Efter att dominobrickorna började att falla på kontinenten sensommaren 1914 fann sig Sverige i en prekär situation. Redan innan krigsutbrottet hade den politiska debattens vågor gått höga, i synnerhet efter att den liberala regeringen under Karl Staaff, som 1911 efterträtt den konservativa regeringen under amiral Lindman, vägrat att allokera budgetmedel för en upprustning av den svenska flottan. Denna pacifistiska ovilja ledde till ett privat initiativ, den s.k. “Pansarbåtsinsamlingen” 1912. Insamlingen var en formidabel succé som efter blott 100 dagar samlat in 15 021530:- vilket t.o.m. överträffade den planerade byggnadskostnaden för pansarskeppet HMS Sverige. De som skänkte medel erhöll ett oljetryck med texten “Fosterlandskärlekens gåfva till Fäderneslandet” – ett sådant råkar pryda undertecknads vardagsrumsvägg. Fartyget, utrustat med 4 stycken 28,3 cm kanoner i dubbeltorn, kom i tjänst året innan krigslutet. Ytterligare två fartyg i samma klass, HMS Gustav V och HMS Drottning Victoria, kom vidare att beställas under statlig budget men levererades först efter krigsslutet.
Under beredskapsåren under Andra världskriget utgjorde dessa kraftfulla fartyg ryggraden i den svenska flottan och användes som kärnan i kustnära slaggrupper i samverkan med jagare, ubåtar, flyg och kustartilleri – ett koncept som i miniatyr påminde om stormakternas. Det finns historiker som påtalat att pansarskeppen var en påtaglig variabel till att Sverige inte gick samma öde tillmötes som våra grannländer Danmark och Norge eftersom Nazityskland inte var övertygat om att man skulle kunna säkra det nödvändiga sjöherraväldet då Kriegsmarine saknade adekvat numerär och fartygstyper för att med framgång kunna operera i den svenska skärgården. Därmed var våra pansarskepp en garant för vår suveränitet.
En stark flotta var naturligtvis av stor betydelse för att förhindra en fientlig landstigning på svensk mark, men om så skedde behövdes även en trovärdig armé. Sverige hade från 1680-talet haft en stående armé i form av Indelningsverket där bönderna inom en rote ålades att hålla med en knekt och förse denne med ett torp och utrustning. För staten var detta system fördelaktigt i det glesbefolkade Sverige enär det gav väldrillade knektar som i fredstid inte kostade särdeles mycket för statskassan. I takt med att Sverige omvandlades från ett agrart samhälle till en industristat kom emellertid denna organisationsform att bli alltmer obsolet. Det fanns även en intim koppling mellan förespråkandet för värnplikt med den för allmän rösträtt. 1873 beslutade Riksdagen att Indelningsverket succesivt skulle ersattas av en värnpliktsarmé vilket kom att ske 1901. Den siste indelte soldaten, korpral Knut Ramén, kom dock att genomföra sina repetitionsövningar ända till 1971!
Redan innan Första världskrigets utbrott insåg man dock att det i händelse av orostid kunde föreligga ett behov av att bolstra det sedvanliga värnpliktsförsvarets numerär vilket 1885 ledde till skapandet av Landsstormen. Denna bestod av äldre årsklasser vars främsta territorialförsvarsuppgifter bestod i bevakning vid landets befästningar, vid kusten och att säkra viktig infrastruktur. Detta frigjorde dylika uppgifter från den värnpliktiga fältarmén. Denna organisation kom att bestå till 1942 då denna ersattes av Hemvärnet som existerar till denna dag. Föga förvånande så har territorialförsvaret, oaktat organisationsform, ur materielmässigt hänseende aldrig haft samma nivå som fältarmén. Hemvärnet löser i fredstid dock inte enbart militära uppgifter utan även sådana som faller under civilförsvaret, genom t.ex. att assistera vid skogsbränder, översvämningar och att leta efter försvunna medborgare. Av denna anledning så har den militära rollen inte alltid tagits på fullaste allvar från varken stat eller allmänhet och Hemvärnet har återkommande i folkmun derogativt kallats för t.ex. “Prostatagerillan”. Dagens Hemvärn består dock inte av gängse nidbild i form av överåriga män med kal hjässa iklädda grötställ med en Mauser M/96 på ryggen. I samband med att “Den eviga freden” inträdde i och med Försvarsbeslutet 2000 kom Hemvärnet att få tillgång till mer avancerad utrustning som fältförbanden inte längre ansågs behöva, t.ex. moderna prickskyttegevär och mörkerstridsutrustning och medelåldern kom likaledes att sjunka samtidigt som förmågan ökade. Vidare har ett större antal av Hemvärnets AK4:or försetts med rödpunktsikten från Aimpoint och den föga ergonomiska originalstocken, som gjorde allt annat än patronvis eld till slöseri med ammunition, har ersatts med en långt modernare dito från Spuhr. Som vapensystem så kommer troligtvis AK4 därmed att överleva sin ersättare AK5 i Kronans tjänst. På många platser i landet utgör samtidigt Hemvärnet den enda militära närvaron efter att det ena regementet efter det andra lades ned under det tidiga 2000-talet.
I samband med Rysslands inmarsch i Ukraina har många svenskar kommit att vakna upp ur den önskedröm som i decennier invaggat allmänheten i falsk trygghet. Blott en vecka efter krigsutbrottet hade Hemvärnet emottagit 9842 ansökningar. Något direkt förestående hot om en rysk invasion av Sverige torde inte föreligga, även om det flaggats för dylikt från amerikanskt håll, men risken för t.ex. sabotage har ökat efter ryska utfästelser om vedergällning i skenet av det svenska militära biståndet till Ukraina. Bevakningsuppgifter är något som Hemvärnet kan lösa här och nu.
Från Kremls sida har man även ställt krav på att Sverige skall hålla sig utanför NATO. I min enfald levde undertecknad i villfarelsen att de inskränkningar som pådylvades i Sverige samband med Freden i Nystad 1721 nullifierades efter den svenska skärgårdsflottans överväldigande seger över ryssarna vid Svensksund 1790? Den svenska statsministern uteslöt dock häromdagen ett svensk medlemskap i NATO med hänvisning till att detta skulle ”destabilisera den här delen av Europa” – ett uttalande som enkom kan tolkas som undfallenhet visavi Kreml vilket föga förvånande rönte hård kritik i vårt grannland Finland.
Den svenska minoritetsministären har dock, till skillnad mot Staaffs liberaler, flaggat för att öka försvarsanslagen. Dilemmat är dock att det kan ta bortåt ett decennium att bygga upp en brigad från grunden med materiel och manskap. Trycket mot världens vapensmedjor är nu påtagligt så att rusta upp går inte att likställa med att fara till en grossist med en shoppingvagn.
I och med att “Den eviga freden” inföll innebar detta att Sverige i mångt skrotade ut eller skänkte bort fullt fungerande äldre materiel såsom 9 cm pvpjäs. Denna är inte längre effektiv mot stridsvagnar men skulle vara synnerligen effektiv mot t.ex. lätta luftlandssättningsfordon såsom BMD. Lvakan m/48 utgick även den ur organisationen men skulle även denna fortfarande fungera utmärkt vid skydd av vital infrastruktur mot angrepp av luftlandsättningstrupper från transportplan och helikoptrar. Detta var materiel som skattebetalarna sedan decennier redan betalat för men som inte längre ansågs behövas. Detsamma kan sägas beträffande 10,5 cm fälthaubits 4140 som för fältartilleriet idag skulle ha haft för lång grupperingstid, för kort räckvidd och för liten verkan i målet men som för Hemvärnet skulle ha inneburit en kraftfull kapacitetshöjning. Pjäsen hade nämligen en sidriktningsförmåga som gjorde den lämplig även för direkteld.
Vi kan i Ukraina se hur lätt infanteri med burna takslående pvsystem slagit ut stora mängder tungt ryskt pansar. Dessa pvsystem är dock inget som “finns till övers” för Hemvärnet. RBS 56 BILL hade varit utmärkt för sistnämnda, men detta robotsystem avvecklades och såldes till Saudiarabien. FMV köper nu återigen in detta men mottagaren lär knappast vara Hemvärnet utan skall tjänstgöra som interrimssystem tills det franska MMP-systemet införs 2025. Robotsystem 56 har mycket längre räckvidd än Robot 57 (i brittisk tjänst kallad NLAW och som i stort antal skänkts till Ukraina) och är förhållandevis billigt i jämförelse med amerikanska Javelin eftersom det är trådstyrt. Det finns dock såväl nackdelar som fördelar med detta. Javelin har t.ex. förmåga till s.k. “Fire and forget” emedan RBS 56 BILL måste styras mot målet av skytten vilket exponerar denne under längre tid eftersom flygtiden ut till maximalt skjutavstånd om 2200 meter tar ca 13 sekunder. Samtidigt kan en duktig robottskytt “styra runt” denna förbi eventuella hinder i terrängen och systemet går heller inte att störa ut vilket är möjligt med t.ex. laser- och IR-styrda robotar.
Ett steg i rätt riktning som skett är försöket med att förse Hemvärnet med 12 cm grk m/41. I samband med att fältarméns mekaniserade enheter nu börjar förses med Grkpbv 90 finns ett överskott av dragna granatkastare. I svensk tjänst finns vidare även den slutfaststyrda pansarvärnsgranaten Strix, också kallad Pansarsprängvinggranat m/94, som i händelse av ett väpnat angrepp mot landet även skulle kunna tillföras Hemvärnet vilket skulle ge det senare eldkraft nog att slå ut moderna stridsvagnar på avstånd ut till 7 km.
Luftvärnsrobot 70/90 togs ur malpåse för några år sedan i skenet av det förvärrade säkerhetsläget i vår nära omvärld. Robot 70 skall dock ersättas inom luftvärnet med Lvrb 98 som bygger på jaktroboten IRIS-T som används för att täcka målavståndet mellan den långräckviddiga jaktroboten Meteor och automatkanonen på JAS. Därav borde det finnas möjligheter att överföra Robot 70 till Hemvärnet vilket avsevärt skulle höja organisationens förmåga.
Vi kan således se att det finns en del befintlig materiel samtidigt som “Den eviga freden” medförde att stora mängder fullt fungerande utrustning försvann. Den gamla romerska visdomen “Si vis pacem para bellum” lyser alltsomoftast med sin frånvaro i ett land där naivitet ses som en dygd.
Det ukrainska försvaret har så här långt visat att stridsmoral och försvarsvilja hos lätt infanteri kombinerat med takslående pvsystem kan åsamka en mekaniserad motståndare svåra förluster. Vissa menar nu att kriget i Ukraina visar på att stridsvagnens tid är förbi. Det är dock en ständigt återkommande ståndpunkt som för varje konflikt falsifierats. Exempelvis sade många detta efter Yom Kippur-kriget 1973 efter att egyptiskt infanteri utrustat med RPG-7 och AT-3 Sagger slagit ut stora mängder israeliska stridsvagnar, som dock övermodigt anfallit utan adekvat infanteriunderstöd, liksom efter det första Gulkriget, där drösvis av irakiska äldre stridsvagnar slogs ut i det öppna ökenlandskapet där de allierade hade totalt luftherravälde. Detta tog många som intänkt för att framtiden tillhörde attackhelikoptern. De ukrainska framgångarna mot ryska helikoptrar visar dock att MANPADS (Man-portable air-defense systems) utgör en fara för dylika precis som takslående pvrobotar mot stridsvagnar. En helikopter kan anfalla men den kan inte ta och hålla terräng lika lite som lätt hjulburet infanteri kan göra detta mot en fiende på förhand utan att ha eget understöd av stridsvagnar. Vad kriget i Ukraina visar på är att äldre stridsvagnar utan aktiva skyddsystem är sårbara. Likaså påvisar konflikten behovet av fungerande logistik och att välja tidpunkten för en invasion med större omsorg eftersom “rasputitsan” i norr gör echelongstrid på djupet med tungt pansar svår. Det ryska avancemanget har således skett längs lätt förutsägbara framryckningsvägar och det är uppenbart att man haft en oförmåga att i adekvat utsträckning säkra sitt flankskydd med infanteri. Om det inte vore för leran skulle man lättare kunna flankera sin ukrainska motståndare och på det viset säkra sin framryggningsväg.
Anmärkningsvärt är också oförmågan hos det ryska luftvärnet att skydda sina fältförband från ukrainska drönaranfall. Om den politiska pressen på den ryska armén att visa på snabb framgång inte blir alltför stor kan vi nog se att Ryssland kommer att försöka ta strategiska punkter såsom Mariupol vid Azovska sjön i syfte att kunna skeppa in manskap och materiel för att därefter rycka fram norrut mot Zaporizjzja och Charkiv i syfte att skära av de ukrainska förbanden i öster som nu håller frontlinjen mot Donbass. I söder där ryska förband kunnat rycka fram, mycket tack vare mer lämplig terräng och klimatförhållanden, så är det likaledes troligt att man försöker att utnyttja sitt momentum att ta Mikolayiv och Odessa. Gör man detta så har man skurit av Ukraina från Svarta havet varpå de ryska försörjningslinjerna för vidare avancemang under våren och sommaren underlättas avsevärt. I norr vore en stormning av Kiyv och Charkiv i nuläget överilat, dessa storstäder har haft tid att omvandlas till vad tyskarna under Andra Världskriget kallade för “festungen”. Strid i bebyggelse är enormt kostsamt i människoliv på båda sidor och kommer ofrånkomligen att lägga sagda städer i ruiner. Betänk här att även om Ryssland är världens största land med en stor befolkning så är manskapsresuserna inte outtömliga. Det vore således ur ett rent militärt hänseende logiskt att försöka inringa dessa städer i syfte att på gammalt manér lägga dessa under belägring och sedan låta tynande resurser mjuka upp fiendens stridsmoral och måhända få denne att kapitulera alternativt acceptera en förhandlingslösning.
Även om Väst översänt avsevärda mängder avancerad krigsmateriel såsom takslående pansarvärnssystem som NLAW och Javelin, vilka visat sig förödande effektiva mot äldre ryska stridsvagnar, samt lätta luftvärnssystem som Stinger och Piorun – Storbritannien har flaggat för att även överföra Starstreak som likt svenska Robot 70 är omöjlig att störa ut, så har man hittills av förståeliga skäl gett kalla handen till ukrainska rop på att införa en “Non-flight zone” över landet av den enkla anledningen att detta med stor sannolikhet skulle innebära upptakten till Tredje Världskriget. Vad Ukraina har att sätta sitt hopp till är i hög grad sitt lätta infanteri som hittills, åtminstone i norr, förmått att blöda av sin ryske motståndare tämligen väl vilket bromsat upp framryckningen till kryptempo. I takt med att Ryssland förmår att hämta sig från den initiala chocken av det sega ukrainska försvaret och omorganisera sig samt få ordning på sin logistik i takt med att marken torkar upp kommer vi dock troligen få se på ett annat ryskt uppträdande i fält. Med införsel av underhåll och manskap via kusten är det troligt att vi under våren kommer att få se echelongstrid på djupet. Då är det även troligt att det ryska flygvapnet kommer att sättas in i högre utsträckning än vad vi hittills sett.
I Sverige behöver vi således dra rätt lärdomar av det pågående kriget i Ukraina. Vi skall således inte dra den felaktiga slutsatsen att stridsvagnens tid är förbi lika lite som vi skall underskatta vad ett välutrustat och välmotiverat Hemvärn kan åstadkomma. Det är däremot dags att kasta av oss naivitetens ok och istället lystra till den eviga visdomen “Si vis pacem para bellum” och se de 9842 ansökningar som inkommit till Hemvärnet, vår tids Landstorm 2.0, som “Fosterlandskärlekens gåfva till fäderneslandet”. Nu är det dags att ge denna försvarsvilja verktygen att lösa sin uppgift i händelse av att det blir skarpt läge..
P.S. I egenskap av gäst i P3 Morgonpasset häromdagen uttalade sig Calle Schulman av anledning av kriget i Ukraina – där nu ukrainska män lämnar kvinnor och barn vid gränsen för att sedan inställa sig till tjänstgöring, hur denne själv skulle ställa sig om kriget skulle komma till Sverige, varpå denne yttrade:
“-Jag är ingen rasist, jag tänker dra!”
Detta uttalade bekräftade bara undertecknads aversion mot denne “man” utöver att orsaka sura uppstötningar vilka därefter åtföljdes av tanken att sagde Schulman likväl finner det trevligt att kunna sprida sitt postmodernistiska trams inom skattefinansierad Public Service?
Frågan är nämligen om han fått säga samma sak i t.ex. Radio Donetsk?
blickovernejden 
Pingback: Vare sig man vill eller ej så går kultur och politik hand i hand | blickovernejden