was used to train moderates and to fight ISIS according to the official American narrative. The more likely strategic objective was to prevent Damascus from linking up with the highway to Bagdad, thus opening a land route between Iran and it’s allies in Lebanon, the Hezbollah. However Al-Tanf was quickly bypassed by Damascus and by reaching Abu-Kamal and the lines of the Iraqi PMU, the latter supported by Iran, this American objective has failed, at least partially. The American position around Al-Tanf makes transports from Teheran to Damascus and Lebanon more difficult, but not impossible.

Iran’s vastly improved strategic position in the Middle East is of great concern to the US, Saudi Arabia and obviously Israel. The latter hasn’t had any issues with supporting radical islamists operating on the Syrian side of the Golan Heights, an area occupied by Israel to begin with, due to the fact that it is in Tel Aviv’s interests to have a bufferzone against Syria and it’s Iranian allies and Hezbollah. With the Iranians now able to bring in reinforcements over land to Syria the Israeli strategic position has taken a turn for the worse. Iran’s military capabilities are far less advanced than those of Israel, the latter having a formidable Air Force and nuclear weapons, but with Hezbollah on the borders of Israel this situation can be remedied to some extent from an Iranian perspective. Hezbollah has highly trained troops with experience from war both with Israel as well as from fighting in Syria, and receives increasingly advanced weaponary.

Hariri’s resignation in Lebanon must be viewed in the light of this. Hezbollah is part of the Lebanese government and it is hardly surprising that Riyadh has projected political pressure upon Hariri. Saudi Arabia itself is experiencing substantial domestic turmoil, allegedly with two princes dead under more than suspect circumstances and a large number of high ranking officials arrested on the suspicion of corruption. However, corruption is endemic in Saudi Arabian society, what we are witnessing is more probably a political purge carried out on orders by the closest circle around Mohammad bin-Salman, the new Saudi strongman. Apart from the falling out between Doha and Riyadh after the Qataris have been trying mend their relations with Iran and Russia over the failed endeavour to topple al-Assad in Syria Saudi Arabia has also bogged down in a increasingly costly war in Yemen, both from a financial and humanitarian perspective, where the Shiite Houtis have been far from pushovers. The launch of a ballistic missile from Yemen against Saudi Arabia this week resulted in a statement from Riyadh that was an act of war from the side of Iran. Teheran refuses to admitt any involvement however Iran obviously supports the Shiite Houtis. This wasn’t the first launch of a ballistic missle however, but the rethorics coming out of Saudi Arabia indicates that Riyadh sees it as good opportunity to try to unite the Kingdom against a common enemy. In this case Saudi Arabia and Israel have mutual goals, fighting Iranian influence.

So, even though ISIS soon is gone as a Caliphate and field army, the organization will not disappear. Instead it will become increasingly difficult to combat. The Kurdish question will become ever more important as the chess pieces are being reset on the Middle Eastern chessboard. National players in the region like Iran, Saudi Arabia, Turkey and Israel, together with various proxys like SDF and Hezbollah together with global players like the US and Russia, brings the tensions in the Middle East to even more dangerous levels.

Peace will not come with the end of ISIS as a Caliphate.

Posted in Geopolitical topics, International politics | Leave a comment

“-..this isn’t a gun situation.”

“Mental health is your problem here. This was a very, based on preliminary reports, a very deranged individual, a lot of problems over a long period of time. We have a lot of mental health problems in our country, as do other countries. But this isn’t a guns situation.” 

Those are the words of President Donald Trump after the tragedy in Sunderland Springs in Texas yesterday.

Being a resident of Sweden and an avid hunter and sport shooter since many years I am quite used to the political fuel such heinous acts of violence in the United States as yesterdays shooting spree in Texas turns out to be on this side of the Atlantic. Unfortunately brutal gun violence isn’t something that is exclusively confined to the United States, neither is calls for stricter gun laws. After the horrendous terrorist attack at Bataclan in Paris in late 2015 the European Commission did their out most to solve problems where there weren’t any, namely going after law abiding citizens firearms rather than trying to remedy the actual problems, radicalization, terrorism and the influx of illegal firearms.

President Trump is frequently seen as a dangerous buffoon, not just among many democrats and even some republicans in the US but also here in Europe by most people covering the entire political spectrum. However he is quite right when he sees this mindless brutality that 26 year old Devin Kelley carried out as the effects of a mental issue rather than a gun problem. Devin Kelley had been dishonorably discharged from the Air Force for bad conduct. He also had a history of domestic violence and cruelty towards animals which led to a medical evaluation of him. This would made him void of owning a firearm according to the 1968 legislation due to several reasons.  A dishonorable discharge from the Armed Forces means that a person is not eligible to purchase a firearm. This coupled with his history of domestic abuse would thus make him void as a legal owner of a firearm according to the legislation. Hence stricter gun laws would not have prevented Kelley from carrying out this heinous act of violence.

However the supposedly “liberal” narrative is that gun control, in the sense that law abiding citizens shouldn’t be trusted to own firearms, would remedy such acts of violence in a stroke of magic. It is an easy fix that in reality would not have any effect. In fact, it was due to local residents response, citizens issued with CCW permits, that Kelley’s shooting spree was interrupted and put an end to.

It is worth mentioning that Jesse Hughes, front man of Eagles of Death, the band who’s gig was attacked at Bataclan, openly criticized the strict French gun legislation as the terrorists were able to carry out their attack quite undisturbed over a prolonged period of time, an attack that left 90 people dead.

Some of the victims even being decapitated and mutilated in the most gruesome ways, female victims even being victimized sexually. The attack was so heinous in nature that the French authorities tried to keep the most disturbing information from being publicized in the press out fear that this could spark additional negative sentiment towards muslims throughout Europe.

So what can be said about this unfortunately reoccuring violence? Is society really safer due to strict gun control? Sure enough, people like Devin Kelley should not own firearms. But as it turns out he was not allowed to according to the law. The terrorists at Bataclan on the other hand used illegal firearms. What effect would more restrictions have when these are focused upon millions of law abiding citizens? The public narrative here in Sweden is that there is a leak of legal firearms from hunters and sport shooters to criminals through thefts and hence the number of firearms in legal hands must be kept down. However there is no unbiased research that supports such claims. This still does not prevent individuals in leading position within the Swedish Police to effectively pursue such a political agenda, both when it comes to their management of firearm permits as well as acting as political lobbyists.

There has been cases where legal firearms have been used in high profile crimes in Sweden, for instance in 1994 when an intoxicated officer, Mattias Flink, used his AK5 service rifle in a shooting spree in Falun, killing 7 people and wounding three. Still that firearm was the property of the Swedish Army. Another high profile crime was the serial shootings carried out by a racist, Peter Mangs, in Malmö in 2009-2010, using his legally owned competition pistol. He had however illegally purchased an extra barrel for his Glock pistol so that bullets fired would not be traced back to him. Even though Mangs did not have a previous criminal record his shooting club found him a suspicious character and some had notified the authorities about this, regrettably without any response. Was it then civilian gun ownership that was the problem or the Police that failed to take notice of the heads up they received? The all time high number of killings in today’s Sweden is however due to crime in socially challenged neighbourhoods where mostly immigrant groups, that have failed to become integrated into Swedish society, instead make their living from drug dealing, extortion and similar organized crime. Firearms are plenty, smuggled in predominantly from former war zones in the Balkans, firearms that have never been in legal possession in Sweden, or illegally reactivated formally deactivated firearms from Slovakia, as the case was with the firearms used at Bataclan. The latter question would not have been a problem if the EU had ratified it’s directive regarding a common deactivation standard. And yet the Police and many politicians, such as the European Commission, still go after the firearms held by law abiding citizens instead of focusing on the real issues involved?

The majority of murders in the United States are also committed under similar circumstances as in Sweden. Is it then the firearms that constitutes the real issue or is it crime, mental disorders in combination with failed healthcare and sociological reasons in general that are to blame? The latter are much more difficult to deal with though. Hence a narrative that problems will go away in one magic stroke by going after the property of society’s most law abiding citizens is a very tempting one for politicians that otherwise fail to present credible answers.

I am not a big fan of President Trump for a number of reasons, but that does not prevent that he’s absolutely correct in this case : “-..this isn’t a gun situation.”

Posted in Domestic Swedish politics, EU, Firearms Directive, Hunting, International politics, USA | Leave a comment

Den osmakliga politiska korrektheten

Häromveckan skrev Magnus Falkehed i en krönika i Expressen av anledning av Stephen Paddocks groteska dåd i Las Vegas:

“Denna höst arbetar dessutom den amerikanska vapenlobbyn på att driva genom ytterligare en uppluckring av USA:s lagar. Det ska bli lättare att få köpa ljuddämpare till sina vapen.

Argumenten är klockrena. Det är skonsammare för konsumenternas öron att skjuta med ljuddämpare. Många jägare skulle också uppskatta det, heter det.

Jag bävar redan inför vad man kommer att säga nästa gång någon sitter på ett hotellrum och skjuter ned oskyldiga i mörkret – med en ljuddämpare på.”

Inte för att jag på något vis vill förringa lidandet hos offren och deras anhöriga i Las Vegas, det är ett i sanning fruktansvärt dåd som begåtts. Men denna krönika i Expressen utgör på ren och ärlig svenska propaganda av sämre sort där syftet uppenbart är att profitera politiskt på detta dåd, inte bara i en amerikansk kontext utan också även i en europeisk dito. Falkeheds uttalande är en karbonkopia på Hillary Clintons dito som kom bara timmar efter Paddocks nidingsdåd. Förbudsivran och vurmen för easy fixes är som bekant ingalunda begränsade till amerikanska påstådda liberaler utan dessa fenomen är i högsta grad aktuella även i Sverige och i Bryssel där EU-kommissionen bara dagar efter terrorattentaten på Bataclan i Paris gjorde ett generalanfall på laglydigt civilt vapenägande genom EU:s nu genomklubbade Vapendirektiv, trots att terroristerna använde illegala vapen. Den svenska Polismyndigheten har dock sedan många år svävat i villfarelsen att myndigheten i praktiken har ett lagstiftande mandat vilket tar sig uttryck i en ovilja att följa svensk lagstiftning och uppenbara påverkansaktioner i massmedia, något som också renderat i otaliga JO-anmälningar och tröskande i domstol.

Till att börja med är ETT vapen i fel hand är ett för mycket, oavsett typ. Den amerikanska debatten kring gun control tog föga förvånande omedelbart fart igen efter Paddocks nidingsdåd och delar av den amerikanska lagstiftningen bör onekligen ses över, exempelvis vad gäller potentiella hål i bakgrundskontrollen vid s.k. gun shows. I fallet med desperadon i Las Vegas finns fortfarande många frågetecken, både vad gäller motiv och hur denne kunnat utföra detta nidingsdåd. Helautomatiska vapen är inget som införskaffas från butikshyllan, inte ens i liberala Nevada, ännu mindre så i Europa. Dessvärre nyttjade dock Paddock s.k. “bumpstocks” vilka är legala i många amerikanska delstater men vilka i Sverige torde kunna resultera i att ställas inför domstol. Mig veterligen har inte en eventuell förekomst av bumpstocks prövats juridiskt i Sverige men i skenet av hur Polismyndigheten dragit laglydiga vapenägare inför skranket p.g.a. bruk av så kallade ”taktiska” stockar är ett sådant scenario ingalunda osannolikt. Ett för vapenägaren negativt utfall skulle således kunna resultera i indragna licenser och rentav fängelse för grovt vapenbrott, oavsett om denne i övrigt inte missbrukat sina vapen. Att det inte ses med blida ögon på att modifiera halvautomatiska gevär så att funktionen förändras till att efterlikna automateld är måhända inte så mycket att säga om ur principhänseende, dock måste lagstiftningen som princip vara förutsägbar. En svensk sportskytt har inget behov av en s.k. bumpstock då det inte finns några tävlingsdiscipliner som kräver dylika, än mindre så en jägare då jakt utförd med en dylik stock knappast är att anse som etisk. Ytterst få, om ens någon, jaktstudsare kan därtill brukas med en dylik stock. Svenska Polismyndigheten drar sig emellertid inte för att ignorera det faktum att det är Naturvårdsverkets sak att yttra sig om ett jaktvapens lämplighet eller olämplighet, inte Polismyndighetens.

Tyvärr lär dock händelserna i Las Vegas användas som rättfärdigande för den agenda Polismyndigheten drivit sedan länge, att i görligaste mån motverka seriöst legalt sportskytte och vapenägande under föresvävningen att detta skulle minska vapenrelaterad kriminalitet i landet. En agenda som krönikor som Falkeheds bidrar till att legitimera bland den oinsatta delen av väljarkåren, även om denna propagandistiska krönika i princip helt saknar empirisk grund.

Falkeheds insinuationer vad det gäller ljuddämpare är riktigt illa på ren svenska. Man skall ha i åtanke att dylika utfärdas licenser för i Sverige för jaktligt bruk. Det är dock uppenbart att Falkehed sett lite för många Hollywoodfilmer och själv inte har någon som helst egen erfarenhet av att skjuta med ljuddämpare. Lite enkel fysik. För att en kula skall bli “ljudlös” måste den färdas med underljudshastighet, d.v.s. under 325-350 m/s beroende på temperatur, annars uppstår en odämpbar ljudbang. De flesta jaktstudsare som populärt hos förbudsivrare och sensationsjournalister kallas för high powered rifles har med standardammunition en utgångshastighet mellan 650-1000 m/s, m.a.o. långt mer än dubbla ljudhastigheten. En ljuddämpare gör således inte ett skott ljudlöst men den minskar risken för irreparabla hörselskador för jägare och hund. Men förbudsnarrativet går helt i linje med: “-Vi måste tänka på säkerheten!” för att citera en numera depolletterad inrikesminister vars tjänstemannaaktivister, i form av de forna kollegorna Peter Thorsell från Polismyndigheten och Nils Hänninger från Justitiedepartementet, hade svårt för att följa Riksdagens mandat under förhandlingarna i Bryssel avseende EU:s Vapendirektiv. Det ger onekligen en dålig smak i munnen att som Falkehed komma med dåligt underbyggd sensationsjournalistik i ett läge som detta, både med tanke på offren för detta groteska dåd och deras anhöriga liksom för de vapenägare som Falkehed samtidigt misstänkliggör genom att utmåla dessa som subversiva samhällsrisker. Jakt och sportskytte är folkrörelser i Sverige med ca 600 000 utövare, att den som har ett vapenintresse per definition skulle vara “ond” och “sjuk” vittnar mer om en skev människosyn å Falkeheds sida. När en islamist utfört ett terrordåd brukar snabbt framföras ett narrativ att muslimer i stort inte skall åläggas en kollektiv skuld, vilket undertecknad håller med om, men lever förbudsivrare som man lär när man samtidigt närmast tillskriver vapenägare en kollektiv skuld för vad en enskild galning utför?

I detta hänseende blir den politiska korrektheten riktigt osmaklig..

Posted in Domestic Swedish politics, EU, Firearms Directive, Hunting, fishing and wildlife, International politics, USA | Leave a comment

Normaliseringen av islamismen

Det brukar sägas titt och tätt att SD som parti inte skall normaliseras osv. Men samtidigt sker ett normaliserande på motsatta sidan av spektrat. I Göteborgsposten stod häromdagen att läsa om hur Iman Aldebe vill piffa upp modet för muslimska kvinnor. Det låter utan tvekan harmlöst och uppmuntransvärt. Det finns dock ett stort dock i sammanhanget.

Iman Aldebes far tillhör enligt uppgift Muslimska Brödraskapet, en organisation som är terroristklassad i bl.a. vårt grannland Ryssland och i ett flertal länder i Mellanöstern. Muslimska Brödraskapet angrep bl.a. kadettskolan i Aleppo 1979 med hundratalet döda som resultat. Den våldsvågen kulminerade med “Massakern i Hama” 1982, med 20 000 döda, när syriska regeringsarmén efter svåra gatustrider slutligen slog ned den islamistiska revolten. Med hjälp från “geopolitiska intressenter” kring Gulfen, i Turkiet, i Israel och i Väst vädrade sedermera islamisterna morgonluft efter Arabiska våren 2011 men efter Rysslands intervention i Syrien verkar nu luften alltmer gå ur dessa. Men på ett politiskt plan jobbar Muslimska brödraskapet hårt för att få acceptans, bl.a. här i Sverige. Man har lyckats bra, se bl.a. hur långt t.ex. Mehmet Kaplan tog sig innan det uppmärksammades att denne talade med kluven tunga och dinerade med representanter för den turkiska fascistiska organisationen Grå vargarna. Mehmet Ali Agça som sköt Johannes Paulus II var vid tiden för attentatet medlem i denna organisation.

Muslimska Brödraskapet har vidare nära koppling till SUM – Sveriges Unga Muslimer, och Rashid Musa. SUM bjöd in hatpredikanter som uppmanade till mord på homosexuella i Profetens namn. SSU Stockholm har dock fortsatt förtroende för sin ordförande Musa, denne sitter som bekant på båda stolarna. Att värna allas lika värde genom att arrangera segregerade evenemang går tydligen också bra. Musa har också stort stöd av religionshistorikern och professorn Mattias Gardell, vars bror är den inte helt okände Jonas Gardell. Hur den gode Mattias får ihop sin anarkism, eller f’låt, frihetliga socialism, med stöd till islamister samtidigt som hans bror är en av Sveriges mest kända öppet homosexuella artister, får jag inte ihop? S-märkta Frida Trollmyrs deltagande vid invigningen av Malmös senaste moské, som har salafistisk inriktning och delvis finansierats av diktaturen Qatar, är en annan tilldragelse där den påstådda värdegrunden inte korrelerar med handlandet. Vad predikar salafismen om kvinnans roll i samhället? Om HBTQ-personers rättigheter? Om religiösa minoriteters rättigheter? Trollmyr sade att hon såg moskén som en ny bra mötesplats för Malmöborna, men i praktiken innebär ett sådant agerande att islamistiska organisationer likt Muslimska Brödraskapet och deras agenda normaliseras i skenet av politisk korrekthet och konflikträdsla. Man brukar säga att man inte vill diskutera med SD eftersom det skulle legitimera partiet. Förhåller man sig då trovärdig när man säger sig värna allas lika värde när man vägrar ta i SD men inte hyser några dubier att göra så vad gäller islamister? Man måste vara konsekvent för att vara trovärdig. Tyvärr ser vi istället ett monumentalt hyckleri och prov på dubbelmoral. Tyvärr har symbol- och identitetspolitiken stora delar av Västvärlden i ett fast grepp. I USA har protesterna mot Trump skapat något som kan liknas vid en ohelig allians mellan påstådda antifascister, vilka själva snarast beter sig på ett fascistoit manér, demokrater som inte kan komma över att man förlorade, allehanda politiskt korrekta kändisar och en kvinnorättsrörelse under namnet Women’s March där en av förgrundsgestalterna är islamisten Linda Sarsour. På vilket vis är sharialagstiftning, slöja och månggifte ett uttryck för progressivitet? Suffragettrörelsen och kvinnorättsaktivisterna på 1960-talet skulle troligtvis inte haft särdeles mycket till övers för Frida Trollmyrs dubbelmoral, Gudrun Schymans påstådda feminism eller Linda Sarsours islamism.

Vad gäller Aldebes uniformsslöjor så finns det dock vissa yrken där strikt neutral uniform har ett syfte, polisyrket är ett sådant. Hur skulle t.ex. en polis i kippa bemötas i förorten? Men Muslimska Brödraskapet jobbar på som sagt för acceptans. Bit för bit, inte olikt hur t.ex. IS i sitt manifest skrev om hur organisationer, företrädesvis på vänsterkanten, skall infiltreras för att skapa en position där agendan inte kan ifrågasättas. Behandlar samhället t.ex. kristna extremister lika undflyende? Nu är ju t.ex. KKK tack och lov inte något större problem här men med risk för att kallas rasist och islamofob så ser jag med bekymmer på den normalisering som sker i svenska samhället av islamistiska organisationer. Att brännmärka kritik mot islamism såsom uttryck för rasism och islamofobi är en del i normaliseringsprocessen då detta tystar kritiska röster, i synnerhet så i ett politiskt klimat kännetecknat av politisk korrekthet och konflikträdsla.

Att kritisera islamism har dock inget med rasism att göra, det är en kritik av en politisk ideologi som är baserad på religiösa föreställningar. Det har inte ett jota med hudfärg att göra. Tyvärr verkar dock alltför många inte vilja se eller veta riktigt vad islamism står för, det är den politiska tolkningen av religionen i stort, i vardagslivet och i relationen mellan medborgarna, oavsett credo eftersom interaktion likväl måste ske dessa sinsemellan. Iman Aldebes incitament att få ut muslimska kvinnor i arbetslivet må vara bra, men kom ihåg bakomstående organisation och vilken värdegrund och agenda denna har. Vore det inte bättre att likt Mustafa Kemal Atatürk göra religionen en fråga för hemmet, att värna det sekulära samhället? Erdoğan gör dock sitt bästa för att demontera arvet efter Kemal och vrida klockan bakåt i Turkiet och gör detta i nära samarbete med just Muslimska Brödraskapet. Att normalisera islamismen är att göra det sekulära samhället en stor otjänst, och normaliseringen verkar gå allt högre tempo, såväl i Sverige såväl som runt om i vår omvärld.

Posted in Domestic Swedish politics, International politics | Leave a comment

When is democracy illegitimate?

Yesterdays attempted referendum for independence in Catalonia ended in violence on a level that was shocking to many, especially since it took place in a Western European country like Spain. The Spanish nation has been a democracy ever since King Juan Carlos I refused to take over after El Caudillo, as Ferdinand Franco, Spain’s autocratic strong man, was known. King Juan Carlos I led Spain on a transition to a constitutional democratic monarchy, something that endeared him to many Spaniards. Still Spain bares scars from the Civil War 1936-1939 and the years of francoism. The Basques for instance have long struggled for independence, being culturally and linguistically different from the rest of Spain, a struggle that was made more severe being on the loosing side of the Civil War. The more radical Basques turned to terrorism in the form of ETA, Euskadi Ta Askatasuna – Basque Homeland and Liberty. Today the Basque nationalists have turned away from terrorism to a political struggle, mostly in the form of Herri Batasuna, a far left nationalist party. The development is quite similar to that in Northern Ireland where the IRA, a movement that is ideologically quite similar to ETA, the two terrorist organizations even cooperating to a certain degree in the past, has laid down arms and instead embarked on a peaceful political solution through Sinn Féin instead.

Catalonia as well as the Basque country has it’s own historical, cultural and linguistical identity, and given the part Barcelona played during the Civil War, that identity was held down during the Franco Era. That is why Madrid’s harsh response, not only proclaiming the referendum illegal, but also like Prime minister Mariano Rajoy publicly refusing that it even took place, and also sending in the paramilitary Guardia Civil that left over 800 people injured, has been seen as a return of the ghost of the past.

Of the abundant footage available online people injured where not just violent rioters, but also peaceful Catalans voting for independence. Reactions among leading politicians around Europe has been quite few, at least when it comes to the political repercussions other than the level of violence showed by Guardia Civil. However Ramón Luis Valcárcel, the vice President of the European Parliament wrote on Twitter:

“-Today we have witnessed a nationalistic propaganda act, undemocratic; a coup attempt against Spanish democracy, and so a coup against Europe.”

This concerns me. Greatly. True enough, the Catalans attempted referendum is against the Spanish constitution. But the violent crack down from Madrid casts shadows from the sordid past and rather strengthens the Catalan cause. If Madrid had just said, go ahead, the vote is unconstitutional and as such it will not be adhered to, that would have been fine. But now what we are witnessing is rather more disturbing. Valcarcél is saying that voting is a coup against Europe. Really? Brussels had no problem in supporting the coup in Kiev back in 2014 when the albeit corrupt but still democratically elected Yanukovych was ousted which as we now know triggered the Russian invasion of Crimea when the the new regime expressed it’s desire to boot out the Russian Black Sea Navy from it’s home port in Sevastopol. Furthermore the Crimea is a historical region of Russia and predominantly Russian speaking, however Crimea’s referendum to secede from Ukraine to Russia was not accepted by the West, and the political development ultimately escalated into triggering the civil war in the Donbass with considerable Russian involvement as Russia saw it’s geopolitical interests under threat. Of course such activities are illegal under international law, however geopolitics seldom correlate with moral standards and law, it is a field that must be seen through Machiavellian eyes, regardless nations involved. Expressing support for the coup in Kiev that has led Ukraine into utter deluge wasn’t something that Brussels had any problems with however, although Brussels still claims the moral upper hand in it’s relation towards Russia. The latter is by no means innocent in this mess, but neither is the West. For example Brussels didn’t see any problems with Kosovo seceding from what was left of Yugoslavia, something that understandably has caused considerable animosity within Serbia and the Serbian President Alezandar Vucic has openly criticized the two faced attitude in Brussels. Some might argue that the events in Kosovo were under different circumstances, true enough, the Catalan referendum was not held under a situation of clouds of war at the horizon. But the response from Madrid and Brussels are troublesome nonetheless because this shows the double standards in today’s Europe. Machiavelli wrote Il Principe under a different era, during days of the dynastic Italian city states. However his theories still bares validity even to this day, albeit under different shapes and circumstances. Apparently Brussels sees it fit to adhere to the proverb: “-The end justifies the means.” as long as things come down to maintain political hegemony for Brussels and it’s political agenda. EU-commissioner Jean Claude Juncker as on repeated occasions denounced referendums among the citizens of Europe. Why? It is quite evident, it is unlikely that there is popular support for the ultimate goal of a United States of Europe, Altiero Spinelli’s life long dream. It is from the same perspective that we must see Valcárcel’s tweet.

Much of the West is today stuck in a narrative of identity politics. Being skeptical towards European federalism is frequently portrayed as being equal of being a xenophobic chauvinistic nationalist. There is however a great difference in being lets say a liberal conservative patriot and being a rampant chauvinistic national socialist. Being against the ultimate goal of the United States of Europe governed from Brussels is often made out to be equal to “running Moscow’s errands”. Standing up for democratic rule in the sense that the majority vote of the people should decide upon the political discourse is labeled as “populist”. The EU is portrayed as a project of peace, and sure enough the Coal and Steel Union certainly was so. The Common Market also brought former enemies closer. Still, when war broke out in August of 1914 between Britain and Germany it was the world’s two greatest trading partners that went to war against each other. The current animosity between the West and Russia regarding the situation in Ukraine bares an unpleasant resemblance to the situation in the Balkans preceding World War I. Unfortunately people tend to only see the parts of history that speak for their narrative and the most dogmatic pro-EU demagogues, like we saw in the case of Valcárcel’s comment on the Catalan referendum, tend to brand those opposing as equal to traitors against the greater cause, i.e. the idea of “Europe”. But lets be honest, it was liberal nationalism that ultimately paved the way for democracy as we know it today. What would 1848 been like without liberal nationalism? The EU is seen as the guarantor of liberty, freedom and democracy. But does Brussels stand for democracy when it’s non-elected leader demands that no popular referendums should be held that could interfere with the project? Is the EU a peace project when it begins to project a geopolitical agenda such as in the case of Kosovo, Libya and Ukraine? Spinelli’s idea of how the ultimate goal of a federal Europe was that this should be imposed upon the probably unwilling citizens of the various states that today make up the European Union step by step in order to create a federation that no one would really see coming, even less withdraw from. Bear in mind that Spinelli was a communist and as such probably had quite a different idea what constitutes a democracy compared to say a liberal or a conservative. Thus Brexit came as a chock to Brussels. Those that supported Brexit were by definition labelled as ignorant xenophobes that really did not know what was best their own good, whether this was the case or not.

So, the heavy handed response to the referendum of independence in Catalonia coupled with the comments made by leading European politicians, regardless if you support the Catalonian referendum or not, that is, lets be fair, unconstitutional, really concerns me for the future of Europe. I admit, I am not a keen supporter of the idea of a federal United States of Europe, but things are becoming rather disturbing when voting and the strife for democracy are being seen as illegitimate. Rather one could question the democratic legitimacy of those proclaimed defenders of democracy, such as the EU-commission, that question the people’s rights to determine the political agenda?

Posted in EU, International politics | Leave a comment

Att klä en agenda i andra kläder

Jakt och sportskytte var en gång i tiden tämligen okontroversiella företeelser, inte minst i Sverige men även så ute i Europa. Över tid, i takt med ökad urbanisering och kulturella förändringar ses emellertid dessa företeelser som inte lika självklara. Detta framförallt inte bland medborgare som inte berörs av eventuella inskränkningar eller vilka har en bild av dessa företeelser som inte stämmer med verkligheten. Generationer som vuxit upp med att kött kommer från butiken i tråg och där man från unga år genom sagor och Disneyfilmer likt Micke & Molle matats med en bild av jägaren som ondsint saknar av förståeliga skäl i stort en naturlig koppling till jakt, viltvård och landsbygdens förutsättningar och djurhållning i stort. Djurrättsaktivister vilka tillämpar ett moralfilosofiskt likhetstecken mellan djur och människor försöker titt och tätt sabotera jakter. Man ser människan som apart från biotopen och inte en del utav den. Ur ett biologiskt perspektiv är det ehuru lika naturligt för människan som för vargen att jaga älg, måhända än mer så när skogsbruket numera är en stor variabel vilket stundom kolliderar med viltvårdsintresset där jägarna förespråkar en större återhållsamhet emedan skogsbolagen vill hålla betesskadorna nere.

Vad gäller sportskytterörelsen så sågs denna förr om åren som en nationell tillgång och uppmuntrades. Med det Kalla krigets slut och värnpliktens avskaffande, låt gå att den senare återinförts i begränsad utsträckning, så har emellertid bilden förändrats. Snarare ses sportskytterörelsen som ett potentiellt problem, en bild som odlats av en aktivistisk tjänstemannakår inom Polismyndigheten under många år.

Den så kallade “Doris-utredningen” 2013 var ett tydligt exempel på detta där utredaren Doris Högne Rydheim, tillika rektor för Polishögskolan i Solna och ledamot i Rikspolisstyrelsen,  i SVT inför utredningen sade att: “-Skytte är ingen sport, tacka vet jag hockey!” Hennes förslag involverade bl.a. retroaktiv lagstiftning för kpistskyttet, retroaktiv lagstiftning är dock som bekant förbjudet enligt svensk lag. Det föresvävade dock inte som ett problem för Rydheim som framför tevekamerorna sade: “-Vi tar död på en sport!” Resonemanget var att även om man visste om att det var insmugglade vapen som nästan uteslutande utgör problemet i dagens Sverige så skulle man lagstifta i förebyggande syfte eftersom när smugglingen stoppats så skulle laglydiga medborgares vapen bli stöldbegärliga.

Föga förvånande möttes Rydheims utredning av skarp kritik i remissrundan och fick inget större genomslag. Men så kom de ökända attentaten i Paris 2015 och genast kom EU-kommissionen inom några dagar med ett drakoniskt och kraftigt missriktat förslag, som ett eko av Rydheims utredning, som i princip helt fokuserade på laglydiga medborgare snarare än kriminella och terrorister. Detta var knappast förvånande då Bryssels utredare Fabio Marini haft svensk “experthjälp” utav Peter Thorsells högra hand Lars Henriksson. Efter många turer så gick ett urvattnat Vapendirektiv igenom, trots att detta inte följt gängse regelverk om konsekvensanalys, probleminventering och subsidiaritetsprincip, ett direktiv som nu skall implementeras på nationell nivå.

Morgan Johansson förefaller ha lärt sig av EU-kommissionen och ämnar lägga fram ett förslag om skärpt vapenlagstiftning, trots att lagrådet menar att det inte följer svensk lag.

Vad gäller Bryssel verkar man missbelåtna med att inte ha fått igenom sin drakoniska variant på vapendirektiv, vilket föranleder att man istället levererar ett generalangrepp på jakten och sportskyttet utifrån en förment miljöaspekt, genom att förbjuda bly i ammunition.

Dock medför ett förbud mer problem än vad det gör nytta. För jaktens del innebär stålhagel ökad rikoschettrisk, risk för gräsbränder p.g.a. gnistbildning vid skott mot markvilt. Stockar som innehåller stålhagel riskerar att kasseras vid sågverken. Eftersom stålhagel har lägre densitet än bly tappar också haglen fart fortare vilket leder till högre skadeskjutningsfrekvens. För att få samma utgångshastighet som blyammunition måste stålammunition laddas hårdare, något som inte alltid är lämpligt för äldre hagelvapen, som ofta dessutom är hårt trångborrade. Substitut till bly mer än stål finns i form av vismut, som dock funnits ha andra miljömässiga sidoeffekter.

Vad gäller blyförbud i kulammunition skulle detta få grava konsekvenser för  t.ex. 22-skyttet. Helkopparkulor för centralantänd ammunition är bl.a. kontroversiell och förbjuden i vissa tyska delstater efter flera incidenter med rikoschetter, vissa med dödlig utgång.

Koppar är i sig inte särdeles nyttigt. Kort sagt finns en hysteri kring bly i ammunition som inte kan backas upp empiriskt. 

I vårt grannland Norge har man till och med återinfört blyammunition då det inte fanns empiriskt grund för förbudet.

Men om syftet från Bryssels sida att i görligaste mån göra livet surt för laglydiga jägare och sportskyttar så är agendan väldigt tydlig. Det gäller bara att klä agendan i andra kläder för att den skall framstå som mer lättköpt för den oinsatta massan.

Posted in Domestic Swedish politics, EU, Firearms Directive, fishing and wildlife, Hunting, Hunting, fishing and wildlife, International politics | Leave a comment

“God ton i debatten”

Häromdagen stod att läsa i Aftonbladet om doldisen bakom den nya brunhögeranstrukna överklassideologin, Patrik Engellau på Det Goda Samhället. Synbart lever inte Mikael Nyberg som Aftonbladet lär, “god ton i debatten”.
Personligen skulle jag, med akademisk examen i bl.a. statsvetenskap i bagaget, mer definiera Engellau som konservativ snarare än brunhöger. Det råder tämligen stor skillnad på att vara konservativ och att vara fascist. Konservatismen är inte en totalitär ideologi. Nybergs retorik bär dock en unken ton från Generation -68 där de flesta som inte höll med slentrianmässigt tillskrevs epitetet: “-Fascist!” Faktum kvarstår dock att den italienska fascismen och den tidiga tyska nazismen i mångt och mycket på ett ideologiskt plan hade mer gemensamt med den totalitära extremvänstern än den konservativa högern. 

I synen på individen i förhållande till kollektivet så kan kommunism, fascism och nazism hålla hand. Individen är helt underordnad kollektivets behov och bästa emedan en socialkonservativ fortfarande tillskriver nationen och den egna kulturen betydelse för samhällets sammanhållning så får detta likväl inte gå ut över individen. Än tydligare blir detta hos en liberalkonservativ. 

En historisk jämförelse är på sin plats. Järnkanslern, Otto von Bismarck, aristokratisk lantjunker, monarkist och statsman i Macciavellisk anda, i högsta grad en konservativ man, tillsåg att det infördes ett offentligt socialförsäkringssystem i Kejsartyskland. Måhända mer i syfte att stävja socialismens framväxt mer än av åtanke för arbetarklassens väl och ve men likväl. Bismarck var inte främmande för maktspråk, ty det var härigenom Tyskland enades i en lilltysk lösning genom Fransk-Tyska kriget 1870-71. Dock var krig inget självändamål för Otto, även om tidens romantiserande anda glorifierade äran att gå i strid för fosterlandet. Tvärtom var Bismarck en återhållsam man som exempelvis inte hyste några översvallande tankar om kolonialismens kapplöpning, något som den av mindervärdeskomplex drabbade Kaiser Wilhelm II såg som frustrerande utöver att finna sin mentor alltför återhållande av det egna egot vilket slutade med Bismarcks avsked. Därpå gick Tyskland ofrånkomligen mot en kollision med sina medtävlare, inte minst genom kapprustningen till sjöss i konkurrens med sin främsta handelspartner Storbritannien. Bismarck förblev emellertid en konservativ monarkist som torde haft föga tillövers för skränande SA-pöbeln om han levt då.

Under 1920-talet hade Sverige och Italien världens mest turbulenta arbetsmarknader. I Sverige löstes detta som vi vet av Saltsjöbadsavtalet 1938 som gav den “svenska modellen” där arbetsmarknadens organisering och lönesättning sker genom förhandling genom arbetsmarknadens parters organisationer utan statlig inblandning. I Italien däremot gavs arbetarna en del av lönen i aktier i företagen i korporativistisk anda. Således blev arbetsgivare och arbetstagare ömsesidigt beroende av varandra och lugn uppstod. Den italienska fascismen ville inte avskaffa klassamhället men göra det konfliktlöst. Lugn skulle råda hemmavid vilket var en förutsättning för expansion utåt. 

Det förment klasslösa Sovjetunionen var ingalunda befriat från expansionistiska aspirationer, oavsett hur mycket retorisk svada om internationalism man förmedlade i propagandan. Detta om något kom finnar, balter, moldaver, polacker, tyskar och japaner att få erfara under och efter kriget. George Orwell, som var demokratisk reformistisk socialist, skrev efter sina upplevelser från Spanska inbördeskriget i Animal Farm: 

“-The creatures outside looked from pig to man, and from man to pig, and from pig to man again; but already it was impossible to say which was which.” 

För den individ som drabbas av en totalitär stats förtryck är det tämligen egalt vilken politisk färg denna stat säger sig tillerkänna. 

Även inom den tidiga tyska nazismen förekom tydliga socialistiska drag som gjorde rätt för partinamnet NSDAP – Nationalsozialistisches Deutsches Arbeiterpartei. Det var inte minst bröderna Strasser som ledde vänsterfalangen inom partiet. Dessa förenade en socialistisk samhällsordning med nationalism, ideologiskt inte olikt Sovjetunionen när man 1943 upplöste Komintern som diplomatisk eftergift till de Västallierade och istället sade sig stå för “socialism i ett land”. Bröderna Strasser utmanövrerades dock av den oppurtunistiske Adolf Hitler i och med “De långa knivarnas natt” 1934. Hitler insåg att han aldrig skulle få gehör inom den tyska industrin eller inom Reichswehr för en socialistisk samhällsordning. Resten är som man säger, historia..

Vad vill då undertecknad ha sagt med denna historiska tillbakablick? Jo, att i dagens Sverige föreligger en påtaglig antiintellektualism i dessa frågor, en antiintellektualism som eldas på av bl.a. personer likt Henrik Arnstad som återkommande tituleras som “historikern” och “forskaren”, exempelvis av svenska Regeringen, trots att denne saknar akademisk examen och gjort mer än lovligt bisarra utspel, bl.a. gentemot vårt grannland Finland. Vad Arnstad gör är dock att servera “rätt” historiskt narrativ för dagens politiska konsumtion enligt devisen: “-Den som definerar historien kontrollerar nuet.” Problemet är att ju mer kolerisk Arnstad är desto trovärdigare framstår meningsmotståndaren. I högsta grad kontraproduktivt.

Samma typ av tveksamma agerande ger nu även Nyberg uttryck för. Kan man inte komma med relevanta motargument gentemot den som ifrågasätter den påbjudna samhällsberättelsen idkas karaktärsmord genom brunsmetning vare sig det är relevant eller ej. Så mycket för: “God ton i debatten.”

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment