Att se på beredskap ur såväl hot- som självbildsperspektiv

Som undertecknad skrev om i min förra bloggpost så är mental beredskap för ev. krigshandlingar en het potatis i detta land, mycket på grund av vårt självbedrägliga invaggande i en falsk säkerhet. Den politiska vänstern tål helt uppenbart ej heller att höra att delar av vårt populas inte känner sig ha något med att göra att medborgarskapet de facto förpliktigar, att man sonika har sina lojaliteter annorstädes. När man ser till det halsstarriga tonläget, anfört av verbala dyngspridare likt Advokatsamfundets tidigare generalsekreterare Anne Ramberg liksom Morgan Johansson, socialdemokraternas nuvarande talesperson i utrikespolitiska frågor, så förvånar det heller inte att vissa på den politiska vänsterkanten villkorar sin plikt med vem som styr landet. Retorik likt “-Jag kommer inte strida för ett Sverige styrt av SD.” vittnar om att man inte förstår vad frågan handlar om, överhuvudtaget. Man behöver inte gilla utfallet av allmänna och fria val, men man måste likväl om man säger sig vara en demokrat försvara “systemet”.

Sent skola syndaren vakna..

Stora delar av landets vänster menar att klarspråk om såväl omvärldsläget som det inrikespolitiska dito är alarmistiskt och “sår splittring”. Verkligheten passar synbart inte de egna politiska dogmerna. Någonstans måste man emellertid hamna i ett “minsta gemensamma nämnare”, oaktat vilken färg man röstar på eller vilken gud man tillber o.s.v. För eget vidkommande kan jag villigt erkänna att jag var en “prepper” redan innan det “blev inne” och till skillnad mot majoriteten av våra statsråd har jag gjort värnplikt och även om jag är överårig och har för dålig kondis för att rycka in i ett fältförband om nöden så kräver så är jag väl förtrogen med “hantverket” och torde klara mig bättre i skog och mark än 95% a befolkningen i övrigt. Vidare så är undertecknad beskaffad med långt bättre intellektuell beredskap för att detta land faktiskt potentiellt skulle kunna beröras av krigshandlingar.

Är jag då att definiera som en “stridspitt” som likt vissa vänsterdogmatiska skribenter vill mena “drömmer om att testa kunskaperna”. Nej, föga så även om undertecknad har för detta adekvata kunskaper. Jag vill leva i fred och frihet, i den mån vi har så mycket av sistnämnda numera givet diktat från höga herrar i Bryssel och annorstädes, definitionen är kontextuell. Kommer jag att göra min plikt i enligt med min förmåga, absolut – även jag numera är att definiera som överårig och korpulent. Villkorar jag då samtidigt detta med vilket parti som för stunden innehar makten? Föga. Jag skulle teoretiskt inte kunna tänka mig att döda för Miljöpartiet som sådant, men jag skulle kunna göra det för att t.ex. försvara min rätt att få rösta i allmänna och fria val. Häri ligger skillnaden på förstå skillnaden på system och principer i jämförelse med opportunt partitaktiserande och vad som i det närmaste kan beskrivas som sekterism.

Så tror jag då att “Ivan” står beredd att vilken dag som helst invadera Gotland bara för att vår ÖB sagt att vi som befolkning måste vara mentalt förberedda på att det kan bli krig? Nej, ryssarna torde i dagsläget ha föga intresse av att öppna upp en andra front, man har fullt upp i Ukraina. Att bygga upp försvarsförmåga tar dock tid, att bygga upp en brigad med materiel och utbildat manskap kan ta närmare ett decennium, man måste ha ett långsiktigt perspektiv. För att skapa försvarsförmåga behöver man även, precis som vår ÖB påpekade, ha en mental beredskap. Ukraina har som statsminister Ulf Kristersson (M) påtalade visat på vad vilja kan uppnå. Därmed inte sagt att jag är beredd att invagga mig själv i några illusioner likt t.ex. Anthony Blinken och Volodmyr Zelenskyj. Visst har Ukraina tillfogat Ryssland svidande förluster, t.ex. kan bortåt 500 000 ryska soldater ha stupat vid slutet av 2024 och man lyckades t.ex. att sänka Svartahavsflottans flaggskepp, robotkryssaren Moskva och man uppger sig häromdagen ha skjutit ett Beriev A-50 Mainstay AWACS-plan över Azovska sjön även om jag uttrycker skepticism att man skulle ha vågat positionera ett luftvärnssystem likt Patriot så nära de ryska frontlinjerna att man skulle komma inom räckvidd samtidigt som dessa system i allt högre utsträckning behövs för att försvara ukrainsk infrastruktur från ryska robotangrepp längre västerut. För ryskt vidkommande vill man istället hävda att den påstådda nedskjutningen var en konsekvens av s.k. “friendly fire” vilket man måhända tycker är mindre pinsamt. Om så är fallet så ställer det dock stora frågetecken kring rysk militär stridsledning, i synnerhet när det just rör sig om ett avancerat flygplan dedikerat till denna specifika uppgift. Att Ukraina däremot skadat ett Il-22 signalspaningsflygplan finns dock fotodokumentation på även från rysk sida. Vissa har genom splittermönster och det faktum att planet lyckades att landa dragit slutsatsen att beskjutningen skedde medelst en MANPAD (ett buret kortdistanssystem) avfyrad från territorium hållet av Ryssland av antigen ett ukrainskt jägarförband eller av ryska dissidenter, och att det således inte rörde sig om ett robotskott från ett Patriotbatteri positionerat bakom den ukrainska frontlinjen.

Samtidigt kan man konstatera att tiden är på Rysslands sida, den ukrainska sommaroffensiven var föga förvånande ett fiasko, exempelvis talar man i USA om minst 150 000 stupade ukrainska soldater. Att sonika bryta igenom en väl förberedd hårt minerad försvarslinje likt den s.k. Surovikinlinjen utan eget luftherravälde är inte görligt. De stridsvagnar som Väst efter mycken tandgnisslan skickade blev heller inte de mirakelvapen de av vissa utmålades som, detta givet att tidigare motståndare ofta varit utrustade med äldre typer eller billiga exportvarianter av sovjetiska vagnar, eftersom moderna ryska pvrobotsystem likt 9M133 Kornet ofta har större pansarbrytande förmåga än sina västliga motsvarigheter och med lätthet slår igenom pansaret på exempelvis en Leopard 1. Lägg därtill drönare och ett kraftfullt artilleri på motståndarsidan så blir inte uppgiften lättare för de ukrainska mekaniserade förbanden. Leveranserna av de utlovade F-16 verkar också dröja, måhända som en konsekvens att man i t.ex. Washington inofficiellt börjar vara tveksamma till huruvida dessa plan, precis som det trettiotal Abrams-stridsvagnar man levererat, i praktiken kommer att göra adekvat skillnad. Tvärtom kan ett potentiellt nederlag bli liktydigt med ett politiskt och ekonomiskt fiasko för amerikanska intressen, precis som det första Irakkriget medförde att få ville köpa ryskt pansar. Vad händer om det alltmer aktiva ryska flygvapnet gör processen kort med en handfull F-16? Är Turkiet då, som på opportunt manér begagnar sig av ratificeringen av den svenska ansökan om medlemskap i NATO som utpressening för att få igenom en affär, fortfarande lika intresserat att köpa dessa flygplan? Med ett stundande amerikanskt presidentval så skulle potentiella nedskjutningar av amerikansktillverkade jaktplan vara en enorm politisk belastning.

Väst har också fallerat i att leverera artilleriammunition i den utsträckning som krävs för att möta den ukrainska krigsinsatsens behov – det är inte utan att tankarna går till “The Shell Crisis” under Första världskriget, samtidigt som krigföringen i landet alltmer liknar sistnämnda där utnötningskriget övertagit manöverkrigföringen. Att Väst fallerar i sina politiska åtaganden är mycket en konsekvens av dåraktig nedrustning under 1990-talet och nedmontering av statliga arsenaler. Minns här vad Ike Eisenhower en gång sade i en intervju med Walther Cronkite om det militärindustriella klompexet. Ryssland å sin sida har ställt sin ekonomi på krigsfot och har i dagsläget en tillverkningspotential som vida överträffar Västs vad beträffar artillerigranater samtidigt som man har en avsevärt större befolkning än Ukraina. Vem har då över tid övertaget i ett utnötningskrig?

Den ukrainska beskjutningen av en civil marknad i Donetsk häromdagen, enligt uppgift utförd av enheter från Transkarpatien, d.v.s. en region belägen i den västra delen av landet, samtidigt som ryska förband trycker på längs frontlinjen, för tankarna tillbaka till OUN under Andra världskrigets slutskede och åren strax därefter och spelar tillsammans med ukrainska frikårers symbolik den ryska propagandan rakt i händerna. Dylikt agerande från ukrainsk sida riskerar att sålunda att lägga krokben för det politiska stödet i Väst om fortsatta transfereringar av materiel och medel till Kyiv. Den ukrainska beskjutningen av civila mål i Donbass belyses dock tämligen styvmoderligt i västlig media och anledningen till detta torde vara av politisk natur. Dagens beslutsfattare i Väst torde vara högst medvetna om att t.ex. Vietnamkriget för amerikanskt vidkommande i inte ringa utsträckning förlorades på hemmaplan.

För att åter referera till Första världskriget så utvecklade tyskarna i brist på adekvat tillverkningskapacitet och senkommen förståelse för stridsvagnens betydelse, banbrytande infanteri- och artilleritaktik under befäl likt Oskar von Hutier och Georg Bruchmüller, mera känd som “Durchbruchmüller” – Genombrottsmüller på svenska. De välmotiverade och specialutbildade stormsoldaterna lyckades på en taktisk nivå bryta igenom fiendens linjer men kunde likväl inte uppnå ett strategiskt avgörande på djupet innan Ententens övertag i manskap och produktionskapacitet fällde avgörandet och ställningskriget förbyttes mot manöverkrigföring under de sista “100 dagarna”.

Jämför här med det omtalade ukrainska brovhuvudet vid Krynky som t.ex. Zelenskyj menar skall användas som språngbräda för en framryckning mot Azovska sjön, á la den misslyckade ukrainska sommaroffensiven, och därmed isolera Krim. Personligen ser jag dylika planer som liktydiga med fria fantasier. Andra fantasier som man i Väst verkar vilja hålla fast i är att Putin skall drabbas av en intern revolt likt den som Wilhelm II råkade ut för i november 1918. Även om inte minst ickeslaviska etniska minoriteter inom den ryska federationen stundom uttrycker sitt missnöje med den ryska krigföringen, givet att man används som kanonmat i Ukraina, så skall man dock inte underskatta Aleksandr Dugins “Russkij Mir” som filosofisk motivering och den ryska självbilden av sig som förträdare för ett imperium – därmed finns ett folkligt stöd för “den militära specialoperationen” i grannlandet i långt större utsträckning än vad man i Väst vill tro.

Ryssland är vidare oändligt mycket större än bara metropolerna Sankt Petersburg och Moskva även om 90% av kapitalet återfinns där. Många ryssar, precis som deras historiska broderfolk serberna på Balkan, ser nämligen NATO som ett existentiellt hot, en inställning som naturligtvis också underbyggs av ymnig propaganda från regimens sida. Västs politiska ageranden i Ukraina sedan 2014 har i detta därtill enkom gynnat den ryska regimens narrativ. Detta är ett strategiskt misslyckande av rang och är måhända en konsekvens av en västlig exceptionalistisk självbild, en självbild kännetecknad av vad den amerikanske statsvetaren och professorn vid University of Chicago John Mearsheimer kallar för “liberalism” till skillnad från den mer auktoritära ryska “realismen”, i kort en variant på den “Realpolitik” som återfanns i Kejsartyskland. Putins regim har samtidigt ur politiskt hänseende, lika lite som Zelenskyj, inte råd att förlora, därav kommer Kreml att med alla medel att fortsätta detta krig tills dess att man uppnått sina strategiska mål, eller åtminstone i den utsträckning att man politiskt kan rädda ansiktet. Kriget är fortsättningen på politiken om än med andra medel som Carl von Clausewitz en gång så elokvent formulerade saken i “Om kriget”.

Vidare börjar sprickor skymta i Kyiv mellan den politiska och militära ledningen. General Zaluzjnyj verkar ha insett att ytterligare offensiver mot en rysk “aggressiv defensiv”, för att låna den ryske försvarsministern Shoigus benämning, bara kommer att förblöda landets resuser – ett faktum Zelenskyj synbart däremot inte insett givet att den senare har sin egen politiska framtid att ta i beaktande, en framtid som i mångt är beroende av relationen till Väst. Därav kan vi se uttalanden likt det från den ryssvänlige slovakiske premiärministern Robert Fico om att det östra grannlandet inte längre är att definiera som en suverän stat och då inte enbart i meningen att delar av dess territorium kontrolleras av Kreml. Exempelvis har Zelenskyj skjutit upp de ukrainska valen i mars med hänvisning till rådande krigssituation samtidigt hans eget politiska raison d’etre är idag i mångt kopplad till just denna, därav inställningen att Ukraina militärt skall besegra Ryssland och återta Krim. Jämför med fördel med israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu och kriget i Gaza. Vi kan också se att uppgifterna om nedskjutna ryska hypersoniska Kinzhal mer handlat om politiskt motiverad propaganda än verklighet. De omfattande ryska robotangreppen mot Ukraina detta år har med eftertryck börjat att ta ut sin tribut visavi ukrainsk produktionskapacitet. Det är inte utan tankarna går till hur Patriot i västlig massmedia skröts upp under det första Gulfkriget – hur detta luftvärnsystem påstods ha skjutit ned gamla irakiska ballistiska SCUD-robotar. Låt vara att förstnämnda system var ursprungsversionen och att PAC-3, som t.ex. Sverige köpte häromåret, är långt mer avancerad, men att erkänna att det ukrainska luftvärnet med dess nu företrädesvis västliga system börjar bli överväldigat kan ha vittgående vidhängande politiska och ekonomiska konsekvenser långt bortom den ukrainska gränsen. Det finns tveklöst en diskrepans mellan påståendena om att man lyckas skjuta ned en majoritet av inkommande ryska robotar, samtidigt som ukrainska faciliteter uppenbart träffas och det faktum att man samtidigt från Kyivs sida kontinuerligt inte bara efterlyser fler robotor men även fler robotsystem från Väst.

Vad som sker i Ukraina är således inte bara en regional konflikt, den är global. Konflikten handlar inte enkom Ukrainas nationella suveränitet utan är en kraftmätning mellan en unipolär västdominerad värld och en multipolär dito där Ryssland, Kina och Iran knutit allt närmre band. Lägg så till detta länder som ser sig som en tredje part, däribland Indien, som inte vill foga sig fullt ut till någondera fålla. Vi har sålunda kunnat se en ökad rysk diplomatisk och militär närvaro i t.ex. Afrika och man stödjer också regimen i Venezuela enligt devisen min fiendes fiende är min vän. För ryskt vidkommande anser man samtidigt att Väst hycklar, t.ex. genom dess ageranden i Kosovo, Libyen och Syrien. I Kreml hörsammar man som Mearsheimer påpekade “realism” framför “liberalism” i sin utrikespolitik i enlighet med en mer traditionell geopolitisk agenda.

När vi så ser de allt tätare banden mellan teokratin i Teheran och Kreml kan man också inse att situationen i Gaza och i Röda havet inte är apart den i Ukraina. Israels krigsinsats efter Hamas vidriga infall i oktober har rönt svidande kritik runt om i den muslimska världen, så även i Natolandet Turkiet där den auktoritäre och opportune presidenten Recep Tayyip Erdoğan och dennes islamistiska AKP i skenet av en fundamentalt misslyckad finanspolitik alltmer riktar sig mot landets fundamentalistiska strömningar.

De återkommande iranskstödda houthiernas angrepp på den internationella sjöfarten i Röda havet föranledde häromdagen amerikanska och brittiska flyganfall mot deras robot- och radaranläggningar i landet, något den brittiske premiärministern Rishi Sunak var snabbt ute med att påpeka var ett “proportionellt och noga avvägt gensvar” samtidigt som man från USA:s sida via Anthony Blinken var noga att understryka att man från Washingtons sida “inte ville mucka med Iran” och därmed se en upptrappning i ett redan spänt läge. Det råder dock delade meningar om effekten på de brittisk-amerikanska flyganfallen eftersom houthiernas beskjutning av fartyg fortsatt.

Samtidigt medförde en israelsk drönarattack i grannlandet Libanon häromveckan mot en av Hamas ledargestalter, Saleh al-Arouri, att den iranstödda shiitiska milisen Hezbollah riktade beskjutning över gränsen. I Irak, som efter att Saddam Husseins sunnitiska minoritetsstyre störtades genom USA:s inmarsch 2003 blivit en i det närmaste lydstat under Iran, har situationen för amerikansk trupp blivit vansklig med ständiga raketbeskjutningar och bakhåll. Det sunnitiska Saudiarabien, vars oljeproduktion är av vital betydelse för att upprätthålla petrodollarn och är därmed jämte Israel USA:s viktigaste bundasförvant i Mellanöstern, är föga någon vän av varken houthierna eller det shiitiska Iran, men Riyadh har samtidigt, precis som Egypten, alltmer närmat sig Ryssland. Amerikansk utrikespolitik har sedan det Kalla krigets slut i mångt varit ett stort misslyckande, invasionen av Irak slog ur geopolitiskt hänseende bakut, precis som invasionen av Afghanistan som i sin tur i mångt spolierade relationen med Pakistan som istället idag är en nära partner till det Kina som i sin tur gör anspråk på att matcha USA på den internationella arenan. Lägger man därtill den spända relationen mellan Iran och Pakistan, där båda stater på senare tid angripit separatistiska grupper på ömse sidor av gränsen. Vi har sålunda ett mycket delikat globalt säkerhetsläge som skulle kunna få avsevärda konsekvenser för svensk energiförsörjning om situationen eskalerar.

Under det Andra världskriget lierade sig som bekant Nazityskland med Japan och Italien varvid man bildade de s.k. Axelmakterna till vilka sedermera andra länder likt Ungern och Rumänien anslöt sig. Vi kan idag se ett snarlikt scenario utspelas där dagens hegemon USA, precis som dess dåvarande motsvarighet Storbritannien, utmanades av länder som krävde “sin plats i solen”. Klart är att Asien, då som nu, är av större betydelse för USA än Europa och med det kommande presidentvalet är det uppenbart att man i det sistnämnda fruktar ett maktskifte. Donald Trump ställde nämligen krav på att t.ex. Tyskland skulle leva upp till sina åtaganden i NATO, annars skulle han kunna tänka sig ett “America First”. Nu börjar tyskarna vakna upp från sitt slumrande självbedrägeri och har aviserat en påtaglig upprustning men en sådan tar tid, samtidigt som stora resurser går till Ukraina. Samtidigt är det uppenbart att landet varit “Putins nyttiga idiot” givet sin vansinniga energipolitik, en dogm som tyvärr svenska Miljöpartiet håller fast vid.

Det är mot denna bakgrund man också skall se ett påtagligt politiskt narrativ från de amerikanska demokraterna och företrädare från EU vad beträffar det kommande amerikanska presidentvalet, att om Donald Trump vinner detta så innebär detta slutet inte bara för Ukraina utan också den västliga demokratin och världsordningen. Att Zelenskyj häromdagen helt ställde sig bakom Joe Biden förvånar föga. Undertecknad finner dock argumentationen som tämligen hyperbolisk, även om jag må ha mina dubier kring Donald Trumps personliga kvalitér, ty nuvarande administration har om något visat sig höggradigt svag för att inte säga direkt svagsint.

Att Ryssland invaderade Ukraina ser jag som en politisk konsekvens av att “peta tillräckligt länge på björnen så blir den till slut förbannad”, en auktoritär stormakt kommer nämligen att agera i enlighet med dess natur i händelse av att dess intressen ignoreras av motståndarsidan, även om jag skall tillstå att jag blev överraskad givet att Kreml i sammanhanget samtidigt ignorerade sin egen vedertagna militära doktrin som stipulerar ett massivit numerärt övertag i jämförelse med försvararen. För att förstå sin motståndares nästa drag måste man nämligen sätta sig in i hur den tänker och antingen har man inte förmått göra detta i Väst sedan Sovjetunionens kollaps alternativt har man ignorerat faktum och istället trott sig vara förmögen att tillfoga Ryssland ett strategiskt nederlag med ukrainska armén som kanonmat, lite som stödet till Mujaheddin efter den sovjetiska inmarschen i Afghanistan 1979 – detta då en egen direkt konfrontation skulle ha riskerat nukleärt utbyte och en undergång av civilisationen som vi känner den. Vladimir Putin är samtidigt en produkt av Sovjetunionen och dennes sinnesvärld reflekterar detta faktum. Rysslands föga charmerande allierade har samtidigt inte råd med att Ryssland lider ett sådant nederlag, därav ser vi nordkoreanska och iranska vapenleveranser och inte minst förstnämnda har en påtaglig produktionskapacitet av artilleriammunition samtidigt som man i gengäld ser ryska tekniktransfereringar som av vital betydelse att minska gapet visavi Sydkorea och USA.

Även om Sovjetunionen och USA flera gånger under det Kalla kriget kom nära en direkt militär konfrontation, t.ex. under Kubakrisen 1962 och i samband med Yom Kippur-kriget 1973, så lyckades man likväl att undvika detta. Istället bekämpande man som bekant varandras geopolitiska inflytande via ombud i rad konflikter runt om i världen och till slut blev kapprustningen och det kommunistiska systemets endemiska problema med att Sovjetunionen kollapsade under sin egen vikt. Ryssland är dock inte Sovjetunionen, däremot en arvtagare med drag även av det gamla Tsarryssland.

Så är då risken för en Operation Garbo mot Sverige omedelbar? Nej. Men varken NATO eller EU är att likna vid de skottsäkra harnesk man försöker framställa sig som och därför måste vi i Sverige förlita oss på egen beredskap, såväl en mental som fysisk sådan precis som vår ÖB påpekade härförleden. Vi kan inte tillämpa samma modus operandi som tyskarna så länge gjorde och “åka snålskjuts” på andra även om vi till slut skulle bli insläppta i NATO. Att vi till slut gjort upp med den Potemkinkuliss vår neutralitet de facto var och lämnat in en formell ansökan om medlemskap i NATO är dock ett friskhetstecken, det är slut på hyckleriet. Därmed inte sagt att det hade varit demokratiskt klädsamt med en folkomröstning i sagda fråga. Kreml å sin sida tolererade under Kalla kriget denna inrikespolitiska svenska charad som vår påstådda alliansfrihet utgjorde då Sverige kunde fungera som en behändig diplomatisk mellanhand i relationen till USA och andra länder. Däremot litande man aldrig på oss och rent objektivt så med rätta, lika lite som de svenska socialdemokraterna litade på Vänsterpartiet. Däremot var sistnämndas mandat behändiga för att få igenom socialpolitiska frågor även partiet i fråga aldrig släpptes in i säkerhetspolitiken på förekommen anledning. Vi kan sonika göra en passande jämförelse här.

Handen på hjärtat, skulle ett storkrig mellan Ryssland och NATO bryta ut så kommer Sverige beröras av krigshandlingar oavsett om vi är med i NATO eller ej. Gotland är av vital strategisk betydelse för att behärska Östersjön. Därav har man från svensk sida, som undertecknad länge efterlyst, reaktiverat Robot 15 från museisamlingar, ett kustrobotsystem som man avvecklade i samband med “den eviga fredens intåg” och Kustartilleriets avveckling. Precis som de ryska erfarenheterna i Ukraina visat så skulle en potentiell landstigning på Gotland inte vara någon picnic, förlusterna skulle troligen bli kännbara då vi faktiskt har bra vapensystem och kunnigt manskap. Men våra resurser är precis som Ukrainas dito är inte outsinliga. Likt sistnämnda kommer vi få erfara att våra Patriotsystem inte kommer att skydda oss mot ryska Kinzhal och Iskander i händelse av en väpnad konflikt. De som nu på politiskt opportunt manér gör sig lustiga över vår ÖB:s uttalande och låter mena att den svenska högern hänger sig åt alarmism och krigshets måste förstå att beredskap tar tid och kostar pengar. Bara för att det inte brunnit sedan 1814 så innebär det inte att man säger upp brandförsäkringen.

Så nej, inte heller jag tror att ryska svävare styr upp på stranden i Katthamarsvik och Slite nästa vecka men lyssnar man på vad Putin säger, att framtiden ligger i Arktis och Fjärran Östern, då gör man som svensk rätt i att inta en såväl mental som budgetär beredskap. Den ryske presidentens uttalande ligger i linje med den ryska reorienteringen gentemot mot Kina och Nordkorea givet federationens strategiska partnerskap med sistnämnda liksom sett utifrån de oljefyndigheter som återfinns i Ishavet. Därtill finns ett militärstrategiskt intresse för det senare enär bantiden är påtagligt kortare över området i händelse av ett nukleärt utbyte med USA. För den som kan sin geografi så har Sverige territorium på Nordkalotten och såväl Norge som Finland är idag medlemmar i NATO och avståndet från Murmansk till Torneälven är inte jättelångt. Vår direkta militära stöd till Ukraina och vår ansökan om medlemskap i NATO har knappast heller gjort Kreml mer välvilligt inställt till oss men vi hycklar åtminstone inte längre om var våra lojaliteter och intressen ligger.

Undertecknads förespåelser är att Ryssland med tiden kommer att nöta ned den ukrainska armén och kommer också att besätta vad i en historisk kontext brukar kallas för den västra banken av Dnjepr, en benämning som kommer av att man geografiskt tenderade att blicka söderut mot Svartahavet snarare än tvärtom. Uppenbart är också att Putin aspirerar på att ta Kherson, Mykolaiv och Odessa i syfte att länka ihop med den ryska exklaven Transdniestrien och samtidigt därmed också beröva Ukraina kontakten med med världshaven. Detta skulle omvandla återstoden av Ukraina (Galizien, Volhynien och Transkarpatien) till vad man på engelska kallar för en “rump state” – i kort en rysk satellitstat likt dagens Vitryssland som är helt ekonomiskt och politiskt beroende av Ryssland. Att man på sikt kommer att ta den västra banken ser jag som sannolikt men en övergång av Dnjepr är mer tveksamt att man idag har resurserna för. Måhända sätter man likt Väst i relation till Putin sin förhoppning till en statskupp där delar av den ukrainska militären försöker rädda vad som räddas kan och avsätter Zelenskyj i syfte att framförhandla ett vapenstillestånd? Faktum är att något ukrainskt militärt återtagande av Krim är en politiskt driven fantasi, undertecknad håller i detta med salig Henry Kissinger, och någon statskupp kommer inte att ske i Ryssland, Wagnergruppens misslyckade försök och Jevgenij Prigozijins spektakulära frånfälle visade om någon vad som händer med den som utmanar makten i en auktoritär stat, precis som Katarina den Stora lät visa allmänheten och de upproriska kossackerna med avrättningen av Jemeljan Pugatjov på Bolotnajatorget i Moskva då det begav sig.

Måhända målar undertecknad Fan på väggen, men den som ser orosmolnen vid horisonten i tid och förbereder sig står långt bättre rustad för eventualiteter. Det är se på beredskap ur såväl hot- som självbildsperspektiv…