Identitetspolitiken har Sverige i ett fast grepp

Almedalsveckan är i full gång och såväl etablissemang som uppstickare som Medborgerlig Samling och politiska avarter som Nordiska Motståndsrörelsen är på plats. Av debattklimatet att döma är det dock längesedan som svensk politik var så polariserad nu. Fascinerande nog så har stora delar av borgerligheten, idag kännetecknad av antingen nyliberalism eller socialliberalism, köpt den politiska vänsterns narrativ, något som också förklarar varför ett liberalkonservativt alternativ såsom Medborgerlig Samling blir alltmer relevant och nödvändigt när åsiktskorridoren förlamat svenskt politiskt liv.

http://www.folkbladet.se/blogg/widardirekt/sjostedt-och-loof-dras-mot-extremer/?blog=2518025&entry=9625659

Åsiktskorridoren som fenomen är inget nytt som sådant, en korridor som stora delar av etablissemanget vill mena inte existerar, att göra det vore att erkänna att det råder en demokratiskt osund situation. Denna situation har under de senaste åren blivit alltmer påtaglig. Exempelvis var Decemberöverenskommelsen ett direkt resultat av denna liksom hur den förklarar SD:s påtagliga tillväxt varpå man nu är Sveriges näst största parti. Åsiktskorridoren, höggradigt kännetecknad av symbol- och identitetspolitik, har blivit vad som närmast kan beskrivas som en välsignelse för SD. Såväl regering såväl som opposition, i den mån man nu de facto skulle kunna kalla Alliansen för opposition givet agerandet med Decemberöverenskommelsen, har i mångt och mycket genom att hysa samma diskurs lagt bollen på straffpunkten åt SD. Sistnämnda har fått framstå som mobboffer och sanningssägare, i sanning ett kontraproduktivt grepp från de övriga.

Åsiktskorridoren är emellertid långt ifrån begränsad till enkom Riksdagen. Den är inte minst prevalent i massmedia där Peter Wolodarskis agendasättande journalistik fått DN:s förtroende att dala i läsarleden. Journalister som kritiserat narrativet likt Peter Birro har fått utstå en offentlig stigmatisering och frispråkiga Alice Teodorescu har återkommande tillskrivits “bruna tendenser”. Att vara artist och avvika på det påbjudna narrativet om den svenska godheten innebär detsamma, tankarna går bl.a. till Christer Sandelin och Peter Jezewski. Så länge vederbörande har “den rätta värdegrunden” så spelar det mindre roll hur fel i sak denna har, tankarna går då närmast till Malena Ernman som publikt avfärdat farhågor om att islamister och jihadister skulle gömma sig i flyktingströmmarna till Europa och att invändningar mot hennes och den så kallade “PK-elitens” bild var ett uttryck för att vara en deplorable för att travestera Hillary Clinton. SÄPO:s senaste rapport visade med eftertryck hur fel Ernman hade i sak.

http://www.gp.se/nyheter/sverige/tio-g%C3%A5nger-fler-v%C3%A5ldsbejakande-extremister-1.4407072

Ernman har dock “rätt” värdegrund vilket förlänat henne en plats i Kulturrådet.

https://www.svd.se/malena-ernman-till-kulturradet

Jag har inget att invända mot Ernmans värdegrunds intentioner, de är humanistiska och välmenta men dessvärre går den praktiska implementeringen inte ihop med den krassa verkligheten och blir därmed kontraproduktiv och i förlängningen en fara för såväl demokratin och samhället. Därtill har undertecknad väldigt svårt att acceptera den stigmatisering som följer av att hysa en mot denna kontrasterade ståndpunkt. Vad som är relevant är på vilket sätt och på vilka grunder som man ifrågasätter, inte ATT man ifrågasätter. Tvärtom är det senare en essentiell del av en fungerande demokrati. Att kritisera självbilden av Sverige och den svenska “godheten” är emellertid inget som görs ostraffat i dagens politiska debattklimat. Ann Heberlein fångar träffande på Ledarsidorna den svenska dubbelmoralen och om det hat hon fått utstå under årets Almedalen.

https://ledarsidorna.se/2017/07/post-almedalen-moralpoliser-och-asiktspoliser/

“Det tragikomiska i sammanhanget är att de som med liv och lust ägnar sig åt att hänga ut människor är samma personer som i andra sammanhang predikar alla människors lika värde och rättigheter. Det går helt enkelt inte ihop. För att en moralisk hållning ska vara trovärdig måste den vara koherent. Den måste hänga ihop. Man kan inte vara feminist offentligt samtidigt som man ger sin hustru stryk därhemma. Och man kan inte hävda likabehandling och samma rättigheter för alla samtidigt som man behandlar människor vars åsikter man finner misshagliga som pestsmittade.”

Tolerans, åsikts- och yttrandefrihet är för den som tycker “rätt” i dagens Sverige, något annat medför en social stigmatisering, vänner säger upp bekantskapen, spelningar ställs in och vissa blir av med jobbet. Detsamma gäller att uttrycka EU-skepticism. Att hävda att EU blivit ett federalistiskt projekt utan folklig förankring och med gravt demokratiunderskott med flagrant brist på respekt för konstitutionella spelregler som därigenom gör samarbetet irrelevant är att vara en deplorable. EU står per definition för något gott – samarbete, att invända mot denna diskurs, oavsett hur maktfullkomligt Bryssel än blivit, är att fiska i grumliga vatten och ge uttryck för chauvinistisk nationalism. Med andra ord råder ett påtagligt identitetspolitiskt narrativ i denna fråga precis som i frågan om svensk migrationspolitik. Att den som invänder inte nödvändigtvis har fel i sak är en bisak. Någon åtskillnad på chauvinistisk nationalism och sund demokratiskt sinnad patriotism görs sällan av politiska skäl i detta land. Dan Korn skrev initierat om sistnämnda häromåret:

“Det är som Amos Oz säger i sin lilla bok Hur man botar en fanatiker: ”Måttfull nationalism är den enda kraft som kan tygla fanatisk nationalism.”

Att vidhålla att nationalstaten fortfarande är relevant som fristående politisk entitet är dock i mångt och mycket i dagens politiska diskurs att ställa sig utanför åsiktskorridoren. Snarare skall man idka något som närmast kan liknas vid kulturell självförnekelse, se t.ex. de uttalanden som t.ex. Birgitta Ohlsson, Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt gjort vad gäller svensk kultur och nationalstatens betydelse. Denna självförnekelse bemötte Korn i sin debattinlaga med:

När människor i tron på att de hittat ett medel för integration hävdar att det inte finns någon svensk kultur, inser de inte att de därmed kränker människor. Kränkningen av en människas eller ett folks självkänsla är inte vägen mot en större enighet mellan människor, utan leder till raka motsatsen. Ur kränktheten växer hatet och hämndbegäret, just den kraft som vi ser gödas i Europa nu. Motgiftet mot högerextremismen är att vi lär oss inse att en glädje över att bo i ett visst land, att vara medborgare i landet och att känna kärlek till det inte har ett dugg med en viss politisk åskådning att göra.”

https://www.dagenssamhalle.se/nyhet/nationalstaten-garanten-foer-demokratin-och-friheten-21846

Till och med inom så profana frågor som pornografins vara eller icke vara märks den politiska åsiktskorridoren av. Häromdagen skrev Zozan Inci från ROKS i Aftonbladet att pornografi var den skriande punkten som förklarar våldtäkter och övergrepp på festivaler runt om i landet.

http://www.aftonbladet.se/a/998Ed

Denna onyanserade, sexistiska och svartvita förklaringsmodell förpassar män till att närmast vara slavar under sitt biologiska kön samtidigt som Inci tar sig tolkningsförträde att definiera kvinnans sexualitet, inte olikt hur bourgeoisien en gång gjorde och satte kvinnan på en pedestal. Katerina Janouch bemötte Incis artikel i Katerina Magasin:

“Tjejers och kvinnors sexuella frihet går dock just ut på att klä sig som de vill, välja vilken partner de vill, gå vart de vill med eller utan sällskap men även friheten att få konsumera porr och erotik också av den grövre sorten. Inci glömmer helt att många kvinnor är konsumenter, även av rätt hård och icke-vaniljig porr. Istället cementerar Inci i sin text en förlegad syn på kvinnor som offer och kanske rentav asexuella, exakt som patriarkatet vill se oss. Om vi ska prata förenklad världsbild är detta ett praktexempel på såväl vulgarisering som fördumning.”

Incis förklaringsmodell är förutom att vara ofullständig och halta betänkligt ur empiriskt hänseende, likaså ett uttryck för en gammaldags patriarkalisk syn på kvinnlig sexualitet, något som Janouch poängterar, även om Inci uppenbarligen inte inser det själv. Dock passar denna diskurs som hand i handske i det påtagliga vänsterideologiska narrativ som exempelvis även Fi! propagerar för. Denna inneboende ideologiska diskrepans visar med all önskvärd tydlighet att tunnelseendet är påtagligt och att gränsdragningen mellan mellan dagens politiska planhalvor blir alltmer obsolet i och med att borgerligheten i hög utsträckning anammat den politiska vänstern problemformuleringar och hur den politiska vänstern å sin sida anammat delar av det så kallade patriarkatets moraliska värdegrund. Kulturella förklaringsgrunder till ökat antal våldtäkter i svenska samhället avfärdas med ökad anmälningsbenägenhet och i ROKS fall är den skriande variabeln som sagt pornografin. Den senare är förvisso en del av kulturen men enligt vänsterfeministisk argumentationsmodell ett uttryck för patriarkatet och mäns ekonomiska exploatering av kvinnans kropp. Hur Inci förklaringsmodell hanterar den allt större amatörpornografin och kvinnlig porrkonsumtion kan funderas över?

Att utifrån kommande kulturers kvinnosyn är en stor del av problematiken passar inte in med självbilden av den svenska godheten och förkastas därmed. Ett tydligt exempel finns inom Vänsterpartiet där det råder påtaglig utfrysning av Amineh Kakabaveh som lyft frågan om hederskultur och kvinnors utsatthet i förorterna.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/wqv04/konflikten-i-v-trappas-upp-finns-ingen-losning

Dessa obekväma företeelser passar inte in i Vänsterpartiets förklaringsmodell som i marxistisk anda baserar sig på historiematerialistisk grund. Immateriella ting som kultur och religion passar dåligt in i en politisk modell där lösningen handlar om resursomfördelning.

http://www.expressen.se/kronikorer/elaf-ali/vem-vill-erkanna-att-man-ar-fangslad-i-ett-fritt-land/

Samma typ av materiella resonemangsmodell återfinns inom S vad gäller frågan om flyktingmottagandet och de problem som är kopplade till detta. Återkommande hänvisas flyktingmottagandet till som “en god affär” för Sverige, någon åtskillnad på arbetskraftsinvandring och flyktingmottagande görs inte, trots att kommunerna riskerar ett underskott på 40 miljarder närmsta åren p.g.a. de kostnader som denna medfört. Inte sällan framhärdar många i att migrationen är ett temporärt dilemma orsakat av konflikterna i Syrien och Afghanistan när problematiken i verkligheten är långt mer komplex och även av strukturell typ när utvecklingsländernas ekonomier växer och fler människor får möjlighet att förbättra sin livssituation annorstädes. Den problematiken gynnar dock inte en “öppna era hjärtan”-retorik och förordande av fri migration.

http://www.affarsliv.com/nyheter/skl-varnar-for-underskott-pa-40-miljarder-om4641143.aspx

Den stridbare nationalekonomen Tino Sanandajis bok “Massutmaning” väckte när denna utkom stor indignation hos många, socialister såväl som förmenta liberaler då denna belyser problemen i det offentliga narrativet om den goda affären och Reinfeldts kända tal om att “öppna era hjärtan”.

https://www.svd.se/tino-sanandaji-den-mest-kansliga-fragan-man-kan-tanka-sig

Som vän av ordning kan man ställa den retoriska frågan om av vilken anledning vi tar emot flyktingar? Av egoistiska ekonomiska skäl, en hållning som forskare som Sanandaji med lätthet ifrågasätter trovärdigheten i, i synnerhet som migrationen kostat mer än försvarsbudgeten senaste åren och sett till hur integrationen misslyckats med accelererande utanförskap, eller av altruistiska moralfilosofiska skäl? Sistnämnda är en värdegrundsfråga som det inte finns ett svar som är empiriskt rätt eller fel på och som rimligen borde vara det främsta argumentet från S:s sida, inte påstådda nyttoargument?

Ett återkommande socialdemokratiskt ideologiskt mantra är att man inte får ställa grupp mot grupp. Således blev Anne Rambergs uttalande att svenska pensionärer i humanitetens namn skulle avstå en del av sin välfärd till förmån för flyktingmottagande ett påtagligt hyckleri, även om all offentlig skattefinansierad verksamhet till syvende och sist blir att ställa grupp mot grupp, oavsett hur ideologiskt osmakligt detta än må te sig.

http://www.expressen.se/debatt/stall-inte-flyktingar-mot-aldres-valfard/

Svensk socialdemokrati har dock gjort sig beroende av det idealistiska Miljöpartiet, ett parti som bedrivit agitation mot den politik man själva tillsammans med S varit med om att genomföra “då man tillfälligt fick anpassa sig till verkligheten”, och som framlever i villfarelsen att en bibehållen välfärdsstat i kombination med ett gränslöst samhälle och fri migration är samhällsekonomiskt kompatibla med varandra. Denna ovilja att se till realpolitiska förutsättningar kommer i förlängningen enkom leda till ökad rasism och främlingsfientlighet när verkligheten kommer ikapp ideologin då de offentliga medlen inte är oändliga.

Den socialdemokratiska diskrepansen mellan ord och handling fångade Johan Westerholm väl häromdagen:

“För en socialdemokrat med LO-bakgrund är därmed en position som nationalstatsförsvarare naturlig med ett vänsterperspektiv. Försvaret av nationalstaten handlar mindre om nationalism än om det samhällskontrakt som garanterar välfärdsstaten. Att balansen mellan statens inkomster och utgifter måste vidmakthållas och att samhällskontraktet – i form av ”gör din plikt, kräv din rätt” – fungerar.” 

https://ledarsidorna.se/2017/06/valfardsstaten-forutsatter-en-nationalstat/

I strävan att upprätthålla en Potemkinkuliss ser vi dessvärre hur stigmatiseringen av meningsmotståndare blivit ett modus operandi i dagens debattklimat, ett tydligt uttryck för hur hårt grepp indentitetspolitiken tagit om Sverige. Upprätthållandet av självbilden är vida överordnad realpolitiken. Detta märktes inte minst när politiska företrädare likt Stefan Löfvén såväl som Carl Bildt såg sig nödgade att uttala sig i massmedia om de ståndpunkter den enskilda medborgaren Katerina Janouch gav uttryck för i tjeckisk massmedia om hennes syn på svensk samhällsutveckling.

https://www.svt.se/opinion/katerina-janouch-om-kritiken

Om det politiska etablissemanget vill återupprätta sin trovärdighet måste man således likt en het potatis släppa de avarter som symbol- och identitetspolitiken innebär och fokusera på realpolitik med fasthållande vid grundläggande demokratiska principer. Tyvärr är sannolikheten för detta i ett politiskt klimat kännetecknat av “makten framförallt” liten. Därav behövs politiska uppstickare likt Medborgerlig Samling då nuvarande polarisering inom svensk politisk inte kommer att leda till den förnyelse som är nödvändig för demokratins hälsotillstånd och ta sig an de samhällsproblem som hopar sig.

Som avslutning bör man hålla i åtanke Vilhelm Mobergs idag högaktuella tankar kring fenomenet demokratur från 1965:

I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedian domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur.”

 

 

 

 

Posted in Domestic Swedish politics, EU | Leave a comment

Okunskapens välsignelse

I fredags rapporterade SÄPO att det i dagsläget finns tusentals, inte hundratals, våldsbejakande extremister i Sverige.

https://svenska.yle.fi/artikel/2017/06/16/tusentals-valdsbejakande-extremister-i-sverige-nytt-normallage-enligt-sapo

“- Vi har aldrig sett något liknande i den här omfattningen förut, säger Säpochefen Anders Thornberg.

Framför allt handlar det om våldsbejakande islamistiska extremister.

För drygt sex år sedan, år 2010 ansåg Säpo ännu att det fanns omkring 200 extremister i Sverige.

– Vi skulle säga att det har gått från hundratals till tusentals nu, säger Thornberg i en intervju för den svenska nyhetsbyrån TT.”

Inrikesminister Anders Ygemans replik på SÄPO:s rapport var:

“-Jag tror Sverige underskattade hotet från den våldsbejakande extremismen och den ideologiska överbyggnaden från våldsbejakande islamism.”

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6719043

Samtidigt meddelas att Magnus Norells studie av Muslimska Brödraskapet för MSB; Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, inte får fortsätta.

https://www.fokus.se/2017/06/nerringd-jo-anmald-och-mejlbombad/

Många har vänt sig till myndigheten och varit upprörda över studiens slutsatser och en del forskare, företrädesvis hemmahörande på den politiska vänsterkanten såsom professor Mattias Gardell, har invänt emot denna. Föga förvånande så även Rashid Musa, ordförande för SSU i Stockholm och för Sveriges Unga Muslimer. Sistnämnda organisation har för övrigt sett det förenligt med värdegrunden om allas lika värde att bjuda in s.k. hatpredikanter och tillämpa segregerade evenemang.

http://www.dt.se/opinion/ledare/en-organisation-som-bjudit-in-hatpredikanter-ska-inte-fa-skattepengar

När man så hör inrikesminister Ygemans svar att Sverige underskattat den våldsbejakande extremismen och den ideologiska överbyggnaden från våldsbejakande islamism blir man än mer perplex över varför Norells studie inte får fortsätta? Muslimska brödraskapet är terrorklassat i ett flertal länder, inte minst i arabvärlden, och var bl.a. delaktiga i ett terrorattentat mot syriska kadetter på Artilleriskolan i Aleppo 1979 vilket sedermera kulminerade i “Massakern i Hama” 1982 när den syriska regeringen slutligen slog ned den sunnitiska revolten mot Baathstyret i Syrien. Därmed inte sagt att alla medlemmar i Muslimska Brödraskapet skulle vara terrorister, brödraskapet ses t.o.m. som för moderat av vissa grupperingar och man säger sig numera ta avstånd ifrån terrorism, men organisationen har ett förflutet som inte passar i det offentliga rummet i Sverige på samma sätt som SD utifrån sitt ursprung i BSS definierades som nyfascistiskt av exempelvis statsminister Stefan Löfvén i SVT. Det föreligger således en påtaglig dubbel standard. Rädslan att bli stämplad som rasist och islamofob skall emellertid inte underskattas i en svensk samhällskontext. Muslimska Brödraskapet företräder dock en politisk tolkning av islam. Således måste man ta i beaktande den ideologiska överbyggnaden som Ygeman talar om. På vilket vis kan islamismen ses förenlig med det sekulära samhällets värdegrunder?

När Frida Trollmyr, ledamot för S i Malmö stad, var med och invigde den omtalade moskén som bl.a. finansierats av Qatar, uttryckte hon sig som följande:

“-Jag hoppas kulturcentret kan bli en mötesplats för många Malmöbor.”

https://www.sydsvenskan.se/2017-05-22/pengar-fran-qatar-sjalar-till-salafismen

Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi, som undertecknad själv haft förmånen att studera under inom ämnet fundamentalism, sade däremot:

“-Man kan lugnt utgå från att de satsar pengar i Malmö för att vinna själar för sin variant av den wahhabitiska salafistiska tolkningstraditionen.”

Denna trostradition hörsammar sannerligen inte inte Trollmyrs värdegrund om alla människors lika värde. I Qatar är det t.ex. förbjudet att missionera för andra religioner än islam. Den som bryter mot lagen riskerar upp till tio års fängelse. Att konvertera från islam är formellt belagt med dödsstraff. Hur det är att leva i Qatar som homosexuell kan Trollmyr kontemplera över? Qatar är för övrigt nu föremål för en saudisk propagandakampanj och en blockad som ur juridiskt hänseende strider mot Qatars suveränitet,  detta på grund av att man enligt saudierna sponsrar sunnitisk terrorism. Detta hör troligt samman med geopolitiska intressen i Syrien och Irak där det står klart att IS håller på att förlora som fältstyrka varpå Doha försöker rädda politiskt inflytande bl.a. genom att försöka närma sig det iranstödda shiitiska PMU, något som väckt Riyadhs vrede då inbördeskonflikterna i Irak och Syrien i mångt och mycket blivit en proxykonflikt mellan det shiitiska Iran och det sunnitiska Saudiarabien. I skenet av saudiernas blockad av Qatar har Iran öppnat sitt luftrum för Doha och Teheran förser därtill Qatar med livsmedel. Att såväl Saudiarabien som Qatar “haft fingrarna i syltburken” i det syriska inbördeskriget råder inget tvivel om och den saudiska kritiken blir således ett uttryck för ett påtagligt hyckleri. Det vi ser är således ett islamiskt “battle for hearts and minds”, något som inte bara berör regionen ifråga. Utöver Trollmyr behöver således inrikesminister Ygeman, professor Gardell m.fl. ta en allvarlig funderare över den ideologiska överbyggnaden hos islamistisk extremism och hos den missionsverksamhet som Gulfstaterna bedriver. Svensk vänster förefaller dock inkapabel såväl som ovillig att inse att den islamistiska extremismen inte enbart handlar om socioekonomiskt utanförskap, även om detta självfallet bidrar, utan att den ideologiska överbyggnaden är av överordnad betydelse.

När man talar om ideologisk överbyggnad skall man ha klart för sig att wahabitisk salafism i hög utsträckning utgör extrema sunniislamisters religiösa ledstjärna och islamismen är i sig den politiska tolkningen av religionen. Politik och religion flyter således samman i ett. Bokstavstroende företrädare för en salafistisk syn på islam ser inte religionen som en fråga mellan individen och dennes gud, att i sufisk anda odla sin själ genom att vända sig inåt, snarlikt en muslimsk variant på lutheraner, utan som ett allomfattande förhållningssätt till samhällsomgivningen som ett kollektiv. Genom att man från politiskt håll agerar med påfallande undfallenhet gentemot islamismen, exempelvis genom att falla till föga för kritiken mot Norells studie, så ger man emellertid islamisterna tolkningsföreträdet att definiera islam. Detta är i sanning att göra moderata muslimer och det svenska samhället en monumental björntjänst då detta knappast gagnar integration utan snarare bidrar till att skapa en ideologisk klyfta mellan muslimer och det svenska samhället. Okunskap förefaller emellertid vara en välsignelse hos vissa då denna gör att man slipper ta i politiskt obekväma frågor. Likt Pontius Pilatus tvår man sina händer…

Posted in Domestic Swedish politics, EU, Geopolitical topics, International politics | Leave a comment

Vilken väg går Frankrike? Och därefter Europa?

På söndag går fransmännen till valurnorna för den andra valomgången i det franska presidentvalet, ett val som av många beskrivits som ett ödesval för inte bara Frankrike utan också Europa.

Alternativen står mellan Front Nationals Marine Le Pen och Emmanuel Macron från En marche! Sistnämnda är mycket av en enmansshow som vid en seger skulle medföra en mycket svag presidentmakt som politiskt måste förlita sig på andra. Hade François Fillon varit motkandidaten till Le Pen i andra omgången hade denne vid en seger haft avgjort större förutsättningar för en stark presidentmakt då denne skulle haft Republikanerna som politisk bas att förlita sig på. Då en korruptionsskandal involverande Fillon avslöjades precis innan valet föll emellertid denne bort hos många väljare. Socialisterna under Hollandes styre har visat sig fullkomligt inepta att ta itu med Frankrikes stora sociala och ekonomiska problem och socialisternas kandidat Benoît Hamon rönte föga förvånande ingen större framgång i första valomgången.

De franska väljarna har således att välja på två sinsemellan politiska ytterligheter. Le Pen propagerar för Frankrikes plats i solen såtillvida att denna ser Bryssels makt som ett hot mot franskt självbestämmande och företräder en uttalat nationalistisk linje och avser häva Schengenavtalet och har t.o.m. talat om att utlysa folkomröstningar om utträde ur EU och NATO. Ett Frexit ses föga förvånande i Bryssel, som fortfarande är statt i chock efter Brexit, som ett existentialistiskt hot mot EU i sin helhet. Emmanuel Macron å sin sida är en uttalad EU-vän som hos Le Pens sympatisörer, samt troligen även hos många socialister, torde ses som en reklampelare för etablissemanget givet dennes Brysselvänliga agenda och med bakgrund som bankman hos Rothschilds. Vi har alltså en kandidat som är uttalat antietablissemang och en som är uttalat pro. Givet det usla förtroende som Hollande åtnjutit hos de franska väljarna med en inrikespolitik som gått i Bryssels ledband och en utrikespolitik som gått i Washingtons så är det dock inte särdeles förvånande att Le Pen är en av de två kandidaterna som når andra valomgången.

Skulle Le Pen segra och utlysa folkomröstningar beträffande Frankrikes medlemskap i EU och NATO så skulle Europa potentiellt kunna skakas i sina grundvalar. Även om det är Tyskland som är Europas ekonomiska motor så skulle Frankrikes eventuella utträde, en folkomröstning behöver ju inte nödvändigtvis gå Le Pens väg, få ödesdigra konsekvenser politiskt. Storbritannien hade ett avtal kännetecknat av “plocka russinen ur kakan” emedan Frankrike är en av grundpelarna i det europeiska samarbetet alltsedan Kol- och Stålunionen. Varför är då EU så impopulärt hos många européer idag? Tillskyndare för unionen hävdar att det är ett uttryck för populism och att EU är tacksamt att skylla på när många blivit arbetslösa och upplever att välfärden utmanas av migrationen. I många fall stämmer säkerligen detta. Men stundom är detta också ett uttryck för härskarteknik, att tillskriva kritiker till EU:s allt mer federalistiska agenda som mindre vetande för att misskreditera en i högsta relevant kritik. För eget vidkommande skulle jag vilja hävda att vi idag hamnat i läge där Bryssel fått ett eget liv, ett Bryssel vars parlament är en demokratisk halvmesyr som saknar motionsrätt och där vi har en Kommission som stundom dikterar sin egen agenda, stundom agerar politisk målvakt åt politiker på nationell nivå för impopulära agendor man inte har förutsättningar att få gehör för på hemmaplan. EU:s Vapendirektiv är ett sådant exempel. Till detta skall läggas påtagligt bristande demokratisk öppenhet med trialogförfarande utan offentlighetsprincip mm. Alltfler upplever således att Bryssel inte lyssnar, att Bryssel inte representerar befolkningen utan drivs av en politisk elit som som aldrig haft någon folklig förankring. Antietablissemangsmentaliteten växer under dylika förutsättningar. Att fostra den europeiska medborgaren har således visat sig lika svårt som att fostra sovjetmedborgaren. Sistnämnda iakttagelsen är inte utan relevans då en av EU:s främsta fäder var Altiero Spinelli, kommunist och uttalad förespråkare för en europeisk federalism.

En europeisk federalistisk statsbildning förutsätter en verkligt fungerande demokrati där majoriteten av medborgarna upplever att man de facto kan påverka politiken och där man känner en samhörighet, kulturellt och politiskt. Nationalstaten är ingalunda död som politisk tanke även om så hävdas från gång till annan. Tvärtom så har den icke-chauvinistiska nationalismen ur ett historiskt perspektiv haft en anda av krav på demokratisering och politisk och kulturell gemenskap, goda exempel på detta är den amerikanska självständighetsförklaringen 1776 och Revolutionsåret 1848 vars ideologiska drivkraft snarare hörde hemma inom liberalismen än socialismen. Nationalismen är således inte nödvändigtvis bara ett uttryck för en dröm om ett glorifierat förflutet som aldrig existerat, en bild som kritiker ofta framhärdar i, utan en kritik utav globaliseringen och federalistiska politiska strävanden. I dagens Europa är det dock främst konservatismen som driver nationalismen, exempelvis i Ungern, Polen liksom i Frankrike. I de förstnämndas fall skulle man kunna förklara detta med att dessa länders oberoende är tämligen nyfunnen efter decennier av kommunistiskt styre och dominans från Sovjetunionen. Att propagera för överstatlighet går således inte hem bland bredare befolkningslager. Liberalismen i dagens Europa är därtill inte särskilt traditionellt liberal i denna globaliseringens tidevarv, exempelvis Macron representerar en socialliberalistisk agenda, en agenda som inte är främmande för överstatlighet och att individen underordnas kollektivet. Samma sak kan vi se i Sverige där Alliansen knappast framstått som en trovärdig opposition som stått upp för traditionellt borgerliga värderingar. Det är i en sådan filosofisk kontext vi kan börja förstå varför nationalismen och konservatismen är krafter att räkna med i dagens Europa och att den som inte inser detta och agerar därefter är dömd att misslyckas. “-Mer EU!” som bl.a. Guy Verhofstadt bemötte nyheten om Brexitomröstningen är således ett narrativ som är dömt att misslyckas. Skall EU överleva som politisk och ekonomisk entitet måste unionen förändras, den måste demokratiseras och framförallt måste den tillerkänna medlemsstaterna deras suveränitet. Detta går dock rakt emot den federalistiska agenda som exempelvis Altiero Spinelli arbetade för varpå frågan infinner sig: Går EU att förändra?

Segrar Macron på söndag kommer Frankrike att få en svag president oförmögen att driva igenom de nödvändiga beslut som måste tas. Man kommer att få en president vars belackare kommer att beskriva vederbörande som en lakej till Bryssel och Berlin. I nästkommande val kommer så Front National tveklöst att ta hem segern. Skulle denna mot förmodan komma redan på söndag så kommer utvecklingen i Europa att bli turbulent i närtid. Att Europa står inför en turbulent framtid är utom tvivel, det handlar bara om när?

 

 

Posted in EU, International politics | Leave a comment

När välment blivit detsamma som menlös..

“Dagarna efter terrorattacken på Drottninggatan så svämmar nätet över av extremistiskt hat. Några få röster skriker ut sin frustration över att vi svarar på dådet med omtanke för varandra i stället för hat mot en osynlig fiende.
Flera röster stämmer in i kören. Vi borde hata. Vi borde vara rädda. Vi måste vara rädda! För rädslan är inte bara en naturlig instinkt – den är någonting positivt. Och den ska uppmuntras!
Ytterligare röster sluter upp. De provoceras av hur det gemensamma svenska samhället har reagerat på den vidriga akt som så bestialiskt berövat fyra människor sina liv.
Tragedin är ett faktum. Sorgen för de drabbade är bottenlös.
Men den misstänkta terroristen och barnamördaren verkar ha misslyckats med att skrämma oss andra, och det provocerar alla dem som eftersträvar ökade motsättningar.
Människor kramar poliser. Människor kramar varandra. Stockholms innerstad drunknar i ett hav av blommor, omtanke och nallebjörnar.
Och det retar dem till vansinne.”

Så skrev Malena Ernman i en debattinlaga i Östersundsposten 14/4.

http://www.op.se/kultur/malena-ernman-vi-har-visat-dem-att-samhallet-fungerar

Och visst, hon har rätt i att det gått ett drev enligt devisen “att få vatten på sin kvarn”, stundom med mindre civiliserad attityd. Ernman själv har en genomhumanistisk inställning á la vända andra kinden till. Det är snällt, godhjärtat och välment. Men satt i sin kontext blir samtidigt hennes argumentation menlös och rentav apologetisk. Och i den meningen kontraproduktiv och potentiellt farlig.

“Den gångna veckan har Sverige med all önskvärd tydlighet visat upp ett samhälle som fungerar.
Ett samhälle som är kraftfullt, rättssäkert och omhändertagande på samma gång.
Ett samhälle som bemöter det vi inte kan skydda oss mot på ett sätt som inger trygghet och lugn.
Ett samhälle som håller ihop.
Det samhället ska vi försvara. Det är vår gemensamma skyldighet.”

Vi har de facto en situation där samhället måhända fungerar för den som inte bor i de områden som i den politiska korrekthetens namn inte får kallas för “no go-zones”. Samhället fungerar för den som likt Ernman är besutten och som har ett behov att uttrycka sin godhet. Men för den som inte är besutten och som bor i de områden där samhället i allt högre grad checkat ut så fungerar inte samhället. I samma takt minskar också viljan att uttrycka “godhet”. För många kan tvärtom en debattinlaga likt Ernmans upplevas som rent provokativ, utan för att för den skull vara hemmahörande på den yttersta högerkanten. Genom att sätta sig på moraliska höga hästar uttrycker Ernman lika mycket ett förakt för kontrasterade åsikter som vissa av hennes belackare. 

Samhället fungerar heller inte såtillvida att statsmakten inte förmått förhindra en militant islamist som illegalt uppehållit sig i landet och som i sin religiösa tolknings namn utfört ett groteskt terrorattentat mitt i svenska huvudstaden riktat mot helt oskyldiga vanliga medborgare. Vanliga medborgare har blivit medvetet överkörda på en gågata där dessa råkade befinna sig vid fel tidpunkt. Så nej Ernman, samhället fungerar inte oavsett hur mycket du vill hävda motsatsen. Att medborgarna sluter upp kring varandra i mörkrets stund friskriver inte det faktum att det är dags att förpassa politiskt korrekta tomma floskler på soptippen och kräva att statsmakten, till vilken vi betalar världens högsta skatter, sörjer för det mest elementära, att skydda medborgarna, oavsett hudfärg, credo och ras, istället för att hemfalla till apologetism och symbolpolitik. Den fara islamistisk extremism utgör för samhället har påtalats i åratal av bl.a. forskaren Magnus Ranstorp och vad har hänt?

Det har diskuterats att man måhända måste ändra terrorlagstiftningen så att finansiering och rekrytering till terrorstämplande organisationer blir olagligt. Hittills har emellertid inte mycket skett i praktisk handling då föreningsrätten setts som överordnad.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/misstankta-is-man-terroratalas-inte/

REVA, polisens arbete att få fatt i de individer som fått avslag av Migrationsverket på sin asylansökan och avvikit eller på annat sätt uppehåller sig illegalt i landet, beskrevs med moralisk indignation högljutt av många “godhjärtade” som ett uttryck för institutionell rasism. Plötsligt var det rasistiskt att verkställa riksdagsbeslut och upprätthålla lag och ordning och tillse att potentiella säkerhetsrisker förpassades ut ur landet. Identitetskontroller vid landets gränser beskrevs i samma ordalag. Tvärtom skulle man kunna hävda att det förelegat något som närmast kan beskrivas som en omvänd rasism, att värna landets medborgare ses som underordnat en global humanism på bekostnad av befintliga medborgare. Miljöpartiets linje om öppna gränser, bakom vilken Alliansen under Reinfeldt slöt upp 2010 vittnade om hur detta globala perspektiv blivit överordnat allt annat. “Öppna era hjärtan”. Sistnämnda narrativ förutsätter emellertid att alla människor som söker sig till Sverige vill gott men så naiv kan man inte förhålla sig. Det finns människor, likt Rakhmat Akilov, som uppenbart inte alls vill det svenska samhället gott.

Att fortsätta att förhålla sig naivt godhjärtad blir således enkom kontraproduktivt. Så att hävda att “svenska samhället aldrig varit så tryggt som nu”, att svenska samhället står för rättssäkerhet och omhändertagande blir tvärtom att gynna exempelvis SD:s narrativ ju mer ihåliga dessa mantran ter sig. På vilket vis upprätthålls rättssäkerheten när terrorister inte ens blir åtalade för terrorbrott? På vilket vis är svenska samhället kraftfullt när det beskrivs som rasistiskt att verkställa riksdagsbeslut? Att SD senast idag statistiskt säkerställts som Sveriges näst största parti följer en enkel logik.

https://www.svd.se/novus-sd-nast-storst–m-tappar-ytterligare

Mycket av det SD flaggat för har slagit in liksom att stora delar av den hårdare linje som partiet propagerat för också genomförts. Meningsmotståndarna framstår således som hycklare i många väljares ögon, vilket bidrar till att förklara varför väljarsympatierna just nu ser ut som de gör. “Godhjärtade debattinlagor” likt Ernmans bidrar knappast till att gjuta olja på vågorna utan framstår snarare som ett anförande utav Bagdad-Bob. Sistnämnda jämförelsen känns inte alls avlägsen när man såg hur myndigheten Tullverket agerade i respons till Akilovs terrorattentat. 

http://www.helahalsingland.se/opinion/ledare/patrik-oksanen-dagen-da-en-myndighet-svek

Vi kan inte agera apologetiskt lika lite som vi som samhälle kan agera hatiskt och i affekt. Ett öppet och demokratiskt samhälle kan aldrig helt skydda sig mot terrorism och en polisstat är knappast önskvärt. Men vi måste agera resolut och göra upp med naiviteten. 

Idag har välment blivit detsamma som menlös..

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

Råder ett kulturellt och ideologiskt världskrig?

Det brukar ofta hävdas att historien är cyklisk och detta är inte utan relevans. Låt gå att världen inte är en konstant, teknisk och samhällelig utveckling förändrar spelets form men det finns komponenter som förblir desamma. Sistnämnda blev svenska samhället på en bryskt och handgripligt sätt påmint om för några dagar sedan då Rakhmat Akilov i profetens namn bestämde sig för att föra jihad till Stockholms gator. Dennes salafistiska tolkning av islam hör till en svunnen tid ur ett västligt perspektiv, om än anpassad till den moderna tidens förutsättningar. Det är dock inte bara den islamistiska terrorismen och kriget mot terror som fört världen till vad som närmast kan liknas vid ett lågintensivt Tredje världskrig utan vi ser även något som kan liknas vid ett kulturellt och ideologiskt världskrig.

Recep Tayyip Erdoğan, Turkiets alltmer auktoritäre president, har i ett accelerande tempo hamnat på konfrontationslinje med EU och liknade häromdagen skadeglatt Europa med “Europas sjuke man” med referens till den gamla liknelsen av det Ottomanska väldets svanesång. EU:s ekonomi är i dalande och den europeiska sammanhållningen knakar påtagligt i fogarna och Bryssels legitimitet ifrågasätts av alltfler européer. Andra spektakulära uttalanden från Erdoğans sida såsom: “-Mina bröder och systrar, skaffa fem barn vardera. Europa tillhör er!” och “-Som ni beter er kommer ni snart inte gå säkra på era gator!” passar den alltmer växande europeiska högern som hand i handske. I länder med ett historiskt arv av hotet från det Ottomanska väldet, såsom Polen, Ungern och Österrike, torde dylika uttalanden ses som att det snart är dags att gräva löpgravar utanför Wien á la 1683, i vart fall på ett ideologiskt plan. Erdoğans ageranden och ordbruk är något man snarare skulle förväntat sig från härskare som Mehmet II eller ungturkarnas Enver Pasha än någon som skulle helga det politiska arvet efter Mustafa Kemal. Att Erdoğan vidare hyser panturkiska aspirationer råder ingen tvekan om och Turkiet under dennes ledarskap har arbetat hårt för att öka sitt politiska och ekonomiska inflytande i länder såsom Azerbadzjan med vilket man har historiska, språkliga och kulturella band.

Detta föranleder också att traditionella spänningar åter blir aktuella. Armenierna, som av förståeliga skäl har ansträngda relationer med Turkiet, inte minst sedan 1915-års folkmord på kristna i det Ottmanska väldet, har däremot goda relationer med Ryssland precis som fallet var under 1:a Världskriget. Kreml ansvarar för att säkra det armeniska luftrummet och har flera militära baser i landet och har nyligen ytterligare stärkt sin militära närvaro, bl.a. genom postering av Iskander-robotar på armeniskt territorium. Arvet efter Stalins omritningar av kartan i Kauskasus har också lämnat svårlösliga konflikter mellan de forna sovjetrepublikerna Armenien och Azerbadzjan i form av dispyterna över enklaverna Nagorno-Karabach och Nakichevan. Därtill skall också läggas USA:s intressen i regionen med sitt stöd till Georgien som är i dispyt med de ryska protegéerna Abchazien och Sydossetien. Således kan Kaukasus liknas vid en potentiell krutdurk med spridningsrisk. Denna blir inte mindre farlig av närheten till den påtagliga problematiken i Mellanöstern där Väst och deras allierade sedan 2003 är engagerade i ett monumentalt geopolitiskt projekt med regimskiften. Irak var först ut, därefter Libyen och nu verkar Syrien stå på tur.

Ryssland å sin sida agerar utifrån ett läge med kraftigt stärkt självförtroende och påtagligt ökad militär förmåga, inte minst efter att ha ställt Väst inför fait accompli efter sin ockupation av Krim som respons på Västs aktiva stöd till statskuppen mot president Janukovytj i Ukraina 2014. Kreml har såväl politiska och ekonomiska skäl att agera motvikt gentemot Västs unilaterala agerande i Mellanöstern. Konkurrens på den europeiska marknaden av gas från Gulfen är knappast önskvärt ur Moskvas perspektiv. En närmast monopolliknande ställning på den central- och östeuropeiska gasmarknaden innebär inte bara ekonomiska fördelar utan också politiska dito. Givet de försämrade relationerna med Väst så ökar också den geostrategiska betydelsen av flottbasen i syriska Tartus. Svartahavsflottan kan med lätthet stängas in av NATO-landet Turkiet iom att Bosporen i sin helhet löper genom turkiskt territorium. Ryssland befinner sig således i en snarlik situation som under Krimkriget på 1850-talet. Storbrittaniens roll har emellertid ersatts av USA i detta nya globala “Great Game”. Att Ryssland i denna kontext intervenerat militärt i Syrien och med glädje odlar goda relationer med den EU-skeptiska europeiska högern är inte särskilt konstigt.

På ett ideologiskt plan framstår i Bryssel länder som Ungern, Tjeckien och Polen som smått obegripliga. Dessa länder har utan tvekan åtnjutit stora ekonomiska fördelar av sitt EU-medlemskap och den påtagliga motsträvighet som uppvisas av de konservativa och reaktionära regeringarna framstår som påtagligt otacksam av Bryssel. För att få någon förståelse för varför dessa regeringar åtnjuter ett tämligen stort folkligt stöd måste man se till deras kulturella och historiska arv. Katoliscismen i Polen är av hävd stark, inte ens den kommunistiska diktaturen lyckades knäcka denna. Och arvet efter kommunismen gör också att den nationella suveräniteten skattas mycket högt. Att bli mästrad från Bryssels sida går inte hem i t.ex. Warszawa, Prag och Budapest. Migrationsfrågan blir här i högsta grad symbolisk och situationen underlättas inte av Erdoğans uttalanden. På den motsatta planhalvan har Ungerns premiärminister Viktor Órban, som alltmer ses som en paria i Bryssel, gjort uttalanden som: “-I århundraden har Ungern hållit Europas gränser mot Islam och ni har mage att kritisera oss!” Órbans svurne politiske fiende, George Soros, lika mycket som denne är älskad av liberaler så är denne lika innerligt hatad av högersinnade och ses genom sitt arbete för globalisering som ett existensiellt hot mot nationalstatens suveränitet, inte minst i sitt ursprungliga hemland Ungern där Órban nu lagvägen försöker att utestänga Soros inflytande. Vi ser således ett kulturkrig, inte bara mellan islamister och det sekulära Väst, utan också ett västligt inbördeskrig mellan förespråkare för globalisering och ett federalistiskt Europa och de som värnar konservativa värdegrunder och nationalstaternas suveränitet. Det börjar bli alltmer uppenbart att nationalstaten som idé ingalunda är död och att Bryssel i sin panik över Brexit agerar kontraproduktivt. “-Mer EU!” för att citera Guy Verhofstadt är kanske inte ett vinnande koncept för att motverka ökad EU-skepticism när det just är Bryssels legitimitet i skenet av federalistiska tendenser och ett alltmer uppenbart demokratiunderskott som i allt högre grad ifrågasätts? Att t.ex. Ryssland och Turkiet tar tillvara på denna europeiska splittring för egna syften råder inget tvivel om. 

Vad vi nu ser är ett kulturellt och ideologiskt världskrig om “hearts and minds”.

 

Posted in Domestic Swedish politics, EU, Geopolitical topics, International politics, Libya, USA | Leave a comment

Is wasn’t a question of if but when..

Yesterdays tragedy in Stockholm was a surreal awakening that the Sweden of old is since long gone. As such this attack upon Swedish society was just a question about when and not if? Sweden has before been the target for Islamic terrorism, the Christmas of 2010 when the islamic militant Taimour Abdulwahab from Tranås, who had become radicalized in Luton, that is infamous as a holdout for islamic radicals, blew himself up in central Stockholm in the midst of people doing their Christmas shopping. However Abdulwahab only succeded in killing himself and perhaps due the lack of other killed Sweden continued it’s apologetic stance towards radical interpretations of Islam. The fear of being labeled as islamophobic and racist is very much a reality in Swedish public life.

Yesterdays terrorist didn’t use means that require special skills or connections on the black market, he used a stolen ordinary heavy truck, just like the terrorist in Nice did. (It was later found that the truck also contained an explosive devise that luckily did not detonate however.) Once again this clearly shows that symbol politics with easy fixes can’t deal with the hatred that politically and religiously motivated terrorists unleash against our open society. Ironically the Moderate Party the same day as death came to the streets of Stockholm, in form of a stolen truck, gave the Socialist Government green light to vote yes to the EU’s Firearms Directive. All other liberal and conservative parties opposed this. Seemingly good relations with Brussels are more important than standing up for the ideals of individual freedoms and civil rights. Hence the Moderates teamed up with socialists and greens.

But how can you protect society against individuals who in the name of religion are willing to steal trucks and mow down innocent civilians along a walk street with the intention of killing as many as possible?

The answer is that you can’t, and definently not through pointless symbol politics aimed only against law abiding citizens. The greatest chances to combat terrorism is through intelligence, improved border control, social efforts in areas that suffers the greatest risk of domestic radicalization and a review of the legal system how we define subversive activities.

Swedish society must have a debate where the boundry lies between freedom of religion and free speech and views when it comes to things like for instance salafist mission activities. What constitutes subversive activities? To put yourself in the service of a terror organization, to recruit and finanse such activities must be definied as terrorism. Subversive activities and organization of illegal militia are illegal in Sweden and yet a monumental leniency has been showed towards such activities. Two men that where recruiting for ISIS and financing the organization were recently only charged for fraud, not terrorism, here in Sweden since the legislation of freedom of organization was deemed as more important.

http://www.na.se/blaljus/terrormisstankta-mannen-fran-vivalla-ska-atalas-for-bedrageri-det-ar-ett-misslyckande

This debate must in the light of the tragedy in Stockholm be held and it will not be an easy one in a political climate in which every form of criticism related to Islam has been labeled as “fishing in murky waters”. The political paradigme in Sweden must change if not more innocent people are going to die in streets due to acts of terrorism.

 

Posted in Domestic Swedish politics | Leave a comment

Det var inte frågan om utan när..

Gårdagens tragedi i Stockholm var ett surrealistiskt bryskt uppvaknande och en påminnelse att bilden av det idylliska folkhemmet Sverige sedan länge är borta men likväl var händelsen inte oväntad, det var bara en fråga om när? Sverige har tidigare utsatts för islamistisk terrorism julen 2010 när Taimour Abdulwahab från Tranås, som radikaliserats i Luton, en plats som blivit ökänd som tillhåll för militanta islamister, tack och lov bara lyckades spränga ihjäl sig själv mitt i Stockholms julrush. Måhända var frånvaron av ytterligare dödsoffer något som gjort att det svenska samhället i mångt och fortsatt leva i förnekelse över det hot militant islamism utgör i dagens Sverige? Snarare har det offentliga Sverige fortsatt att hemfalla åt en apologetisk hållning med en uttalad beröringsskräck p.g.a. att framstå som islamofobiskt och rasistiskt.

Gårdagens terrorist använde inga medel som kräver någon större sakkunskap eller kontakter i undre världen, denne använde en stulen lastbil för att utföra sitt dåd likt terroristen i Nice. (Det framkom dock senare att lastbilen även innehöll en bomb som tack och lov inte detonerade.) Återigen visas att det hat som politiskt och religiöst motiverade terrorister släpper lös mot samhället inte går lagstifta bort med symbolpolitiska easy fixes. Som ett ironiskt sammanträffande gav Moderaterna Regeringen grönt ljus i EU-nämnden till att rösta ja till EU:s Vapendirektiv samma dag som döden kom till Stockholms gator. Samtliga övriga borgerliga partier och SD anmälde en avvikande hållning i frågan. Moderaterna däremot gjorde gemensam sak med S, V och MP. Så mycket för upprätthållandet av ideologiska värden om individens fri- och rättigheter alltså. Klart är att relationen visavi Bryssels korridorer synbart värnas högre än medborgarna. Men hur kan man försvara samhället mot individer som i religionens namn är villiga att stjäla en lastbil och plöja ned längs en promenadgata med syftet att döda så många oskyldiga som möjligt?

Svaret är att det går inte, och definitivt inte genom meningslös symbolpolitik riktad mot laglydiga medborgare. Största chansen att bekämpa terrorism är genom underrättelsearbete, stärkt gränsskydd, socialt arbete för att minska inhemsk radikalisering och att skärpa lagstiftningen kring vad som definierar omstörtande verksamhet. Svenska samhället måste ta en fundering på vart gränsen går mellan religionsfrihet, åsikts- och yttrandefrihet och vad som konstituerar omstörtande verksamhet när vi ser till saker som t.ex. salafistisk missionsverksamhet. Att ställa sig i en terrororganisations sold, att rekrytera till den eller att finansiera en sådan måste kunna klassas som terrorbrott. Omstörtande verksamhet och kårverksamhet är inte lagligt i Sverige, likväl uppvisas en monumental flathet gentemot islamister som hänger sig åt dylikt.

http://www.na.se/blaljus/terrormisstankta-mannen-fran-vivalla-ska-atalas-for-bedrageri-det-ar-ett-misslyckande

Denna diskussion är nödvändig och det kommer inte att bli en lätt sådan i ett politiskt klimat där kritiska röster per automatik avfärdas med att “fiska i grumliga vatten”. Många heliga politiska kor kommer att behöva slaktas om inte fler oskyldiga medborgare skall slaktas av sådana som anser att terrorism är en gångbar “politisk metod”.

Posted in Domestic Swedish politics, EU, Geopolitical topics, International politics | 1 Comment