För den som följer undertecknads blogg så har det knappast kunnat undgå vederbörande att jag, precis som vår dagspress i övrigt, de senaste veckorna skrivit spaltmeter om kriget i Ukraina. Med ett livslångt intresse för historia, vilket inkluderar långvariga akademiska studier inom området, så försöker jag alltid blicka bakåt för att kunna analysera vad komma skall. Den som försöker förutspå framtiden utifrån en kunskapsmässig “tabula rasa” riskerar nämligen genom välment naivitet att gå vilse, oaktat om vi talar om geopolitik i Östeuropa eller svensk inrikespolitik. Att vi sålunda ännu en gång häromdagen fick höra från vår f.d. statsminister att Sverige varit “naivt”, denna gång inom säkerhetspolitiken, förvånar föga. I ärlighetens namn så tror jag inte att uttalandet var menat som självironi utan följde sedvanlig kutym av att tillskriva sig själv ett moraliskt avlatsbrev. Den som menat väl, åtminstone retoriskt, kan i dagens Sverige undslippa culpabilitet även om vederbörande innerst inne kunnat ana att ett agerande skulle bära söderut, oaktat om vi talar om att använda statliga kärnuppgifter såsom försvaret som en budgetreglator eller bedriva energi- och skattepolitik som i själva verket undergräver den välfärdsstat man säger sig slå vakt om.
I gårdagens Agenda framkom t.ex. hur sittande socialdemokratiska minoritetsministär med MP som stödhjul vill införa en beredskapsskatt för att finansiera det svenska försvar som man beredvilligt demonterade i början av milleniet. Undertecknad påpekade i en debatt med Maud Olofsson (C) inför Försvarsbeslutet 2000 att man inte kan bedriva en trovärdig försvars- och säkerhetspolitik utifrån ett “best case scenario” lika lite som att vi kan satsa lika mycket på vårt försvar som planekonomin Nordkorea. Men argumenten föll på döva öron, “Den eviga freden” hade ju kommit precis som den gjorde 1925. Fjorton år efter det försvarsbeslutet rullade Nazityskland över den polska gränsen, fjorton år efter det Försvarsbeslut som Olofsson var med om att fatta så dök “artiga gröna män” upp på Krim. Historien har en förmåga att upprepa sig själv som man säger..
https://blickovernejden.wordpress.com/2022/02/28/vi-skall-inte-lyssna-pa-nyttiga-idioters-irrlaror/
Att Sverige nu måste rusta förelåg en rörande enighet om från våra folkvalda i gårdagens debatt, men inte hur denna upprustning skall finansieras. Från borgerligt håll påpekades att det redan dignande skattetrycket i landet inte behöver göras än mer betungande och att man kan omprioritera de statsfinansiella utgifterna såsom att skrinlägga planerna på snabbtåg mellan våra tre största städer, något minoritetsministären med akolyter naturligtvis invände mot. De senare verkar i sammanhanget ha en attityd som kan liknas vid Ulla Skoogs karaktär i Lorry – den frånskilda trebarnsmodern som ständigt blir avbruten av Peter Dalle varpå hon bara hinner säga: “-Alltså vad jag skulle vilja ha…” innan den senare skär in med ett: “-Ja, det är Sverige av idag. JAG VILL HA!”
Någonstans måste vi som nation fundera på vad som är vårt gemensamma ansvar och vart gränsen mellan individ och det allmänna går. Det är uppenbart när vi ser dagens skattepolitik att vår nuvarande regering ser nationalekonomi som ett nollsummespel och på staten som den primära fördelaren av ekonomiska medel, en syn som bär tankarna till det marxistiska ursprunget. Medborgerlig autonomi, vare sig vi talar om våldskapital – jämför här med försöket till karaktärsmord på Ivar Arpi efter dennes kåseri om Ernst Jüngers Skogsvandringen eller statsråden Johanssons och Dambergs återkommande misskreditering av landets laglydiga vapenägare i syfte att slippa åtgärda de verkliga samhällsproblemen, eller oviljan att lätta skattetrycket för att våra basnäringar skall överleva, så kan man ytterst konstatera att detta handlar om tolkningsföreträde och inte minst maktinnehav.
https://blickovernejden.wordpress.com/2021/09/06/vapensmederna-defamation-av-en-yrkeskar/
En nation som står inför en “utmaning” – ha här i åtanke att vi i detta land sällan talar om “problem” då det senare ordvalet skulle kunna innebära att man i valmannakårens ögon kan framstå som att man tidigare varit ute och cyklat, utmaning är således i sammanhanget mildare formulerat och förmedlar att det kan vara lite stökigt för stunden men att “vi löser det här med mer av samma politik”, gör att medborgna sluter sig samman och i högre grad stödjer befintligt styre, i synnerhet om problemet är av extern karaktär – t.ex. i form av den ryska björnen.
Genast öppnas samtidigt möjligheter att tillskriva det externa problemet saker som egentligen i högsta grad är av inrikeskaraktär, t.ex. att skattepolitiken är ett resultat av “Putin-priser”, även om mestadels av oljan idag kommer från Norge och att reduktionsplikten och momsen saltats på utifrån inrikesmässiga premisser, och valmannkåren köper synbart detta? Socialdemokraterna går som tåget i opinionen – även om t.ex. var fjärde bonde i Västerbotten funderar på att lägga av trots att vårt jordbruk är en essentiell del av vår beredskap? Vår statsminister deltog härförleden på övningen Cold Response i Norge och lät sig fotograferas i ett stridsfordon med hjälm, hon har frekventerat möten med politiska företrädare från länder med faktiska maktmedel och utmålas således som en “skicklig landsmoder” då hon lyckats med att leverera plattityder utan att mumla trots att hon dessförinnan påtalat att ett svenskt medlemskap i NATO skulle “destabilisera” denna delen av Europa?
Det är en klassisk taktik att använda sig av en extern kris för att skaffa sig inrikespolitiska fördelar, en filosofi som bl.a. går att spåra till Niccolò Machiavellis tänkande. En yttre motståndare gör att människor som annars inte har särdeles mycket gemensamt ur ideologiskt hänseende hittar en minsta gemensamma nämnare. Försvarsvilja är ett kardinalexempel på detta, ta bara tillströmningen till Hemvärnet i Sverige och inte minst i Ukraina, som trots att man som så många andra f.d. sovjetrepubliker bär uppenbara spår av att vara en “failed state” nu utkämpar en existentialistisk strid på liv och död, både bokstavligen och ideologiskt i skenet av rysk aggression. När man ser nyhetsreportagen så har det slagit undertecknad hur många ukrainare som själva talar ryska som dels blivit offer för ryskt bombardemang men också med vapen i hand strider mot ockupationsmakten.
Vladimir Putin vill gärna framställa sig som det ryska folkets beskyddare, som en modern “Lille far”, och denna bild har en viss täckning i Donbass men definitivt inte i resten av Ukraina av idag som den förstnämnde dock uppenbarligen ser som “Lillryssland” i dess historiska bemärkelse.
Samtidigt har många ryskspråkiga ukrainare en annan typ av frihet i Ukraina, även demokratin i Kiyv inte är utan sina fläckar skall sägas, än den som deras kulturella bröder i allt mindre utsträckning har i Ryssland där staten blir alltmer repressiv. Därav så är det av intresse att diskutera begrepp som nationalism, kultur och demokrati inte bara utifrån en ukrainsk kontext men också en svensk dito. Ta t.ex. hur Calle Schulman i P3:s Morgonpasset härförleden sade att han inte var “rasist” och därför ämnade fly om Sverige skulle bli utsatt för rysk militär aggression. Detta uttalande sade mycket om vederbörandes karaktär, eller snarare avsaknad av, men också om den “toxiska wokeism” som numera hemsöker Västvärlden.
https://blickovernejden.wordpress.com/2019/09/30/nation-kan-betyda-bade-stat-och-stam/
Wokeismen stipulerar att man skall ta strid mot alla former av upplevd social orättvisa, samtidigt som denna är höggradigt splittrande för det samhällskitt som är en förutsättning för t.ex. medborgerliga rättigheter och demokrati. Intersektionell identitetspolitik tenderar i slutändan att bli orwelliansk, den blir så inkluderande att den blir exkluderande.
Det är t.ex. numera allmänt känt hur det gamla Östblocket aktivt sponsrade fredsrörelsen i Väst under det förra Kalla kriget. Ur denna fredsrörelse kom i mångt miljörörelsen att stamma, något som t.o.m. Per Bolund (MP) instämde i under gårdagens Agenda. Samtidigt kan vi nu se hur den ryska statliga energijätten Gazprom ekonomiskt understött sagda rörelse för att underbygga ett kärnkraftsmotstånd i Väst i syfte att gynna egna geopolitiska intressen. Det hela blir oerhört kontradiktoriskt eftersom Kremls filosofiska grund i övrigt är höggradigt “anti-woke” och definierad utifrån ortodox kristendom.
I Västvärlden, inte minst i Sverige är det kutym, både från vänster och den förmenta politiska mittfåran, att demonisera alla former av nationalism och konservatism, oaktat att det råder väsensskillnad mellan chauvinistisk etnonationalism av det snitt som vi förknippar med 1990-talets “balkanifiering” och assimilierande statsnationalism liksom mellan inskränkt socialkonservatism och liberalkonservatism med libertarianska förtecken. Varför detta? Det handlar om politiskt tolkningsföreträde i skenet av en valmannakår som antingen är för oinsatt eller ointresserad för att själv kunna skapa sig en bildad uppfattning.
Ta bara det ramaskri som uppstod när SD:s Jimmie Åkesson i SVT:s 30 Minuter sade att han varken ville ha Biden eller Putin som ledare för Sverige? Undertecknad skulle heller inte vilja ha en “woke” regeringschef som haft fingrarna i syltburken i Ukraina och vars tillräknelighet kan ifrågasättas lika lite som jag skulle vilja ha en gammal KGB-räv som sörjer Sovjetunionens upplösning och som inte hyser några dubier kring att invadera ett suveränt grannland.
Eller varför inte hur Miljöpartiets Alice Bah-Kunkhe för inte så länge sedan uttryckte sin glädje över att Bryssel tagit på sig hårdhandskarna i relationen mot de avskyvärda konservativa medlemsländerna Ungern och Polen i skenet av dessa länders ovilja att anamma t.ex. Sveriges syn på migrationspolitik bara för att häromdagen få höra hur partikollegan Annika Hirvonen-Falk “knappt kunde hålla tillbaka tårarna” när nu Polen med öppna armar tar emot flyktingar från sitt grannland, med faktiska skyddsskäl, varpå hon hyllade det konservativa Warszawa som ett föredöme. Det finns dock företrädare på vänsterkanten som vill anlägga ett rasistiskt perspektiv på detta, i synnerhet då nu även SD är villigt att ta emot ukrainare som flyr ryska robotar och raketer. Ukrainarna är ju vita och likt sitt ryska brodersfolk ortodoxt kristna med en mer värdekonservativ samhällsyn och ett inflöde av ukrainare skulle, beroende på händelseutvecklingen i hemlandet, potentiellt kunna få politisk inverkan på det svenska samhället. Ser man på de utanförskapsområden som vi har i landet så röstar befolkningen där i mycket hög utsträckning till vänster. Denna problematisering av flyktingmottagande utifrån ideologiska preferenser är inget nytt, vi har genom decennierna kunnat se att regeringsinnehavet, oaktat partifärg, påverkat vilka människor som tillåtits komma till Sverige. Efter statskuppen i Chile 1973 kom många vänsterorienterade chilenare till det socialdemokratiskt styrda Sverige emedan många borgerligt sinnade iranier togs emot i samband med att shahen störtades i Iran 1979 – då vi hade en borgerlig regering.
https://blickovernejden.wordpress.com/2022/01/31/psykologisk-projicering-som-politisk-metod/
Men det här med kultur borde ju egentligen enligt påbjudna woke-dogmer inte vara ett problem? Enligt vår kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S), som för övrigt vill tillse att bara “rätt” åsikter skall åtnjuta presstöd – jämför här med förutsättningarna för fri journalistik i dagens Ryssland, så finns ju ingen svensk kultur, hon vill istället tala om “kulturer i Sverige”. Ursäkta men hur skall vi hålla ihop ett samhälle där vi inte har några gemensamma normer vilka stipuleras utifrån en befintlig majoritetskultur? Jag kan hålla med om att det är svårt att hitta något distinkt svenskt utifrån filosofisk grund, vi är ett nordiskt protestantiskt land varpå vi har mycket gemensamt med våra grannländer ur detta hänseende. Dock finns det mindre smickrande typiskt svenska karaktärsdrag såsom Jantelagen som dock passar som hand i handske med den politiskt påbjudna oikofobi vi idag skådar. Oikofobi är i sig en integral del i wokeismen och den som inte har mörkare pigment bär sålunda på en arvssynd enligt den strukturella rasism som påstås existera. Detta totalitära tankegods uppvisar likaledes likheter med dagens alltmer onyanserade tolkning av feminism där män utifrån sitt biologiska kön per definition har ett kollektivt ansvar för “könsfränders” förehavanden. Utifrån ett klassiskt liberalt perspektiv är dylika identitetspolitiska tankegångar fullkomligt befängda och ur demokratiskt hänseende direkt farliga.
https://blickovernejden.wordpress.com/2020/02/19/toxisk-feminitet/
Att inte vilja tillskriva sin egen kultur något egenvärde skulle undertecknad vilja påstå i mångt bottnar i den “progressiva” svenska självbild som stipulerar att samhällsutvecklingen bara åstadkommits genom den sociala ingenjörskonst som socialister och nyliberaler á la Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt (M) stått för. Allt dessförinnan har bara varit “barbari” om man får tro den senare. Dessa har anammat vänsterns problemformuleringar men har anpassat dessa utifrån Ayn Rands filosofiska gärning vilket givit en högst märklig dekokt såväl ur ideologiskt hänseende som i praktisk tillämpning i förhållande till samhällskontraktet.
Detta vittnar om en farlig historielöshet eftersom den parlamentariska demokrati vi idag i Västerlandet tar för given till stor utsträckning initierades genom att nationalismen och den borgerliga liberalismen gjorde gemensam sak under Revolutionsåret 1848 mot autokratiska monarkier som sällan följde etniska och kulturella gränsdragningar.
Betänk nu hur ukrainska män lämnar kvinnor och barn vid den polska gränsen för att därefter inställa sig för tjänstgöring i skenet av den ryska aggressionen mot landet. Funderar dessa ukrainare på vilka “stereotypa könsroller” de egentligen företräder? Hur man utövar en “toxisk maskulinitet” när man med vapen i hand försöker mota ut lede fi från sitt territorium? Fundrar dessa på sin socioekonomiska klasstillhörighet när det ryska artilleriet spelar mot civila mål? Jag tror snarare att det är så att man lägger åt sidan eventuella ideologiska funderingar och istället konstaterar att man har minsta gemensamma nämnare, man är ukrainare, man vill inte låta landets framtid dikteras av Kreml utan att det är en inhemsk fråga. Måhända kryper dock existentialistiska tankar på när mörkret faller över skyttevärnet, att man minns Ernest Hemingways devis:
“-I skyttegravarna finns det inga ateister.”
Jag kan garantera att när kulorna viner så går en medborgare i uniforms tankar inte till att vederbörande hänger sig åt “toxisk maskulinitet” utan till hemmet, till nära och kära, till stridsparskamraten intill och till att komma ur striden levande.
Rysslands inmarsch i Ukraina har sålunda inte bara krossat den europeiska säkerhetsordningen, den ställer världsekonomins strukturer på ända och den utmanar de västerländska pseudodiskussioner vi ägnat decennier åt i vår självbedrägliga filterbubbla och får sålunda förhoppningsvis medborgare kapabla till intellektuell eftertanke att reflektera över vår egen självbild. Vare sig man vill eller ej så går kultur och politik hand i hand. Så var det 1848 och så är det även nu..
blickovernejden 
Som vanligt glimmrande….
Pingback: När det folkliga mandatet sägs hota demokratin | blickovernejden
Pingback: Det kan inte gärna gå så mycket sämre.. | blickovernejden
Pingback: Lågeffektivt, f’låt, lågaffektivt, bemötande | blickovernejden
Pingback: Public Service, DN och Aftonbladet visar varför “alternativmedia” behövs | blickovernejden
Pingback: När vagnshjulen gått i samma spår länge nog blir det svårt att svänga.. | blickovernejden
Pingback: Man måste främst se till nationens väl och ve | blickovernejden