Igår hölls parlamentsval i Ungern och enligt prognoserna i inte minst utländska medier förutspåddes den sittande konservativa regeringen bestående av Fidesz/KNDP under Viktor Órban få hårt motstånd av en sexpartikoalition bestående av en ideologiskt minst sagt spretande skara. Valresultatet kom dock visa på att förhoppningarna från många politiska företrädare utanför Ungern kom på skam då den sittande regeringen gavs utökat folkligt mandat för en fjärde period med 2/3 av rösterna. Valdeltagandet uppges till att ha varit ca 70% och enligt de 200 internationella valbevakarna så har valet förlöpt utan några anomalier.
I sitt segertal påpekade Viktor Órban att denna valseger är något han med partifränder kommer att minnas med störst värme givet den externa inblandningen i valet och han var inte sen att ge den bland inte minst svenska socialister och nyliberaler omåttligt populäre George Soros, som är bördig från landet, en känga. Den ungerske presidenten är helt uppenbart inte rädd för att peta fingret i ögat på sina politiska moståndare då han även avslutade med att ge den ukrainske presidenten Volodmyr Zelenskyj en släng av sleven givet att den senare kritiserat Ungerns ovilja till att införa sanktioner mot Ryssland – givet att landet är höggradigt beroende av rysk gas för sin energiförsörjning, och inte minst så EU-kommissionen:
“-Vi har tagit en klar seger, en seger så stor att den kanske kan ses från månen – och definitivt från Bryssel.”
Vilka slutsatser kan vi då dra av det ungerska valresultatet? Klart är att det finns delar av Fidesz politiska gärning som ur demokratiskt hänseende är problematiska, inte minst sett till föreningsrätten vilket bidrar till att förklara t.ex. den svenska socialdemokratins ovilja visavi det konservativa styret i Ungern. Även den oberoende massmedian i landet har besvär men betänk då samtidigt den svenska regeringens inställning givet att den senare annonserat sin vilja att förändra i Tryckfrihets- och Yttrandefrihetsförordningen och hur vår nuvarande Kultur- och demokratiminister Jeanette Gustafsdotter (S), tidigare VD för Utgivarna/Tidningsutgivarna som inte var partimedlem förrän blott några dagar innan hon blev statsråd, påtalat hur hon vill att bara publikationer med “rätt” värdegrund skall åtnjuta statligt presstöd? Vänligen sopa rent framför egen dörr tack! Vidare är sagda kulturminister inte villig att tala om en specifik svensk kultur utan snarare om “kulturer i Sverige”. I undertecknads ögon ett uttryck för en påtaglig oikofobi som i slutändan riskerar att errodera nationens sammanhållning. .
SVT har som bekant ett objektivitetskrav i sin nyhetsförmedling, något som dock inte förhindrade den till Budapest utsände medarbetaren David Boati från att påpeka att: ”-EU måste börja hålla tillbaka EU-medel till Ungern.” Det är här det blir komplicerat både utifrån objektivitetsaspekt men också utifrån det faktum att Boati uppenbart vill inpränta i de svenska tittarna att den ungerska majoritetsrösten i demokratins namn måste straffas av Bryssel, som nota bene INTE företräder en politisk federation, i syfte att tvinga fram politisk förrändring i Ungern. Här uppstår ett logiskt moment 22 eftersom makten i en demokrati utgår ifrån folket, inte ifrån ett självtitulerat “upplyst avantgard” eller en teknokrati som valmannakåren inte haft något att säga om i dess tillsättning.
Inte minst Sverige bör hålla tand för tunga vad avser en diskussion om vad som är demokratiskt och inte givet vår politiska modell med negativ minoritetsparlamentarism. Den senare är i en internationell jämförelse att likställa med en demokratisk anomali i den mening att en minoritet tillåts styra över en majoritet så länge den senare inte aktivt kan enas om att avsätta den förstnämnda vilket i sin tur givit oproportioneligt stort politiskt inflytande till det extrema Miljöpartiet som åtnjöt blott 4% av väljarstödet i det förra riksdagsvalet. Detta är också ett parti som tillsammans med S mer än gärna överför makt från nationalstatsnivå till Bryssel givet logiken att det man inte kan få parlamentariskt gehör för på hemmaplan istället skall implementeras top-down via Bryssel. Stundom kan detta dock baktända, såsom det existentiella hot mot den svenska modellen avseende arbetsmarknadens organisering som uppstod av att EU-kommissionen föreslog införandet av lagstadgad lägsta lön som ett resultat av att Stefan Löfvén på EU-toppmötet 2017 flaggade för att flytta den sociala pelaren från nationell nivå till en europeisk dito.
Vi ser nu för var dag konsekvenserna av att Miljöpartiets skadliga politiska inflytande inom en rad områden, inte minst vad avser landets energiförsörjning och för välfärdsstaten essentiella basnäringar. Från regeringshåll borstas emellertid kritiken bort och istället hänvisar man på opportunt manér till “Putin-priser” i syfte att skyla över sina egna misslyckanden.
Men det är som sagt inte bara från vänsterkanten som det ungerska valresultatet får kritik. Den moderate Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark skrev på Twitter:
“-Órbans valseger i Ungern är en tragedi för landet, innebär att EU måste säkra former för ett starkt beslutsfattande utan att Ungern får stå i vägen, samtidigt måste vi värna den ungerska oppositionens del i Europa.”
Om det hade varit Alice Bah-Kunkhe (MP) som skrivit detta hade jag kunnat förstå det, men en moderat? I Sverige har vi å andra sidan idag en svag minoritetsregering som tillsattes under direkt tragikomiska omständigheter där Miljöpartiet valde att kliva av blott timmar efter den “historiska händelse” då Magdalena Andersson (S) blev vår första kvinnliga statsminister. Samtidigt kan vi konstatera att Viktor Órbans konservativa regering fick egen majoritet med 2/3 av rösterna.
Man behöver sålunda inte dela Viktor Órbans politiska ståndpunkter för att påtala att Hökmarks uttalande är demokratiskt tvivelaktigt. EU dras med ett monumentalt demokratiskt underskott, tro mig jag har själv varit aktiv inom lobbyarbete visavi Bryssel, och den union vi idag har att förhålla oss till var inte den vi som väljare fick ta ställning till i folkomröstningen 1994. Undertecknad röstade nej då jag fruktade en federalistisk utveckling givet att jag, trots min då unga ålder, var välbekant med t.ex. Altiero Spinellis politiska gärning och uttalade målsättningar.
Kriget i Ukraina har haft konsekvenser, naturligtvis inte bara för landet ifråga, men också för resten av omvärlden. Europas säkerhetspolitiska ordning har omkullkastats och självfallet så används detta av tillskyndare för europeisk federalism, såsom vår statsminister, till att framhäva att Rysslands anfallskrig gjort att “Europa står mer enat än någonsin” samtidigt som hon hävdade att ett svensk medlemskap i NATO skulle “destabilisera” denna del av Europa.
Det blir samtidigt en logisk tankevurpa när t.ex. det konservativa Polen, som Miljöpartiets Europaparlamentariker Alice Bah-Kunke senast för några månader sedan demoniserade samtidigt som hennes partikollega Annika Hirvonen-Falk bara häromveckan lyfte fram detsamma som föredöme och hur hon “knappt kunde hålla tårarna tillbaka” då Warszawa nu tagit emot över 2 miljoner ukrainare på flykt. Senast idag sade partiets språkrör Märta Stenevi i en intervju i Expressen att det “-…finns inslag av rasism i välkomnandet av flyktingar från Ukraina.”, ett uttalade som med eftertryck visade på hur partiet med hull och hår anammat identitetspolitiken då hudfärg sätts framför faktiskt skyddsbehov och tanken om närmsta säkra land. Utöver detta sade hon att partiet ifråga skall “söka maximalt inflytande” efter valet i höst, något som också statsministern öppnat upp för. Undertecknad ber till gudarna att Kamrat 4,0% står på rätt sida denna gång.
Såväl det konservativa Polen som Ungern utgör således exisentiella hot mot den politiska maktordningen inom EU även om de båda länderna i skenet av kriget i Ukraina intagit väldigt olika hållning, trots ett bitvis likartat historiskt arv i sin relation till Ryssland. Varför detta? Detta är en konsekvens av att man i båda fallen sätter nationella intressen före Bryssels. Polen har varit villigt att skänka stridsflygplan till Ukraina samtidigt som Ungern dragit sig för att ens införa sanktioner mot Ryssland. Båda länderna har i färskt minne hur det är att invanderas av mäktiga grannländer, låt vara att man stod på olika sidor i det förra världskriget, och hur det är att få det politiska livet dikterat av utländska herrar. Polen har den ryska enklaven Kaliningrad som granne emedan Ungern har Ukraina mellan sig och Ryssland samtidigt som man i hög grad är beroende av rysk gas. Viktor Órban har varit tydlig med att han inte vill dra in Ungern i den rysk-ukrainska konflikten samtidigt som tillskyndare för europeisk federalism väldigt ofta vill göra likhetstecken mellan EU-skeptiscism och att vara del av “Putins femte kolonn”. Det är kort inget annat än härskarteknik och andefattig identitetspolitik, även om man kan ha åsikter om den initiala ungerska oviljan att införa sanktioner visavi Ryssland givet aggressionen mot det gemensamma grannlandet.
Klart är att Rysslands agerande i Ukraina skall bemötas med sanktioner och materiell hjälp till Kiyv, för även om sistnämnda inte efterlevt Minskavtalet så har Kreml de facto invaderat en suverän stat och bedriver en krigföring som inte är förenlig med internationell rätt, t.ex. genom att bomba sjukhus och skjuta bakbundna civila som man synbart gjort i förorten Butja. Ungern har dock givit med sig avseende sanktioner mot Ryssland. Huruvida man skickat militär materiell hjälp låter jag vara osagt men undertecknad ställer mig skeptisk givet den stundom hätska retoriken mellan Órban och Zelenskyj. Häromåret uppstod även en diplomatisk incident mellan Ungern och Ukraina då ungerska pass utfärdats till en del inom den ungerska minoriteten i västra Ukraina. “-Min fiendes fiende är min vän.” lyder som bekant ett välkänt talesätt och även om Polen och Ukraina har ett problematiskt förflutet, t.ex. avseende OUN-B:s massakrer på polacker i Volhynien och Galizien 1943, så finns en ömsesidig aversion visavi Ryssland vilket kan bidra till att förklara Polens helhjärtade stöd av idag till Ukraina. Ungern å sin sida har historiskt fått uppleva hur en rysk kår bistod den habsburgske kejsaren att slå ned 1848-års resning, sovjetisk ockupation under Andra världskrigets slutskede liksom hur Sovjetunionen med hård hand krossade den ungerska revolten mot landets kommunistiska diktatur 1956. Men likväl så ställer sig den konservativa regeringen i Budapest skeptisk till att idag på något vis dras in i en strid som den inte anser vara dess egen då detta inte skulle ligga i ungerska intressen. I sistnämnda fall finns det anledning att ur svenskt perspektiv minnas vårt eget agerande under Andra världskriget innan vi tar ton gentemot Budapest.
Från Bryssels sida är man dock mån om att om så nödvändigt tvinga in samtliga medlemsländer i “rätt” fåra, oaktat vad folkviljan i respektive medlemsland än må säga. Och det är här vi kommer till pudelns kärna, “demokratins Moment 22”. Nationalstaten är ingalunda död, även om vissa tillskyndare av europeisk federalism verkar vilja göra detta gällande. Tvärtom så kan man argumentera för att givet Bryssels vanrespekt för sin egen Subsidiaritetsprincip att nationalstaten ett värn för demokratins och folkviljans upprätthållande precis som fallet var under Revolutionsåret 1848. Hur mycket av “samarbete” rör sig dagens EU om när kommissionärerna inte väljs direkt av valmannakåren i respektive medlemsland utan utses som tjänstemän – vilka dessutom nota bene skall representera Bryssel och inte sitt hemland? När Europaparlamentets ledamöter enkom får agera respondenter visavi den agenda som sätts av EU-kommissionärerna och där Offentlighetsprincipen i mångt är obefintlig? Att bygga verklig federalistisk demokrati top-down i sin egen avbild är dömt att misslyckas om det inte finns folkligt mandat för tillsynes ständigt utökade ansvarsområden på nationalstaternas bekostnad.
Att rädda demokratin genom att inskränka den är sålunda ett historiskt misstag och ibland måste man faktiskt konstatera att det finns åsikter som kontrasterar mot de egna varpå man sonika måste acceptera detta faktum.
Det är själva essensen i att vara svuren till den parlamentariska demokratin och hysa respekt för folkviljan. Om man däremot är av åsikten att demokrati är liktydigt med ett styre dikterat av ett “upplyst fåtal” eller att demokrati bara får existera inom snävt tilltagna parametrar definierade av likasinnade då bör man ta en lång titt i spegeln och nagelfara sin egen värdegrund ty när någon säger att det folkliga mandatet hotar demokratin då är det tveksamt om vederbörande egentligen är svuren till den idétradition som denne säger sig värna?
blickovernejden 
Pingback: Det kan inte gärna gå så mycket sämre.. | blickovernejden
Pingback: Blanda grön naivitet, röd ilska och blå påtryckningar – så får du en kladdig palett | blickovernejden