Debattartikel i Timbros Smedjan: Vapenamnestin gör ingen nytta

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

Lebanon all over again? – The Middle East from a post-ISIS perspective

Today it has been reported that Turkey has begun a major military operation, Olive Branch, against the Kurdish YPG movement in northern Syria.

Turkey defines YPG as an offshoot of the PKK guerrilla that has been at war with Ankara since 1983. YPG has been instrumental for the West in combating ISIS and has had an mostly uneasy relation with Damascus without any major military clashes with the latter. Turkey has been supporting anti-Assad Turkmen militias in northern Syria, and the relation towards ISIS has been questioned, for instance by the Russians, especially so after the Turkish downing of a Russian SU-24 Fencer after which Turkmen militias killed one of the pilots that had ejected as well as Turkey’s role regarding ISIS’s illegal oil trade. However the failed coup against the Recep Tayyip Erdoğan, with the subsequent crackdown against the Turkish opposition, has increasingly soured relations between Turkey and the West. Relations have become so bad that for instance Germany has completely moved it’s units from Incrilik airbase and transferred them to Jordan instead. The US has increasingly stepped away from supporting FSA units and supposedly “moderate Islamists” such as the Nour al-Din al-Zinki Movement, since many of them continuously fail to distance themselves from salafists and instead are operating in conjunction with for instance HTS, al-Quaida’s Syrian branch. Thus the US has instead begun using predominantly Kurdish proxies such as the SDF for it’s agenda. This has had a deteriorating effect on the relations between Ankara and Washington, relations that hasn’t improved either due to the US refusal to extradite Fethullah Gülen, the oppositional islamist that Erdoğan’s regime accuses to have orchestrated the failed coup back in 2016. The Trump administration’s decision to recognize Jerusalem as Israel’s capital has also spawned great discontent among US allies all around the Muslim world.

Turkey,  although a member of NATO, has seen itself becoming increasingly diplomatically isolated and has come to the conclusion that good relations with Russia must be repaired and upheld. Hence Turkey has shifted it’s focus from the West and the Gulf nations to instead cooperate with Russia, Iran and the Hezbollah and has bought the cutting edge Russian S-400 SAM systems, much to the dismay of Washington. The YPG also holds Russia accountable for the Turkish actions as Russia has had troops in Afrin, although has withdrawn some of them in order to avoid casualties from Turkish fire. However it seems that the Kurds might have made a similiar misscalculation as with the referendum in Iraq. Moscow and Damascus made a joint proposal to allow the Syrian Government to return to Afrin in order to remove the Turkish incentive to attack, however this was turned down by YPG.

In general in can be said that the former Sunni front against the Iranian backed Shias, has thus failed, something that is evident not only in Syria but also given the crisis between Qatar and Saudi Arabia. Turkey has bolstered Doha’s military capability by stationing Turkish troops in the country and Tehran has opened its airspace for Qatari airplanes, thus making Riyadh’s blockade less effective. A unified Sunni front has thus failed. However, Turkey’s involvement in Syria, with it’s support of anti-Assad Turkmen militias, is not in any way in support of Damascus, rather this serves only Ankara’s interests in the region.

With the US also increasingly projecting it’s own geopolitical interests in Syria with disregard to Ankara’s, things are now sett for an increasingly complicated post-ISIS situation in the Middle East. ISIS is not totally defeated yet though, HTS-members have for instance defected in Idlib to the movement and there is a substantial pocket left in the Deir ez-Zor desert. In Iraq however ISIS is defeated, in no little part due to the Shia PMU militia supported by Iran. The Kurdish referendum for independence was an woefully miscalculated move by Masoud Barzani as Baghdad promptly secured the Kirkuk oilfields which forced Barzani to resign. The internal Iraqi situation is thus uncertain and complicated, especially also given the military strength of the PMU.

In Yemen the former president Saleh was killed by Houthi rebels after he tried to come to a deal with the Saudi-led coalition. The Houtis have lost some strategic positions in northern Yemen although the Saudis and their allies have suffered substanial casulties during the illfated intervention and the Houthis have brought to conflict into Saudi Arabia itself, both on the ground and through the use of ballistic missiles. The Yemeni civilian population has suffered the worst though. An end to the conflict, which is a proxy conflict between Teheran and Riyadh, is not likely in the short time frame though.

In the US President Trump has always criticized the nuclear deal with Iran that was reached during the Obama Administration, even hinting that military means are not off the table, the very same narrative that Hillary Clinton also gave before the US Presidential Election. However a military endeavor against Iran is not likely in the short run, not given the tense situation the Korean Peninsula for the moment.

With the US-backed Kurdish border units positioned in northern Syria, a force that is said to reach 30 000 men, Washington continues to anger Ankara. The Turkish operation against the YPG in Afrin will certainly put additional strain on US-Turkish relations, even though the US denies supporting the Kurds in northeastern Syria. As such it is not likely that Damascus in the foreseeable future will secure it’s pre-war territory. The US has also returned to the narrative that al-Assad must go and that the US is in Syria to stay. With Turkish bombing of Kurdish targets, al-Assad still in firm power in Damascus and the SAA advancing and the US reverting to a unilateral position the stage is set for continued and even escalated warfare in the Middle East. Not only Syria but the entire Middle East is turning increasingly into a situation reminiscent of that during the civil war in Lebanon 1975-1990, with changing alliances and unilaterlism. There is thus no peace in sight even in a post-ISIS perspective.

Edit: Some days into Operation Olive Branch the US is now suggesting that Turkey should be allowed to establish a security zone in Afrin. This comes after Secretary of State Rex Tillerson described Turkey’s security concerns along it’s southern border as legitimate, which are objectively true given the PKK insurgency, regardless what one might think of  Erdoğan’s regime from a moral point of view. This move may also be seen as an attempt to try to some extent repair the diplomatic damages caused between Washington and Ankara and at the same time to try to defuse the situation in Afrin without causing to much damage to American-Kurdish relations and to regain some diplomatic initiative in Syria after being sidelined to a large extent by Russia.

Posted in Geopolitical topics, International politics | Leave a comment

Vikten av att vara trovärdig

Numera passerar det tillsynes inte en vecka utan att något grovt våldsbrott begås i Sverige. Därtill blir våldsbruket allt grövre. Det är numera inte bara tal om misshandel, knivskärningar och skottlossning vid enskilda tillfällen. Gatugängen har blivit allt tyngre beväpnande och synbart alltmer våldsbenägna. Visst har svenska poliser i tjänst skjutits med automatvapen i tjänsten även förr om åren, t.ex. vid polismorden i Handen 1967 och mordet begånget på polismannen Leif Widegren i Högdalen 1992. Men att polisstationer utsätts för attentat med handgranater kan knappast påstås vara en gammal företeelse. Detta är dock inget som bara plötsligt uppstått, det är en utveckling som pågått i decennier men som inte åtgärdats i tid med rätt insatser. Istället har oftast de som varnat för utvecklingen misstänkliggjorts som varandes stormkråkor då invändningar kontrasterat mot påbjudna dogmer.

Journalister och kändisar vilka företrätt “rätt” värdegrund” har beredvilligt bidragit till upprätthållandet av mantrat: “-Sverige har aldrig varit så tryggt som nu!”  Den som invänt, oavsett incitament för att göra så, har misstänkliggjorts och anklagats för att “fiska i grumliga vatten”.

Sverigebilden har varit så viktig att upprätthålla för det politiska etablissemanget att såväl statsminister Stefan Löfvén som förre statsministern Carl Bildt sågs sig nödgade att offentligt ifrågasätta den intervju i tjeckisk media som privatpersonen Katerina Janouch deltog i.

Sverigebilden börjar dock krackelera alltmer och blir allt svårare att upprätthålla.

Situationen börjar gå så långt att t.o.m. statsminister Löfvén överväger att sätta in militär för polisiära uppgifter, något som tidigare av fullt förståeliga skäl varit att anse som en omöjlighet att förespråka inom svensk socialdemokrati med tanke på händelserna i Ådalen 1931.

Journalister vilka lite elakt skulle kunna kallas “regimtrogna” givet sin föga objektiva hållning till sitt uppdrag börjar likaså att vända kappan efter vinden. Alexandra Pascalidou, en journalist som trots att denna två gånger ertappats med plagiarism fortfarande anlitas till överprisat gage då hon företräder en okritisk hållning med “rätt” värdegrund, förefaller ha en dubbelsidig parka, en för sommar och en för vinter, en sida beroende på hur kallt det blåser. Det är knappast trovärdigt.

Andra journalister som fortfarande har någon kredibilitet kvar börjar i allt skapare ordalag att ifrågasätta det politiska etablissemanget vilka bär ansvar för att utvecklingen fått eskalera så som den gjort. Lena Melin skrev häromsistens i vassa ordalag:

“Löfven och Kristersson låtsas som de inte har med gängkrigen, skjutningarna och gatumorden att göra. Men det har de. Det är deras partiers oförmåga att ta itu med problemen som gör att vi är där vi är.”

Det går inte längre att blunda för situationen och kalla ett äpple för päron. Sverige är som nation stadd i nedförsbacke. Våldsmonopolet är alltmer satt ur spel. Kan inte detta upprätthållas kan heller inte medborgarnas tilltro till systemet garanteras. Samhällskontraktet förutsätter trygghet, skattevilja och känslan av att få valuta för skattemedlen. Upprätthållandet av lag och ordning och värnande om grundläggande demokratiska principer såsom åsikts- och yttrandefriheten är fundamentala för att medborgarna skall ha något förtroende för landets styre.

För att Sverige skall ha skuggan av en chans att räta upp den lutande skuta vi idag utgör så måste problemen angripas på flera plan. Likt en missbrukare måste vi först erkänna för oss själva att vi har problem. Vi har inte bara utmaningar, vi har problem. Akuta problem. Att glin i förorten har insmugglade automatkarbiner och handgranater är ingen utmaning, det är ett distinkt och allvarligt samhällsproblem. Att vi har en inept och politiserad ledning för den lagupprätthållande myndigheten som tappat fokus på sitt offentliga uppdrag är ingen utmaning, det är ett problem. I förlängningen inte bara ett administrativt utan även ett demokratiskt sådant.

Sverige måste förändra sin bortklemande attityd gentemot tungt kriminella. Ett steg i rätt riktning regeringen tagit är att grovt vapenbrott numera leder till häktning. De kriminella måste bort från gatan. Hydran måste dekapiteras. Vidare måste Tullen ges större resurser och smugglingen på allvar tas itu med.–tvingades-hem-vid-terrordadet

Polismyndighetens nya organisation, för vilken Dan Eliasson är chef, är en koloss på lerfötter med en inkompetent skeppare vid rodret. Det är en topptung organisation som alltmer påminner om regalskeppet Vasa. Det finns inte tillräckligt med poliser och förtroendet bland manskapet, som säkerligen försöker göra så gott man, sjunker alltmer för ledningen.

Att återinföra en kommunal polis torde knappast vara rätt väg att gå. Ej heller att sätta in militären för att lösa polisiära uppgifter. Vad som däremot, enligt undertecknads förmenande, behöver göras är att dela upp Polismyndigheten i en nationell polis vars uppgift är likartad med exempelvis FBI, att ta itu med kriminalitet såsom terrorism och organiserad brottslighet som en lokalpolis av förståeliga skäl saknar resurser för, och en lokalpolis som skall ansvara för den medborgarnära verksamheten. För att vid behov kunna stärka upp den polisiära numerären behöver även något i stil med Beredskapspolisen som organisation återuppstå. Utbildade medborgare som kan inställa sig med kort varsel för att assistera med polisiära uppgifter, något i stil med ett polisiärt Hemvärn underställd gängse organisation. Att “jaga pinnar” och fabricera statistik kan heller inte vara gångbart som mått på effektivitet. Målinriktningen måste vara relevant och kvalitativ, med rätt fokus, inte kvantitativ med fel inriktning.

Det är hög tid att bemanna länspumparna på skutan Sverige. Det måste visas på verkligt ledarskap. Tiden för “Kejsarens nya kläder” är nu passerad. Nu måste det visas trovärdighet, tas verkligt ansvar och levereras annat än bara Potemkinkulisser, munväder och undanflykter. Vikten av att vara trovärdig kan på intet vis underskattas.




Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

Bondförnuft? Tyvärr, det har utgått ur sortimentet..

Få djur verkar beröra så mycket som just vargen. Måhända är det vargens släktskap med tamhunden som slår an till många människor varpå denna vurm för detta rovdjur? Det finns dock klara skiljelinjer i synen på vargen, en skiljelinje som ofta sätts av människans geografiska boplats, ursprung och gärning. De stora rovdjuren är långt populärare hos människor boende i städerna och acceptansen för de negativa konsekvenserna av ökade populationer är logiskt likaså större hos de medborgare som själva inte berörs. I veckan fälldes en varg på Södertörn under skyddsjakt beslutad av Länsstyrelsen då vargtiken börjat röra sig i närheten av bebyggelsen och uppvisa ett icke önskvärt beteende, ett beslut som skapade stor indignation hos många, däribland Elisabeth Höglund som skrev en minst sagt emotionellt laddad om än i sakfrågan ej särdeles initierad inlaga.

Man märker i nyhetsrapporteringen vilket språkbruk som används av journalistkåren. Man skriver inte att Södertörnsvargen fälldes, vilket är en mer gängse och neutral terminologi för att döda vilt under jakt, utan att den sköts till döds. Det finns en språklig nyans i detta som tydligt signalerar värdegrunden, den senare förmedlas ut till läsarkåren som skall bli indignerade över det uppenbara nidingsdåd som Länsstyrelsen begått. Att skjuta ett vilt är just förknippat med att ta det av daga så snabbt och effektivt som möjligt med minsta möjliga lidande. Men man skjuter inte ett vilt bara för att ge det en skråma. Man fäller viltet med ett förhoppningsvis välriktat skott.

”Myndigheterna har uppträtt iskallt. Okänsligt. De har haft gott om tid och möjlighet att flytta tiken. Det finns flera områden i Mellansverige med äldre nu tomma revir som kunde attraherat henne att stanna i en flytt” skriver Rovdjursföreningen på Facebook.”

Även Expressen använder ett snarlikt språkbruk.

En eventuell flyt som Svenska Rovdjursföreningen förordat har prövats ett otal gånger på andra ställen i Sverige, med klent resultat.

När ett stort rovdjur börjar uppvisa ett oönskat beteende och rör sig i närheten av bebyggelsen föreligger således relevans i ett skyddsjaktsbeslut. Men uppenbart delas inte denna åsikt av många för vilka vargen står för “det fria och vilda Sverige”. Det hölls till och med en minnesstund för den fällda vargen.

Med all respekt men som själv jordbrukare och jägare finner detta en smula “over the top”. Med detta sagt så finner jag själv vargen ett vackert djur som är en naturlig del av den svenska faunan och jag skulle utan tvekan gärna vilja se varg i dess naturliga miljö. Men inte i sällskap med min hund eller i någon av mina kreaturshagar. Att vi således har §28, skyddsjakt och licensjakt ser jag således som en grundförutsättning för att vi skall kunna ha rovdjursstammar i Sverige. Det kommer alltid att finnas varghatare och det kommer alltid att finnas tjuvjakt, men genom att ha en reglerad jakt och möjlighet att skydda våra tamdjur minskar incitamentet hos människor som påverkas negativt av rovdjursstammarna att “se mellan fingrarna” med tjuvjakt. En “nollvision” vad gäller vargen ser jag personligen som politiskt kontraproduktivt, det är i det närmaste liktydigt med att på frivillig basis utestänga sig från någon som helst politisk påverkansmöjlighet. För människor som har en naturlig koppling till livet och döden, som djuruppfödning och jakt de facto innebär så framstår dock minnesstunder med ljus för en varg som uppvisat ett avvikande beteende, vilket föranlett skyddsjakt, som ett uttryck för hur stadsbor kort sagt förlorat kontakten med verkligheten.

Men det är inte bara rovdjurspolitiken som stundom tar sig direkt ekofascistiska uttryck bland militanta djurrättsaktivister och tyvärr även bland “vanligt folk” som i samband med skyddsjakten på Södertörnsvargen uttryckte sig på ett sätt som inte accepterats om det rört någon annan fråga. Människan ses av alltfler som apart från biotopen och som en inkräktare, inte som en del av biotopen, varför rovdjurens intressen skall sättas före alla andra. Inte försökas jämkas efter bästa förmåga och realpolitik. Detta leder inte bara till att minkar släpps ut, färg kastas in i skinnbutiker, att näringsidkare mordhotas o.s.v.

Nej, det leder även till att den som inte har “rätt” åsikter demoniseras och hotas på sociala medier.

Riksdagsledamoten Staffan Danielsson blockerades under den gångna veckan på Facebook, måhända efter en organiserad massanmälning p.g.a. att han uppmanat att Facebook skulle ta itu med den extrema djurrättsaktivismen på sajten?

En annan orsak skulle kunna ha varit p.g.a. att han sedan länge förordat ålderskontroller av ensamkommande, något som väckt indignation från såväl nyliberaler som socialister. Okynnesrapporteringar som medel för att tysta meningsmotståndare verkar bli allt vanligare och tyvärr verkar detta även ha en viss social acceptans så länge de som ligger bakom har “rätt” värdegrund.

Detta fenomen har även Katerina Janouch erfarit vad gäller den infekterade debatten kring den svenska migrationspolitiken. .

De flesta människor har en åsikt om vad dessa definierar som “gott” och vad som har ett högre syfte i tillvaron. Vissa människor har dock synbart svårt att inse att världen alltsomoftast inte är svart och vit utan mer en antracitgrå sörja genom vilken vi i vår livsgärning navigerar oss fram samtidigt som vi förhoppningsvis bevarar vår självbild och värderingar. För människor vilka har kvar en mer gammaldags och konservativ syn på livet och döden vad gäller människans förhållande till djurhållning och jordbruk uppstår således en intressekonflikt när vad som är “gott” i allt högre utsträckning definieras av individer vilka själva inte påverkas av de beslut som fattas. Må det vara höjd bränsleskatt som i högsta grad inverkar negativt på livet i glesbygden eller nu senast vad gäller skyddsvärda naturvärden i fjällnära miljö där skogsägare stämt staten, som företräds av Kammarkollegium, eftersom skogsägarna inte får avverka skogen men heller inte ges någon ersättning.

Vi ser således hur landsbygden alltmer ses som en förlängd del av Skansen, ett pittoreskt friluftsmuseum av gigantiska format där människan är av underordnad betydelse. Personligen har jag inget emot att t.ex. fjällnära skog bevaras, tvärtom, men då skall också staten ersätta berörd markägaren till marknadsmässigt pris. Nuvarande agerande från svenska statens sida för snarare tankarna till bolsjevismens rekvireringar under sovjettiden vilken skedde utan någon hänsyn till medborgarna. Vidare är hälften av all mat vi äter idag importerad, konkurrenssituationen snedvrids eftersom förutsättningarna vad gäller miljökrav och djurhållning är olika inom EU samtidigt som transporter subsidieras av Bryssel. Totalförsvarets beredskapslager är sedan länge borta och vår livsmedelsbuffert utgörs idag av dagligvaruhandelns centrallager vilka beräknas räcka en vecka innan svälten är över Sverige. Hur många arter i vår flora och fauna är vidare inte beroende av det öppna landskapet, ett landskap som är helt beroende av att människan idkar jordbruk och bebor landsbygden?

Möjligheterna att hålla sig varm vid ett energibortfall, exempelvis orsakat av en cyberattack eller bruk av EMP mot vårt kraftledningsnät eller liknande, lär även utgöra ett stort dilemma för många svenskar. Samtidigt tar svenska staten krafttag mot miljöbovar likt den gamla gjutjärnsspisen.

Bondförnuftet verkar tyvärr utgått ur sortimentet i dagens Sverige, i takt med att bönderna själva blivit en hotad lantras.


Posted in Domestic Swedish politics, fishing and wildlife, Hunting, fishing and wildlife | Leave a comment

“Staten och kapitalet, de sitter i samma båt..” det är inte de som ror, som ror så att svetten lackar..” sjöng Ebba Grön 1980, eg. en cover på Blå tågets låt från 1972. Denna blev en av proggens stora dängor. Egentligen menat som en kritik av etablissemanget från vänster men som idag lika gärna kan nyttjas av den gryende politiska konservatismen i Sverige. Varför detta?

I dagarna sällade sig Ulf Kristersson till Fredrik Reinfeldts uttalande och menade att svensken skall jobba tills dess att vederbörande är 75.

Med motion, nyttig mat och mindre supande så skall detta kanske fungera galant i den bästa av världar för att travestera Candide. Hur många förvärvsarbetande, som till vardags lyfter åldringar eller står på monotona och repetitiva monteringslinjer kommer att orka arbeta tills dess att vederbörande fyller 75 kan man undra? Det går enligt undertecknads förmenande an för politikerbroilers likt Reinfeldt och Kristersson, vilka i sitt yrkesliv använt munlädret som främsta arbetsredskap, att komma med dylika uttalanden. Men någon förankring i den krassa vekligheten, det har dessa uttalanden då rakt inte. Sant är att vi blir äldre, likaså att vi har ett tveksamt tjänstepensionssystem, som för många aktörer blivit en förvaltningens Baal, men vilken påverkan har nuvarande värdegrundsbaserade migrationspolitik på vårt samhället och vårt pensionssystem?

Att medellivslängden ökat i Sverige gör att pensionerna inte räcker till, alltså måste vi arbeta längre och ha migration för att säkra pensionerna. Dessa argument används av såväl nyliberaler och socialister som nyttoargument för det voluminösa flyktingmottagandet på senare år. Någon åtskillnad på arbetskraftsinvandring och flyktingmottagande har nota bene inte gjorts. Vem minns inte Reinfeldts floskelargument om hur han flög över Sverige och såg att det fanns plats för fler människor? Hur han bad svenska folket att öppna sina hjärtan och fick ryggen dunkad av Vänsterns Jonas Sjöstedt. Flyktingmottagandet har från höger till vänster motiverats med att denna är en “god affär för Sverige”. Mycket riktigt har Sverige arbetskraftsbrist inom vissa professioner och vi behöver arbetskraftsinvandring. Dock inte i redan överetablerade professioner och ur ett nationalekonomiskt hänseende behöver Sverige definitivt inte importera arbetslöshet. Flyktingmottagande är som sagt inte att likställa med arbetskraftsinvandring, skälen är helt olika. Men varför ett moralfilosofiskt ställningstagande skall motiveras med nyttoargument kan undertecknad finna en smula märkligt och faktiskt kontraproduktivt, iaf ur ett vänsterperspektiv. Man skall dock inte underskatta “den naiva godheten” som är en effekt av ett allt mer identitetspolitiskt samhällsklimat. Den som ifrågasatt detta narrativ, oavsett grund, har dock ofrånkomligen misstänkliggjorts såsom havandes “fel” värdegrund och rentav brunsmetats och demoniserats. Den stridbare och stundom obekväme nationalekonomen Tino Sanandajis bok “Massutmaning” rönte ramaskri inom vissa kretsar och vissa bibliotek ville inte ens ta in den.

Långsamt börjar nu dock en del att krypa till korset, den krassa verkligheten har börjat komma ikapp de goda intentionerna. Marknaden för Schyffertnomics är mättad.

Detta förtar emellertid inte att den gryende konservatismen ses som något hotfullt då denna ifrågasätter etablissemanget, socialismen och nyliberalismen, genom sin blotta existens. Någon åtskillnad på socialkonservatism, liberalkonservatism, högerpopulism o.s.v. verkar dock sällan göras av rådande paradigms varmaste tillskyndare. Konservatism i sig har dock inget med fascism att göra lika lite som det nödvändigtvis har med rasism att göra. Konservatism betyder ju i sig att bevara något, eller att reformera med försiktighet. Att ifrågasätta klokskapen i öppna gränser och fri migration, något som det utopiska Miljöpartiet och det idag i mångt och mycket nyliberala Centern under Lööf förespråkar, är inte nödvändigtvis rasistiskt. Vad som är relevant är utifrån vilken grund detta ifrågasätts, inte ATT det ifrågasätts. För eget vidkommande har jag inget att invända emot att Sverige som nation skall hjälpa människor i nöd, men skälen och för att göra så skall man vara ärlig med liksom samhällskonsekvenserna av den förda politiken, annars är man inte trovärdig. Det senare blir än svårare att vara om man samtidigt demoniserar de människor som inte håller med, oavsett dessas skäl.

Dilemmat med den tidigare sanningen om “den goda affären” är att statens kostnader för garantipensionen enligt Pensionsmyndigheten kommer att fördubblas på grund av migrationen.

“– Det är känt sedan länge att asylinvandrare har betydligt lägre genomsnittsinkomster och så kommer de till Sverige vid högre ålder, och då blir livsinkomsten otillräckligt för att komma över golvnivån i pensionssystemet, säger Ole Settergren.

– Så på det sättet är det inte okänt eller överraskande, men volymerna är så stora och omfattande, i synnerhet om man beaktar den av SCB förväntade migrationen från de här länderna, så det blir en stor inverkan på statens utgifter på det här området, säger Ole Settergren, analyschef på Pensionsmyndigheten.”

Vi vet också numera att ledtiderna för nyanlända att komma i arbete är över 9 år. För hälften att komma i arbete.

“Nio år. Så lång tid tar det för hälften av alla nyanlända i Sverige att få ett jobb, enligt nya siffror från SCB. För att komma till bukt med problemet krävs en rad åtgärder, enligt Jonas Frycklund, nationalekonom på Svenskt Näringsliv. ”Det gäller att släppa lös matchningsprocessen på mikroplanet och inte tro att något stort system ska fixa allt. Men det är svårt när priset på arbetskraft är så högt”, säger han.”

Här så börjar argument som “den goda affären” halta betänkligt. Men att tidigare ens tala om “volymer” har av många bemötts med stark indignation. “Vi kan inte tala om människor i sådana termer!” har varit ett vanligt mantra. Att arbetskraften är så dyr menar nyliberaler skall motivera lägre löner för “instegsjobb”. Få på kollektivsidan tror att detta är något annat än ett illa dolt försök till lönedumpning på den svenska arbetsmarknaden. Inställningar som dessa gör att alltfler skattebetalare tappar tilltron till etablissemangets samhällsberättelse, till både höger och vänster. Sverigedemokraterna ligger stadigt i opinionsmätningarna runt 20%. Var femte väljare kan alltså tänka sig att rösta på SD som hittills varit det enda parti som konsekvent ifrågasatt migrationspolitiken och dess inverkan på samhället. Det är heller inte bara etniska svenskar med “nyfascistiska”, jag skriver inom citationstecken då få faktiskt verkar kunna definiera fascism som ideologi, socialkonservativa eller högerpopulistiska inklinationer utan även många etablerade invandrare som kan tänka sig att lägga sin röst på Jimmie Åkesson. Personligen har jag dock stundom svårt att se hur SD kan definiera sig som verkligt socialkonservativt men samtidigt inte har några dubier kring rösta med en nyliberal ekonomisk politik? Detta borde likväl vara skäl för de etablerade partierna att vara verkligt självkritiska. Istället ser vi så uttalanden om att svenska knegare nu skall jobba till 75. Jag undrar vilka Kristersson och Reinfeldt tänkt appellera till med dylika uttalanden?

Om socialister och nyliberaler i förlängningen vill motverka verklig rasism och främlingsfientlighet så gör man idag ett uselt jobb. Att SD vuxit som partiet gjort är ett underkännande av det naiva och stundom rent ut falska etablissemanget, det är måhända ingen lösning att missnöjesrösta men det är i sammanhanget ett logiskt symptom och vilka möjligheter i övrigt upplever väljarna att de har att påverka samhällsdebatten? Missnöjet sjuder. Få är dock villiga att offentligt ge uttryck för vad man verkligen tycker, den sociala stigman av att ge uttryck för en från åsiktskorridoren avvikande åsikt är påtaglig, inte minst så på sociala medier. Detta är ur demokratiskt hänseende högst kontraproduktivt. SD:s tillväxt har genom detta modus operandi varit närmast en självuppfyllande profetia. Att ifrågasätta det politiska etablissemanget, oavsett incitament för att göra så, brukar ofrånkomligen beskrivas som populistiskt och att “fiska i grumliga vatten”. Detta har inte minst den frispråkiga och kontroversiella författaren och skribenten Katerina Janouch fått känna av som idag skrev om hur missnöjet med rådande dogmer växer.

Det är emellertid inte bara SD som utmanar från höger. Det än tämligen lilla men omskrivna liberalkonservativa Medborgerlig Samling appellerar likaså till allt fler även om partiet än så länge är långt efter SD:s väljarstöd i opinionsmätningarna. Det har dock inte förhindrat att partiet varit föremål för misstänkliggörande från sympatisörer för etablerade partiers sida. Häromsistens skrev liberalen Patrik Oksanen i Expressen en artikel som lät påskina att MED:s partiledare Ilan Sadé skulle ha kopplingar till ryska intressen, något Sadé svarade med att detta var något som hörde hemma i USA under McCarthy-eran. Det senare fenomenet verkar iofs numera vara tillbaka med besked där allt ont i världen sägs härstamma från Ryssland, vare sig det är EU-skepticism, ifrågasättande av migrationspolitiken, fake news o.s.v. Oksanen replikerade att han inte åsyftade MED som parti men bråket var likväl ett faktum, liksom en logik av “guilt by association” upplevde många av MED:s sympatisörer.

Sverige börjar således alltmer likna Italien där det folkliga misstroendet för de etablerade partierna i mångt och mycket är institutionaliserat. Hittills har dock den svenska väljarkåren varit tämligen trögrörlig, många röstar ofta utifrån hävd och tradition på samma parti. Men långsamt börjar detta förändras och när denna förändring på allvar slår igenom då sitter de etablerade politiska partierna illa till. Allt fler börjar tänka i konservativa banor i takt med att välfärden försämras, skatterna höjs och många nynnar kanske rentav på “Staten och kapitalet, de sitter i samma båt..” när dessa tänker på de socialistiska och nyliberala samhällsberättelserna. Inte minst så när det talas om “den goda affären” och att vederbörande skall arbeta tills dess att de är 75 för att välfärden skall säkras..

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

Polisstaten Sverige?

För de allra flesta framstår ett dylikt påstående som något som härstammar från en rättshaveristisk foliehatt. Tyvärr kan inget vara längre från sanningen. För den som följt de senaste årens hantering av vapenfrågor såväl i Sverige som i Bryssel så står det bortom tvivel att lagen är satt ur spel och att en ohemul tjänstemannaaktivism tillåts hemsöka såväl svensk förvaltning som maktens korridorer nere Bryssel. Hur kan detta tillåtas? Ur statsvetenskapligt hänseende så beror det på att den lagstiftande och den lagupprätthållande makten som åtminstone på pappret skall hållas åtskilda fallerar att göras så. I Sverige har vi en situation där den lagupprätthållande makten tillåts ta ett politiskt mandat, exempelvis genom att den förra borgerliga regeringen upplät åt Doris Högne Rydheim, dåvarande rektor för Polishögskolan i Solna och ledamot i Rikspolisstyrelsen, att genomföra en utredning beträffande svensk vapenlagstiftning. Den högst oobjektiva Rydheim, som inför utredningen i SVT uttalade sig: “-Skytte är ingen sport, tacka vet jag hockey!”, föreslog bl.a. retroaktiv lagstiftning, något som bekant enligt svensk lag är förbjudet, med det uttalade syftet att bl.a. avveckla den nationella kpistskyttegrenen. Hennes resonemang var att trots att man i högsta grad var och är medveten om att det var insmugglade illegala vapen från Balkan som utgör det stora problemet i dagens Sverige så skulle civila legala vapen bli av intresse när smugglingen stoppats varpå man var tvungen att på förhand lagstifta. Med tanke på hur små resurser Tullverket har idag kändes ett dylikt resonemang minst sagt ologiskt och mer ett uttryck för en Potemkinkuliss.

Rydheims utredning möttes föga förvånande av stark kritik och hamnade till stora delar i papperskorgen där den rätteligen hörde hemma. Tjänstemannaaktivisterna på Polismyndigheten lät sig emellertid inte nedslås utan vände sig till den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström (L) som lade fram ungefär samma narrativ i ett förslag i Bryssel. Det föll då på mestadels döva öron. Sedan kom de horribla terrordåden i Paris 2015 och inom blott fem dagar hade EU-kommissionen dammat av förslaget och gick t.o.m. ännu längre och propagerade rentav för att Europas museer skulle tvingas deaktivera sina samlingar “för att motverka terrorism”. Förmodligen var de mest drakoniska inslagen i EU-kommissionens förslag avsedda som “förhandlingsmarginal” för att kunna förbjuda sådant som det svenska kpistskyttet och halvautomatiska sportskyttevapen i civil ägo, ett narrativ som den svenska Polismyndigheten drivit på hårt för. Det förslag som gick igenom, i strid med EU:s eget regelverk om konsekvensanalys och subsidiaritetsprincip på grundval av att det var “för bråttom” var dock kraftigt nedtonat men bereder likväl bekymmer för laglydiga vapenägare, trots utfästelser om motsatsen från b.l.a. EU-parlamentariker som exempelvis Maria Corazza-Bildt som röstade för. Exakt hur betungande Vapendirektivet blir för laglydiga svenska vapenägare återstår att se när utredaren Kazimir Åberg 10/1 i år presenterar sitt betänkande vad gäller den nationella implementeringen.

Det var ehuru inte bara föregående regering som lät Polismyndigheten sitta i framsätet vad gäller svensk vapenpolitik. Nuvarande regeringen lät under förhandlingarna i Bryssel genom inrådan från Justitiedepartementets Lars Hänninger adjungera Polismyndighetens Peter Thorsell som teknisk expert. Till saken hör att de båda är gamla kollegor från Polismyndigheten i Dalarna. Vidare läckte det ut att dessa båda herrar ignorerat det riksdagsmandat man hade att följa i förhandlingarna och propagerade för en hårdare linje. Till Justitieutskottet hade i efterhand via Justitiedepartementet givits en sammanställning av remissrundan som lät påskina att herrarna Hänninger och Thorsell haft stöd för sin linje. Det var bara det att i princip samtliga remissinstander var negativt inställda, däribland Försvarsmaktens remissvar, som påpekade att förslaget skulle inverka menligt på Sveriges försvarsförmåga, men som helt utelämnats. Vilka var det som sammanställt dokumentet till Justitieutskottets ledamöter? Hänninger och Thorsell.

Nämnde Thorsell har bland svenska vapenägare blivit ökänd som en individ som har mycket svårt för att göra skillnad på begreppen politiker och tjänsteman vilket gör att denne har problem att inse begränsningarna av sitt mandat. Han har under årens lopp återkommande figurerat i massmedia där denne gett utlopp för en uppenbar politisk agenda.

Thorsell drar sig heller inte att fara med osanningar och ren propaganda så länge som detta tjänar hans politiska agenda.

Dessvärre stannar Polismyndigheten inte bara vid att verka genom politisk lobbyism och desinformation ut till allmänheten och gentemot våra politiska förtroendevalda. Man skapar vidare ett eget regelverk som det inte finns täckning för i svensk lagtext.

Det man inte får igenom genom politiska kanaler försöker man få igenom via domstolsväsendet genom att återkommande driva avslag tills dess att man får ett domutslag som man kan hävda som prejudicerande fall. Domutslag som går emot Polismyndigheten ignoreras däremot som prejudikat. Att ta strid mot Polismyndigheten kan bli en dyr affär för den enskilde emedan myndigheten som finansieras med skattemedel har råd med denna rättshaverism. Toni Celan är en av de laglydiga medborgare som tagit strid med Polismyndighetens tjänstemannaaktivism efter att han nekades jaktlicens på en halvautomatisk jaktstudsare, Benelli MR1, trots att modellen ifråga godkänts för jakt utav Naturvårdsverket, vilken nota bene är den instans som har detta ansvarsområde, inte Polismyndigheten. Dessvärre gick sedermera Kammarrätten på Polismyndighetens linje.

Till saken hör att Polismyndigheten ändrat utsago inte mindre än fem gånger i samma ärende och inte nog med detta. Thorsell, med central funktion vid Polismyndigheten i Stockholm, tog själv över ärendet från ordinarie handläggare för att meddela avslag. Ett uppenbart fall av jäv. Intressant nog så drog sedermera vederbörande under sittande överläggning i Kammarrätten tillbaka samtliga tekniska grunder för avslag och hävdade istället att skälet var att detta föll under skyddslagen då vapnet ifråga hade för hög eldkraft om det skulle missbrukas och att det kunde kamra militär ammunition. Till saken hör att 223Rem. är en vanligt förekommande jaktkaliber även i vanliga repeterstudsare inom klass II. Sedan kan man fråga vad som åsyftas med militär ammunition? Militär helmantlad ammunition är avsevärt effektsvagare i målet än vad civil halvmantel avsedd för jakt är. Sveriges i särklass vanligaste jaktkaliber i klass I är 6,5X55, ursprungligen antagen som militär kaliber i och med införandet av Mauser-karbin M/94 (modellår 1894). Andra vanliga kalibrar är 30-06, 308W. och 8X57JS vilka även dessa har militärt ursprung. Dessa kalibrar utgör majoriteten för vad som återfinns i svenska jägares säkerhetsskåp idag.

Skulle militärt ursprung göra att en kaliber anses olämplig för jakt så skulle således majoritetens av svenska jägarkårens jaktstudsare plötsligt vara “för polisens och militärens taktiska behov” för att låna Thorsells retorik. Anledningen till att Thorsell till rättens förvåning drog tillbaka alla tekniska skäl för avslag var troligen för att Toni Celan som expert hade bjudit Christer Holmgren, tidigare rektor på Bössmakarskolan i Gyttorp. Holmgren hade med båda händerna på ryggen och iförd ögonbindel pulveriserat Polismyndighetens s.k. “expertutlåtanden” i fallet. Hade rätten således gått på Celans linje hade plötsligt Polismyndighetens tidigare avslag på teknisk grund i andra ärenden kommit på skam. Rätten hade frågat Thorsell vad som då återstod som skäl varpå denne hävdat att avslaget föll under skyddslagen. Många med mig trodde vid detta lag att det såg ljust ut för Celan och svenska laglydiga vapenägare. Att Kammarrätten gick på Polismyndighetens linje kom således som en överraskande besvikelse. Intressant nog så hävdade man att vapenmodellen inte var lämpad för jakt, men det är ju ett tekniskt spörsmål som kontradikterar Naturvårdsverkets uttalande och har inget med skyddslagstiftning att göra?

Efter lite efterforskningar var det emellertid inte utan att en viss konspirationsteoretisk anda föll över de flesta som följt denna cirkus. Sedan 2016 är kanslichefen vid Högsta Förvaltningsdomstolen ingen annan mindre än…Doris Högne Rydheim. Vilka diskussioner har förts bakom lykta dörrar och i korridorer kan man undra över? För att citera Celan: “-I dagens Sverige handlar det således inte längre om att HA rätt utan FÅ rätt.” Tyvärr är det m.a.o. alltför uppenbart att det inte går att strida i domstol och Riksdag på ett “fair” sätt, vänskapskorruptionen och tjänstemannaaktivismen är synbart för djupt förborgad i detta land. Sverige är synbart numera en polisstat där rättsstaten checkat ut…



Posted in Domestic Swedish politics, Hunting | Leave a comment

Det historielösa historieberättandet

Häromveckan firade vårt östra grannland Finland 100 år som självständig stat, en självständighet som var hårt vunnen och som flera gånger fått försvaras med vapen i hand. Finland som ursprungligen var en del av det egentliga Sverige alltsedan medeltiden avträddes till Tsarryssland i och med det förlorade kriget 1808-1809, ett krig som också föranledde statskuppen gentemot Gustav IV Adolf och som därigenom gav Sverige 1809-års regeringsform. Finland kom emellertid att åtnjuta en i jämförelse med övriga Tsarryssland fri tillvaro i egenskap av storfurstendöme med tsaren som statsöverhuvud men med egen lagstiftning och nationellt styre i övrigt. Under tiden som en del av det östliga Sverige hade Finland återkommande utgjort frontlinje i krigen mellan Sverige och Ryssland men i och med inlemmandet i Tsardömet och Sveriges erövrande av Norge 1814 , som nota bene skedde med Rysslands goda minne, och sedermera införande av personalunion genom erkännandet av norska konventionen i Moss, säkrades Sveriges historiska dilemma att ofta finna sig i risken för ett flerfrontskrig. Detta ledde till fredliga relationer under 1800-talet mellan Stockholm och Sankt Petersburg vilket gagnade Finland. Relationen mellan Finland och den ryske tsaren var t.o.m. så god att en finsk frivilligkår visade sin lojalitet visavi Sankt Petesburg genom att bistå i nedkämpandet av den ungerska revolten under Revolutionsåret 1848 vilken den Habsburska monarkin hade stora bekymmer med och till slut tvingades erhålla rysk assistans. De österrikisk-ungerska relationerna förbättrades så småningom genom införandet även där av en personalunion i.o.m. införandet av dubbelmonarkin 1867 vilken avsevärt stärkte ungrarnas ställning i Habsburg.

Relationen mellan Finland och Ryssland kom emellertid att surna i takt med att tsarmakten kom att bli alltmer ifrågasatt. Bl.a. anarkistiska rörelser likt Narodnaja Volja – Folkviljan strävade efter att störta den ryska monarkin vilket kulminerade med mordet på Alexander II 13 mars 1881. Ironiskt nog var Alexander II en av de mest reformvänliga och liberala tsarer Ryssland haft och avskaffade bl.a. livegenskapen 1861 och införde även en modern rättskipning. Det ryska samhället gäste emellertid av revoltvilja mot den rådande ordningen, något som kom att sättas på sin spets i.o.m. att Ryssland till mångas förvåning förlorade det Rysk-Japanska kriget 1904-1905 vilket utgjorde katalysatorn till revolutionsförsöket 1905 som emellertid nedslogs och som åtföljdes av ännu hårdare nypor från Sankt Petersburg, inte för inte som hängsnaran kom att ges smeknamnet Stolypinslips  efter den hårdföre och reaktionäre ryske statsmannen Pjotr Stolypin som sedermera mördades på operan i Kiev 1911. Utvecklingen var snarlik även i Finland där Nikolaj Bobrikov tillsattes för att stävja finsk separatism. Bobrikov förde en uttalad förryskningspolitik som inte mottogs väl i Finland varpå Bobrikov sedermera sköts 1904 i Helsingfors senatshus  utav den unge finske nationalisten Eugen Schauman.


Första världskriget och finsk självständighet

Första världskrigets utbrott drabbade initialt inte Finland, utan Baltikum, Polen och Vitryssland utgjorde de främsta frontlinjerna mellan Kejsartyskland och Tsarryssland. Det fanns dock de finnar som såg en potentiell allierad i Tyskland för finsk frigörelse från Ryssland och det skapades den så kallade Jägarrörelsen vars medlemmar utbildades i Tyskland efter att ha färdats via det neutrala om än tämligen tyskvänliga Sverige. I och med att krigslyckan för rysk del oåterkalleligen vänt efter att Brusilov-offensiven, Rysslands sista stora framgång, ebbat ut 1916 och Tyskland genom sin innovativa Hutier-taktik intagit Riga 1917 och fört fronten farligt nära Sankt Petersburg tvingades så slutligen tsar Nikolaj II att abdikera. Regeringen under Kerenskij fortsatte emellertid krigsinsatsen gentemot Tyskland tills dess att denna regeringen störtades i och med bolsjevikernas Oktoberrevolution. 6 december 1917 förklarade sig Finland självständigt varpå den nu från striderna i Baltikum erfarna Jägarrörelsen omgrupperades till Finland tillsammans med tysk trupp för att stödja den borgerliga finska regeringen i det inbördeskrig som nu följde mellan den s.k. vita och röda sidan. Den sistnämnda stöddes av kvarvarande ryska trupper. Det blev en blodig affär där krigsförbrytelser begicks frekvent av båda sidor.

Den vita sidan fick även stöd från Sverige genom den så kallade Svenska brigaden, en enhet som kritiserades i den svenska pressen av kommunister såväl som socialdemokrater, även om Olof Palme, farbror till den senare svenska statsministern vid samma namn, stupade under stormningen av Tammerfors. Finska flygvapnet erhöll även sitt första flygplan, ett svensktillverkat Thulin-plan, genom en privat donation från den svenske greven Eric von Rosen, sedermera känd inom den svenska nazismen på 1930- och 1940-talet och vars svägerska Carin von Kantzow träffade Hermann von Göring under dennes tid som flygare i Sverige och som sedermera även kom att gifta sig med honom. Det var således hon som gav namn åt Görings residens Karinhall som han lät uppkalla efter henne efter hennes tidiga bortgång. Eric von Rosen hade varit upptäcktsresande och hade tagit sig hakkorset som personlig symbol. Denna symbol är i många kulturer sedd bl.a. som en lyckobringande sådan, inte minst så i Indien, varpå det nyskapade finska flygvapnet som homage till von Rosén tog denna symbol som sin egen. Det skall således poängteras att vid denna tid existerade inte NSDAP varpå den finska rondeln inte har någon koppling till nazismen, trots von Rosens senare politiska hemvist. I dagens historielösa klimat görs emellertid sällan denna distinktion.


Inbördeskrig och terror

Det finska inbördeskriget med dess röda och vita terror lämnade djupa ärr inom den finska nationen. Den röda sidan stod som förlorare och många finska kommunister avrättades efter kriget då den vita sidan sällan visade pardon efter att självägande storbönder dessförinnan “skjutits under näsorna med Coltar” av de röda. Den vita rörelsen var framförallt dominerad av finlandssvenskar och den röda av finnar, något som än i denna dag har signifikans vad gäller bl.a. svenska språkets ställning i Finland.

Finland förblev dock en parlamentarisk demokrati under mellankrigstiden, till skillnad mot exempelvis det återuppståndna Polen, en annan nation vars tillblivelse kommit till stånd p.g.a. de havererade imperierna Kejsartyskland, Habsburg och Tsarryssland. Demokratin i Polen försvann i och med Piłsudskis statskupp 1926 och kom efter dennes död att i praktiken styras av armén. Ryssland kom efter år av inbördeskrig mellan röda och vita och interventioner från Ententmakterna att 1924 vara ett av de länder som grundade Sovjetunionen. Det senare sågs av många vänsterorienterade som inte såg igenom propagandan som ett arbetarnas paradis på jorden. Sovjetunionen under Stalin kom snart att visa sin rätta färg, inte bara genom de fasor som tvångskollektiviseringen av jordbruket medförde utan också genom att återigen bli en extern geopolitisk aktör. Det första försöket att exportera proletariatets diktatur hade Polen under Piłsudskis ledning satt stopp för 1921 genom “Undret vid Vistula”. Moskva intog en mycket aktiv part bl.a. i det Spanska inbördeskriget 1936-1939 i vilket de sovjettrogna kommunisterna behandlade övriga vänstergrupper såsom anarkisterna föga avundsvärt. Många socialister vilka stridit i b.l.a. den Internationella brigaden mot nationalisterna under Franco blev mycket desillusionerade med den sovjetiska stalinismen, däribland den engelske reformistiske socialisten George Orwell som utifrån sina erfarenheter i Spanien skrev Animal Farm som en kritik av kommunismen och den depraverade inverkan denna hade på samhället.



Franco gick som bekant segrande ur kriget genom ett stort stöd från det nazistiska Tyskland och det fascistiska Italien. Sovjetunionen å sin sida fortsatte sin aggressiva utrikespolitik och vad omvärlden inte visste var att man slutit en hemlig klasul i det icke-aggressionsavtal, mera känt som Molotov-Ribbentropp Pakten efter respektive utrikesminister, som slutits mellan Nazityskland och Sovjetunionen. I klausulen delade de båda ideologiska antagonisterna upp Östeuropa emellan sig varvid Finland föll inom den sovjetiska sfären. Polen föll snabbt och styckades upp mellan Berlin och Moskva men de sovjetiska kraven på Finland om en korrigering av gränsen på Karelska Näset västerut och ett avtal om arrende av Hangö udd för en sovjetisk flottbas, precis på tröskeln till Helsingfors, fick kalla handen från finsk sida. Sovjetunionen arrangerade således en casus belli genom de infamösa Skotten i Mainila där sovjetiskt artilleri ur Leningrads militärdistrikt besköt egna positioner varpå man hävdade att granaterna kommit från den finska sidan.

30 oktober rullade sovjetisk trupp över gränsen och ryska flygplan började att bomba Helsingfors. Indignationen i omvärlden var stark, inte minst i Sverige. Den lilla och sparsamt utrustade men högst kompetenta finska krigsmakten satte sig till hårt motvärn, bl.a. på Karelska Näset där Mannerheim-linjen gav en effektiv försvarsställning. Norr om Ladoga lyckades finska skidpatruller åsamka de tunga vägburna sovjetiska förbanden kännbara förluster, inte minst vid Soumssalmi och Raate-vägen. Längst i norr vid Petsamo fanns få möjligheter att hålla positionerna mot den sovjetiska övermakten och risken för en kringränning förelog varpå de finska förbanden var tvungna att retirera. Sovjetunionen var emellertid så säkra på seger att man den 1 december 1939 låtit upprätta en quislingregering på badorten Terijoki, beläget vid den finsk-sovjetiska gränsen och som erövrats på krigets första dag. Terijokiregeringen leddes av den finske kommunisten Otto Ville Kuusinen som flytt till Sovjetunionen efter att den röda sidan förlorat det finska inbördeskriget. Någon installation i Helsingfors kom det emellertid aldrig att bli för Kuusinen, trots att Finland tvingades att söka vapenstillestånd i mars 1940 efter att Röda Armén, nu under Semjon Timoschenkos befäl, brutit igenom.


Finlands sak är vår!

Den materiella nöden var svår för Finland under Vinterkriget och i Sverige startades kampanjen “Finlands sak är vår!” Denna resulterade inte bara i humanitära insatser som emottagandet av finska krigsbarn men också i förhållandevis stort materiellt stöd från det förment neutrala Sverige. Bortåt 100 000 gevär, ett par hundra artilleripjäser och en svensk flygdivision utrustade med det lätta bombplanet Hawker Hart och jaktplanet Gloster Gladiator med frivilliga svenska piloter och markpersonal skeppades över till Finland. Det finska flygvapnets ringa numerär räckte inte till för att säkra luftrummet över norra Finland varpå det frivilliga svenska flygförbandet, benämnt F19 med huvudstationering i Kemi, sattes in i stridande roll mot den sovjetiska övermakten. F19 sköt ned 12 sovjetiska maskiner under kriget mot en egen förlust. Dock förlorades ytterligare fem plan av andra orsaker. En 5000 man stark frivilligkår med eget, låt vara föråldrat fältartilleri, organiserades likaså men hann inte sättas in i strid förrän i krigets slutskede. Den svenska materiella hjälpen, även om en hel del återbördades efter krigsslutet, innebar en påtaglig uppoffring av svensk beredskapsförmåga, något som sattes på sin spets 9 april 1940 när Nazityskland ockuperade Danmark och Norge. När Per Albin Hansson till svenska folket försäkrade att den svenska beredskapen var god visste han nog innerst inne att han ljög. Försvarsbeslutet 1925 hade i princip halverat den svenska Försvarsmakten och den modesta ökning som 1936-års Försvarsbeslut inneburit hade varit långt ifrån adekvat när orosmolnen hopade sig vid horisonten.


Sverige riskerar att hamna i krig med Storbritannien

Det neutrala Sverige manövrerade mellan stormakterna för att hålla sig utanför kriget och samtidigt i görligaste mån säkra försörjningen och landets upprustning. Det fanns emellertid militära muskler som inte var att förringa. T.ex. den svenska flottan med sina pansarskepp ur Sverige-klassen, tillkomna under och efter Första Världskriget, utgjorde med sitt grova artilleri en maktfaktor i Östersjöns myllrande skärgård som inget presumtiv invasionsstyrka kunde bortse från. Upprustningen krävde emellertid även köp utifrån, b.l.a. ifrån det fascistiska Italien som var ett av få länder som var villigt att sälja krigsmateriel till Sverige. Två små eskortjagare ur Sella-klassen och två kustjagare ur Spica-klassen köptes från Italien 1940 och förstnämnda kom här att gå under namnet Psilander- och sistnämnda under Romulus-klassen. På hemvägen från Italien sökte de nu fyra svenska jagarna hamn i Skaalefjord på Färöarna där den lilla eskadern togs i beslag av en övermäktig brittisk flottstyrka. Denna kris kom att bli känd som Psilander-affären och var en hårsmån från att driva Sverige in i kriget på Nazitysklands sida. Från brittisk sida var man rädd för att jagarna skulle hamna i tysk ägo och man menade att man hade angarierätt, d.v.s. rätten att som krigförande nation beslagta en neutral nations materiel. London litade knappast på Sverige, i synnerhet som Sverige vägrat transitering utav en brittisk-fransk styrka till Finland under Vinterkriget. Från svensk sida var man tämligen säker på att målet för denna styrka egentligen inte alls var den finska fronten mot Sovjetunionen utan att målet i själva verket var att besätta de svenska malmfälten då handeln med järnmalm till Nazityskland var absolut nödvändig för Sveriges försörjning och upprustning. Den svenske utrikesministern Christian Günther hade låtit göra klart för London och Paris att Sverige skulle med våld hålla sin gräns.

Den brittiska eskadern i Skaalefjord beordrade den svenske befälhavaren kommendörkapten Torsten Hagman att stryka flagg och överlämna de svenska fartygen, annars skulle man öppna eld. Försök att upprätta förbindelse med Stockholm skulle likaså om nödvändigt förhindras med våld. Givet att de små svenska jagarna låg för ankar i längdriktningen med fjorden kunde inte bredsidor avfyras och eldkraften var därtill avgjort mindre i jämförelse med de avsevärt större brittiska jagarna ur Tribal-klassen. Kommendörkapten Hagman stod således inför ett föga avundsvärt val, att stryka flagg och därmed med största sannolikhet ställas inför krigsrätt i Sverige, eller leverera batalj mot en övermäktig motståndare och samtidigt därigenom dra in Sverige i kriget på Nazitysklands sida. Hagman beslutade sig för det förstnämnda alternativet. De fyra jagarna återbördades sedermera efter diplomatiska överläggningar men fartygen överlämnades i vandaliserat skick och krävde påtagliga renoveringsarbeten. Relationen mellan Churchills Storbritannien och Per Albins Sverige var således av förståeliga skäl mycket frostig. Situationen blev inte bättre av att brittiskt flyg bombade den svenska tankern Castor utanför norska kusten 8 juli 1940. Tack och lov missade britterna med en hårsmån och man bad sedermera om ursäkt och menade att det rörde sig om ett felidentifikation.  Einar Andersson, kock ombord på jagaren Remus sade sedan:

“-Inte för att man höll på tyskarna, men för England miste man all sympati för.”

Hagman kom efter förhör aldrig att ställas inför rätta, men han fick heller aldrig därigenom någon riktig upprättelse. Han sågs av många som en förrädare som strukit flagg utan att en enda skott avlossats. Till Kommendörkapten Hagmans försvar kan dock sägas att han handlade efter vad han ansåg var bäst för Sveriges intressen. Att dra in Sverige i kriget låg näppeligen i nationens intresse, och i synnerhet så i en situation där utgången av en eventuell batalj i Skaalefjord på förhand var given.



Finland lyckades klara sig från en regelrätt ockupation men fredsfördraget med Sovjetunionen gjorde likväl att man förlorade bortåt 10% av sitt territorium, däribland Petsamo vilket utgjorde Finlands enda hamn i norr liksom Karelska näset med Viborg, en stad vilken haft stor historisk betydelse ända sedan svensk medeltid. Än värre var att Sovjetunionen gavs rätt att arrendera Hangö udd strax utanför Helsingfors. Detta innebar att Moskva hade en ansenlig militär närvaro på tröskeln till Helsingfors. Moskvafreden var möjligtvis för Sovjetunionen acceptabel men knappast så för Finland som nu befann sig i ett oacceptabelt säkerhetspolitiskt läge.



När så Nazityskland 22 juni 1941 inledde Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionensåg sig således Finland nödgat att ta tyskarnas sida i förhoppning om att återerövra de territorier som gått förlorade i och med Moskvafreden föregående år. Året innan hade Sovjetunionen, genom det inflytande man kunde utöva genom de militärbaser som etablerats i Baltikum genom påtryckningar likt de som ställts på Finland innan Vinterkriget, förmått Baltstaterna att “frivilligt” begära inträde i Sovjetunionen. Moskva var likaledes ingalunda oförberett på en konflikt med Finland och hade vidtagit offensiva planer. Således var det snarare en fråga om vem som skulle anfalla först. Det tyska storanfallet mot Sovjetunionen gick initialt väl, så även på det finska frontavsnittet och Finland lyckades att avancera ända fram till Svir där man kunde upprätta en hållbar försvarslinje varpå kriget övergick i ett ställningskrig som bröts först i och med det sovjetiska storanfallet sommaren 1944 då det ånyo såg ut som om Finland riskerade att ockuperas. Tack och lov lyckades det av general Vilho Nenonen utmärkt organiserade finska artilleriet med flygunderstöd från tyska Luftwaffe under Kurt Kuhlmey vid Tali-Ihantala 25/6 – 9/7 1944 ta udden av den sovjetiska offensiven. Finlands självständighet kunde så bevaras även om detta bl.a. innebar att man var att som del i fredsfördraget med Sovjetunionen tvingades vända vapnen mot sin forna bundsförvant Nazityskland under det så kallade Lapplandskriget.


Sveriges hållning under Fortsättningskriget

Sovjetunionens angrepp på broderlandet Finland 1939 hade som redan nämnts lett till stor vrede i Sverige varpå ett stort mått av solidaritet visades gentemot Finland, måhända mer så än vad som kunde förväntas av ett förment neutralt land. Det fanns självfallet Moskvatrogna kommunister och naiva socialdemokrater inom partiets vänsterfalang som hyste en illusorisk bild av Sovjetunionen och Stalin. Dock skall sägas att det även fanns kommunister och socialister vilka likt George Orwell blivit desillusionerade utav Sovjetunionens agerande i Spanien och anslutit som frivilliga under Vinterkriget mot den sovjetiska aggressionen. Antalet svenska frivilliga under Fortsättningskriget var avsevärt färre och kunde räknas i hundratals snarare än tusentals och de svenska frivilliga stred bl.a. på Svir-fronten. De flesta frivilliga under denna tid torde ha varit högersinnade. Från officiell svensk sida gjorde man i praktiken ingen större hemlighet var man stod. När Nazityskland begärde att få transitera den fullt utrustade Division Engelbrecht till Finland i samband med Operation Barbarossa lät Per Albin Hansson meddela samlingsregeringen att kung Gustav V avsåg abdikera om inte inte Sverige bröt mot sin neutralitet i detta fall. Detta skulle inneburit en politisk kris i Sverige och händelsen blev sedermera känd som Midsommarkrisen. Utrikesminister Christian Günther hade av den tyske diplomatiske envoyén Karl Schnurre försäkrats om att det var oundvikligt att Finland skulle beröras av krigshandlingar med Sovjetunionen. Frånsteget från den svenska neutraliteten kom sedermera Gustav V att förebrås för, i synnerhet som Tyskland förlorade kriget och den nazistiska regimens förbrytelser blev kända. Dock står det idag klart att Per Albin Hansson och Christian Günther hade långt större inblick i vad som var i görningen än vad som då antogs och att Gustav V mer blev att se som en syndabock i sammanhanget. Finlands sak var fortfarande vår midsommaren 1941. Det fanns en logik i detta. Den svenska samlingsregeringen och det socialistiskt reformistiska SAP hade knappast något intresse av att ha det kommunistiska Sovjetunionen som granne. Sveriges försörjning var under kriget avhängig handeln med Nazityskland, både ur civilt och militärt hänseende varpå man agerade utifrån dessa realpolitiska faktum. Nazityskland exporterade så sent som 1944 bl.a. 21 cm kustartilleripjäser till Sverige även om man självt hade stort behov av dessa i bl.a. Atlantvallen. Det fanns således ett ömsesidigt beroende av varandra men där Sverige i takt med att krigslyckan vände och de svenska militära musklerna växte kunde hävda ett allt större oberoende gentemot Berlin. Detta gjorde bl.a. att Sverige till slut såg sig i en position att säga upp t.ex. permittenttrafiken mellan Norge och Tyskland över svensk territorium.


Historiesynen idag och det historielösa historieberättandet

Det är lätt att med facit i hand sätta sig till doms över det moraliska i Sveriges och för den del Finlands agerande under Andra världskriget. Denna artikel är dock inte tänkt som apologetism men för att man på ett korrekt empiriskt sätt skall kunna förstå varför dessa ageranden vid tiden såg ut som de gjorde måste man emellertid “bortse ifrån facit”. Man måste sätta sig in i vad som gällde då och vilka kunskaper vilka man var i besittning av för stunden. Ur det hänseendet blir det därför minst sagt märkligt att höra t.ex. statsminister Stefan Löfvén hänvisa till en individ som Henrik Arnstad som forskare och historiker. Låt vara att denne Arnstad nu sent om sidor de facto lyckats få ut en kandidatexamen i historia vid Södertörns högskola men någon forskare är han för den skull inte. Undertecknad gör heller inte anspråk på att vara någon forskare, även om jag har en gedigen akademisk bakgrund med ett antal examina, bl.a. inom de historiska och statsvetenskapliga fälten. Jag vill dock göra gällande att jag har ett korrekt empiriskt förhållningssätt till historien, även om jag självfallet likt alla ser på saker och ting med färgade glasögon för att citera Kant. Det gäller dock att vara medveten om detta och vara ärlig både gentemot sig själv och visavi andra. Arnstads koleriska tirader riktade gentemot Finland och inte minst Gustaf Mannerheim framstår i mina ögon som helt historielösa. Ja, Finska inbördeskriget var ingen dans på rosor och den vita terrorn tog död på fler människor än den röda. Ja, det genomfördes bl.a. en misslyckad expedition till Aunus 1919 som dock var av frikårskaraktär. Ja, det fanns en del finska officerare som drömde om ett Storfinland och ett antal hundra finska soldater stred i Waffen-SS, precis som ett antal hundra svenskar gjorde. De finska interneringslägren för sovjetmedborgare som inte hunnit evakueras från ryska Karelen var allt annat än sanitära och reglementet hårt vilket resulterade i hög mortalitet. Likväl var dessa läger inga utrotningsläger i dess sanna mening och Finland var inte aktivt deltagande i Förintelsen såsom Arnstad hävdat. Att Finland vidare skulle haft aspirationer att avancera fram till Uralbergen som Arnstad twittrade om häromsistens framstår bara som ett uttryck för fria fantasier, Fjärrkarelen inlemmades aldrig i Finland och administrerades som ockuperat territorium av armén. Arnstads syn på Mannerheim som Nordens värste krigsförbrytare skall vidare ses med ett stort mått av “med facit i hand”.

Att Stefan Löfvén och många inom svensk socialdemokrati lyssnar till och hänvisar till denne Arnstad ser jag som oroväckande. Henrik Arnstad är ingen forskare, han är samhällsdebattör och, om jag skall vara elak, en propagandist av stora mått. Otto Ville Kuusinen hade säkerligen uppskattat Arnstads historieskrivning. Det historiska narrativ som Arnstad serverar är dock kort sagt avsedd för dagens politiska konsumtion enligt devisen:

“Den som kontrollerar nuet kontrollerar historien och den som kontrollerar historien kontrollerar nuet.”

För att förhålla sig korrekt ur empiriskt hänseende till t.ex. Sveriges hållning under kriget, vilket gör hänvisandet till Arnstad tveksamt, så måste dock Stefan Löfvén och många andra inom svensk socialdemokrati se till hur b.l.a. Per Albin Hansson tänkte och vilka förutsättningar denne hade när han som regeringschef för den svenska samlingsregeringen under kriget agerade som denne gjorde. Per Albins främsta mål var att hålla Sverige utanför kriget, något som också var en grundförutsättning för att det svenska välfärdssamhället sedan kunde byggas upp under -50 och -60-talen. Ur detta hänseende skall vi i Sverige vara tacksamma över att Finland agerade buffertzon mot ett aggressivt och expansivt Sovjetunionen. För att vara trovärdig måste man således göra distinktion på att ifrågasätta gamla normer utifrån nya forskningsrön och på att bedriva historierevisionism. Henrik Arnstad tillhör en av företrädarna för den senare kategorin och står således i detta sammanhang för inget annat än det historielösa historieberättandet, ett illa dolt försök att försköna historieskrivningen som enligt undertecknads synsätt inget annat är än ett uttryck för självbedrägeri och en historierevisionism som handlar om att odla den moderna självbilden.



Posted in Domestic Swedish politics, Geopolitical topics, International politics | Leave a comment