Det har knappast kunnat undgå någon som tar del av nyhetsflödet att den årliga konferensen Folk & Försvar gått av stapeln i Sälen. ÖB Mikael Bydéns uttalande om att “-Alla invånare bör nu göra sig redo för krig i Sverige.” har föranlett att försäljningen av nödradioapparater ökat flera tusen procent över en dag. Detta säger en del om den svenska flockmentaliteten, det är först nu många tar beredskapsfrågan på allvar. Men det är kanske så att många, som tidigare sett “prepping” som något suspekt, först tar slika spörsmål på allvar när individer som överbefälhavaren och flera statsråd påtalar stundens allvar. Den politiska korrektheten stipulerade väldigt länge för “den eviga fredens” intåg varpå individuell agens i händelse av gråzonsproblematik snarare sågs som en problematisk företeelse. Ta t.ex. Morgan Johanssons attityd i frågan om EU:s Vapendirektiv där landets socialdemokrati med en dåres envishet försökte att överimplementera sagda direktiv och i sten vägrade att lyssna på riksdagens uttalade vilja vilket föranledde att Sverige härförleden blev bötfällt av Bryssel. Helt uppenbart är att dagens socialdemokrati tappat banden till den frivilliga skytterörelse som en gång sågs som en garant för en demokratisk samhällsutveckling varpå man istället mer än gärna försökt att kasta laglydiga vapenägare under bussen i skenet av den gängkriminalitet som är en konsekvens av en havererad migrations- och integrationspolitik istället för att ta itu med de verkliga problemen. Lars Johan Hierta hade nog inte varit alltför imponerad av den f.d. justitieministern, numera utrikespolitisk talesperson för S?
När undertecknad hörde uttalandet från vår ÖB liksom det från vår civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin (M) att “-Alla måste kunna sluta upp för att kunna försvara samhällets existens.” var det inte utan att jag drog mig tillminnes en debatt mellan undertecknad och Maud Olofsson (C) på Utrikespolitiska föreningen vid Umeå universitet i samband med att Centern gjorde upp med S inför Försvarsbeslutet 2000. Olofsson framfäktade i ett i mina ögon mer än lovligt naivt narrativ varpå jag påtalade att man riskerade att begå ett historiskt misstag givet att såväl omvärldsanalysen som konsekvenserna i det närmaste var att likna vid karbonkopior på 1925-års dito och att man inte kan bedriva en trovärdig försvars- och säkerhetspolitik utifrån ett “best case scenario”. Klart var dock att tillvaron 1925, precis som efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps på det tidiga 1990-talet, tycktes vara den att “den eviga freden” inträtt. Weimartyskland var efter Versaillesfreden knappast ett militärt hot och bolsjevikerna hade besegrats vid Warszawas portar av polackerna 1920 – det berömda s.k. “Undret vid Vistula”. Detta självbedrägliga invaggade i en flask säkerhet kom dock på skam i och med Hitlers makttillträde 1933 och den tyska upprustningen fr.o.m. 1935 med vidhängande tilltagande “nationell självsäkerhet” och trots att Sverige ökat sina försvarsanslag 1936 så var den svenska beredskapen vid krigsutbrottet 1939 påver. När Per Albin Hansson (S) uttalade att “Vår beredskap är god.” var han medveten om att han ljög i syfte att inte invagga defatistiska tankar hos allmänheten. När tyskarna invaderade våra grannländer Danmark och Norge 9/4 1940 så torde dock många medborgare funderat över om så verkligen var fallet? Försvarsviljan torde dock ha varit god, något som manifesterade sig inte minst i den uppvisade solidariteten med Finland under Vinterkriget, men med vilka medel?
Statsminister Ulf Kristersson (M) uttalade sig häromdagen om just försvarsviljan, i skenet av den ryska invasionen av Ukraina, att:
“-Medborgarskap handlar ytterst om att med vapen i hand, med livet som insats kunna försvara Sverige. Är man inte beredd att försvara svensk demokrati och vårt sätt att leva ska man naturligtvis inte heller bli svensk medborgare. Medborgarskap är den yttersta symbolen för lojalitet med Sverige. Medborgarskap är inte en resehandling.”
så var ovan nämnde Johansson inte sen med att påtala att Kristersson “sår misstro” kring invandrares försvarsvilja och att statsministern inte hade några som helst belägg för sitt uttalande och krävde att han skulle ta tillbaka detta. Om det är någon som inte har på fötterna för att misskreditera statsministern så är det dock Johansson enär det enligt Plikt- och prövningsverket förhåller sig så att 53% av alla 18-åringar med utomnordisk bakgrund inte kan tänka sig att göra värnplikt. Att det förhåller sig så är samtidigt kanske inte så konstigt, om man inte känner att man har några kulturellt betingade lojalitetsband till det land i vilket man är medborgare så torde man heller inte hysa någon större vilja att göra den yttersta uppoffringen, att i händelse av krig eventuellt stupa med vapen i hand för en större sak med vilken man inte delar någon större sympati? Nation betyder inte bara en benämning på en geografiskt definierat område, det har även en kulturell och etnisk betydelse.
Är det någon som på fullaste allvar tror att unga arga män likt de som deltog i Korankravallerna förra påsken är villiga att inställa sig till tjänstgöring i svensk uniform? Ynglingar vars fäder måhända itutar dem desinformationen om att Socialtjänsten rövar bort muslimska barn eller som får höra av sina imamer att man inte skall beblanda sig med “vantrogna”? Eller för den delen de ynglingar som av den svenska vänstern i sann identitetspolitiskt anda i syfte att legitimera sin egen samhällsberättelse om den stora staten blir intalade att de är offer för majoritetssamhällets strukturella rasism varpå deras lojalitetsband mer vilar hos den lokala gängbildningen än hos den statsbildning som tillhandahåller skattefinansierad vård, skola och omsorg? Att just socialdemokraterna på sant populistiskt och opportunt manér nu försöker att idka karaktärsmord på statsminister Ulf Kristersson hänger kort och gott enkom ihop med att spinndoktorerna på Sveavägen 68 försöker att repositionera partiet efter att detta varit “naivt”, ett faktum som man skyller på andra, i frågan om migrationspolitiken och det faktum att “Orten” röstar 70% rött.
Handen på hiertat, pardon the pun, så skall man dock inte enkom beskylla unga män av utländsk börd för bristfällig försvarsvilja, CUF har genom åren gett uttryck för ståndpunkten att allmän värnplikt är förelegat och många av ungdomsförbundets företrädare har därtill sagt att man “vägrar döda” och t.o.m. sagt att man totalvägrar. Undertecknad är så pass gammal att jag gjorde värnplikt då denna var allmän och jag valde av ideologiska skäl att göra vapentjänst men jag kan samtidigt köpa att om någon av samvetsskäl inte vill göra detta – en ovillig soldat är ingen bra soldat. Den som åtnjuter samhällets frukter har dock baske mig en PLIKT att bidra, t.ex. genom att göra vapenfri tjänst. I händelse av krig så kommer det inte bara att behövas stridande soldater, det kommer att behövas manskap inom sjukvården, brand- och civilförsvaret. I mina ögon är sålunda förmenta “liberala ungdomspolitiker” som totalvägrar på ren och ärlig svenska faktiskt inget annat än curlade och egotrippade osnutna skitungar. De är dock en produkt av sin naiva föräldrageneration, en generation som därtill satte jaget över allt annat samtidigt som det svenska samhället fungerade någorlunda i enlighet med de politiska dogmerna. Att göra värnplikt är stundom allt annat än roligt, att ligga i fält i flera veckor i sträck i regn och lera är “sisådär lattjo” precis som fötter med blåsor från milslånga marscher – frekventa strumpbyten till trots. Men, man lär sig också att bita ihop, att inse att ens kropp tål så mycket mer än vad man tror och man lär sig att samarbeta och komma över gemensamma hinder. Som ung människa lär man sig också att ta ansvar, bakblåset från ett granatgevär är inte något man skall ta lättvindigt på, och man lär sig disciplin. Vid morgonuppställningen skall logementet vara städat och bäddningen ofelbar.
Hur många i Generation Z, vilka blivit curlade av sina föräldrar är av “det rätta krutet” för att klara av militärtjänstgöring i fredstid och än mer så som soldat i krigstid i ett skyttevärn under inkommande indirekt eld? Undertecknad blev i ovan nämnda debatt med Maud Olofsson bemött som en otidsenlig dinosaurie och jag är medveten om att de flesta generationer torde ha ondgjort sig över den upplevda kvalitén på de efterföljande dito men det förtar inte det faktum att det finns anledning att på allvar vara orolig inte bara för försvarsviljan i detta land men också försvarsförmågan även om ÖB Mikael Bydén delvis låtit som Per Albin Hansson beträffande vår militära förmåga. Visst, dagens svenska försvar är bättre än när dåvarande ÖB Sverker Göransson 2012 sade att vi skulle kunna stå emot ett ryskt väpnat angrepp i en vecka innan nederlaget skulle vara ett faktum men det förtar inte att vi även idag saknar adekvat hårdvara såsom förmåga att stå emot ryska ballistiska robotar från Kaliningrad liksom det faktum att “mjukvaran” inom populaset bitvis saknar nödvändig stridsmoral och lojalitetskänsla. Sistnämnda förvånar dock föga givet att vi som samhälle blivit alltmer kulturellt heterogent och narcissistiskt, något som tenderar att gå hand i hand. Att försäljningen av nödradioapparater sålunda gått upp tusentals procent kan således måhända ses som ett uttryck för “Sent skola syndaren vakna.” och som en vuxenvariant på en ångestdämpande nallebjörn?
blickovernejden 
Pingback: Att se på beredskap ur såväl hot- som självbildsperspektiv | blickovernejden