Nationalekonomi är inget nollsummespel

Häromdagen presenterade den sittande minoritetsministären ett “kraftfullt åtgärdspaket” i skenet av en skenande prisutveckling på drivmedel, energi och mat. Svenskarna, inte minst den arbetarklass som Socialdemokraterna säger sig värna och representera, upplever nu reallönkeminskningar i takt med ökande inflation. Men istället för att ta itu med strukturproblemen, däribland reduktionsplikten – som inte ens är nödvändig för att uppnå svenska klimatmål, där medborgarna får betala moms på skatten – alltså skatt på skatten, så kommer alla bilägare att ges ett engångsbelopp om 1000:- Bor vederbörande på landsbygden t.o.m. gentila 1500:- Detta täcker inte mars månads prisuppgång. Är det rimligt att en innerstadsbo, som kan ta tunnelbanan eller buss, skall få lika mycket som den som måste ta bilen till arbetet? Vad är solidariteten i detta? Betänk här även att skatteavdraget för bilresor i arbetet är oförändrat sedan 15 år tillbaka.

Skatten på bränsle sänks dock, med 1,30:- mellan 1/6 och 31/10. Vad förslår detta? Svenska logistikföretag och landets jordbrukare går nu på knäna, inte p.g.a. “Putinpriser” utan p.g.a. att Socialdemokraterna, trots att man äntligen blivit kvitt Miljöpartiet, fortsätter att driva en fullkomligt vanvettig “grön” politik. Undertecknad är tämligen övertygad om att det föreligger partitaktik bakom detta, att Socialdemokraterna inte har råd att helt bryta med den miljöpartistiska eskatologin inför höstens riksdagsval. Makten framförallt.

Den ryska invasionen av Ukraina, med efterföljande sanktioner från Västs sida, har lett till att priset på konstgödning, vilket Ryssland är storproducent av, skenar. Vissa jordbrukare varnar för en halverad svensk skörd i år utifrån detta faktum. Lägger man så till den inhemska energi- och skattepolitiken så upplever vi nu en “perfect storm” för vårt jordbruk. Samtidigt kommer larm från bl.a. FN om att svält står inför dörren på många ställen i världen då Ukraina och Ryssland står för nästan 40% av världens veteproduktion. Den Livsmedelsdialog som genomfördes 2015, vilken undertecknad deltog i, kom i sina slutsatser fram till att svensk livsmedelsproduktion måste öka, självhushållningen och livsmedelsberedskapen förbättras samt antalet arbetstillfällen inom livsmedelsindustrin bli fler. Undertecknad påpekade i ett samtal med dåvarande jordbruksminister Sven-Erik Bucht (S) att det enda verktyg som står Sverige tillbuds för att öka jordbrukets lönsamhet är skattepolitiken, att vi sonika måste göra det lönsamt att producera. Han höll med.

Men vad ser vi då? Vackra ord och väldigt liten verkstad, faktiskt rentav det motsatta. Staten tjänar storkovan på skattepolitiken samtidigt som landets jordbrukare och åkerier drabbas initialt och därmed i förlängningen så även landets industri och till syvende och sist de skattebetalande förvärvsarbetande konsumenterna. Vår regering verkar dock tro att nationalekonomi är ett nollsummespel där staten är den främsta distributören av likvida medel. Men verkligheten är den att vi inte är verksamma i en planekonomi utan är i allra högsta grad en exportberoende industrination verksam i en kapitalistisk kontext. Argument som att skattesänkningar “skulle slå mot välfärden” håller inte eftersom det är en omöjlighet att skatta sig till tillväxt, det hela kan liknas vid att dricka saltvatten för att släcka törsten. Det är också den senare som är en förutsättning för arbetarklassens reallöneökningar utifrån det utrymme som framförhandlas i avtalrörelserna. Den socialdemokratiska minoritetsministären verkar dock fullt inställda på att befästa det rådande nationalekonomiska systemfelet. Varför?

Att sätta partitaktik före nationens väl och ve

Miljöpartiet tror som bekant inte på kapitalismen som ekonomisk modell. Man lider också av ett välutvecklat Napoleonkomplex, något som i mångt blivit till en folie á deux. De senaste åren har sagda parti sålunda haft en synnerligen skadlig inverkan inom svensk politik, inte minst inom energipolitiken där partiet agerat Putins “nyttiga idiot”, men partiet har också rent allmänt haft dåligt inflytande på övriga partier och då inte bara på socialdemokratin enär det miljöpartistiska politiska inflytandet började redan under Fredrik Reinfeldt (M) med den senares migrationspolitiska uppgörelse med detta utopiska ytterkantsparti. Den kvartalskapitalistiska attityden inom svensk politik, kännetecknad av “brandkårsutryckningar” och “makten framförallt” har samtidigt lett till en oförmåga att göra adekvata konsekvensanalyser och inta en långsiktig hållning. Att göra det sistnämnda skulle emellertid potentiellt vara obekvämt för det kortsiktiga maktinnehavet, varpå man istället är villig att sätta det senare före nationens väl och ve.

https://blickovernejden.wordpress.com/2021/12/06/behovet-av-en-helhetssyn/

Av denna anledning får vi serverat uppenbart valfläsk som inte ens med god vilja kan ses som kamouflerat. Ta bara den höjning av garantipensionen om 1000:- som Socialdemokraterna gick med på som eftergift gentemot Vänsterpartiet för att det senare skulle släppa fram Magdalena Andersson som statsminister. En dryg miljon pensionärer ska få 1 000:- mer i månaden, lagom till hösten riksdagsval – hela beloppet om man inte har arbetat överhuvudtaget, ingenting om man de facto jobbat ihop en pension som är högre än 14 350:-, något den genomsnittlige inkomsttagaren faktiskt gjort. För vissa pensionärer kan det hela istället urarta till en s.k. “Pomperipossa-skatt”. Blir marginaleffekten över 100% så kan det istället bli så att vederbörande förlorar på att ha jobbat längre. Rättvist inte sant? Logiken i denna överenskommelse bryter vidare mot den fundamentala principen inom det svenska pensionssystemet, d.v.s. att din pension beror på vad du tjänat in under ditt yrkesverksamma liv. Inom Pensionsmyndigheten höjdes det kritiska röster från tjänstemannanivå när överenskommelsen presenterades och skickades ut på remiss, men den framförda kritiken tystades ned och delar av texten ströks av myndighetens politiskt tillsatta styrelse – ett agerande som andas enpartistat.

För eget vidkommande ser jag på medborgarskapet som ett medlemskap i en fackförening. Medlemmarna betalar in sin medlemsavgift i utbyte mot att organisationen företräder förstnämndas intressen. Sonika förväntar man sig att få något tillbaka för sina surt förvärvade sekiner. S.k. “svartfötter” och “gulingar”, eptitet som i dagens politskt korrekta postmodernistiska tidevarv har en tveksam konnotation men som inte har något alls med etnicitet att göra, ses sålunda inte med större välvilja uppå givet att de förstnämnda åker snålskjuts på de betalande medlemmarna. Samma bakomliggande logik kan ses i synen på samhällskontraktet och interaktionen mellan medborgare och stat. Är det rimligt och solidariskt att någon som inte bidragit till systemet skall åtnjuta mer utav frukterna än de medborgare som agerat möjliggörare för detta?

Solidaritet och samhällskontrakt bygger på att medborgarna delar en ömsesidig idé, en minsta gemensamma nämnare. Man behöver inte dela ideologisk hemvisst, credo eller etnicitet för detta. Men inför “systemet” måste det finnas en likabehandslingsprincip som är definierad utifrån objektiv grund, det måste finnas en långsiktighet och en konsekvensanalys. Men vad vi istället ser bär tankarna till de gamla romarnas tidevarv, till bröd och skådespel, patricier och plebejer. Av kortsiktiga opportuna skäl så försöker sittande minoritetsministär nu att köpa sig röster, med medborgarnas pengar. Någonstans har man dock hamnat verkligt snett när staten skall betala ut skattefinansierade allmosor till medborgarna då de senare inte får privatekonomin att gå ihop p.g.a. rådande skattepolitik.

Samtidigt som svenskt jordbruk håller på att gå under ekonomiskt så skänker Sverige bort över 50 miljarder i bistånd. Inte sällan till projekt där skattemedlen sedan försvinner i korruption eller till projekt där mottagarlandet kunde stått för detta själva, t.ex. Rwandas sponsringsavtal med Arsenal, varpå Sverige året därpå skänkte 230 miljoner i bistånd sagda land. Ett annat exempel är ett klimatprojekt i Kenya – där en miljard för verksamhetsåret 2017/18 bara försvann, eller varför inte 2014-års sockerrörsprojektet i Tanzania där inte en enda planta kom i jorden? Femtiofyra välspenderade miljoner.

Även inom inrikespolitiken finns möjligheter att omfördela skattemedel dit de gör faktiskt nytta. Exempelvis spenderades ifjol 100 miljoner kronor på forskningsprojekt rörande gender, afrofobi och islamism. Till vilken nytta? Att stärka det postmodernistiska narrativet vilket stipulerar att skattebetalarna skall hålla tand för tunga så att de inte blir kallade för rasister och/eller sexister?

https://blickovernejden.wordpress.com/2020/06/19/en-mork-sida-bakom-den-opportuna-populismen/

Det finns sålunda utrymme för att omfördela skattemedel till ansvarsområden som kan ge nödvändiga ekonomiska “ringar på vattnet” – vilka är essentiella för ett upprätthållet samhällskontrakt, reallöneökningar och förbättrad beredskap o.s.v. Det är nämligen till syvende och sist inte statens uppgift att tillse att medborgarna har ett arbete att gå till, det är statens uppgift att tillse att arbetstillfällen kan genereras och för detta krävs en helt annan övergripande skatte- och energipolitik än vad vi nu ser. Återigen kommer vi så till synen på nationalekonomi. Om man är fast i en marxistisk syn på nationalekonomi, där den senare är ett nollsummespel, då är man oförmögen att vidta nödvändiga beslut. Om man därtill sedan kryddar denna oförmåga med en rekorderlig nypa opportun populism så är det inte så konstigt att vi får se ett “kraftfullt åtgärdspaket” som inte adresserar rådande strukturfel. Det tål att sägas igen, nationalekonomi är inget nollsummespel..